Att vara en vinnare redan på startlinjen!

Från tanke till handling är steget oerhört stort.

Att ha ett mål.

Att ha en plan.

All förberedelse.

Och sen själva genomförandet.

Och att hantera allt detta mentalt. Att hålla sig frisk. Oron för sjukdomar.

Försöka att undvika alla eventuella smittor och för allt i världen att hålla sig skadefri.

Det är ganska mycket som ska klaffa för att över huvudtaget ens kunna ställa sig på startlinjen.

Och väl där ska man strategiskt lägga upp sin prestation på så sätt att kroppen ska hålla genom alla 9 mil. På skidor mellan Sälen och Mora.

Jag varnar redan här för att detta kan vara universums längsta inlägg. Om en resa som är helt otrolig.

Av en kille som redan på startlinjen var en vinnare. 

Lördag 27 februari, klockan 07.00.

Jag och maken packade bilen full. Vi skulle vara borta i cirka 36 timmar. Och för dessa timmar blev bilen full. Vinterkläder. Sängkläder. Mat. Dricka. Kameror.

Jag intog road-trip-position ganska så snabbt.

Sälen, klockan 13.00

Efter ca fem timmar var vi framme i Sälen. Där mötte vi upp Adde och hans faster Anna.
Nummerlappar uthämtade. Skidor inlämnade för vallning. 600 par skidor skulle personalen valla under natten. Varav sonens par var en dessa.

Med sin egen nummerlapp i handen blev det hela så mycket mer påtagligt. "Vi är här och Vi är liksom på väg!"

1337

Spänningen blev med ens både greppbar och så kännbar.
Mycket folk i rörelse. Sponsortält med alla diverse attiraljer som tävlande behövde införskaffa.

När jag gick i scouterna för hundra år sedan hade vi nåt på den tiden som kallades "nödproviant". Det var sånt vi fick ta fram i nödfall ute på hajkar för att orka lite till. Det var medhavda russin, dextrosol samt chokladbitar. Jag älskade min nödproviant.

Den markanden har ändrats en hel del kan jag säga. Nu ska det vara sk bars sprängfyllda med protein och magnesium. Det ska vara gelpåsar fyllda med nåt kletigt som man ska suga i sig under tiden. Och man ska stoppa i sig nåt väldigt trög-flytande redan till frukost.

Berga By, klockan 14.00
Startfållan.

. 

Just där och då. Folktomt. Bara solen som ville visa hur vackert det var.

Mäktig syn.
Under Vinterveckan ska det starta över 40000 människor just härifrån.
Till Öppet Spår söndag, hade det anmält sig 10000 pers.

Kläppen, klockan 16.00

Efter matintag för de tävlande och i väntan på att de skulle äta nästa gång, mycket mat blev det,  så hängde vi en liten stund i Kläppen. Vi satt där i solen och njöt av hela upplevelsen. 

Klockan 22.00 släcktes lampan i stugan vi hade hyrt för natten, för att försöka sova några timmar innan klockan ringde halv fem.

Söndag 28 februari, klockan 05.00

Utrustning på. Frukost intagen. Ett lugn ändå hemma i stugan. Doft av linement som spred sig. 

Klockan 05.45.

Uthämtning av ett par skidor. Vallade och klara. -11 grader i luften.

Klockan 06.15.
Gänget samlat. Så redo att gå in genom porten för att ta sin plats i spåret. Pirrigt. "Vad har vi gett oss in på?"

Skidorna ligger på rad.

Folkfest redan på morgonkulan. Glada människor överallt. Trots den tidiga timmen. En del värmde sig vid brasorna som var tända i väntan på starten som gick klockan 07.00. 

Publiken var självklart redo att följa våra tävlande under hela dagen.
Med planering och inläsning av kartan av alla kontrollplatser samt matsäck klar, så visste vi vad som väntade de närmaste timmarna.

Berga By, klockan 07.07, start.
Och där drog de iväg. Som ett lemmeltåg över fältet, över vägen och sen vidare uppför första backen.

Smågan, klockan  08.23, 11 km avklarade.

Mångsbodarna, klockan 09.35, 24 km avklarade.

Här stod vi. Och där kom de.

De tog för sig av buffen med buljong och bullar, sportdryck och blåbärssoppa.
Här var de flesta åkare fortfarande fräscha.
På utfarten härifrån så var det en nedförsbacke. Där speakern varnade för åkare som föll och som redan här tyvärr fick bryta pga skador. Men våra åkare klarade det galant.

Risberg, klockan 10.44, 35 km avklarade

Evertsberg, klockan 12.06, 47 km avklarade

De gnuggade på. Meter för meter. Kilometer för kilometer. Mil efter mil.

Halva loppet avklarat. Den tuffaste biten redan gjord. De tuffaste backarna uppför bakom sig.
Dock några tuffa nedför kvar. Här började framsida lår göra sig påmind. En nacke som gjorde ont.

Fortfarande helt galet stark.
Köööör bara köööör! Nedräkningen hade börjat, över 45 km avklarade.

Oxberg, klockan 13.40, 65 km avklarade

Tillsammans kom de åkande nerför backen. En bit ner för att sen vända uppåt igen för att anlända Oxbergs kontrollplats.

Asså, styrkan de visade upp. Viljan att ta sig framåt. Trots sina smärtor. Här fick vi reda på att av de 10000 som hade anmält sig till detta lopp kom dryga 8000 till start. Och fram till Oxberg hade över 200 personer brutit.
Fortfarande en nacke som gjorde ont. En framsida lår som spökade. Triceps som behövde stretchas. Krampkänning lite här och där.

Hökberg, klockan 14.41, 71 km avklarade.

Här stod vi också och tog emot dem. Tyvärr kom inte kameran upp på den kontrollplatsen. Men jösses vilken vilja. Varit ute i spåren i 7 timmar och 34 minuter. Att välja att fortsätta. Att nånstans se sig själv på målrakan. Att ha pappas "idealtid" framför sig att slå. Köööör!

Eldris, klockan 15.44, 81 km avklarade.

Mora, klockan 16.32, 90 km avklarade.

I fädrers spår. I 90 km.
Så jäkla duktiga.
De höll ihop hela resan. Vi såg dem komma tillsammans inglidandes på området.
Och tillsammans åkte de över mållinjen med varsitt segervrål.

De gjorde det!
Faster och brorsson hade just avklarat ett helt jäkla vasalopp.

Jaaaaaaaaa!

Glädjen. Lättnaden. Stoltheten. Samhörigheten.

Hjältarna!
 Jag är så sjukt imponerad av deras insats. Och inte bara för den här dagen. Utan som jag började hela det här inlägget. Det handlar om så mycket som ska klaffa för att ens ta sig till startlinjen. Och sen för att kunna genomföra allihopa. Helt otroligt!

Våran kämpe!

Och pappas "idealtid" slagen från 2001 med 19 minuter. Nog så viktigt.

Och kämpen, honom har alltså vi två tillverkat.
Inte klokt så himla bra gjort av oss.

Du är bäst!

Grattis älskade unge!
Till en fantastiskt bra prestation. Från första tanken till målgång. Och du var en vinnare redan på startlinjen!

Där är vi nu

I fredags vinkade vi av vår yngre son för sitt äventyr i Italien.
Och i går morse var det dags att vinka av den äldre sonen för sin resa mot Bydalen utanför Östersund.
Båda två har ett finfint sportlov framför sig.

Efter avvinkning och frulle igår, så drog jag och maken mot stugan.

Klyvning av ved stod på agendan. Och som vi klöv. Jösses vad det gick. Och vilka krafter man besitter visade det sig. Även om det från början var en aning svårt att få fram mina muskliga styrkor så kom det till slut. 

Veden värmer flera gånger som man brukar säga. Hade sån fart md yxan att maken utbrast: 

"Klyv inte all ved Ingela, jag behöver ha nåt att göra i morgonbitti när jag vaknar tidigt och du sover". Han som hela tiden behöver ha nåt att göra planerade sin söndagsmorgon. 

Att klyva ved gör att hela kroppen får jobba. Rätt hårt dessutom och det känns idag kan jag säga. 

Rose och raggsockor är alltid rätt

Sen. 

Välförtjänt vila. Så otroligt gött. Skyminnen la sig över Sandvik. 

Och precis där och då fick vi meddelande om att sonen den yngre hade kommit fram lugnt och fint till sitt hotel i Italien och bara några minuter senare kom ett meddelande om att sonen den äldre var framme på sitt resmål. Lugnt på alla fronter alltså. Sånt är skönt för ett mammahjärta.

Vi trollade fram en skaldjurstallrik. Och oj så himla gott. Vilket mys det blev.

Isen har lagt sig i viken. Vackert så det bedövar nästan. Lugnet. Ron.

Han till höger är våran

En bild lånad av familjen som Calle åker med. De verkar ha det bra där på 2500 meters höjd. Jag tror inte att han tänker lika mycket på mig som jag tänker på honom. Så att säga. Och så ska det ju vara när man är 16. 

Avslutade den här helgen på landet med ett dopp i poolen som äntligen hade hunnit bli varm.

Livet.

Minstingen drog till Italien

Idag har jag vinkat av minstingen för avfärd mot Madonna i Italien. Han ska åka skidor en vecka och samtidigt få en upplevelse som heter duga med sin kompis som han åker med.

Liten har blivit stor och mamma klipper navelsträngen lite för varje dag.
Fick ett sms alldeles nyss. Nu är han på färjan mellan Danmark och Tyskland. I morgon eftermiddag borde de vara framme vid deras hotell.

Ha så himla kul, unge!!

En frack

Från sexårs i en liten röd barack i Ljungsbro ända till trean på gymnasiet i ett läroverk i Linköping.

25 terminer är avklarade.
Endast en enda, liten futtig termin återstår.
Det som kändes som en hel evighet har nu passerat.

Det är alltså dags för ungarna som föddes 1997 att springa ut ur skolan för sista gången med varsin vit mössa på huvudet.

Förväntan. Spänning. Framtiden. Läskigt. Vemodigt.

Men först en bal.
En bal med vackra, vackra ungdomar så långt ögat kan nå. Hår som fixats sen morgonen. Klänningar som prasslar och frackar som spänner.  Picknickkorgar fulla med gott.

28 maj är det dags för Folkungaskolan och Berzan att inta Saab Arena.
Gissa om jag tänker sitta där. Redo.
Med näsdukar i händerna.

Jösses så stiligt! 

Att tillåta sig själv att säga ja

Ibland får man lyssna på vad knopp och kropp försöker att säga.
Ibland får man ändra sina planer. Utan att ge sig själv skuldkänslor. Utan att känna att man har sagt nej till nåt.

Istället tänka att idag har jag valt att säga ja till nåt annat än det jag hade planerat att göra.
Och det känns förbannat bra,

För nu är jag där jag ska vara.
Så enkelt. Egentligen.

Du väljer själv hur du tar ansvar

Som förälder kan man hantera saker på olika sätt. Finns inget rätt eller fel. Men olika. 

Ett alternativ. 

 Om ditt barn drömmer mardrömmar kan man trösta och finnas nära. Man kan lyssna och man kan förklara att det inte finns några monster under sängen. Man kan prata om rädslor och man kan förklara att det kan kännas som om att ett monster bor i magen om man kanske känner av lite ånger eller skuldkänslor. Man kan förklara vikten av att stå för sina handlingar och hur bra det känns i magen av att be om ursäkt och att säga förlåt. 

Ett annat alternativ. 

Är att när ditt barn drömmer mardrömmar anmäla förskolan för att de skrämmer ditt barn och inte tar sitt ansvar för att de har visat en film som barn har sett sen -70 talet. Som sen får konsekvenser att all filmvisning förbjuds på förskolan. 

Det finns alltid olika sätt att agera. 

Jag vet varför jag är här

Klockan är snart halv åtta på morgonen.
Jag parkerar bilen och kliver ur med matlådan i ena handen och vantarna i den andra.
Redan utanför grinden möter jag en pappa med sin son på axlarna. Sonen skiner upp som en sol och vinkar glatt. Jag vinkar glatt tillbaka och vi gör sällskap in genom ytterdörren med varsitt leende på läpparna.

Innanför dörren tar pappan av sin sons kläder. Jag går in i vårt omklädningsrum. Medan jag tar av mig min jacka pratar jag med pappan och hans 3-åring. De har sovit gott och de är redo för en ny dag. Pappan på sitt jobb och hans son hos mig, på förskolan.

När kläder är avtagna springer son och pappa in för att säga hej då på 3-åringens specialställe. Jag stannar kvar i tamburen och tar emot nästa barn som kliver in genom dörren med sin mamma. En 5-åring som fortfarande har sömmen kvar i ögonen. Sakta tar hon av sig sin overall. Ställer skorna på hyllan. Hon visar mig sin nya klänning. En fin klänning med Frost som motiv. Oj, så stolt hon är. Och hon vill så gärna att jag ser den. Jag berömmer den och säger hur fin jag tycker att den är. Hon hoppar upp i vår fönstersoffa och vinkar till sin mamma. Mamman blinkar med helljusen och åker mot sitt jobb. Sen går vi in på avdelningen tillsammans. Möter pappan som just sagt hej då till sin son där inne.

Där inne har andra barn redan kommit. Några har just avslutat sin frukost tillsammans med min kollega och är på väg till toaletten för att tvätta av sig sina yoghurtmunar. De ser mig på vägen mot toan. De stannar upp och utbrister glatt "hej Ingela, jag kom hit före dig idag!!". Jag svarar "ja det gjorde du verkligen! Undrar vem som kommer först i morgon?".

Ytterdörren öppnas igen och ett syskonpar dyker upp. Pappan är lite stressad för det har strulat en smula med bilen under morgonen. Han är sen och vi hjälps åt med att ta av barnen sina kläder. En snabb puss och kram och en vink från vår fönstersoffa.
Lillebror känner av sin pappas stress och blir plötsligt lite ledsen. Jag tar upp honom i min famn och vi går in på avdelningen. Frukostbarnen har börjat leka. Min kollega tar disken i köket. Storasyster har redan hittat sin kompis och är i full fart i sin lek.

Vi sätter oss i soffan. En bok kommer fram. Lillebror som nyss var en smula ledsen börjar andas lite lugnare och hjälper snart till att berätta med ett leende vad boken handlar om.
Fler och fler barn anländer.
En femåring har väldigt svårt att säga hej då till sin pappa den här morgonen. Jag ser hur både pappan och hans dotter får kämpa. Jag går ut i tamburen. Min känsla säger mig att de inte riktigt är klara för avsked ännu. Jag frågar pappan om de vill ha ännu mer tid för sig själva innan det är dags. "Säg till när ni känner er redo så kommer jag tillbaka", säger jag. Pappan nickar som svar.

Jag går in på avdelningen igen. Hjälper två tjejer att ta fram barbielådan.
Pappan kommer in med sin dotter från tamburen. Vi får ögonkontakt och jag förstår att det är dags.
Dottern har svårt att släppa taget om sin pappa. Till slut uppkommer en millisekund av en chans och jag tar den. Pappan lämnar av sin dotter i min famn och hon är hos mig. Vi sätter oss i soffan. Jag tar fram en bok som jag redan vet är hennes älsklingsbok. Det är en bok med sånger i. Jag som inte kan sjunga börjar sjunga. Sida upp och sida ner. Jag känner hur flickan bredvid mig börjar att slappna av. Muskel för muskel. Till slut sitter vi där tillsammans och sjunger. Det tystnar runt omkring oss och det lockar till sig fler barn.

Flickan är lugn nu. Jag skickar ett sms till pappan och berättar att läget är lugnt.
Han skickar snabbt tillbaka ett svar och tackar så mycket för återkopplingen.

Vid halv nio dyker sju barn upp samtidigt. Jag går ut i tamburen och tar emot både barn och föräldrar. 

Alla är de lika välkomna och jag försöker ge lika mycket av min uppmärksamhet till var och en. Jag vill verkligen se varenda barn. Jag vill verkligen visa att jag är glad över att just det enskilda barnet har kommit just idag.  Och inte minst deras föräldrar. De behöver också känna att jag har sett både dem och deras älskade barn. En förälder berättar att det nu finns extrakläder i lådan och lämnar tillbaka ett par lånebyxor. "Ja vad bra, han fick ju låna ett par byxor igår. Olyckor händer så lätt!"   En annan kommer med ett paket nya blöjor. "Perfekt. Nu klarar vi en vecka till".  En mamma vill tala om att hon kanske hämtar lite tidigare idag. För de ska till Leos Lekland. "Åh vad mysigt för er". En pappa berättar samtidigt att han har köpt nya galonisar och hänger de på kroken. "Vad bra! Låna gärna vår märkpenna så vi kan se att de tillhör er". Tänder har tappats under natten och tandfen har varit på besök. Nån har ätit lite dåligt med frukost och har med sig sin egen smörgås. 

En efter en säger de hej då och smiter in till de andra. 

Jag tar den siste av de sju barnen i handen och går in. Samtidigt som jag försöker att minnas all information som jag har fått ute i tamburen. 

Snart är hela barngruppen på plats. Ännu en kollega har kommit.

Frukten kommer fram. Barnen vet automatiskt att det är dags för samling på mattan. Utan att vi behöver säga nåt så sitter alla barn på mattan inom några minuter.

Jag står en bit ifrån. Bara tittar. Bara tittar på det som händer. Bara tittar på alla små varelser som tar sin självklara plats där på mattan. 

Och jag vet precis varför jag har valt det här yrket. 

Glädjen. Tacksamheten. Innerligheten. Ärligheten. Lärdomarna jag får. Lärdomarna de ger mig. Glittret i ögonen. Värmen. Alla funderingar som blommar. 

Viljan som finns hos dem att vilja lära mer. 

Och jag har äran att få vara en del i deras liv.