Från havet till grillen

Nu är klockan 22.30 amerikansk tid.
I morgon vid den här tiden sitter vi på planet till Frankfurt. För en snabb mellanlandning på en timme för att sedan flyga vidare mot Tallinn.
I Sverige har man firat Valborgsmässoafton denna kväll. Hoppas föräldrar har haft koll på sina ungdomar. Mycket kan hända under en valborgskväll.

I morse när vi anlände till makens farbrors hus hade han flaggat svenskt. Tror inte det var för kungens födelsedag eller för Valborg faktiskt. Tror det helt enkelt var för våran skull. Så himla mysigt.

Vi satt i hans uterum en stund. Med ödlorna springande runt fötterna och kalkonerna springandes i buskarna. Vi visade honom lite bilder från vår tid i Tallinn som vi hade med oss. 

Efter ett tag var det dags att att träffa Annika, Matt och Andrew för en liten lunch på ett urmysigt ställe som hette River Grill. Den låg liksom uppbyggd på en slänt precis vid en flod som heter Tomoka River.

Kallt möter varmt

Jag beställde in en sallad som jag inte riktigt visste vad det var för nåt. 

"It's different", sa kyparen bara. 

"Ok", sa jag.

Och nog var den lite annorlunda allt. En hög med majonäs och kyckling, en hög med majonäs och tonfisk och en hög med majonäs och krabba. På en bädd av sallad. 

Den var helt ok. Det är en av tjusningarna med att åka utomlands känner jag. Andra matkulturer. Man får se och prova på andra rätter, andra sätt att äta. 

Här i USA äter man tex mycket med händerna, har vi märkt. Ibland får man inte ens bestick. Bara en servett.

Jag har också lärt mig att det anses oartigt att använda tandpetare vid matbordet. Sådana finns inte ens att tillgå vid matbordet. På sin höjd kanske det finns att få när man är på väg ut ur restaurangen.

Jag har även förstått att det anses oartigt att ta av sig skorna när man kommer hem till nån. Mina fotbaciller ska inte nån annan liksom lida av. 

Wahoo i marinad

Och så denna Wahoo. 

På nåt sätt har denna firre gått som en röd tråd genom hela vår Daytona vistelse.

Man kan säga att vi har följt hela dess resa från livet i havet i lördags,  tills dess att den hamnade på grillen ikväll. Filead och klar.

Men så otroligt god fisk. Har nog faktiskt aldrig ätit en godare fisk.

Igår kväll åt jag en Dolphin på ett  ställe här i Daytona. Inte en sk flipperdelfin, utan en annan sort. Den kan slänga sig i väggen. 

Det bästa man har sätter man på bordet

Det gäller bara att ha ett tillräckligt stort bord så är ju detta en förträfflig ide. Att sätta babyn mitt på bordet på en bricka som kan snurra. Sen har ju bebisen hur mycket som helst att titta på samtidigt som mamma och pappa äter.

Nu är det dags att nanna. Sov så gott allihopa.

Från lördagens invägning av fångsterna

Under hela lördagen var Annikas man Matt, ute till havs och fiskade. Från arla morgonstund ända till klockan 17.00 då alla tävlande var tvungna att anmäla sig med sina fångster. Det var 29 stycken båtar som gick ut på morgonen. Men alla ansåg inte att de hade fångat tillräckligt med fisk så alla kom inte till Inlet Harbour för invägning. Enligt Matt hade det varit otroligt tuff sjögång ute till havs och vågorna hade  tidvis varit väldigt höga. Om de hade vetat vad som hade väntat när de gav sig av på morgonkulan hade de vänt tillbaka, sa han när de kom in på eftermiddagen.


Tre kategorier med fisk skulle det tävlas om. Wahoo, Dolphin and Kingfish. Matt och hans killar hade gett upp när klockan började närma sig dags att åka tillbaka. De var inte nöjda med sina fångster. Men på vägen in så kom de!
Två stycken storfiskar fastnade på krokarna. En Wahoo och två Dolphin. Så de anläde Inlet Harbour för invägning med ett leende på läpparna trots allt.

Ann-Marie och Billy med sina barn väntade på bryggan de också. Även Billys mamma hängde med.

Adam höll sig i skuggan. Det var otroligt hett just då. 

Här ligger båtarna på rad och väntar åp deras tur för att väga sina fångster.

Maken och Calle ville se vägningen och fiskarna på nära håll så de satte kepsen bak och fram och räddade nog sina nackar från att bränna sig denna eftermiddag.

Annika och Andrew väntade stolta på sin make och pappa. 

Vi frågade Annika om hon nånsin liksom är lite orolig när Matt är ute på djupt vatten och fiskar hela dagen. Men nej, det var hon inte. Även om mobil-täckningen inte funkar så långt ut så kan hon se på nätet var de befinner sig. Och så länge båten rör på sig är hon nöjd. Blir den stillastående ringer hon Matts pappa och han fixar rescueteam på en gång.

Vi tog emot fem trötta, men glada fiskare på bryggan.

Den stora fisken i mitten är visst en Wahoo och det var den som tog Blank Check till en hedrande tredje plats. Båda de andra fiskarna är Dolphins. De fick aldrig nån Kingfish.

Det var fullt med folk. En riktig happening och solen sken från en klarblå himmel. Rena kalaset. Tidigare hade jag provat på "After Ski" och "After Beach". Nu har jag alltså provat nåt som skulle kunna liknas vid "After Fish".

Matt och Calle.

Medan Matt fick stanna kvar och ta hand om sina fiskar, städa båten osv så åkte vi hem och mös hemmavid.

Perfekt vattenparksväder.

Enligt väderprognosen på våra telefoner skulle vädret bli lite åt det mulnare hållet idag, måndag. Chansen till att en  skvätt regn skulle komma nerdimpandes var även ganska stor. Då tänkte vi att en tur till Orlando och en av vattenparkerna skulle passa perfekt. Vi valde mellan Typhoon Lagoon och Wet'n Wild. Det blev den första pga av deras stora vågpool. Vi ställde klockorna, packade badväskan och drog iväg vid kvart över åtta i morse ungefär.

Helt utan GPS.

Men det fick vi bittert ångra väl i Orlando. Det är ingen liten stad. Motorvägen har skapligt många  Exits. Vilken skulle vi ta av?

Efter några felkörningar så insåg vi att det är ju otroligt bra skyltat från motorvägen ända in till Disneys värld. Hade vi bara haft lite mera tålamod och väntat nån  minut med att svänga av motorvägen hade vi sett det, kan man säga. Men vi kom fram till slut.

Vädret var verkligen kanon för ett besök i parken.

Lagom med sol. Lagom med regn. Lagom med folk. Inga köer. 

Vågmaskinen var ett poppis inslag bland besökarna med sin fyrametersvåg varannan minut.

Tiden gick fort och plötsligt stängde parken. 

MIna killar.

Nu när det har gått några timmar och kroppen är avduschad från diverse bös från poolerna så känner jag hur fotsulorna ömmar en smula från de skrapiga bottnarna i bassängerna. Kan man kalla peeling.

hahah.

Den här bilden tog jag igår på vägen hem i båten. Himlen speglades sig så himla coolt i Calles brillor och jag ville fota den, helt enkelt.

Men fick bara med min egen telefon.....

Fast bilden blev ganska bra iallafall.

Chill life

Eftersom Matt och hans gäng kom trea i tävlingen igår var det idag prisutdelning. Vi fick chansen att få följa med och vi åkte i hans båt på vägen dit. En tur på ca 30 minuter.

Vi hoppade ombord alla fyra och även Annika och lilla Andrew. 

Flytväst var inget att snacka om på varken vuxna, tonåringar eller bebisar. Det var bara att sätta sig. Vart som helst. 

I baken på båten satt det två tycken 250 hästars motorer och de visade vad de kunde.

Med mina pojkar sittandes på relingen.

Framme i Inlet Harbour.

Lille Andrew stortrivdes på båten i mammas famn.

Birdshit on my foot. Betyder Tur va? 

Vi tyckte att Matts båt, Blank Check, var stor. Men båten bakom.....Fyra redan tillagda båter fick flytta på sig för att den skulle få en plats vid bryggan.

Matt och hans gäng. Fisken  de kom trea med hette Wahoo och vägde kanske 29 pounds. ( Har ingen aning ) Jag jämförde deras liv lite med vårat. Fast liksom helt annorlunda. Men ändå. Vi säger fotbollsfruar, de säger fiskarfruar kanske. 

Calle intog frontseat på vägen hem. 

Chill life. 

Kan faktiskt vänja mig vid det här livet. Exotiskt för mig. Vardag för andra. 

Vi la till vid Matts föräldrars egna brygga och beställde pizzor till oss allihopa. Där satt vi vid hans föräldrars Tiki-bar i flera timmar. Och bara njöt. Av stunden. Av sällskapet. Av den otroligt vackra vyn. Av livet.

Annikas pappa och min makes farbror dök upp, han med.

Här satt jag. Med ett iskallt glas vitt vin i solnedgången. 

Chill life.

Veckovill

Att vakna på morgonen och få se denna lilla fyra månaders är helt underbart. Han är Annikas och Matts lilla son och heter Andrew. Han är nog stans coolaste invånare.
Annars har jag absolut ingen koll what so ever vad klockan är eller vilken dag jag vaknar upp till nuförtiden.

Jag kan meddela att utvecklingen på bebisar inte har ändrats nåt vidare på 15 år. De kräks fortfarande på axeln.

Efter lite Swedish Pancakes till frukost packade vi väskan och skulle mot stranden. 

Ann-Marie är även hon kusin till maken och är här tillsammans med sin yngsta dotter, Estelle 8 månader. 

Adam.

När mamman har glömt paraplyet till beachen får mamman vara kreativ och ta det som finns tillhands. Tex under en stol. Samtidigt som jag kände att vad glad jag är som har stora barn. :) 

Andrew, Mason, Will och Adeline. Barnen till makens alla tre kusiner. Samt Estelle som sov i vagnen.

Andrew's pappa hade under denna dag medverkat i en fiskartävling ute till havs med sina kompisar. De stack redan vid 03.30 i morse. PÅ kvällen var det dags för dessa att komma in till hamnen för invägning av eventuella fångster. Av 29 båter kom Matt & Co på tredje plats i en av kategorierna. Grattis!

Dessa bilder kommer på ett eget inlägg lite senare.

Daytona

Vi anlände Daytona torsdagskväll vid halv tio efter ca fyra timmars bilkörning längs I 95.
Allt gick klockrent förutom den sista kvarten. Det var nämligen inte världslätt att hitta rätt hus i mörkret när gps:en sa att vi var framme på rätt adress. Numren på husen var inte satta i nummerordning så det var precis som i Tallinn. Börja leta.

Makens kusin med familj tog emot oss med öppna armar när vi väl hade hittat fram. Maken har tre kusiner här i USA som är systrar med varandra. En av dem tog emot den svenska stormen med gäster.

På fredagmorgonen tog vi det lugnt och gav oss inte ut förrän det var dags att ta oss till piren på Daytona Beach där Annika ( den yngste av kusinerna ) hade tänkt att vi skulle äta lunch.

Vi tog ett bord uppe på "The Roof" på piren.

Från en beach till en annan, kan man säga. Inte lika mycket folk som i Miami. Inte lika blått vatten. Men lika exotiskt för oss som kommer från en sjumånaders mörk och kall vinter i Tallinn.

Efter lunch gav vi fyra oss ut på egna äventyr. Vi lämnade Annika och Andrew efter maten och drog mot Daytona International Speedway. För den som kan sin Tom Cruise vet att Days of thunder spelades in här. Annars är detta en världskänd racerbana för Nascar-tävlingar. 

Till min brorsa!

Hamburger-mästaren.

På kvällen var det dags för barbecue med alla makens kusiner samt deras familjer. Och deras pappa som är min mans farbror. Hamburgare i mängder producerades och lades på grillen. 

Tack alla ni underbara människor som verkligen gör vår vistelse till ett minne för livet. 

Sista dagen söderöver

En timme eller två ville vi hinna med vid poolen innan vi skulle checka ut från detta underbara hotell med den fantastiska servisen och härliga personalen.

Jag passade på att ta några bilder från den mysiga innergården med alla solsängar, kuddar, lyktor, blommor och jag vet inte allt som gjorde hela upplevelsn så mysig här på Shore Club.

På 16 våningen ser ni hur en fin Manchester City flagga hänger från våran balkong.

När vi hade checkat ut lovade killarna att de skulle hänga med mig på den aktiviteten som jag hade sett fram emot under hela vistelsen här i Miami. Förutom solen då såklart.
Att få ta en båttur runt Star Island. Och bli visad var de vackra och rika människorna bor.
Killarna höll masken bra och sa att "det kommer att bli jättekul, mamma!"

Längst ner till vänster Gloria Esteban. Längst ner till höger Elisabeth Taylor med en staty i trädgården från Michael Jacksson.

Nu snackar vi hus. Riktiga mansions, so to speak.

Längst upp till vänster var Sylvester Stallones. Till höger Mr "Viagra".

Nu har jag svårt att minnas vem som bodde i vilket hus. Men jag minns namnen på dem.
Elisabeth Taylor, Al Capone, Gloria Esteban, Shakira, Sylvester Stallone. Vi åkte förbi "båten" som klubbägaren av Florida Heat ( basketlaget i miami ) köpte av Brad Pitt och Angelina Jolie för några år sedan.

I det stora lägenhetshuset har André Agassi, tom Cruise, Bruce Wilis, boris becker, Jennifer Lopez mf sina enorma lägenheter. Dit kan man inte ta sig med bilen utan endats med egen båt eller helikopter.

Miami Skyline

Han som byggde det största privathuset på Star Island är killen/doktorn som kom på Viagra-pillret. Han
Beställde 34 palmer från Sydafrika för 10 000$ styck till sin trädgård för han ansåg visst inte att Floridas egna var tillräckliga.
Han och hans fru bor störst men har dock inga barn, så pillret kanske inte funkade just för dem.

Av alla 23 öar kring Miami är det bara två av dem som är åkta. Resten är konstgjorda.

Efter en och en halv timme när vi kom tillbaka:
"Tack mamma, det har var roligare än vad jag trodde!"

Sedan drog vi norrut.