Hej, vad det gick!

Nu har vi kommit hem igen! Det är torsdag och det är skönt att vara hemma igen.
Home is where I lay my heart, finns något som heter. Och nu la jag just hjärtat här. Just för nu.

Så här kaxiga var vi vid åttahugget på onsdagkvällen ungefär.
Middag inbeställd och vi skålade för en ganska mysig tillvaro.

Men vid närmare eftertanke borde vi ha vetat vad som komma skulle.
När vi hade kört upp med bilen på båten så kom nämligen besättnngsmännen med sådan däringa bromsklossar som de fäste vid varje däck på bilarna.
Och vid alla mina resor tidigare har jag aldrig sett just det momentet, kan jag lova.

Vi gick och la oss ganska tidigt. Familjen var rätt sliten och med en lite hängig son tyckte vi det var helt ok med en kväll i hytten.

Jag kollade på den svenska serien Misterioso som vilken faktiskt handlar om Tallinn. Det var roligt att känna igen lite vyer.
Efter den släckte vi och slocknade alla fyra på en gång.

För att ca två timmar senare vakna igen.
Av känslan att du befinner dig allra högst upp på en topp för att sedan känna i magen att du bara rullar rakt ner.
Som det gungade.
Jag vaknade, maken vaknade och den store sonen vaknade. Till slut även lilleman.

Det var liksom sådant där gung att man nästan lyfte ur bädden för att efter den vågen rulla ner igen.
Och det gick åt alla håll. Man rullade både uppåt, åt sidorna och fram och tillbaka.
Maken fick gå upp och klä på sig och gå till till receptionen för att hämta påsar. Inte för att slänga skräp i.

Men både jag och barnen hade tagit ett åksjukepiller innan och det är ju, måste jag säga, världens bästa uppfinning.
Även om vi tyckte att det gungade alldeles förskräckligt så förblev påsarna oanvända. Vilket var otroligt skönt. Ett under om du frågar mig.

Så efter nån timme eller två, vilket iofs var väldigt långa timmar, så blev vi bokstavligen vaggade till sömns.
Eftersom jag tillhör den sorten som ofta och lätt känner av åksjuka så har jag lärt mig ett antal tips under årens gång.

Åk aldrig hungrig.
Fäst ögonen långt borta i horisonten.
Ligg helst raklång om du känner av illamående. Skönt att ha huvudet i samma läge som resten av kroppen då du får blodet att gå runt där det ska.
Andas lugnt och stilla.
Behåll lugnet.

Maken somnade om direkt den lyckosten.
Jag och killarna låg och andades lugnt och sansat och till slut hörde jag hur deras andetag blev längre och längre.

SEn var det bara jag kvar.

Och man är inte särskilt kaxig när man ligger där. I en hytt. Mitt ute i ingenstans. Samtidigt som man vet att Tallinn ligger åtta timmar därifrån.

Makens omtänksamma ord när jag sa att jag kände ett visst obehag över det hela:
-"Tycker du att vi ska gå av?"

Det är kärlek!