Syskonkärlek.

Började skriva på det här inlägget för några dagar sedan.
Nu kom jag just hem från min engelska kurs och tänkte liksom slutföra inlägget. Med datorn i knät satte jag på Tv:n och "Efter tio" var på fyran. Bröderna Timell och skådespelerskan Maria Lundkvist och hennes brorsa gästade  Malou och pratade om just detta som jag just skrev om. Märkligt. Jag såg det som ett tecken att slutföra och publicera min text. Håll till godo, mina vänner.


För några år sedan satt jag och min brorsa pratade.
Vi kom in på vår gemensamma barndom. Eller vad vi trodde var vår gemensamma barndom.
Ju mer vi kom in i samtalet så insåg både han och jag hur olika vi upplevde just vår barndom. Som vi trodde att vi hade gemensamt.

Min bror är 5,5 år yngre än mig. Jag hade hunnit leva i fem och ett halvt år innan jag blev storasyster. Självklart hade mycket vatten hunnit rinna under broarna under den tiden. Saker och ting förändras. Man kan säga att förutsättningarna för våra föräldrar hade ändrats under dessa år. Under åren som senare följde så ändrades förutsättningarna ännu mera. Självklart blev vi påverkade.

Brorsan och jag satt där vi satt, den där gången när vi kom in på det här. Vi blev nyfikna på varandras upplevelser. Vi fortsatte samtalet helt utan att ifrågasätta eller anklaga den andre. Bara genom att lyssna och att konstatera. Med glädje. Med lycka. Ibland med förvåning. Ibland med förundran. Ibland med en tår.

När jag var 18 flyttade jag hemifrån. Då var brorsan 12. Så vi levde ihop i 12 år kan man säga. Och från det att han var 12 år så levde han som ensambarn.
Under tiden jag bodde hemma så gick jag genom en skilsmässa med våra föräldrar. Under tiden min bror bodde hemma så gick gick han igenom två. Med samma föräldrar.

Så att vi har olika upplevelser från vår "gemensamma barndom" är ju inte alls konstigt.
Han har upplevt helt annorlunda än vad jag har gjort.
Under vårt samtal så undrade vi till slut om vi hade bott under samma tak överhuvudtaget.
Och det hade vi ju gjort. I 12 år iallafall.

Det viktigaste i detta är att inget är fel och inget är rätt. Våra olika upplevelser kan ingen ta ifrån oss. Varken det som var glatt och roligt eller det som var lite mindre underbart. För självklart finns det både ris och ros.
Det finns inget negativt i att komma fram till att det var och är så här. Bara att vi har vågat se sanningen.  Vi vågade se olikheterna. Se det som gjorde mig till den jag är och se det som gjorde honom till den han är idag.
Plötsligt fick jag så mycket större förståelse över saker och ting. Varför han  betedde/beter sig som han gjorde/gör i vissa situationer. Och han fick svar i varför jag betedde/beter mig som jag gjorde/gör i vissa situationer.

Det finns alltid skäl till varför folk beter sig på sina vis. Och varför folk är som de är.

Jag har mina upplevelser och min bror sina. Inga konstigheter. Precis som i alla familjer.

Det är precis som nu när jag själv är förälder. Med två pojkar som har samma grundlägggande behov som mat, massor av kärlek och en säng och sova i, så är de helt olika individer med olika behov. Det den ene behöver mer av kanske den andra inte alls har samma behov av. Och vice versa.  Självklart upplever även de olika. Och det är ok.

Prata gärna med era syskon om det här. Säkert kommer det fram öven hos er hur olika ni har upplevt eran barndom. Trots att ni är stöpta i samma form.
Kanske får även ni svar på en del frågor som ni har gått och undrat på genom åren.

En aha upplevelse för alla parter. Om man vill.
Tack brorsan för att du är du och för att jag har förmånen att vara just din syster.