Att vara tillbaka

För första gången sen vi flyttade hem från Tallinn är vi tillbaka på etsnisk mark. 

Att vara tillbaka. 

Många känslor. 

En smula osäkerhet. Spänning. Förväntan. Glädje. 

Att vara tillbaka i skolan. 

Att känna igen dofterna. Att känna igen knaket i golvet vid varje steg. 

Att möta ögonen på de som en gång var ens klasskamrater som då träffades varje dag. Och se glädjen som bryter ut i ansikten som minns. Handslag och kramarna som följer. Att möta de blickar som känner igen, men som inte vågar. 

Att gå in på kansliet och det första som händer är att Ms Reelika slänger sig upp ur stolen och möter upp i stans varmaste kram. Ms Reelika är hela skolans spindel i nätet. Ingen Reelika - ingen skola. Så kan man säga. 

Cafeterian har fått ett nytt utseende sen vi var här. Men samma kille som restaurangchef, Mr Louis. 

Vänner som finns. 

Vänner som saknat. 

En tår som bränner innanför mammans ögonlock vid synen av det som sker och av känslan av det som har fått upplevas. 

Calle började som 12 åring i denna skola och Adde som 14 åring. 

Att Calle är den som förändrat sig mest sen sist är då inte så konstigt egentligen. 

"How tall you are! You were like a puppy then" som Ms Triin, idrottsläraren sa. 

Old Town är sig lik. 

Svenska ambassaden. 

Att jag har varit där inne med ambassadfrun och bakat kakor i hennes kök och gått med ytterskor på hennes fina vita matta i salongen,  känns så oändligt avlägset så det inte är klokt. Att Lilla Vit har stått parkerad här utanför ett par gånger med tillstånd från ambassadören är likaså det väldigt overkligt. 

En gång kom jag ut härifrån och det stod skrivet på Lilla Vits bakruta, "behöver tvättas" på klockren svenska.

 Asså. Bara såna minnen. 

En paus på Hell Hunt. 

Trappan upp till Tompea. Den högre delen av Old Town. Där de fina och vackra bodde under medeltiden. Och där det fortfarande är fint att bo på. 

Den stora porten upp tull Tompea. 

Rådhustorget där uteserveringarna fortfarande har öppet. Och där det snart vankas en fantastisk julmarknad. 

Ett besök på À Lecoq Arena såklart. Vi träffade Calles gamla tränare och hans gamla lag som tränade denna kväll. Även här var det blickar som möttes. Först i lite osäkerhet, som senare sekund för sekund, övergick i ett varmt igenkännande. 

"Are you back??"

Mina killar i Katarina Käik, Tallnns mest välkända gränd. 

Där hade vi bokat bord på Controvento. 

En italiensk favorit. 

Och de levererade även denna kväll. 

Vi. 

Vårt gamla hus bebos nu av en liten småbarnsfamilj visar det sig.  

Baksidan. 

Vår breakfast-view back in the days. 

Tack Tallinn för en härlig memory-weekend!