En klassresa till Åland i nian år 1986

När jag gick i nian skulle vi åka på klassresa till Åland. 

Pengar var insamlade och vi bestämde gemmesamt att resmålet skulle bli Mariehamn. Det bestämdes dock av några få vuxna som ansåg sig väldigt kloka att klassen absolut inte fick ta färjan som gick över natten, för det var ju farligt. Vi skulle åka med färjan till Mariehamn som gick dagtid. För det var inte lika farligt. 

Med på denna resa hade vi med oss två klassföreståndare. Det hette så då. Inte mentorer som idag. Dessa föreståndare hette Bosse och Germund. Till sin hjälp och stöttning hade de med sig även en pappa till en av mina klasskompisar. Den pappan hade även varit med på klassresan vi gjorde i sexan. Så vi kände typ honom. 

Alltså tre vuxna på ca 30 stycken 15 åringar. 

Båten drog iväg där på morgonkvisten. Alla hade vi fått dela in oss två och två och varje par fick varsin hytt att kunna spendera dagen i. Jag och min kompis Anna delade på våran hytt. 

Hur mycket tid vi spenderade i den minns jag inte riktigt. Men tiden gick iallafall och vi anlände Mariehamn ca 6 timmar senare. 

Där skulle alla 30 gå av och vi skulle samlas utanför båten. 

Jag o Anna tog våran packning och började knalla ut. Såg oss lite omkring och kollade om våra klasskompisar var på väg åt samma håll. Vi såg inga av de andra, men tänkte inte så värst mycket på det just då. Vi fortsatte bara ut och tänkte att vi ser ju alla vid bussen som skulle ta oss till våran stugby sen. 

Men nehe.

Vi kom ut från själva terminalen och såg fortfarande inga vi könde igen. Vi såg ingen buss heller för den delen. 

Så vi satte oss ner på trottoaren för att vänta in de andra. 

Och vi satt där. Och vi satt där. 

Vi satt där så länge att vi började känna igen en av bilarna som åkte runt, runt i den lilla rondellen som fanns precis utanför på den tiden. Den åkte där. Och vi satt där. Två ensamma 15 åringar på en för oss okänd ö mitt emellan Sverige och Finland. 

Vad fan skulle vi göra nu? 

Ingen buss så långt ögat nådde. Inga andra klasskompisar nånstans. Inga föreståndare och ingen klasspappa. Bara en bil som åkte runt och runt. 

Efter miljoner varv i rondellen satt vi fortfarande kvar på trottoaren, jag o Anna. Och till slut stannade bilen precis framför oss. De öppnade dörren och frågade vad vi satt och väntade på. För de hade ju sett att vi hade suttit där ett tag. 

- Ja, vi väntar på bussen som ska ta våran klass till en stugby. 

- Ni verkar inte vara så många i eran klass. 

Gapskratt från alla. Även från mig o Anna. 

- Hoppa in så kan vi köra er. Var ligger stugbyn? 

Det enda vi visste var stt stugbyn låg vid nåt som hette Lemland. 

Efter ett snabbt beslut hoppade vi in i denna bil med fyra vilt främmande killar i. Körkort hade de så de var ju över 18 allihopa. I bilen var det proppat med stora högtalare och slutsteg och allt vad det heter. 

Vad som helst hade kunnat hända. Jag förstod ju det senare. Men där och då var vi ensammast i hela världen. Och här kom det en bil som kunde ta oss dit vi skulle. För taxi skulle vi aldrig haft råd med. Och mobiltelfoner fanns inte på kartan. 

Efter att ha kollat in ett antal olika stugbyar på vägen så kom vi till slut fram till den rätta. Och vi insåg att alla andra redan var på plats. Vi hoppade av och vi tackade för skjutsen. Under bilfärden hade vi självklart bestämt att träffa samma killar även senare på kvällen för vi visste att klassen skulle "in till stan" då. 

Jag och Anna knallade in i stuga nr 8 som var våran. Där inne väntade de vi skulle dela denna stuga med. Anneli och några till. Tror ni de hade saknat oss? Ja, de hade de. 

De tänkte kanske mer att "de kommer nog snart". Vilket vi också gjorde. 

Vi anmälde aldrig våran ankomst till de vuxna. De kom aldrig till stugan och undrade var vi var. Inte ens när hela klassen skulle ta bussen till stan på kvällen såg de att det hade tillkommit två elever. För vi hade i deras ögon inte ens varit borta. Otroligt. 

Då förstod jag inte allvaret i hela situationen.  Då kände vi oss bara så jäkla duktiga som hade löst en otroligt obehaglig situation på egen hand. 

Och eftersom vi inte fanns enligt de vuxna så kunde vi med lätthet träffa de där killarna under kvällen som kom. 

Vilket vi gjorde. Vi hoppade åter in i deras bil och vi fick träffa flera av deras kompisar. Både tjejer o killar. 

När det var dags att åka tillbaka så körde de hem oss. 

Asså. Hela den här historien är så absurd. När jag tänker tillbaka så känns det inte ens som om jag har varit med om allt det här. Men det har jag ju. 

Och framför allt har jag sen i vuxen ålder så ofantligt svårt att kunna förstå hur dessa tre "kloka" vuxna så fatalt missade att två elever saknades. Från färjeterminalen ända fram till att nycklarna till stugorna delades ut. Ingen reagerade. Fast vi hade åkt dagtid och inte nattfärjan. För det skulle vara så mycket säkrare. 

Inte ens våra kompisar i samma stuga sa nåt. Allt är så himla konstigt. 

Fanns vi över huvud taget? Vi fanns visst inte kändes det som. Att inte vara saknad är en tuff känsla. Vilket i sin tur lätt kan leda till att testa gränserna ytterligare med tanken- hur långt kan jag gå innan nån saknar mig? 

Nu har det gått 30 år sen det här hände. Och jag tackar fortfarande vår lyckliga stjärna att bilen som stannade vid rondellen innehöll schyssta killar. Som alla hade goda hjärtan. 

Det här kom nog aldrig fram till de ansvariga över huvud taget. Vi skämdes kanske också en aning, för vi trodde väl att det var vi som skulle få skäll och inte de ansvariga, och vi själva ifrågasatte ingenting som 15 åringar. Tror inte ens mina föräldrar visste nåt om detta förrän jag berättade om allt för nåt år sedan. 

Inte konstigt att jag tjatar hål i huvudet på mina egna tonåringar om att aldrig lämna en kompis helt ensam. 

Ni är bäst - och inga andra! En hyllning till alla föräldrar!

Vi pratar ofta känslor med barnen på jobbet.
Vanliga, hederliga känslor som vi alla går omkring och bär på. Såväl barn som vuxna. Ibland är man ledsen och ibland är man rädd. Ibland är man glad och ibland är man jättearg. Alla känslor är bra och allt är ok. Men man får aldrig vara så arg att man gör illa sig själv eller andra, och man får aldrig ha sönder saker. Sånt pratar vi väldigt ofta om med barnen.

Vi berättar för varandra vad glädje är. Att man faktiskt kan vara så glad att tårarna rinner. Fast man inte är ledsen. Och vi berättar för varandra vad det är som gör oss sådär glada att det känns sådär jättebra och härligt i magen.

Såna här samtal är helt underbara och det är fantastiskt att höra alla deras funderingar. Och jag vill verkligen förmedla vad min egen erfarenhet säger. Jag har jobbat tillsammans med barn sen jag var 20,  med en liten paus på ca 10 år som egen företagare samt boende utomlands. Men det gör absolut ingen som helst skillnad. För de flesta såna här samtal som jag har haft genom åren har nästan alltid gett samma svar.

- Jag blir glad när mamma och pappa vill leka med mig!

Mamma och pappa. Ni gör alltså barnen alldeles sådär härligt glada år 2016. Och det gjorde barnen glada även för 20 år sedan också. Samt där emellan.

Kom ihåg det alla ni som är mitt uppe i den slitsamma småbarnstiden. Ni föräldrar är det som gör just era barn lyckligast och gladast. Ni - och ingen annan! Förminska aldrig eran egen betydelse för era barn. Vad än andra säger eller påstår. Jag menar självklart inte att ni ska leka med era barn 24/7. För så funkar ju inte livet. Herre Gud, hur skulle det se ut? Barn betöver ha tråkigt emellanåt också, det är jag helt på det klara om. De behöver självklart lära sig att livet inte alltid kan vara roligt såklart. Man behöver göra tråkiga saker också. Såsom följa med mamma o pappa till affären eller banken eller doktorn. Eller hjälpa till med att städa och vika tvätt. Och att mamma och pappa behöver ta tid för laga mat tillhör även det livet. Mamma o pappa behöver även jobba.
Men.
Det jag helt enkelt vill förmedla med den här lilla texten är bara:

Ni föräldrar är bäst och just ni gör just era barn lyckliga! Tiden med - och närheten till er slår allt annat! Även när ni är trötta och slitna och det kanske känns som om ni inte orkar. Då. Just då. Känn kärleken, lyckan och glädjen från era små. Som förälder gör man inte alltid bäst eller alltid säger de mest kloka sakerna. Men man gör så gott man kan. Och det är good enough!

Och passa på för sjutton. För snart är de stora och har sina egna agendor. Och då känns det plötsligt lite tomt.

Du har det inom dig!

Vi har levt tillsammans i snart 21 år! Jag och min kille. Det som började med några försiktiga danser på Berns en kall vinterkväll i december 1995. Och nu står jag här. 21 år senare. 

Fattar ni hur lång tid det är? Egentligen? 

Det är sådär lång tid att det som var jag innan dess, känns helt overkligt. Har det verkligen hänt? Och det har det ju. Det är ju mycket av det som har varit, som har format mig till den jag är idag. Mina erfarenheter och mina upplevelser. Mina tolkningar och mina sanningar. Mina beslut. Under alla år. Från det jag föddes egentligen, fram tills idag. 

 Det har format mig och här står jag nu. Med både det braiga. Och det dåliga. Vare sig jag vill det eller inte.

Vissa icke önskvärda sidor jag har lagt till mig är jag väl medveten om, även min man så att säga, och de försöker jag jobba med varje dag. Vissa dagar är jag lite starkare,  och då går det bättre. Andra dagar är jag inte lika stark, då känns det en aning tuffare. Så kan man säga. Jag har egenskaper som säkert retar ihjäl människor. Samma sidor å andra sidan kanske är helt ok för andra. Allt beroende på vem jag frågar. Så jag struntar i att fråga helt enkelt. 

 Egentligen ska jag ju inte bry mig om vad andra tycker och tänker. Men hur lätt är det? Att bara bry ifrån? Vem kan räcka upp handen och säga att den inte bryr sig ett dugg om vad andra tycker? Lyckos er i så fall. Själv jobbar jag med just det varje dag. Och det går bättre och bättre. Det är iallafall lättare idag än för 20 år sedan. Bara det är värt en klapp på axeln. 

Ett beteende som man har som inte är så smickrande kan ibland kännas väldigt jobbiga att ta eget ansvar för. 

Då kan det ibland kännas bra mycket lättare att skylla på alla andra. 

Men. 

Trots allt, är det ett eget ansvar man aldrig kan lägga på nån annan än sig själv. Hur jag väljer att hantera det som händer runt omkring mig kan jag aldrig lägga på nån annan än mig själv. Dock är det en bra början att börja bli medveten om sig själv.

 Man kan aldrig springa ifrån sig själv. Hur gärna man än vill i vissa fall. Jag kan springa, springa, springa och springa. Men verkligheten kommer alltid att hinna i kapp. Man måste liksom igenom det. 

Ibland rullar livet på. Ibland inte. Ibland går livet inte alltid som på räls. Det rullar inte alltid på som man kanske har tänkt. Eller som man kanske hade velat. 

Ibland behöver man nån stadig som står pall när det blåser på riktigt. Nån som man vet alltid finns där hur hårt det än stormar. Hur man än mår. Som kan ta emot både ens lycka och ens ledsamhet. 

Ibland lägger man saker och ting på hög. Istället för att ta tag i det på en gång. För man orkar inte. För man vågar inte. För att man är rädd. För vadå egentligen? Vad är det värsta som kan hända? 

Det kommer alltid att uppstå situationer som man inte kan rå för. För sånt är livet. Men hur jag hanterar dessa situationer som dyker upp är enbart upp till mig. Och ingen annan. 

Antingen använder jag mig av mina gamla, trygga invanda mönster. Och får samma resultat. Eller så lär jag mig helt nya. Och får helt nya resultat.

Så enkelt är det faktiskt. 

Och samtidigt så jävla svårt. 

Sprickor runt ögonen. Gör det ont?

Satt och pratade med en treåring på jobbet idag. Plötsligt tystnade han och tittade bekymrat rakt på min högra ögonvrå.

Han tittade där länge och väl. Och så sa han oroligt medan han försiktigt la sin lilla goa hand lite omvårdande över:
- Men Ingela, du har ju en liten spricka här. Gör det inte ont?

Jag log. Gav honom en ordentlig kram. Och så sa jag att det inte alls gör så värst ont att få sprickor runt ögonen. Att de mest visar att jag är glad och att jag har skrattat så himla mycket i  mitt liv.

Vet inte om han förstod ett dugg av det jag just hade sagt egentligen. Så klart inte.  Svaret var nog mest för min egen skull kanske.
Men han såg lugn ut iallafall, och sa att det var ju skönt att det inte gjorde ont. Sen gick han. Lämnade mig.
Och kvar satt jag.
Med mina sprickor runt ögonen.

Älskar att vara tonårsmamma

HAHAHAHAHAH!

Skrattar ihjäl mig. 

Precis så här känns det när jag försöker få igång en konversation med min 17 åring, framförallt under helgmorgnarna. 

Gu så roligt! 

En liten ändring är på gång

Jag vill börja med att verkligen tacka alla er läsare och följare som har hängt med mig och mina texter under "Utvandrarmorsan". 

En del av er har hängt med sen starten 2011 och vårt spännande äventyr började i Tallinn. Andra har kommit och gått under tiden. Och en del av er är helt nya. 

Alla är ni lika viktiga för mig. 

Jag älskar verkligen att skriva och jag blir väldigt glad och Könner en enorm tacksamhet över att det finns några som vill läsa. 

Tack från djupet av mitt hjärta!

Nu har vi bott i Sverige sen 2013 och "Utvandrarnorsan" känns en smula passé så att säga. Själva namnet alltså. 

Men självklart vill jag fortsätta skriva. Jag håller just nu på att experimentera lite angående hur det ska se ut bara. På vilket sätt jag ska fortsätta att skriva. 

Så jag ber redan nu om ursäkt. För röran och kanske att det kommer att se lite konstigt eller annorlunda ut en tid framöver här på bloggen. 

Och så har jag en fråga, är det nån av er som vet om jag lätt som en plätt kan ändra söknamn och ta bort Utvandrarmorsan? Eller behöver jag starta en helt ny blogg för att ändra det namnet? 

Och om jag startar en ny blogg, kan jag ta med mig gamla inlägg då eller får de stanna kvar på den gamla? 

Tar gärna emot tips av den som vet. 

Tack tack på förhand!

Ljus o kärlek! 

Det här att lära mig nya saker varje dag

Fick ett sms ikväll. Och mina tårar slutar liksom inte att rinna. En liten fortsättning på inlägget från igår.

" Hej fina Ingela !❤️❤️ idag har jag skurat min spis å mitt kylskåp, trot om du vill eller ej det tog 6 Tim att få det rent puh. Det är helt otroligt så skitigt det är..... Det får bli badrummet i morgon 🤗. Jag har gått och funderat på vad du skrev igår.... Och jag ryser i kroppen när jag tänker på hur du sätter ord på mina känslor .... Du fattar precis och får ut det så himla bra....😍💕. Jag kan bara säga wow 😜. Trotts att det är skitigt å kallt hemma hos mig just nu, och jag skurar och skurar så myser jag. Är både glad och lycklig över livet och att jag är här igen 🙄. Framför allt över att jag är inne i systemet igen det är toppen 👍🏻😃. Även om mitt liv varit tufft många gånger ..... Vill jag inte vara utan det. Jag har lärt mig och fått gåvan att vara glad och nöjd över lite mindre saker än många andra.... Typ jag kan klä på mig själv , borsta mina tänder laga min egen mat och glädja mig oerhört mycket åt min lägenhet som ej är topp modern haha. Två bekanta till mig var av nyfikenhet och ringde på idag..... Och dom förkastade lägenheten direkt, förstod inte hur jag kunde vara glad och lycklig över den.... Då kände jag bara stackars er, va fattiga ni måste vara på känslor, erfarenheter och livet😱😉😇. Hur har det gått för er fått upp bryggan ?? Tack fina du för att du finns och jag får vara din vän 😍😘❤️❤️❤️"

Som jag har massor kvar att lära av denna kvinna! 

Älskar när ljuset tar över mörkret!

Vad är det för jävla kräk?

Var ute och handlade med en vän igår. Vi gick där bland hyllorna och pratade. Och då. Just då. 

Det hon berättade för mig där bland duschtvålar och schampo övergår helt mitt förstånd. Det är utan tvivel bland det värsta jag har hört. Och när det sen är en av mina vänner som har varit utsatt för detta..... Jag blir helt matt. Och hur gör man när man får den informationen?

Jag hörde vad hon sa. Men jag kunde inte höra ändå. Mina öron tog inte emot det som kom ut ur hennes mun. 

Mitt bland alla hyllor i affären var jag tvungen att stanna upp. Hon stannade också. Jag bara stod o tittade på henne. Det fanns inga ord för mig att säga. 

Efter några sekunder böjde jag mig ner och var tvungen att stödja mig med mina händer på mina knän. Där stod jag och andades. Svettades. Kallsvettades. Om vartannat. När jag reste mig kramade jag om henne. Jag grät en liten skvätt. Och hon klappade hon mig på kinden och sa:

"Äsch det är inget att gråta för!"

Kvinnan som stod alldeles nära mig har genom alla sina 50 år på denna jord varit med om tuffa saker. Det visste jag. Vägen har verkligen inte alltid varit spikrak och livet har varit otroligt utmanande för henne. Hon har fått lära sig den hårda vägen att hantera tuffa situationer och har alltid varit den som har rest sig efteråt. Med sin sjujäkla livsglädje och otroliga energi har hon alltid landat på båda fötterna. Allt detta har jag vetat. 

Men det hon berättade nu. Jag har fortfarande svårt att över huvud taget ta in det. 

För ett tag sedan lämnade hon en man som hon var tillsammans med under två års tid. Under den tiden var han inte snäll mot henne alls. Vi pratade om det så många gånger och hon höll ju med såklart. Hon har självklart under deras tid tillsammans berättat för mig utvalda segment och situationer som har hänt. Inga konstigheter i det egentligen. Det gör vi väl alla lite till mans. Berättar det vi vill. För att skydda sig själv. Eller för att skydda nån annan. I det här fallet har jag, utifrån det jag visste, reagerat och sagt vad jag har ansett. Men hon hade långt ifrån berättat allt, visade det sig. 

Hon hade tänkt lämna honom mycket, mycket tidigare än vad hon gjorde. Men en stroke kom i vägen. Det visste jag också. En morgon vaknade hon och kunde plötsligt inte prata. Inlagd på sjukhus och sen träning. Och som hon tränade. Hon ville inget annat än att bli frisk så fort som möjligt. Allt för att kunna flytta ifrån denna man. Som i mina ögon är ett enda stort kräk. 

Hon lyckades bli frisk till slut. Tack vare hennes kämparglöd och jävlaranamma. Enligt läkarna endast tack vare henne själv. 

Och till hennes sambos stora skräck. För nu skulle hon lämna honom. 

Hon hade varnat honom innan. Men han hade väl inte tagit henne på allvar. Förrän nu. 

Och den här gången överlevde hon knappt. Han slog henne sönder och samman. Han våldtog henne. Gång på gång. Han slog sönder glasflaskor och körde upp trasigt glas  rakt upp in i hennes alldeles heliga. Hon blödde som i ett slakthus. Hon svimmade och tappade medvetandet. Han skar henne sönder och samman. 

Efteråt lämnade han henne där. I sitt eget blod på golvet. Hans exfru som bodde i närheten anade oråd på nåt sätt. Hon såg att mannen åkte hemifrån och smög in genom deras altandörren som var olåst. 

Där hittade hon min vän. Liggandes helt medvetslös i sitt eget blod. 

Ambulans till sjukhuset. Bilder togs och läkarna plockade helt enkelt ut glasbitar som låg inuti henne. Hon var helt trasig. 

Och nu stod hon här. Mitt framför mig. Med en sån enorm, härlig glädje över att skaffa saker till sin alldeles egna lägenhet.  Hon stod där. Och hade landat på fötterna återigen. Det var jag som var ledsen.  

 Inte hon. 

Hon sa istället: 

"Det här har inte varit någonting om man jämför med det som min familj utsatte mig för när jag var liten."

Och då vet jag. För det har hon berättat tidigare. 

Vad kan då vara värre än att ligga och nästan förblöda på ett hallgolv egentligen, kan man ju undra?

Jo, en dysfunktionell familj med en alkoholiserad mamma, psykisk ohälsa och elakheter, fysisk och psykisk misshandel i mängder. Just sånt,  kan göra en individ så illa, att ligga med ett helt trasigt underliv på ett golv inte är så farligt. 

Vad är det för jävla fel på människor som tar sig rätten att göra en annan människa så illa? Vuxna som tar sig rätten att skada ett barn så illa, som gör att barnet sen i vuxen ålder möter en annan vuxen människa som skär henne sönder och samman, men att det för henne ändå inte känns så illa som när hon var barn. 

Jag är så tagen. 

 

Och en stilla frågan till min vän från mig var:

"Varför sa du ingenting?"

Hon svarade:

"Vad kunde du göra Ingela? Jag ville inte ligga er andra till last. Ni andra kunde inte göra nåt. Jag har börjat att berätta nu. Mina sår är läkta i kroppen. Men i själen sitter de kvar. Han är polisanmäld och det blir snart rättegång. Men såren från min barndom gör ännu ondare."

Och ja, hon har godkänt att jag har skrivit detta inlägg. Nånstans vill hon ändå nå ut till andra. Det här är hennes historia. Och hon vill att hennes historia når andra. Ni som känner igen er. Ni som sitter fast i en relation som ni innerst inne vet inte är sund. Ni som vet att det finns barn nånstans i er närhet som far illa. 

Agera! Gör nåt! 

Räddas det som räddas kan från människor som gör andra illa. 

Ljus och kärlek! 

Jag gör mitt bästa

Det var en gång en kille som hette Teo.
Han var 12 år och gick i sjätte klass. Han var i den där åldern när han ibland var en liten pojke och i nästa sekund ville bli behandlad som en stor kille.

Han mådde som allra bäst när han visste vad som skulle hända under dagarna. Vilken tid han skulle gå upp. Vilken tid skolan började och vad som skulle göras i skolan. När läraren hade givit honom klara och tydliga instruktioner så kände han sig trygg med det som förväntades av honom. Han visste. Och han gjorde alltid sitt bästa.

Ibland hade han lite svårt att sitta still bara. Det kröp i kroppen och han kände själv när det var dags att säga till läraren att han behövde gå på toa. Det var skönt att kunna skylla på toan.
Och så var det den där jäkla gardinen som hela tiden vajade fram och tillbaka så fort nån gick förbi. Det var svårt att låta bli att liksom tänka på den när den vajade på det där sättet. Och skrapet i golvet när nån kompis drog i sin stol.
Och när nån annan gick på toa och dörrar både öppnades och stängdes. Allt detta på en gång. Under en helt vanlig lektion. Då var det en smula svårt att kunna koncentrera sig på vad läraren egentligen sa där framme vid tavlan. Alla ljud och allt det ögonen såg var lika starkt. Det här att försöka sortera alla intryck tog enormt med energi. Varje lektion likadant.
Men han gjorde alltid sitt bästa. Han fick slita hårt.

Det var inte varje dag som alla läxböcker kom med hem. För han hade kanske inte hört just den informationen eftersom nån kanske vässade sin penna samtidigt. Och kom alla böcker med hem var det inte alltid så lätt att komma ihåg vad det var som skulle göras i de där böckerna. Eller i vilken ordning. Det kunde hända att både läxböcker och pennor och sudd flög igenom luften när dessa läxor skulle göras. Av ren frustration och ren trötthet. Det var helt enkelt en urvriden liten trasa som satt vid köksbordet och gjorde så  gott han kunde. För det gjorde han. Alltid.
Han gjorde alltid sitt bästa.

En av de absolut tuffaste lektionerna för en kille som Teo var syslöjden. Där var det lite friare tyglar. Lite mer tillåten rörelse bland eleverna. Alla höll på med olika saker. Vissa sydde med maskin. Vissa stickade. Vissa gick mest omkring och snackade med alla andra. Högljutt och miljoners intryck på en och samma gång. Arbetsron obefintlig. Många elever som behövde ha hjälp samtidigt och en mycket stressad lärare. En lärare som ändå kände sina egna begränsningar och som hade med sig privata sällskapsspel som barnen fick spela med under tiden de väntade på att få hjälp.
Att då sätta sig under bordet för att kunna skärma av så gott han kunde blev ibland hans räddning. Men där fick han inte sitta särskilt länge innan läraren började att skälla ut honom.

Så en dag kom Teo hem efter en dag med syslöjd till sina föräldrar.
- Mamma, jag kan lätt bli en sån som Birgitta (läraren) tror att jag är. Men det vill jag inte. Jag vill att hon ska veta att jag fakriskt gör mitt bästa!

Där bestämde sig Teo!
Han hade gjort ett val! Utan att ens kanske veta om det själv, så tog han där och då ett livsviktigt beslut.
Han ville inte bli en sån som läraren trodde att han var. Han ville bara nåt så enkelt som att läraren skulle veta att han faktiskt gjorde sitt bästa. För det gjorde han verkligen. Han gjorde alltid sitt bästa. Men när läraren sa att han skulle trä symaskinen så visste han inte hur man gjorde. Fast Birgitta hade sagt det tusen gånger till honom så kom han ändå inte ihåg i vilken ordning allt skulle göras. Först hämta maskinen i ett skåp, sen gå och välja tråd hit och dit, som sen skulle träs på ett konstigt sätt. Både över och under. Och sen skulle tyget ligga på ett sätt. Och alla sladdar. Och allt annat runt omkring.
Det blev för mycket för Teo.
En dag sa han helt enkelt i från.

Och då var det bara för hans föräldrar att lyssna. Och dra i handbromsen. På riktigt.

Ett barn som Teo får ofta höra tillsägningar i stil med att "skärp dig", "gör det du ska", "det där har vi pratat om flera gånger", "varför lyssnar du inte", "sitt still på din plats" bland mycket annat i en ton som kanske inte alltid är så trevlig. Listan kan göras lång.
Ett barn som Teo får ofta höra att han gör fel, att han inte kan, att han stör de andra, att han måste tänka sig för. Att hela tiden få höra dessa negativa saker om sig själv,  gör till slut att barnet ifråga tyvärr börjar tro på det själv. För han har ju hört det så länge. Och så ofta.  Att han inte kan.

Men han kan visst! Han kan visst! Det finns massor av bra saker som han gör! Det gäller bara att se det.
Och han gör alltid sitt bästa. Han behöver bara lite mer. Lite mer tydlighet. Lite mer struktur. Lite mer planering. Lite mer lugn och ro. Lite mer instruktioner. Lite mer tid.  Och mycket mer förståelse. Mycket mer klapp på axeln. Mycket fler leenden.

Och tänk!
Tänk vilken skillnad det skulle bli.

Att se individen bakom beteendet

Mina 45 år här på jorden har lärt mig massor. Utmaningarna som jag har stött på och fortfarande stöter på är nåt jag drar lärdom av hela tiden. Och ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag faktiskt vet.

En av alla mina främsta lärdomar hittills är att det alltid finns skäl till varför vi alla människor beter oss som vi gör. Och att istället för att döma en individ för sitt beteende kanske ha förståelse för att vi alla egentligen vet så lite om varför. Att nånstans kanske kunna se individen bakom beteendet.

 Det finns inget barn i hela världen som vill misslyckas.

Det är iallafall vad jag tror. Jag tror att alla barn verkligen vill lyckas. De vill lyckas och de vill vara lyckliga. Precis som vi vuxna. 

Alla barn är olika och förutom basbehoven som mat, sömn och hygien, så har alla barn olika behov. 

Och alla barn har olika sätt att visa just sina behov på. Det gäller bara för oss vuxna att se det. 

När barn visar upp ett icke önskvärt beteende så tror jag att det är barnets sätt att visa att det är nåt som barnet just där och då behöver hjälp och stöttning i. Barnet visar frustration över att det just nu inte har koll på läget och inte vet hur den ska hantera det som för tillfället händer runt omkring den. 

Där behövs vi vuxna. Som ett plexiglas runt en isbana. För att kunna ta emot. För att kunna lugna. För att trösta. För att vägleda. För att visa att vi finns där och står pall. 

När krav och kravställan blir alltför högt och svårt uppstår ett kaos i barnets hela inre. Hjärnan kokar och det bubblar inombords. Och som ett brev på posten kommer det ut i en form som barnet inte kan kontrollera. Eller på det enda sätt som de känner kontroll över. I vilket fall som helst i en form som ser olika ut för varje individ. 

Jag tror att det är livsviktigt att vi som vuxna runt omkring dessa barn kan se individen bakom beteendet. Att vi kan se att beteendet är nåt som barnet tar till när det helt enkelt är för mycket. Att vi som vuxna kan och vågar ställa oss frågan, vad var det vi missade innan utbrottet exploderade? 

På vilket sätt kan vi sänka eller ändra kraven för det här barnet? Kan vi göra på ett annat sätt än det vi har gjort i alla år, för det verkar ju faktiskt inte funka? På vilket sätt kan vi bli mer tydliga i barnets värld så den kan känna trygghet och därmed känna sig mer lugn? 

Alla barn behöver bli sedda. Bli hörda. Få bekräftelse. Alla barn ser till att få det på olika sätt. Och vi som vuxna kan hjälpa till. Egentligen med ganska små medel. Som att börja med att tex se till barnets behov istället för att se barnets beteende som problem. För i grund och botten är det vi vuxna som gör  beteendet till just ett problem. Inte barnet. Det är vi vuxna som har det problemskapande beteendet. Barnet visar bara på sitt sätt att det behöver stöttning. Och får man bara skäll/suckar/himlande ögon eller ingenting tillbaka när det enda man egentligen behöver är vägledning och ännu mer kärlek.

 Ja vad händer då? 

Genom att vuxna vågar se, genom att vuxna orkar lyssna, genom att vuxna försöker förstå kommer man otroligt långt. Barnet utvecklas och lyckas allt oftare med de utmaningar som det dagligen brottas med i vardagen. 

 Och för barnets självkänsla är detta livsviktigt. 

Varje timme. Varje minut. Varje sekund. 

Och det viktigaste av allt. 

Det är aldrig för sent!