söndag 25 december 2016

När julen kom till gården

Hoppas ni alla har haft en varm och skön julhelg. Att ni har kunnat äta gott och kanske kunnat umgås med nära och kära. Förhoppningsvis hunnit ladda batteriet en aning inför kommande utmaningar. 
För den som vill, kommer här ett låååångt inlägg om våran jul. Om när julen kom till en gård i Blekinge. 

När brorsan och hans fru var på första visningen av vad det visade sig vara deras blivande hem, så tänkte de båda två när de stod där mitt i den stora salen att 
        - Här! Precis här ska våran julgran stå! 

Ett och ett halvt år har gått sen dess. Och nu står deras julgran precis där. Efter ett år med en otrolig renovering, och efter samma år där de har hjälpt till med att öka befolkningen här i världen med en ljuvlig liten kille, ja de har haft lite att stå i det sista året kan man säga, så står nu deras gran för första gången där i den stora salen. 

Vi packade bilen proppfull med paket, två tonåringar, gubbröra och en mormor för att få fira julen hemma på deras gård. 


Förstå lyckan att efter 240 minuter packad som en sill i baksätet äntligen få återse denna lilla ljuvliga unge. Så värt varenda minut i bilen. 


Fasters yngsta juvel. 


Brorsan hälsade oss varmt välkommen in i värmen. Och när han öppnade ytterdörren så var det första vi såg, genom hallen och in i den stora salen, just granen. Så grön och så grann där inne i "stugan". 


Uppesittarkvällen. 
Ett bord fullt med allehanda gosaker. Och en soffa full med en massa värme och kärlek. 


Kusinmys. 


En uppesittarkväll som varade ända till 21 för vissa. Då ville den här söta alven självmant gå och lägga sig. 
   - Faster, kan du natta mig?
Självklart gjorde faster det då. 


Efter att ha vunnit 100kr på Bingolotto så var det även min tur att få gå och lägga mig. I bäddsoffan i Celestes rum där hon hade bäddat så fint åt mig. 


När vi vaknade var det julafton. 
Inte klokt egentligen. Äntligen var dagen här. Så mycket planering, handling, så mycket tankar och känslor, så mycket energi som läggs för en enda dag. Och så var den dagen plötsligt här. 

Och är det julafton så ska självklart även fåren få julklappar. Lyllos de som fick så mycket knäcke till frukost. Celeste matade Chewbacca och dennes kompisar som om hon inte gjort annat. Själv höll jag mig en smula i bakgrunden tillsammans med Calle när de kom sättandes över hagen. 


Sen var det hästarnas tur. De fick åxå extra knäcke. 
Förresten är det min brorsa som tillsammans med sin svärfar har byggt det där huset som hästarna kan ställa sig under. 


Klockan 11.00 serverades värmande glögg och läskande julmust i köket. Då hade även min svägerskas familj dykt upp. 
Hennes föräldrar, hennes mormor och en av hennes bröder med sambo. Tyvärr hade hennes andre bror med familj blivit sjuka så de fick stanna hemma hos sig. 


Lugnet före stormen i den stora salen. 



Och så de här två. Som gjorda för varandra. 


Den lille och paketen. 
Vilket paradis. Hans första julafton. Och som han försökte blåsa ut ljusen i ljusslingan som hängde i granen. Utan att lyckas. Stackarn. Mission impossible. 


Efter ett dignande julbord var det oerhört skönt med en liten promenad. 


För att tomten skulle hitta hit senare i mörkret. När våra grabbar var små och vi firade jul på bortaplan så satte vi alltid en lapp på dörren till tomten. Så han skulle veta var vi fanns. För tänk om han skulle ha glömt  bort oss annars. I år tyckte killarna inte att det behövdes. Märkligt. Tänkte göra det iallafall. Bara för att. Jag ville det. För tiden går för fort. 


Gröten ställdes självklart ut på trappen kvällen innan. Och den hade han ätit upp när vi vaknade. 


Och tänk!
Tull slut dök han upp!
Med lyktan svajandes i sin vänstra hand så kom han gåendes upp på gårdsplanen. Han kom bara närmare och närmare. 
Herregud!
 Glädjen! Rädslan! Lyckan! Ljudet! Förväntningarna!! Jösses! Finns han? Är det han? 


Kom in! Kom in! 


Och när den röde hade gett sig av till nästa gård. 
Kaoset! 



Och när alla typ hundra paket var öppnade. När man hade hunnit äta ännu en gång. När så många öppnade projekt var påbörjade för att lekas med eller byggas på. När klanen äntligen hade satt sig i soffan för att skratta åt Allan Svensson med familj. Då tog man bara sin nya Star Wars kudde. Och la sig mitt på mattan framför tvn. Med sin nya robot bredvid sig. Och somnade. Det fick avsluta julafton 2016. 


Min utsikt från Celestes rum. 



Tack finaste bror med allra finaste familjen för en mysig julhelg! God fortsättning till er alla. 
Sen åkte vi och som vanligt blev mina ögon tårfyllda under de första minutrarna under bilresan hemåt. Av tacksamhet. Av lycka. 
Och med en tanke om att julen handlar så mycket om att ge. Inte presenter eller pengar. Utan av mig själv. En tanke och en känsla av hur jag som individ har nånting att ge. I mötet med både mig själv och andra. Att nånstans få känslan av betydelse. Samhörighet. 

Att säga hej då är inte min starkaste sida. Inte nånstans.
God fortsättning!








tisdag 20 december 2016

En liten klapp på axeln

För tillfället. En trött och sliten liten människa. 

Men just kväll går jag och lägger mig med ett varmt och ödmjukt hjärta. 

Vissa dagar får man klappa sig själv och sina kollegor på axeln lite extra. Och idag  är en sån dag.

Så vi firade med lite jultårta. Tack för att ni är ni! 



 





tisdag 13 december 2016

Gulligt ändå

Brorsan.
Min alldeles egna älskade brorsa. 
När jag var 5 och ett halvt år angjorde han detta jordklot. Som den bästa brorsan i hela världen. Jag har nog inte alltid varit den bästa syrran dock. Det finns tillfällen och perioder där han säkert gärna hade betalt för att bli av med mig. Men se, än har han inte lyckats. 




När vi var små så sjöng alltid våra föräldrar "Tryggare kan ingen vara" för oss innan vi somnade. Det hände rätt ofta att jag fick passa honom. Kanske inte var så, men jag upplevde det så. Det kanske bara var så att jag helt enkelt var behjälplig. Även när det var jag som la honom så sjöng vi samma sång vid läggdags. ( Mina barn har även fått den sjungen för sig kan jag säga. Precis vid läggdags. Första versen två gånger. )

Och nu. 
En kväll som denna kan jag verkligen inte låta bli att tänka på just honom. 
För det var just under en Luciakväll för hundra år sedan som han fick hela publiken på varje bänk i hela Tibble Kyrka att fnissa. 

Jag var en tjej som på den tiden sjöng i kör. I kyrkans Barnkör. Tro't eller ej. 
Vi hade övat i flera månader. Varenda sång satt där den skulle inför vårat uppträdande för anhöriga som skulle gå av stapeln under Lucia-aftonen. Tibble Kyrka är ( var ) en annorlunda kyrka med en lång bred, stor, kurvig trappa där vi alla som representerade kyrkans alla körer skulle skrida nerför. Ner mot den stora hallen. Där hela publiken förväntansfullt satt och väntade. Och väntade. 

Kan ni tänka er känslan? Bakom kulisserna. Man kunde liksom ta på den. 
Spänningen, nervositeten, pirret i magen. Ljusen. Fusktexterna som jag hade skrivit på pappersmanchetten till mitt tärnljus.  
Och sen lyckan när jag efter kurvan i trappan kunde skymta mamma och pappa och lillebror i publikhavet. 

Sångerna flöt på. Allt gick enligt plan.
Plötsligt strömmade introt till just "Tryggare kan ingen vara" ut i etern. 

Det var då han passade på!
Min brorsa. Högt och tydligt med sin söta stämma som ekade mellan stenväggarna. 

- Men mamma, måste jag gå och sova nu? 

High five!

Man kan ju inte annat än att älska en sån kille!









måndag 12 december 2016

Som jag klipper den där jäkla navelsträngen

Att släppa taget.
Lite i taget.
Ibland så svårt. Ibland så lätt.

Jag tänker på de första stapplande stegen i livet. De där första stegen på vingliga ben, när armarna står rakt ut och ögonen glittrande som på en stjärnklar himmel. Vilken frihet för ungarna. Att kunna lämna mamma och pappa där ute i köket. För att på egen hand sakta men säkert våga utforska rummet intill. Och tänk den skräckblandade förtjusningen hos oss, föräldrarna. Att faktiskt våga låta de försöka. Vad läskigt det var. De kunde ju göra sig illa gudbevars.Och stoltheten.

Jag tänker på tiden då det var dags för inskolning på förskolan. Den var nog minst lika viktig för mig som mamma, som den var för killarna. Att sakta men säkert våga släppa taget. Lita på andra. Få information om hur dagen hade varit från förskollärarna. Hade de haft roligt? Hade de lekt? Med vilka? Hade de varit i några konflikter? Hur löstes dessa? Jösses, vilken lärdom.

Jag tänker på när de började i skolan. Förskoleklass. Åka skolbuss på morgonen. De skulle efter skolan ta sig på egen hand till fritids. På det sättet var det ingen som helst kontakt med undervisande lärare på hela dagen. Kontakt endast via utvecklingssamtalen var normen. Märklig känsla. Nya kompisrelationer. För de som var förskolekompisar hamnade i andra klasser. Klippning av navelsträngen en gång till.

Och sen har det bara fortsatt. Ett steg i taget. Ibland flera steg i taget. När de där "flera stegen" har varit snabba och verkligen hoppat fram har det känts som om jag inte riktigt har hängt med alla gånger. Då har killarna legat långt före och jag har halkat efter. Vid såna tillfällen har självklart irritationen varit stark hos oss alla och diskussionerna har gått varma här hemma. Och vid varje sån situation är det jag som har lärt mig massor.
Om mig själv.
Och återigen har jag fått klippa navelsträngen. Igen. Och igen.

Plötsligt en dag var den äldsta sonen lika lång som jag. Sen blev han bara längre och längre. Efter ytterligare en sekund hade även den yngre vuxit om lilla mamman. Och jag var from nu den minsta i hela familjen. Men ändå mamma. Minst, men ändå stå för tryggheten. Märklig känsla. Har känt mig som en enda stor bluff emellanåt. Är det här verkligen jag? Har jag fixat det här?

Nu är de 19 och 17.
Och jag kan inte se mig mätt på dem. Mina. Fina.
Jag har burit dem i magen i nio månader. Känt deras allra första rörelser. Legat och tittat på magens alla mönster under alla nätter då de som foster höll mig vaken. Jag har känt dem nära mig ända sedan de var ca 20 veckor gamla.
Jag födde dem. Den första förlossningen bra mycket tuffare än den andra.
Jag har, med hjälp av deras far såklart, uppfostrat dem.
Jag har gråtit. Jag har skrattat. Jag har skrattat så mycket att jag till och med har fått sprickor runt ögonen.  Som inte gör ont. Jag har rivit mitt hår, ett hår som numera börjar bli grått.

Vi har upplevt så enormt mycket roligt tillsammans. Så många minnen. Som jag är så tacksam för. Att vi har haft den tiden. Jag är så tacksam över tiden som jag passade på att ha med dem medan de var små. För det är verkligen en tid som man aldrig får tillbaka. Låter som en klyscha. Men som är så sann.
Tiden medan de är små kommer aldrig tillbaka.

Plötsligt är de 19 och 17.
Och de är i sin linda på väg ut i vuxenvärlden. På egen hand. Med egna agendor, och viljor för sina egna liv. Precis som det ska vara. Och jag kämpar frenetiskt med mig själv för att inte hålla de tillbaka. Bara för att jag kanske inte skulle vara redo. Lika mycket som jag vill ha dem hemma, lika mycket vill jag att de ska leva livet där ute. Det är deras tur. Världen väntar.

Det är klart att jag är redo. Bara att det är en helt ny situation för mig att hantera. Igen. Och jag klipper den där jäkla navelsträngen ännu en gång.
Nu är det dags för mig att backa. Lära mig att stå på mina egna ben. Jag ska backa. Men ändå finnas.

Självklart snubblar de så klart på en och annan sten fortfarande. Och det kommer de att fortsätta göra.  De kommer fortsätta att få blåmärken. Men vem får inte det?
Det får man även när man är 45.

Och det är inte farligt.










fredag 2 december 2016

Ge en gåva till Tappra barn

"Äsch man vänjer sig!"

Nej, inget barn ska nånsin behöva "vänja" sig vid kränkande behandling. 

Enligt stiftelsen Tappra barn som har samarbete med Friends, finns det 6-8 barn i varje klass som mobbas  varje dag. 

Det är 6-8 barn för mycket. 

Gör som jag och swischa det du kan och har lust att bidra med så hjälps vi åt att stötta de barn som går till skolan med ont i magen varje morgon. 




Tillsammans gör vi skillnad!