Lilla mamma

I går fyllde hon 65 år och i onsdags arbetade hon sitt livs sista arbetsdag. Nu har hon bidragit med sitt strå till den svenska stacken och kan verkligen med gott samvete slippa ställa sin väckarklocka på 06.18   i framtiden.

Min brorsa kom på iden att vi skulle åka hem och överraska henne på hennes födelsedag och det förslaget föll mig klockrent i smaken.
Han och hans dotter kom således med tåget till Linköping på lördagmorgonen. Det var Celestes första tågresa och hon var ute på ett stort äventyr med bara pappa. Mamma och lillebrorsan lämnade de hemma i Blekinge.

Jag och mina tre killar stod på stationen och väntade med fikakorgen och paketet. Sedan drog vi järnet till Nyköping för att hinna innan mamma hade gått ut på stan för lunch med tre av sina väninnor, vilket vi vistte att hon skulle.

Väl framme smög vi in i trapphuset och precis utanför dörren så började vi skråla för fulla halsar, "Ja må hon leva". 

Högt och väldigt ljudligt och vi öppnade brevinkastet så det skulle höras lite till. 

Till slut öppnade hon. 

Och det är ju såååå roligt när en överraskning går hem. När den som blir överraskad inte har en enda aning om vad som är på gång.

Samtidigt när man gör en sån här grej får man vara beredd på att överraskningen kanske inte går hem. Att man kanske stör och blir hemskickad igen. Vi var redo för de flesta scenarierna när vi plingade på dörren.

Tårarna sprutade på födelsedagsbarnet och vi blev insläppta med vår medhavda fikakorg.

En timme hade vi på oss innan hon skulle till restaurangen och äta lunch.

Det visade sig att hon hade en egen tårta. ICA hade gett henne en enormt fin Prinsesstårta dagen till ära.

Här saknas Victor, Marie och så fotografen, alltså jag. Annars är vi hela bunten samlade. 

Med lite våldgästning och snabba puckar så är inte dukningen det viktigaste just då. Då får det bli lite som det blir och det är just det som är så himla charmigt, känner jag.

"Tysta leken-minen"

Efter en stund drog 65 åringen in till stan och lämnade oss ensamma i lägenheten. Vi diskade upp, låste dörren och satte oss i bilarna till Linköping igen. 

Jag satt i baksätet med en fyra åring. Som pratade konstant. Hela E4:an söderut. En hel timme. Till slut kom jag på en toppenlek enligt mig själv, "Tysta leken börjar nu". Gick sådär. 

Brorsans tåg tillbaka gick inte förrän vid åtta på kvällen så vi hann med både lunch, lek i parken, Svampbobfyrkant på film och middag innan det var dags att skjuts dem till stationen. 

Några minuter efter 20-tiden satt de på sina platser på tåget som skulle ta dem hem igen. 

En lång, spännande dag på väg mot sitt slut. 

Som jag kommer att leva länge på.