En natt

Nu har maken endast en natt kvar i Estland. 

I morgon flyttar han hem till oss. 

Sen är liksom just det estniska  äventyret över. 

"Open letter"

Idag fick jag ett sms från Nina i Tallinn:
"Ingela, har du sett på ISE's hemsida, under announcements?"  ( Alltså International School of Estonia )

Nej, det hade jag inte gjort. Däremot hade jag tänkt massor på alla mina vänner där i skolan idag, då de har haft sin första skoldag för läsåret just idag.

Men det tog ju ungefär endast tre sekunder för mig att klicka fram den sidan. Jag gick in under "announcements och fick se detta:

klicka här!



Love you!

Starkt.

Älskade brorsdotter.

Där sitter du på en sten, i en skog, vid en sjö. 

Och alla känslorna kommer på en och samma gång!

Jag älskar dig! 

Klart vi vill tro

Med en son ute på Nollning och en annan son på Rix Fm Festival så kände jag och maken att en tur till stan helt enkelt var på sin plats en fredagkväll som denna.

Vi ställde bilen uppe vid Folkungaskolan och drog oss neråt festivalområdet.
Jösses, vad med folk!
En fantastisk kväll för alla festivalarrangörer och Nollningsarrangörer, kan man säga. Fullt pådrag med människor i alla åldrar överallt.

Plötsligt när vi gick där maken och jag, så blev vi ikappgångna av ett par ungdomar. De skrattade och hade lite roligt och så sa den ena killen som hade ställt sig liksom bredvid min man:
"Var du med på den tiden då man fick röka inomhus på restaurangerna?"

Hahaha! Det var dagens roligaste. Som jag skrattade. "På den tiden...." Hur länge sen är det egentligen? Kan ju inte vara så värst många år sen. Eller ?

Den andra av killarna la armen om maken och så frågade han:
"Ska du se Plura? Det ska min farsa också!"

Och fast den här killens kompisar hade vandrat vidare så liksom stannade den här 16-17 åringen till en liten stund. Han ville liksom fortsätta prata med maken.

"Jag vet inte varför jag berättar det här för dig, men min farsa har kommit på mig med att röka. Eller han har hittat två eller tre paket cigaretter i mitt rum. Men jag har sagt att det är en polares. Och han trodde på mig. Eller det är så här, klart att han inte trodde på mig....men han VILL tro på mig. "

Sedan skrattade han och önskade oss en trevlig kväll och sprang ikapp sina kompisar.

Kontentan till oss tonårsföräldrar är nog så. Precis som han sa den här mysiga killen. Att vi föräldrar så väldigt gärna VILL tro på våra älskade ungdomar. Men nånstans är det nog sunt för oss att  förstå och även acceptera att det som kommer ut ur deras munnar inte alltid är det hundraprocentigt sanningsenliga.

Fast vi vill tro det.

Skymning över Östgötaslätten

Chill på läktaren

Båda sönerna har idag haft match med sina respektive fotbollslag. 

Calle har spelat sin första match med sitt nya lag, Malmslätt, borta mot Mjölby. Och Adam har spelat match borta mot Boxholm. 

Båda söner önskade att pappa kunde vara med och titta på just dens match och det var ju såklart precis omöjligt då båda matcherna spelades exakt samtidigt på olika platser. 

Eftersom pappan redan har sett den äldre spela, så var det den yngres tur att få ha pappa på sidan. 

Vilket betydde att jag följde med den äldre. Och det var ju också godkänt som tur var. 

Och vi kunde dela på oss då min mamma som bor utanför Skavsta,  lånade ut sin bil till maken under helgen. 

Och efter ca 45 minuters bilkörning så satt jag där på läktaren. I Boxholm. Utanför Mjölby. På en fantastisk anläggning mitt ute i nästan absolut ingenting. Bland underbara föräldrar. Dessa föräldrar som även för två år sedan hängde med sina 97-or på bortamatcher runt om i Östergötland. 

Och det var så roligt. 

Att sitta där igen. 

Två år

Idag torsdag den 15 augusti är det två år sedan vi tog Lilla Vit på färjan över Östersjön för att leva utomlands. Just vid denna tidpunkt låg vi nog i varsin koj på båten och funderade över vad som egentligen väntade.
Det känns som en hel evighet sen. Men ändå har tiden gått så fort.

Calle har börjat i skolan idag. En helt för honom ny skola. Igen. Men den här gången var det lite lättare att förstå vad eleverna runt omkring sa. Och vad läraren sa.
Han har börjat spela fotboll i ett för honom helt nytt lag. Igen. Men den här gången var det lite lättare att förstå vad killarna runtomkring pratade om. Och vad tränaren sa. Han behövde inte ställa sig sist i ledet för att se vad de andra gjorde på övningen för att kunna förstå.

Utmaningar betyder utveckling och med alla tuffa utmaningar som livet bjuder på till alla och envar så blir vi människor helt enkelt  bara starkare och starkare. Samtidigt som vi  skaffar oss en kunskapsbank som är ovärderlig att ha i ryggsäcken.

Och kunskap om saker och ting mina vänner, får förhoppningsvis våra fördomar att minska en aning och förståelsen att öka en smula. För ofta är det just okunskapen och oförståelsen som får oss att tro oss veta sånt som vi egentligen inte har en aning om och till och med kanske borde hålla tyst om.

Lyckan som inte vet några gränser

I mars förra året ringde min mobil hemma i Tallinn.
"Ingela, ni är bjudna på bröllop. Vi ska gifta oss. I augusti. Nästa år."

Och som vi har väntat sen dess.
Igår var det äntligen lördagen den 10 augusti 2013.

Vi samlades alla gäster på Sundby Gård i Huddinge. Där både vigsel och middag skulle gå av stapeln.

Först var det lite mingel på framsidan. Vid 17.10 var det dags att börja vandringen runt byggnaden och ner mot vattnet. Vilket fantastiskt ställe! 

Vi stod där på bryggan i eftermiddagssolen. Plötsligt började det spelas musik. Härlig musik från Mockfjärd kom ut från högtalarna.

Vi vände våra blickar ut mot sjön och där kom de. Glidande så majestätiskt över det spegelblanka vattnet på en flotte beklädd med små söta björkar. Mitt på flotten satt Tesse och Johan på varsin stol och bredvid sig hade de ett bord med champagnen väl kyld och smaskiga jordgubbar.

Flotten la till vid bryggan och jag tror inte ett öga var torrt.

Mona Sahlin var vigselförrättare och 3 minuter och 43 sekunder senare var de "Man och hustru".

Stort grattis till er underbara människor! Tänk att vi har känt varandra så länge, min vän. 

Middag och tal och telegram.

"......jag har sett dig när du sover, jag har sett dig när du är nyvaken. Jag har sett dig glad och jag har sett dig ledsen. Men jag har aldrig sett dig så lugn som nu. Du har hittat hem. Och det hemmet är med Johan".

Jag koncentrerade mig så väldigt på att hålla känslorna under kontroll. Jag lyckades ända till sista meningen. SEn gick det inte längre. Men det gjorde nog ingenting.

Under middagen fick de även presentera deras fina tavlor som de hade i uppgift under svensexa resp möhippa att måla. För Tesse tog det ca fem timmar av möhippan att bli klar. För Johan tog det ca 10 minuter.

Så här glad blir man när man har fått vara med när sonens Gudmor gifter sig.

Tack snälla brudpar för att vi fick äran att bevittna eran härliga stund. 

Och så vill jag säga grattis till en annan vän som har bröllpsdag just den 10 augusti. Som igår firade sitt elfte år som makar. Grattis Annika och Anders!

Det här att fylla år.

När jag fyllde fem önskade jag mig en docka. Jag fick en och jag döpte henne till Anna. Hon fanns sedan med väldigt länge i mitt liv.

När jag fyllde 12 önskade jag mig en ny säng. En mycket bredare variant av den jag hade som då var 90 cm. Jag fick en vit som var 105 cm. Lyckan visste inga gränser och jag kände mig så vuxen.

När jag fyllde 15 önskade jag mig en moppe. Jag ärvde en blå gammal Monark från 1962. Med en stor trekantig dyna att ha rumpan på. Man växlade med vänsterhanden och jag hade två växlar att välja mellan.

Önskningarna har genom åren varierat, kan man säga.

Idag fyller jag 42 och den bästa presenten alla kategorier var ändå att båda sönerna satt med mig i morse och åt frukost.
Vid samma bord. Samtidigt.
Så mysigt! Tack grabbar.

Mitt jobb ligger på landet

Annars har jag ju numera ett jobb att sköta och dit åkte jag efter lunch. Dags för mitt första kvällspass således.

Utemiljön

Under ca åtta års tid har jag varit egen företagare. Vilket i praktiken betyder att jag inte har haft några egentliga arbetskamrater på många år. Jag har alltså fått fira mina födelsedagar alldeles ensam. Mina personalfester var helt enkelt ganska så obefintliga. 

Efter tre dagar på nya jobbet med alldeles egna arbetskompisar har jag idag blivit bjuden på tårta. Och sång. Sånt känns faktiskt innerst inne ganska så bra. Att tillhöra. Att få vara med i en gemenskap. 

På vägen hem från mitt första kvällspass var solen på väg ner över åkrarna. 

Jag stannade bilen. Vevade ner rutan. Andades in lantluften. 

Det funkar.

Hej, nya jobbet!

Jag satt i soffan hemma i Tallinn i våras och funderade på vad jag ville göra med mitt liv.
Eller egentligen har väl den tanken svävat i mitt huvud i ganska så många år. Vad vill jag? En fråga som ständigt är aktuell, kan man säga. Jag är säkert inte ensam om den frågan. Om vad man vill med sitt liv.

Till slut kom jag en bit på vägen.
Det viktigaste för mig är att få möta människor. Jag vill ha med människor att göra. Vara nära. Serva, hjälpa till, göra lite allt möjligt. Allt från frukost till att bädda sängar, göra landgångar till att ta emot bokningar. Liksom lotsa gästen genom hela sin vistelse på anläggningen. Alltså var det ett litet mindre ställe jag sökte efter. På de stora anläggningarna blir man antingen frukostvärdinna, konferensvärdinna, städerska, massör, servitris eller receptionist.
Jag vill göra allt det.

Vilket ställe skulle kunna erbjuda mig det?
Jag googlade runt. Hittade flera stycken underbara, härliga små smultronställen runt om i Linköpings nejder. Jag påtade ihop ett litet mail om mig själv och skickade iväg det. Inom en timme hade jag fått svar från allihopa.
Några samtal senare och CV ivägskickade så var jag välkommen på intervju.

Idag började jag jobba.


Här är min nya arbetsplats.


Lite pirrig var jag allt när jag var på väg mot min första arbetsdag. Då sa min 15 åring:
"Var dig själv bara mamma. Då blir allt bra!"

Tack för alla härliga lyckönskningar och Ni är allihopa hjärtligt välkomna!

Kolla era bröst, kvinnor!

Tack, Sverige för att jag får gå på Mammografi.

En undersökning som varje kvinna över 40 år har chansen att få göra. Som alla kvinnor får en kallelse till och  som alla kvinnor verkligen borde utnyttja. En undersökning som kan rädda liv om knölar upptäcks i tid och rätt behandling kan sättas in.

 På Kvinnohälsan i Linköping fick jag idag betala 140 kronor för ett besök. I andra landsting är det till och med gratis. Ett av dessa är Stockholms Läns Landsting. Varför det är skillnad kan man ju egentligen undra.  Borde vara gratis för alla.
Men jag betalade gladeligen dessa 140 kronor för att få mina bröst kontrollerade.

2009 då jag var 38 år gjorde jag en sådan här undersökning för första gången. Då hade jag hittat en knöl på utsidan av högra bröstet och med orden ringande i öronen från läkaren på vårdcentralen i Ljungsbro "bara för att du är ung och vältränad ska du inte tro att du är immun" åkte jag upp på Mammografiundersökning samt ultraljud. Vilket sedan slutade med en punktion i det som visade sig vara en helt ofarlig cysta på 6x2 cm. Men den väntan som gick innan jag fick det beskedet.....

Så för er alla som aldrig har gjort en sådan här undersökning, typ alla män, så ska jag nu visa och tala om hur en sån här undersökning går till. 

I denna apparat ska man således lägga ett  bröst i taget. Man får inte göra det själv utan en sköterska har en uppgift att lägga bröstet precis där hon vill ha det för att rätt bild ska kunna tas. Vilket i sin tur betyder att jag som patient nästan behöver stå på tå för att den rätta höjden ska intas. Sedan tar sköterskan ett ordentligt tag i bröstet och drar in det och trycker sedan ner det på den svarta "mattan" i maskinen. Samtidigt som jag står med magen och revbenen tryckt mot den vita kalla kanten. Och kinden mot plastkanten ännu högre upp.

I samma ögonblick som bröstet har lagts tillrätta på "mattan" så trycker sköterskan på en knapp som för ner överdelen på maskinen mot bröstet. Bröstet blir så platt, det drar överallt, bröstet ändrar färg och man blir helt svettig. 

När man har tagit bild på det horisontala läget är det dags för ett annat läge på kontrollen. Då får man som patient ta tag i handtaget med handen så man inte tappar balansen, sköterskan tar ett nytt ordentligt tag om bröstet, lägger det tillrätta, plattan som bröstet ligger på ändrar till vertikalläge och sköterskan för ner överdelen. 

Har man tur så har alla bilderna blivit godkända, annars säger hon:

"Vi måste göra om en bild, för det blev ett veck på ena bilden och det vill inte läkaren ha för då kan läkaren inte se ordentligt vad som gömmer sig bakom vecket".

Och då är det bara att lägga upp bröstet en gång till.

Man tror inte att bröstet någonsin kan komma att se ut som de gjorde innan besöket. Det ömmar och det drar överallt. Men bröstet återfår sin naturliga form efter ett tag och jag är så tacksam över att denna undersökning finns tillgänglig. 

Tack Sverige.

Lilla mamma

I går fyllde hon 65 år och i onsdags arbetade hon sitt livs sista arbetsdag. Nu har hon bidragit med sitt strå till den svenska stacken och kan verkligen med gott samvete slippa ställa sin väckarklocka på 06.18   i framtiden.

Min brorsa kom på iden att vi skulle åka hem och överraska henne på hennes födelsedag och det förslaget föll mig klockrent i smaken.
Han och hans dotter kom således med tåget till Linköping på lördagmorgonen. Det var Celestes första tågresa och hon var ute på ett stort äventyr med bara pappa. Mamma och lillebrorsan lämnade de hemma i Blekinge.

Jag och mina tre killar stod på stationen och väntade med fikakorgen och paketet. Sedan drog vi järnet till Nyköping för att hinna innan mamma hade gått ut på stan för lunch med tre av sina väninnor, vilket vi vistte att hon skulle.

Väl framme smög vi in i trapphuset och precis utanför dörren så började vi skråla för fulla halsar, "Ja må hon leva". 

Högt och väldigt ljudligt och vi öppnade brevinkastet så det skulle höras lite till. 

Till slut öppnade hon. 

Och det är ju såååå roligt när en överraskning går hem. När den som blir överraskad inte har en enda aning om vad som är på gång.

Samtidigt när man gör en sån här grej får man vara beredd på att överraskningen kanske inte går hem. Att man kanske stör och blir hemskickad igen. Vi var redo för de flesta scenarierna när vi plingade på dörren.

Tårarna sprutade på födelsedagsbarnet och vi blev insläppta med vår medhavda fikakorg.

En timme hade vi på oss innan hon skulle till restaurangen och äta lunch.

Det visade sig att hon hade en egen tårta. ICA hade gett henne en enormt fin Prinsesstårta dagen till ära.

Här saknas Victor, Marie och så fotografen, alltså jag. Annars är vi hela bunten samlade. 

Med lite våldgästning och snabba puckar så är inte dukningen det viktigaste just då. Då får det bli lite som det blir och det är just det som är så himla charmigt, känner jag.

"Tysta leken-minen"

Efter en stund drog 65 åringen in till stan och lämnade oss ensamma i lägenheten. Vi diskade upp, låste dörren och satte oss i bilarna till Linköping igen. 

Jag satt i baksätet med en fyra åring. Som pratade konstant. Hela E4:an söderut. En hel timme. Till slut kom jag på en toppenlek enligt mig själv, "Tysta leken börjar nu". Gick sådär. 

Brorsans tåg tillbaka gick inte förrän vid åtta på kvällen så vi hann med både lunch, lek i parken, Svampbobfyrkant på film och middag innan det var dags att skjuts dem till stationen. 

Några minuter efter 20-tiden satt de på sina platser på tåget som skulle ta dem hem igen. 

En lång, spännande dag på väg mot sitt slut. 

Som jag kommer att leva länge på. 

Efter regn kommer solsken

Alltid. 

Efter regn kommer alltid solsken. Man vet bara inte riktigt hur länge det ska behöva regna innan solskenet bestämmer sig för att liksom  ta över rodret. 

Det enda man kan vara säker på är iallafall att nån gång kommer den. 

 Efter en liten bottenkänning rent känslomässigt under en liten stund och nån dag eller så, så kom sen solen. I dubbel bemärkelse. 

Först i form av min fina Carina denna gång. Och det gjordes med besked, kan man säga. För hon och hennes underbara tre killar kom verkligen tillsammans med solen. De undanröjde med sin blotta närvaro varenda liten regndroppe som tidigare under dagen hade flödat rätt kraftigt från himlen. Alla moln bara försvann och till slut sken vi som små solar allihopa. 

Så eftermiddagen och kvällen blev till en helt fantastisk tillvaro. 

Färgerna en svensk sommarkväll går liksom inte ens att beskriva. 

Självklart blev det en tur ner till trampolinen. 

Nu har jag lärt Carina och Fredrik vad en vin-promenad är för nåt. 

Idag fortsatte solen att skina och vi bestämde oss alla för att åka till Sjökrogen i Loftahammar för en gemensam smarrig lunch innan gästernas hemresa till Slaka påbörjades. 

Vänner är allt bra att ha!