18 år och still going strong

En julmarknad till!

Denna gången i Gamla Linköping. 

Så lik den på Ekenäs Slott. Men samtidigt så olik. 

Dock lika lite snö. 

Vi fick helt enkelt tänka oss hur det skulle vara med lite vitt på marken. Vi fick tänka oss hur det knarrade under våra skor och hur det rök om våra andedräkter av den stränga kylan.

Vi smakade både korvar, ostkakor, räkröror och en hel del annat smått och gott. 

Och sen var det dags för en smarrig lunch.

Den intog vi hos Ragnar Dahlberg.
Och det var ju densamma som på Ekenäs, konstigt nog kan man tycka. Men det var han som stod för fikat även där.

Här bland de gamla husen och all den historia som husen rymmer, kan jag knalla runt hur länge som helst.
Och när jag går där så funderar jag lite på hur de levde i husen förut. Hur gick det till när de rustade för julen egentligen? Hur umgicks de med grannarna? Sprang de över till varandra i morgonrocken till exempel? Med frukostbrickan eller ett glas vin om kvällen?

Väl hemma så väntade maken. Han överraskade med en TG's Special. Kalamataoliver rostade i ugnen med flingsalt, olivolja och chili.
Så smaskens!

Lite adventspyssel togs fram.
Och sen ställde sig maken vid spisen och trollade enkelt fram ryggbiff, potatisgratäng och en fin grönpepparsås.

Vi firade att vi i morgon har varit förlovade i hela 18 år.  Det är en jättelång tid och livet har verkligen tagit sig några märkliga svängar  under årens lopp och en del av våra val har inte alltid varit så kloka och genomtänkta. Men vi are still going strong och hänger med varandra fortfarande. Grattis till oss! 

Vid  matbordet när vi åt den utmärkt stekta ryggbiffen satt killarna kvar med stora öron och vi började berätta hur det gick till när vi träffades på Berns den 2 december för 19 år sedan och sen hur romantiskt det var på Vilmarkshotellet den 30 november när vi bytte ringar. 

Det var kvalitetstid!

Vuxen på riktigt

Att vara förälder är inte alltid så himla lätt. De små varelserna kommer till världen helt utan manual eller bruksanvisning.
Efter ett par dagar i sin nya familj ska bebisen helt enkelt bara följa med hem. Som en del i föräldrarnas nya liv.

Vad som sen händer där hemma mellan husets fyra väggar är enbart den lilla familjens egna angelägenhet. En mamma och en pappa ( oftast ) ska med sina ryggsäckar från sin egen barndom nu föra sina värderingar vidare i en fin och lagom blandning från båda två till det lilla barnet.
En tuff uppgift som absolut ingen annan har med att göra så länge inte det lilla barnet far illa.

Sedan gör alla familjer vad de anser vara bäst.

I vår familj har vi jobbat ganska konsekvent med att vara just konsekventa.
Det har varit en grej som varit viktig för just oss. Vi har i situationer som uppstått med frustration och ilska som reslutat, ändå försökt låtit bli att hota eller skrämma våra barn med sånt som vi aldrig ens skulle kunna genomföra i vilket fall som helst. Och jag har varit fast besluten om att det måste vara bra mycket lättare att börja ta konflikter med barnen när de är små, än att börja göra det när de är 14-15.

Jag har inte tänkt så mycket på det här egentligen, förrän Calle sa för nån månad sen:

"Jag är så glad att du har varit så konsekvent mamma, jag har alltid vetat var jag har haft dig. Du har alltid menat det du har sagt och jag kan alltid lita på det du säger. Tack för att du är min mamma!"

Jag  blev helt tagen på sängen över vad han egentligen sa. Jag var tvungen att stanna upp mitt i det jag gjorde just då och bara känna efter. Och då kom jag på det. En milstolpe passerad i mitt liv faktiskt. Det jag har jobbat med under hans alla 15 år på jorden hade nått fram. Plötsligt kände jag mig faktiskt vuxen på riktigt.

Det tog bara 17 år efter det att jag  blev mamma.

Att handdiska med a view

Ett dygn i sommarstugan hade vi framför oss.
Med tofflor på fötterna, ljusen tända, maten i magen, värmen så sakteliga på gång så satte vi oss äntligen i soffan alla fyra.

De manliga i familjen tog plötsligt fram Monopol.

Herregud, det måste vara jordklotets absolut tråkigaste spel. 

Men låt de hållas, tänkte jag. Då kunde jag ta fram min nyinköpta bok istället. 

Är Lejontämjaren så bra som marknadsföringen vill visa?

Titta! Ljuset i tunneln finns faktiskt.

Morgonen grydde utanför fönstret. Tog en liten promis. Smultronstället levererade även denna morgon i sena november, trots att det visade sig att vi inte hade nåt vatten i kranarna när vi vaknade.

För att komma till Smultronstället så åker man först på en stor väg. Man åker och åker. Sen svänger man av till en mindre väg. Man fortsätter och åker och åker. Sen svänger man av till ännu en mindre väg.  Man åker och åker. Vägarna blir verkligen mindre och mindre längs hela biten. 

Tillslut åker man på en yttepytteliten skogsväg. Och man tror verkligen att man är mitt inne i Smålands mörka skogar. Men så plötsligt…..

…så bara öppnar sig hela silutten. Och framför en så visar sig havet. Bara sådär. Som om skogen bara har varit en ridå framför det som komma skulle.

Helt spegelblankt en morgon i slutet av november.

En liten novembergrillning är aldrig fel. Över öppen eld. Utan grillkol, bara vedklabbar.

Ett diskmedel med havsdoft kan ju inte passa bättre än så här.

Sen blev det handdisk. 

Finns inte vatten i rören får man ta det vatten som finns. 

Sponsered by Ica Maxi.

Handdisk with a view!

Och kalla fingrar.

Ytterligare en bra helg

En fredagkväll vid Linköpings Centralstation vid 19 tiden. Mörkt ute sen länge. Hade precis kommit från hotell Ekoxen där min arbetsgivare hade bjudit på lite mat efter en hård studiedag. 

Från vagn 1 klev hon ur. 

Adams gudmor och min vän sen typ 23 år tillbaka. Från mitt tidigare liv. Mitt liv i Täby. 

Det var länge sen vi sågs sist. Alldeles för länge sen. Dagar blir till veckor. Veckor blir till månader. Månader blir till år. 

Livet kommer emellan på nåt konstigt vis. 

Sist vi sågs var på hennes bröllop i augusti förra året. 

Men äntligen var hon här. 

Hemma bjöds det på en liten chark tallrik med smått och gott på till fredagsmyset. 

Tesse var lika efterlängtad av sin gudson som av mig. 

Tjoho!! 

Och bland det bästa med Tesse är att vi gillar samma saker. Tex julmarknader. Att strosa runt på en sån i flera timmar är inte vad som står på min mans eller mina söners önskelista direkt. Och inte på hennes mans heller. 

Så nu kunde vi glädja både oss själva och våra äkta makar med att vi tog Lilla Vit till Ekenäs Slott och deras traditionsenliga julmarknad. 

Vi sänkte medelåldern ganska så rejält där bland alla stånd och brasor och till doften av grillad korv. 

Vad som hände här i katakomberna under slottet för en herrans massa år sedan kunde man tänka på medan man avnjöt en mysig glöggprovning. 

Och vad vore en julmarknad utan att prova nån form av julmat?

Jag ville ha julgröt. Tesse en skinksmörgås. Och en julmust såklart. Ni ser hur lång kön är va? Gröten hade de tänkt att man skulle få där jag tog fotot. 

Undrar om gröten fortfarande var varm för de stackare som kom fram till kassan? 

Jag sa till att jag ville ha gröten när jag väl var framme vid kassaapparaten. 

"Oj jahaja, det har ingen bett om tidigare. Men jag ser dig ju när du är där framme så det kan nog gå bra..."

Tackarrrr! 

Och efter en lång och kylslagen dag i julens tecken ( dock utan julkänsla ) var det skönt att bara ramla ner i varsin saccosäck här hemma.  Med vinglaset på ena sidan och jordnötsbågsskålen på den andra. 

Väl utmätt på en armlängds avstånd på båda sidor. 

Och har man väl satt sig i en sån här puff så kommer man inte ur. 

Tur det var dubbelavsnitt av Lilla huset på prärien. 

Mitt när vi satt där och mös så kom vi på att Tänk om alla var som "Charles Never-done-a-wrong-thing-in-his-whole-life Ingalls", då skulle det minsann inte finnas några krig här i världen. 

Gäster som bjuder på förrätten får alltid komma tillbaka. Det är sen länge. 

Tack Tesse för att du gillar samma saker som jag. Och för att jag fick ha dig här några dagar. 

Genomsvett

Lite torsdagsmys!

Håller dock på att svettas ihjäl i detta nu. 

Men så otroligt skönt det är. 

Hela kroppen slappnar av i det heta vattnet.  Varenda liten muskel tar tillfället i akt och bara är. 

Några klunkar av den kalla juicen. Läsa några rader i den braiga boken. Först måste man bara vänta tills glasögonen har immat sig klart i ich för sig. Ta några klunkar till. 

Kanske till och med blunda en smula efter ett tag när ögonlocken börjar göra som resten av kroppen redan gör, slappna av. Låta värmen och lugnet göra sitt. 

Och när det inte finns mer svett att svettas ut, när man känner hur hela hårbotten talar om om det är dags att tvätta av sig. Då börjar man släppa ut vattnet och medan vattenytan i karet så sakteliga drar sig neråt så kan man till och med ligga kvar och passa på att blogga. 

Det är livet på en pinne just nu. 

Mår 43 år bra!

Vreta Kloster Kyrka. 

Hängde här en stund i eftermiddag.

Tog mig ett snack med min underbara morfa bland annat. 

 Jag frågade honom precis samma fråga som han alltid brukade fråga mig när jag var liten, "hur gammal mår du egentligen?" 

Då fick jag svara tex "7 år bra". Eller "16 år tjurig". 

När han nu fick samma fråga av mig tror jag att han satt där i sin gamla kökssoffa i Rafeloukta med fötterna på locket, i sina gröna snickarbrallor, log sitt leende och rullade sina tummar ovanför sin mage. I köket som alltid doftade ved och brasa. Där satt han mitt i alltihopa, i centrum där han trivdes som allra bäst och hade koll på allt. 

"Ingela, jag finns alltid vid din sida. Var du än är i livet så kommer jag alltid finnas vid din sida. Hur gammal du än mår. Men hur gammal mår du just nu?"

Tack morfar. Jag mår 43 år bra. Befinner mig mitt i livet och det känns helt ok. 

Jag tände ett ljus i minneslunden för alla älskade och saknade. 

En salt tår rann nerför kinden. Av glädje över det som är. Av sorg över det som inte är. Av känslan över att allt som finns är en enda stor kärlek. Lät tåren rinna färdigt.  

Tog mig in i kyrkan. Möttes av en enorm värme. Fick en kopp kaffe i handen av en herre med glittrande ögon. Tände ytterligare ett ljus. Satte mig ner. En stund för eftertanke och reflektion. Det hade hunnit bli mörkt ute när jag efter ett tag kände mig klar. 

Det var hög tid att åka hem och krama om min familj.