Gott Nytt År mina vänner

2015.

Ett helt år till har gått. 

Sitter här och äter årets sista frulle. Tänker tillbaka på ett väldigt händelserikt år. 

Jag har lärt mig så mycket. Om mig själv. Jag är av den tron att man lär sig nya saker varje dag. Om man själv vill vill säga. Livets hårda skola så att säga.

I bland är det enklast att bara rulla på i det gamla invanda mönstret. För det är det man kan och man vet liksom vad man har. Man vet var man har både sig själv och andra. Inga konstigheter egentligen. Tryggt och skönt. 

Väljer man då att plötsligt börja göra saker annorlunda, på ett annat sätt, bryta sitt vanliga mönster. Då händer det grejer kan jag lova. Både här och där. Och då gäller det att på nåt sätt vara redo för den resan. För det är läskigt. Konsekvenser får alla dina val du gör. Även om du väljer att inte göra nåt. Det är nämligen också ett val. 

Jag har jobbat hårt med mig själv det här året. Nånting har skavt inombords ett par år och jag har letat och letat efter var det där skavet liksom har kommit ifrån. Och det jag har kommit fram till är att självklart är det många delar i mitt liv, under hela min livstid, som har bidragit till det där svidet. Som har bott i mitt bröst. 

Jag kom till slut till en gräns.  

Där jag kände att nu är det nog. Jag behövde tag i det. Ta tag i taggen som stack. För jag ville självklart, och vill fortfarande, må så bra jag bara nånsin kan. 

Jag har bl.a. insett att jag har varit tvungen att släppa en hel del av det som har varit. Jag har till och med fått gå så långt tillbaka som till min egen barndom. Låter en smula klyschigt, men ack så viktigt. 

Jag har fått acceptera att saker och ting inte var som jag trodde, jag har helt enkelt förträngt eller skönmålat vissa saker och det har varit en sorg för mig att

inse och en sorg för mig att bearbeta. Dock en otroligt viktig insikt. 

Jag har insett hur viktigt det är att  tycka om mig själv. Jag har insett, och jag börjar känna inifrån, att jag är lika viktig som alla andra. Att mina åsikter är precis lika mycket värda som alla andras. 

Jag har förstått att det jag har sett som min största och mest framgångsrika egenskap har nu även blivit min största svaghet. Min känsla för att veta exakt vad  jag har trott förväntats av mig i alla situationer  har nästan ätit upp mig inifrån för jag har kunnat anpassa mig så förbannat bra. Jag har alltid varit och är fortfarande en fena på att anpassa mig. 

Jag börjar sakta men säkert förstå och känna hur det är att vara omtyckt och faktiskt älskad för den jag är. Och inte för den jag trodde att andra skulle gilla. 

Jag har förstått hur viktigt det är att tycka om mig själv för att må bra. 

Jag har förstått hur bra jag mår i sällskap där jag kan vara och där det känns tillåtet, att vara mitt bästa jag. Med och utan alla mina fel och brister. 

För det har jag massor av. Fel och brister. Och att känna mig viktig trots dessa är ren och skär lyx inom mig. Utan rädsla för påhopp eller hån. 

En summering då. 

Det viktigaste det här året är ändå insikten. Medvetenheten. Sen inser jag att vägen är lång. 

Men har jag inte insikten så har jag ingen möjlighet i världen att förändra. Med medvetenhet om det som skaver och svider så kan jag göra nåt åt det. 

Och med det mina vänner så vill jag önska er alla ett härligt slut på det här 2015 och jag vill samtidigt önska er Ett Gott Nytt 2016 med härliga, många och viktiga insikter i era liv. För det är då först ni kan börja förändra det ni vill ha förändrat. Och börja alltid med dig själv. De andra får de andra ta tag i själva.

GOTT SLUT & ETT GOTT NYTT ÅR! 

Spöken finns visst det

För ca 10 år sedan var min man på dåvarande Råsunda och kollade på fotboll. Självklart var AIK inblandat på något vis. 

I pausen var han bjuden att gå ner till planen för att slå två bredsidor varpå han kunde vinna olika priser beroende var bollen hamnade. 

Hans första bredsida hamnade visst skapligt snett men hans andra försök var ca 10 cm ifrån "en resa jorden runt för två personer". 

Nu blev det "bara" ett tröstpris vilket var en natt på ett slott i Skåne med inkluderande middag och frukost i salongen för två personer. Same same but jävligt olika, kan man säga. 

Barnvakt fixandes av världens bästa svärisar och vi drog iväg söderut. 

Väl på plats i Skåne så åkte vi genom alle'n, parkerade bilen och checkade in i slottsreceptionen. 

Jag som är lite känslig för det här med andar eller spöken frågade självklart vid incheckningen om det spökade på slottet. 

"Ja, det är klart att det gör", svarade receptionisten.  

Vi hittade vårt rum, duschade. Klädde oss lite fint och gick ner till matsalen för att intaga vår fina trerättersmiddag med utsikt över slottsparken.

Efter middagen tog vi säkert en drink i en av de andra salongerna innan det var dags för läggdags.

Jag somnade fort. 

Kommer ihåg hur jag drömde om händer som försökte ta tag i allt de kom åt. En resväska som slog emot land nere vid stranden. I resväskan var det också fullt med enbart händer. 

Jag slog upp ögonen och det enda jag såg var skuggor av händer i olika storlekar på alla vita väggar. Klockan var ca 02 och plötsligt hörde jag hur nån ställde ner porslin mot porslin i badrummet.  Nån som ställde ner en porslinsmugg mot ett porslinshandfat. Ni vet hur det låter. Porslin mot porslin. 

Samtidigt hade jag gåshud över hela kroppen. Kallsvettig hela jag.

Jag sneglade över till min vänstra sida. Där låg min man i lugn och ro helt utan en aning om vad som försiggick runt omkring honom just där och då. 

Jag blev oerhört kissnödig och behövde verkligen gå på toa. Men vågade inte för jag var helt övertygad om att nån var närvarande där inne.

Väckte min man med ett litet försiktigt ryck och bad honom att checka av toan för "det var nån där".

Snäll som han är så gick han upp och kollade, för jag var ganska så övertygande. 

Han stötte inte på nån på toan och kom tillbaka och sa att läget var lugnt.

På morgonen var jag tvungen att fråga receptionisten om vad det var för spöken som fanns på slottet. Han berättade om hur en kvinna och två små barn hade förlist från ett skepp där ute strax nedanför slottet nere i vattnet. Han berättade vidare om hur kvinnan hade försökt att rädda dessa små barn och det enda som hon kunde dra i var deras små händer. 

Ok.

Ikväll under vår middag här hemma så hamnade vårt samtal helt plötsligt om spökens vara eller inte vara. Där min man tillhör skaran som inte tror på att de finns. Och där jag tillhör den andra skaran som faktiskt kan tro att det finns andar som vandrar runt omkring oss levande. Av nån anledning.

Den här historien kom då upp upp. Där jag drömde hemskt otäckt, och såg läskiga små händer men där maken inte hittade nåt konstigt varken på väggarna eller i badrummet. 

Sönerna var mest imponerad över hur nära pappa var att vinna en resa jorden runt. 

Och rätt som vi satt där och pratade om detta så ramlade en påse med Hällakullor ner från bänken bakom min man.
Va?
Ett tecken?
Nån som ville visa att den visst finns?
Eller helt enkelt bara slumpen?

Thats the question.

Julafton blir det alltid

Och så blev det julafton även det här året.

Precis som alla andra år också. Det blir julafton varje år Vare sig man vill eller inte. Och vare sig man har putsat fönster, lagat all jäkla mat, städat hela huset, handlat julklappar eller inte. 

Det blir julafton i vilket fall som helst. 

Så varför stressa egentligen? Varför gå upp i limningen så till den milda grad över att "allt" inte är klart att man inte hinner njuta av tiden som faktiskt är just nu? 

För mig gör det inget om det ligger lite damm i hörnen, om sillen är inköpt istället för egeninlagd, om fönstrena inte är rena, eller om köttbullar är det enda som står på julbordet. Det finns inget rätt eller fel och det mesta handlar om vilken attityd man själv väljer att ha. 

Det blir som sagt julafton ändå. 

Nu är jag iochförsig gift med en man som jag på morgonen  kl 07.00 dan innan dopparedan hittade i köket ståendes och rörde ihop en gubbröra. What?? Och innan jag drog till jobbet kl 8 hade han precis slängt in marinerade revbensspjäll i ugnen innan han själv började jobba för dagen. För att han tycker att det är roligt. Så det blev lite mer på bordet än bara köttbullar.

Förra året bjöd vi hit min bror med familj för att fira jul med oss. Allt var planerat och "allt var klart" när vi fick det tråkiga samtalet två dagar innan jul om att hans familj låg däckade i maginfluensa. 

De fick inte komma hit. Och de ville inte heller. 

Så vi gjorde helt enkelt ett nytt försök det här året. Och höll tummarna för at baciler skulle hålla sig på långt, långt avstånd.

Och så höll vi tummarna för att min svägerska inte skulle få för sig att föda barn precis dessa dagar. Att bebisen kanske skulle kunna hålla sig inombords några dagar till. 

Och våra önskningar föll in. 

De kom. Alla fyra samt en stor, stor mage. 

Ett kyrkobesök stod först på agendan på julaftonsmorgonen. 

Jag fick med mig hela brorsans familj plus min äldsta son. 

Efter att Victor o celeste hade fått gå fram till krubban med fåren så satte sig Victor i Addes knä. 

Efter all smaskig julmat hade vi ett litet mellanrum innan Kalle Anka som inte alla ville se. Men som alla iallafall skulle se. 

Så då passade vi på att äta ännu lite mer. Vi doppade godis i smält choklad. 

Under Kalle Anka, då jag för övrigt var vaken under hela timmen, så höll Victor koll på om tomten kom genom skorstenen. 

"Faster, jag håller utkik!"

Hallå, Tomten!Är du där?

Och som han höll utkik. 

Och sen det underbara kaoset. 

Kaoset som blir efter härligt tomtebesök, som dock inte dök upp i skorstenen, och massiv paketöppning. 

Kaoset med allt som det innebär. 

Och när alla får ta vad man vill, när man vill till kvällsmat. 

Kusinmys. 

Finaste Celeste vid bordet med Calle och med sin finfina mamma Marie i bakgrunden. Som för en stund trodde att det skulle bli en julaftonsbebis. Men falskt alarm. Pjuh! 

Och sen lugnet. 

Efter stormen. 

Med "Svensson, Svensson" på tvn. 

Och när celeste håller i sin Gudmors fötter där på golvet. Då är det julafton liksom på riktigt. 

Paketlek. 

Två meter poppade popcorn var hetast på bordet. 

Och sen tomheten. 

Dagen efter. 

När de har åkt. 

Tack för en härlig och jättemysig julhelg! 

Och vilken dag som helst blir jag faster en gång till. Vilken grej! 

Musikhjälpen har ju varit i Linköping den här veckan

Musikhjälpen 2015 har gått av stapeln i Linköping. En vecka där stan har levt upp och där invånarna har slutit upp i olika skepnader under olika skeenden. 

Kvällen då Richard Söderberg var i buren och fick hela torget att sjunga allsång var bland det mäktigaste jag har sett på länge. Gåshud över hela kroppen. Fantastiskt. Var inte på plats själv just då. Men det räckte att se det på nätet för att förstå känslan. 

Under veckan som gått har jag även försökt att passa på att försöka känna av nån form av julfeeling genom att ge mig ut på julshopping. Gick sådär. Kändes mer som vilken shopping som helst. Not so much just julhandling. Så att säga.

Med mitt "wöwutia" ( Rödrutiga på svenska ) paraply ställde jag mig en eftermiddag på torget för att bara få uppleva känslan av att vara med av det som just utspelade sig i min hemstad.
Där inne i  buren har det alltså bott tre människor  som under hela veckan  har sänt direkt i P3's Musikhjälpen. Allt för att samla in pengar så att människor inte ska behöva fly pga klimatet. De har turats om att sova och att sitta vid micken. Det har varit rätt coolt att ha fått se detta live.

Ikväll fredag, fick jag med mig maken.
Jag ville se Linköpings stora kör JoyVoice med sina 800 deltagare stå för kvällens Flashmob. Vid 17.30 var det deras tur att ta över torget och det svängde ordentligt till Loreen.
Efter det tog vi barhäng på en av restaurangerna i närheten och passade på att få i oss en Tapastallrik lite snabbt innan Linköpings egen kille skulle inta buren, Lasse Winnerbäck. Baren tömdes en efter en och det visade sig att vi var många som skulle dra vidare till Torget.

Stora Hotellet precis bredvid torget öppnade plötsligt en del av sina fönster. Längst ner till höger trängdes flera fotografer och i de andra fönstren var det säkert vanliga gäster som ville få lite skön underhållning under kvällkvisten. 

Precis framför oss stod det två killar som också väntade på Winnerbäck. 

Glada, sköna lirare en fredagskväll. Plötsligt ringde det i en av deras telefoner. Och de skulle försöka förklara för den i andra änden av luren var på torget de stod.
Asså. Man kan ju inte bara låta bli att liksom lyssna. Och dra på smilbanden.

"Ja men du vet, statyn mitt på torget med gubben som sitter på en häst. Vi står precis bakom stjärten på hästen. Gå till stjärten på hästen!", sa den ena av dem.
"Vaa, vadå? Vet du inte vad statyn heter eller??", frågade polaren med mössan med ett gapskratt.
"Nej, vadå, vet du det eller?"
".....eh, vad fan. Vad heter han nu igen?"

Vid det här laget stod jag och tjöt.
Och kunde inte hålla mig.
"Grabbar vad heter statyn nu då?"
"Säg första bokstaven!"
"Ok, det börjar på F!"

"Jaaaaa, Folke Filbyter! Det var ju det jag visste hela tiden!!!"

Och där stod ju vi också helt enkelt.
Bakom stjärten på hästen med gubben på.

I väntan på Winnerbäck.

Och plötsligt dök han upp i buren. Han och hans gitarr rev av två av hans låtar och torget kokade av kärlek, glädje och lycka. En ödmjuk kille i sin mörka mössa som lite försiktigt vinkade till sin hemstad och sen gick han ut genom dörren. Men innan han gick så auktionerade han ut en VIP-kväll till två personer till en av sina spelningar på sin kommande sommarturne.

När vi lämnade torget denna fredagkväll hade hela veckans insamlingen nått till svindlande höjder av 15,5 miljoner svenska kronor.
I morgon kväll 22.00 får programledarna komma ut ur buren för första gången på hela veckan och Musikhjälpen är slut.

Så ni har 12 timmar kvar på er att buda på alla möjliga sorters auktioner som erbjuds, ring och önska en egen låt och skänk på så sätt en slant. Eller gör som jag och skicka ett sms.

Tack Linköping för en magisk vecka.

När drömmar går i uppfyllelse

Brorsan har blivit med gård. Han har plötsligt slagit till och blivit Gårdsherre. Vilken grej!  Så himla vuxet på nåt vis. 

Han och hans fru tänker helt enkelt lämna stadens sus och bus med sina snart tre barn för lugnet ute på landet. 

Eller lugnet och lugnet förresten. Det beror på hur man ser det och vad man jämför med. Allt är relativt. 

De små liven kommer iallafall inom en snar framtid veta precis hur man staplar en vedtrave på bästa och mest effektiva sätt, hur man klyver och hur man bär veden utan att få stickor. 

 De kommer snart bli varse hur man klipper enorma mängder gräs på fortast tid och hur man fuskar så mamma och pappa inte ser var man har "missat". 

Men tänk att få växa upp så här. Vilken idyll. 

I helgen har jag och alla mina grabbar varit på plats och försökt hjälpa till en smula inför inflyttning som planeras ske i slutet av januari. Vi har kånkat. Och burit. Och kört släp. Och målat innertak. 

Som Gårdsherre äger man inte bara ett bautaboningshus med matsal och en tesalong. Som Gårdsherre innebär det att man står som ägare till diverse andra byggnader as well. Typ ett stall och en snickarbod, gäststugor och en lekstuga. Den där tesalongen för övrigt är jag bra sugen att sätta mig ner i nästa gång jag dyker upp. Med en magnifik utsikt över hagarna runt omkring och en härlig kopp te i handen. 

Och som Gårdsherre och Gårdsfru kommer de inte stå helt sysslolös några längre stunder åt gången kan man säga. Det kommer nog alltid att finnas nåt som behöver göras. 

Samtidigt som det alltid kommer att finnas nåt att göra så kommer så otroligt mycket fint tillbaka. 

Tänk att få vakna och slå upp ögonen. Att få ta med sin kaffekopp. Sätta sig på altanen med morgonsolen i ögonen. Att endast ha ljudet av löven som prasslar i vinden och sina egna andetag i öronen. Och bara få andas frisk luft i sina lungor. Känna fukten av daggen på gräset och doften från blommorna på ängarna. Känna den ljumma brisen mot ansiktet. Andas igen. 

Att få ta några djupa andetag till. Det är kvalitet. 

Tänker mig ca 10 år framåt och hur det gasas med moppar och grejer just här på gårsdsplanen. 

Jag är så himla glad för dig och Maries skull, brorsan! Jag vet hur mycket ni har drömt och längtat efter det här. 

Nu är den drömmen sann! 

 Och jag älskar't! 

Alla barn vill inte alls vara med på Luciatåget

Åh så himla mysigt det är. Det där Luciatåget. Som barnen förväntas att älska.

Och där föräldrarna förväntas att sitta på de av förskolepersonal redan framtagna stolarna. Helt lugna med förväntan i sina glittrande ögon sitter de där och bara inväntar sin älskade lilla unge som för dagen har blivit klädd i ett långt, vitt nystruket lucialinne. Eller i en kanske hemmasydd läcker tomtedräkt dagen till ära. Eller så har Toys'rus fått sälja en pepparkaksdräkt som just nu bärs av ett av de lyckliga barnen. Barnen har förhoppningsvis fått välja själva.

Säkert är det lite mörkt. Några ljusstakar brinner i fönstret. Barnen har övat länge på sina sånger. Snart är det dags att få visa upp hela reportoaren. Alla sitter och väntar. I vissa fall har även far-och morföräldrar tagit sig tiden att komma. Stämningen är total. Det doftar en aning av lussebulle.

Just så mysigt är det för många barn och för deras föräldrar. Och det är dessa som förespråkar det här med Luciatåg på förskolor och i skolor.

Men.
Pratar man med familjer som inte hörs så mycket, familjer som inte skriker högst i debatten om luciatågets vara eller icke vara, så låter det helt annorlunda.
I många familjer är det just såna här tillställningar som är bland det jobbigaste och tuffaste på hela året.
Hos många barn är just dessa Luciatågen bara ett enda stort ångestpåslag. Från kvällen innan ända itill själva uppträdandet.  Självklart Pga av olika anledningar.
Det är lätt att glömma att det som syns på utsidan bara är toppen av ett isberg. Det som händer under huden är det ingen som ser. Bara den som lever med den ångesten och dess anhöriga vet hur det känns.
Och det är de föräldrarna som sitter med ett dunkande mamma-och pappahjärta i publiken som vet hur det egna barnet har fått kämpa för att överhuvudtaget ha kommit till förskolan eller skolan den dagen eller kvällen. Det är de föräldrarna som har svettpärlor i pannan för de har förberett sitt barn så enormt att de just där och då kanske är helt slut.  Det är de föräldrarna som så hett önskar att uppträdandet inte ska ge deras barn ärr för livet. Det är de föräldrarna som så gärna vill att barnet ska vara där för alla andra är ju där. Det är föräldrarna som vet att de får ta hand om ev rester av sitt barn när de kommer hem. 

Barnet är det barn som kanske avskyr att klä ut sig. Barnet som kanske har fått på sig nåt som den inte alls känner sig bekväm i. Barnet som kanske kommer i sin pyjamas som ser ut som en tomte, för då är man ju inte utklädd iallafall. Det är barnet som känner en enorm stress när inte dagen ser ut som den brukar.  Barnet som kanske inte kan föreställa sig hur hela den här situationen kommer att bli. Barnet som kanske avskyr stora folksamlingar och som eventuellt bröt ihop fullständigt innan det ens kom till förskolan eller skolan. Eller som bryter ihop precis när det kommer hem. Efter att ha hållit ihop sig så pass under uppträdandet. 

Det är de barnen och dessa familjer som när barnen blir äldre och familjen blir klokare håller sig hemma från såna här mysiga tillställningar.

Kvarstår gör då frågan, för vems skull finns dessa luciatåg? Inte är det för att alla barn älskar det iallafall. 

Och hur känns det för barnen som har föräldrar som kanske inte alls kan ta ledigt från sina jobb bara sådär för att kunna närvara en sån här dag? Barnen som får fika med fröken, vilket kan vara jättemysigt, men som ändå tittar på alla sina kompisar som fikar med sina föräldrar. 

Tänker vi verkligen på alla barns bästa då? 

På en bänk i Ljungsbroskolan

Sitter på en bänk i en korridor i Ljungsbroskolan. Jag väntar på att få komma in i det stora konferensrummet för ett möte som är jobbrelaterat. På fötterna har jag blåa tossor för att skydda golvet från mina ytterskor då Ljungsbroskolan är en skofri skola.

Klockan är strax efter 08.00 en måndagsmorgon. Kylan har slagit till och det är ordentligt kallt där ute.
Jag sitter där.
Barnen, slash ungdomarna går förbi mig på vägen mot sina skåp som finns på andra sidan byggnaden.
De vet inte riktigt var de ska titta. De vet inte var de ska fästa sina osäkra blickar. De flackar. Deras axlar sjunker. Jag försöker att le mot dem. Vill säga att jag inte är farlig.

Lite senare. Några tjejer går förbi. De är för upptagna med sig själva eller med varandra för att ens lägga märke till mig som sitter där.

Så kommer det ett gäng killar. Kanske går i åttan. Eller nian. Jag åldersbestämmer de som snart 15. De viker inte undan med sina blickar. De tittar rakt på mig. Jag tittar tillbaka. De viskar och tittar en gång till.

Två tjejer, går nog i nian, går också förbi. De diskuterar vinterjackans vara eller inte vara.
"Nej, jag kan inte ha min vinterjacka, jag ser ut som en köttbulle i den!!!"
Hennes kompis svarar först lugnt:
"Klart du kan! Du ser inte tjockare ut än nån annan i sin vinterjacka."
"Nej, det går inte. Jag kan inte använda den!"
"SLUTA prata sådär", ryter plötsligt kompisen tillbaka.

Korridoren är tom.
Bara jag sitter kvar där på bänken.
Och på bara några minuter har jag återupplevt precis alla känslorna jag hade när jag gick på högstadiet, på Skolhagenskolan i Täby. Flashbacken är total. Den överrumplar mig fullständigt.

Utsattheten i korridoren. På flera olika sätt. Där de vuxna aldrig såg. Där de vuxna aldrig visade sig. För de satt alltid i personalrummet som stank kaffe.

Känslan av att ibland vara helt osynlig. Inte synas. Inte finnas.
Känslan av att inte vara tillräcklig. Att vara utanför. Riskera utanförskapet.
Osäkerheten. Viljan att vara nån som räknades.
Lyckan ändå att ha några riktiga vänner.
Känna med de som var ännu räddare. Se de som aldrig sträckte på sina axlar. Se de som gick omvägar. Vetskapen om att på toan satt det tjejer som inte vågade sig ut.
Rädslan när de tuffa och coola kom i närheten. Tänk om de skulle säga nåt? Tänk om de skulle göra nåt?
Minnet av att vara den som gick förbi de äldre som gick i nian när de satt stora och breda på golvet i korridoren med benen rakt ut mot mitten. Och det bara var att försöka hoppa över deras läskiga, långa ben. Beroende på vilket humör de var på, så höjde de ibland benen i samma ögonblick som jag gjorde själva hoppet och det enda alternativet då var att snubbla. Och ramla. Hemskt.
Och det här att vara rädd för att se ut som en köttbulle i sin vinterjacka. Självkänslan. Det ständiga arbetet med att våga vara mig själv.
Att hela tiden kämpa med att inuti känna att jag faktiskt dög. Att jag var ok.

Just det här går mina egna barn igenom precis nu. Fast på sina sätt. 

Tänk att på bara några minuter kunde 30 års känslor tillbaka.
I en korridor.
På en bänk i Ljungsbroskolan.

Medmänskligheten övervinner allt

Har i dag varit på Intersport och inhandlat lite saker.
Jag spatserade runt där mellan hyllor och galgar. Tittade och klämde på plaggen ism hängde så fint.

Plötsligt la jag märke till ett större sällskap som stod med en av personalen och samspråkade. Det var en mamma, en pappa och en son. Som det visade sig vara två flyktingar. En lite yngre kille och en ung man. De två provade vinterjackor.

Jag gick ner för att kolla lite på mössorna. Efter en stund kom även det här sällskapet ner. De skulle också ha mössor och vantar.

Till slut stod vi allihopa i kassan. De stod framför mig i kön.
Och när jag stod där på golvet mitt inne på Intersport så blev jag plötsligt så överväldigad av den medmänsklighet som den här familjen spred runt omkring sig . Den goda givmildheten, den varma känslan som spred sig över hela atmosfären fick mig att på stående fot nästan att börja gråta.
Min blanka blick gled över disken till kassörskan. Våra ögon möttes och jag såg att även hon var tagen av hela situationen som spelades upp framför henne.

När pappan hade betalat och de unga männen tackat så himla mycket sa han:
"Well, you have to carry your bags by your self".

Och som de bar. Med stolthet och med tacksamhet gick de ut ut affären med en påse i vardera hand redo att möta den svenska vintern. Och tack vare den här familjen kommer det att gå bra för just det här två killarna.

Där rök Gekåsoskulden

Mitt i allt de hemska som händer runt omkring mig i världen går trots det livet liksom vidare. Hur märkligt det än känns.

Efter att slaviskt följt nyheterna under lördagen tog jag mig en dagstur åt sydväst under söndagen. 

Ett sms dök nämligen upp i lördags mitt i ett reportage om när människor i panik slängde sig ut ur konserthuset Bataclan, om en förfrågan om att dra till Ullared. 

Jag som aldrig i hela mitt liv nånsin har satt min fot inne på det varuhuset tackade nu ja till det erbjudandet. 

Av skräck och rädsla för vad som händer i världen är det lätt att bli en smula handlingsförlamad. 

Men med Margot Wallströms ord klingande i öronen om att vi inte får låta hopplösheten ta över tackade jag såldes ja till nåt jag aldrig tidigare upplevt. 

Efter en natt där jag hämtade lilleman efter sin fest vid halv två hugget blev jag själv hämtad av min kompis på söndagmorgon vid 05.30. 

Med matsäck i väskan och förväntan i kroppen satte jag mig i bilen och vi drog iväg i mörkret. 

Så himla mysigt det var. I Värnamo tog vi oss en välbehövlig paus. Lite toabesök och lite kaffe, choklad och mackor.

Och sen var vi framme. 

Jag fick alltså se det i verkligheten. 

Folket. Köerna. De gula stora huset. Den enorma parkeringen. 

Jag fick även möjligheten att se de stackars människorna som har svårt med det här att förstå att just de ska behöva stå i samma kö som oss alla andra och som försökte tränga in sina stora vagnar redan vid entrén. Så otroligt synd det var om dem när de sen fick backa med sitt skägg sittandes ordentligt fast i brevlådan. Tror ni att de som stod i kön sedan villigt släppte in dem? Haha! 

Gör om gör rätt! 

Men det rullade på bra, enligt proffset jag åkte med. 

Vi stod  aldrig stilla och efter några minuter var vi faktiskt inne. I med en blå kundkorg i vagnen för lite diverse småplock. 

Min vagn hette 6259 Svart. 

"Kom ihåg ditt vagnsnummer. Ta kort på det för nu ska du hålla reda på den hela dagen!"

Tips från coachen. 

Sen var det bara att hänga på. Och som jag hängde på. Jösses vad det gick!

 Det här att bli av med sin oskuld kan ju ske på lite olika sätt kan man säga. Och det bästa då när man är alldeles grön är ju att bli av med sin oskuld med nån som varit med förr. Nån som har gjort det tidigare. Nån som kan visa hur man gör. 

Jag såg och jag lärde. 

Min Gekåsoskuld rök med ett superproffs på området.

Jag är ingen större shoppingmänniska. Har aldrig varit. 

När jag sa till maken kvällen innan att jag hoppades att det fanns pengar på kontot så svarade han med glimten i ögat att det finns nog nån hundring där, för mer brukar det ju inte gå åt när jag shoppar. Sån är jag. 

Det är ingen hobby för mig att shoppa och därför hade jag till en början lite svårt med det här att "lägg i vagnen bara så går vi igenom allting sen när vi ska äta lunch".

 Efter en stund förstod jag även allvaret i att hålla reda på min vagn för i högtalarna så hörde man ungefär var femte minut: "Ett kundmeddelande! Vagn nr 3333 Gul som försvann på lekavdelningen kan nu hämtas i kassan". 

Och att vagnarna hade lätt att försvinna förstår jag. För den ställde man bara lite varstans. Så man enkelt kunde springa runt mellan hyllorna och ta det man ville ha. 

Vi fyllde på energi med fika och så körde vi ett par timmar till. 

Sen var det lunch. Som tur var hade jag och Ann-Sofie exakt samma fas i våra blodsockerfall. 

Vagnen parkerades på parkeringen en trappa upp. 

Där gick vi då igenom våra vagnar och plockade undan lite som tog onödig plats och la grejerna i korgarna för just ändamålet att "lämna det ni inte vill ha här". 

När vi hade ätit hade vi ännu mera ork att plocka på oss det som vi inte hade fått ner innan lunch. Och sånt vi var lite osäkra på fortfarande. Vid det här laget hade jag anammat rådet att bara plocka och lägga i vagnen. Rookien hade sett och lärt. 

Efter ytterligare några timmars vandrande i dessa lokaler var det till slut dags att ställa oss i kön. Vi valde kassa nr 50. Av 63 kassor. Lika många människor i varje kö. Helt otroligt. Och hur fulla var inte alla vagnar? Vilka pengar det är i omlopp. 

Där stod jag i kassakön. Fortfarande med ett leende på läpparna. Med samma leende som jag hade gått med hela dagen. För det var så roligt. Men med en ond korsrygg och med trötta fötter. Fast jag hade valt mina allra skönaste gåskor för dagen. 

Trots alla dessa människor. Trots trängsel och vagnar till förbannelse så blev jag väldigt imponerad av själva lugnet. Det var liksom inget stress. Det kändes som om alla som var där visste vad de hade gett sig in på. Och då  tagit med sig allt tålamod som de bara kunde uppbringa. 

Och personalen sen. 

Vilket tålamod måste inte dessa ha. Som drar alla dessa varulass kors och tvärs bland tusentals människor. 

Vi fyllde Volvon. 

Satte oss i bilen igen. 

Jag tog av mig skorna. Bad om ursäkt för eventuell biverkning av det tilltaget. Sååå skönt det var. 

Ann-Sofie körde hem oss lika tryggt och säkert som hon hade kört dit oss. Mörkret föll återigen. 

Och tänk att det finns så mycket att prata om under sex timmars bilåkande! 

Hemma. 

Plocka upp allt. 

Så himla roligt! 

Det var inte särskilt svårt att placera ut alla pengar jag hade gjort av med så att säga.

Det var inte sista gången jag var i Ullared. Behöver kanske inte vänta 44 år tills nästa gång bara. 

Tack snälla Ann-Sofie för en riktigt rolig dag! 

🇫🇷 Fredagen den 13 2015

Pray for Paris!

Vaknar upp till nyheter som inte går att ta in. 

Saknar ord. 

Saknar ord, men frågorna är desto fler. 

Ca 150 döda. 200 skadade. Helt oskyldiga människor som hade tänkt att fira in sin fredagkväll på olika härliga sätt. 

Några hade valt att tillbringa några timmar på en bar i goda vänners lag. 

Några satt i sköna stolar och hade valt att lyssna på en konsert i konserthuset. 

Några hade klätt sig i blått, rött ich vitt och ville se underbar fotboll mellan sitt eget landslag mot  Tyskland. 

Många av dessa kom aldrig hem. Familjer som aldrig får uppleva en endaste liten minut till tillsammans igen. 

Många av de som faktiskt överlevde har upplevt rent chockartade timmar. Och i deras innersta rum finns nu hemska minnen som för alltid kommer att vara inetsat. 

Mina tankar går oavkortat till familjer och anhöriga som just har förlorat sina älskade i ett attentat som faktiskt sätter hela demokratin i svajning. 

Och rädslan.

Rädslan över vad som håller på att hända i världen som vi har satt våra barn till? 

Vad är det för framtid som väntar runt hörnet? 

#prayforparisandtherestoftheworld 

Sliten

Ibland är det bara att acceptera och inse att man inte har full kontroll över saker och ting som sker runt omkring en.

Då gäller det "bara" att försöka hitta strategier och sätt att hantera livet på så gott man kan.
Hur jag väljer att göra och tänka är helt mitt eget ansvar. Men det gör det inte lättare precis. Det skulle vara skönt att ha nån att skylla på eller ta fram nån som bara skulle kunna tala om att "så här gör du".

Livet går förbi och dagarna rullar på.
Jag försöker att däremellan andas och vara här och nu.

Andas.
Andas.
Andas.

Att vara tillbaka

För första gången sen vi flyttade hem från Tallinn är vi tillbaka på etsnisk mark. 

Att vara tillbaka. 

Många känslor. 

En smula osäkerhet. Spänning. Förväntan. Glädje. 

Att vara tillbaka i skolan. 

Att känna igen dofterna. Att känna igen knaket i golvet vid varje steg. 

Att möta ögonen på de som en gång var ens klasskamrater som då träffades varje dag. Och se glädjen som bryter ut i ansikten som minns. Handslag och kramarna som följer. Att möta de blickar som känner igen, men som inte vågar. 

Att gå in på kansliet och det första som händer är att Ms Reelika slänger sig upp ur stolen och möter upp i stans varmaste kram. Ms Reelika är hela skolans spindel i nätet. Ingen Reelika - ingen skola. Så kan man säga. 

Cafeterian har fått ett nytt utseende sen vi var här. Men samma kille som restaurangchef, Mr Louis. 

Vänner som finns. 

Vänner som saknat. 

En tår som bränner innanför mammans ögonlock vid synen av det som sker och av känslan av det som har fått upplevas. 

Calle började som 12 åring i denna skola och Adde som 14 åring. 

Att Calle är den som förändrat sig mest sen sist är då inte så konstigt egentligen. 

"How tall you are! You were like a puppy then" som Ms Triin, idrottsläraren sa. 

Old Town är sig lik. 

Svenska ambassaden. 

Att jag har varit där inne med ambassadfrun och bakat kakor i hennes kök och gått med ytterskor på hennes fina vita matta i salongen,  känns så oändligt avlägset så det inte är klokt. Att Lilla Vit har stått parkerad här utanför ett par gånger med tillstånd från ambassadören är likaså det väldigt overkligt. 

En gång kom jag ut härifrån och det stod skrivet på Lilla Vits bakruta, "behöver tvättas" på klockren svenska.

 Asså. Bara såna minnen. 

En paus på Hell Hunt. 

Trappan upp till Tompea. Den högre delen av Old Town. Där de fina och vackra bodde under medeltiden. Och där det fortfarande är fint att bo på. 

Den stora porten upp tull Tompea. 

Rådhustorget där uteserveringarna fortfarande har öppet. Och där det snart vankas en fantastisk julmarknad. 

Ett besök på À Lecoq Arena såklart. Vi träffade Calles gamla tränare och hans gamla lag som tränade denna kväll. Även här var det blickar som möttes. Först i lite osäkerhet, som senare sekund för sekund, övergick i ett varmt igenkännande. 

"Are you back??"

Mina killar i Katarina Käik, Tallnns mest välkända gränd. 

Där hade vi bokat bord på Controvento. 

En italiensk favorit. 

Och de levererade även denna kväll. 

Vi. 

Vårt gamla hus bebos nu av en liten småbarnsfamilj visar det sig.  

Baksidan. 

Vår breakfast-view back in the days. 

Tack Tallinn för en härlig memory-weekend!