Första gången!

För första gången sen vi flyttade till Tallinn har jag haft två av bara mina tjejkompisar på besök.

Eller ja, store sonen bjöd över två av sina vänner hit och för att femtonåringar överhuvudtaget ska få flyga med Ryan Air så måste minst en vuxen hänga på. Och som tur är så är en av mammorna till en av killarna även min kompis. Och så av bara farten hängde en väninna till med på resan.

Medan storebror tog med sina kompisar på Nömme Adventurepark idag, så tog jag med mina vänner på en dag i Gamla Stan. Vare sig de ville eller inte, kan man säga.
För jag sa till dem att man kan inte ha varit i Tallinn utan att liksom ha varit i Tallinn. Eller hur?

Lite fina byggnader.
Promenera lite.
Fika.
Ta kort.
Shoppa skor.

Sedan tog vi en lunch på en restaurang som heter La Chateau mitt i Gamla Stan. En trappa ner i en källare dit man kanske inte skulle hitta om man var turist. En oansenlig liten skylt på markplan är det enda som visar att det ligger en restaurang där. Just den skylten ser säkert alla turister iofs, eller inte. Men jag tror inte så många skulle våga gå ner i tron att bli serverad god mat där. Men tji, vad de misstar sig.

Och nu är klockan snart midnatt och vi är hemma igen efter ytterligare en god måltid.

Feeling of höst med vackra färger.

Fredagsfeelingen börjar infinna sig.

Lönndörr. 

Hela lunchrestaurangen var fullbokad så vi fick sk annexet.

1600 tals porten upp till Tompea Hill.

"Ska jag ta ett kort på er?" frågade en tjej som gick förbi med ciggen i mungipan.

På Nömme Adventure Park lämnade vi killarna uppe i träden.

Väntar på lunch i annexet. Här spökar det nog.

Fönstret på Le Chateau.

En port igen.

Typ samma port.

Jag hade bokat bord på Bocca till lördagkvällen.

Kyrktorn mot himlen

Fullbokat på Le Chaeau.

Tack tjejer för en dag jag kommer att leva på länge!

FIFA jakt

Killarna fick i födelesdagspresent av sina fastrar och farbror varsitt FIFA 13.
Dessa efterlängtade spel kom ut idag.

Jag fick i uppdrag att handla dem idag när de var i skolan.
Men det var inte världens enklaste uppgift.
Ena sonen behöver sitt FIFA till sin Xbox 360 och den ena till sitt Playstation 3.
Xbox spelet hittades på euronics, Estlands största hemelektronik kedja.
Men till PS 3: an var alla spel slut i hela Estland.
Ut och jaga i andra affärer.
När jag kom till den sista utposten jag hade sa jag till killen bakom disken:
"-Please, tell me that you have FIFA 13 for Playstation!"
"- Yes, you got the last one!"
"-Thank you!"
Så nu har jag garanterat två lyckliga killar hemma i helgen.

Annars tog jag mig en sk ensamlunch på Sushibar. Ville ha en sexbitars, men de hade bara åttabitars.
När språket är lite klurigt så lät jag bli att fråga varför det inte gick att otdna en portion med två bitar mindre bara.

En annan gång.


Och så har jag bokat bord till i morgonkväll. Adam får två kompisar från Sverige på besök över helgen och han vill bjuda dem på hans favvorestaurang, Baby Back. Hoppas de får trevligt!
Iallafall kommer de inte gå hungriga därifrån.

.

Sinnesrobönen

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

En dikt/bön som jag lärde mig för många år sedan.
Den är tänkvärd och mycket sann.

Tack ni vackra.

Längtan

Ibland kommer den över mig.
Ibland bara sköljer den över mig som en stor svallvåg. En stor våg som bara väller fram och som inte tar hänsyn till vare sig känslor eller tidpunkt.

Längtan.

En längtan så stark efter min familj.
Min bror, min mamma och min pappa. Mina fina brorsbarn.
Av nån anledning har alla vi fyra vuxna valt att bo på fyra olika orter. Utspridda i Sverige. Och jag här i Tallinn.

Jag är van vid att vi bor långt ifrån varandra. Jag har vant mig vid att inte ha min familj så nära. Men bara för att jag har just den vanan inne så betyder inte det att jag är van vid saknaden. Det betyder inte att jag alls är vän med min längtan.

Nu har brorsan två underbara barn. Hans dotter är 3 år och tillika min lilla Guddotter. Hans son är 8 månader och är en 10 kilos guldklimp. Och jag träffar dem alldeles för sällan. De växer upp och bara hör talas om en faster som finns nånstans. Likadant med mina barns morbror. Mina barn träffar sin morbror alldeles för sällan.

 Jag skulle vilja vara den som kunde hämta min guddotter på dagis nångång. Låta henne bestämma aktivitet en hel eftermiddag. När vi var färdiga med det hon hade valt skulle jag ta med henne hem till mig och bjussa henne på hennes favvomat. ( Jag änskar jag visste hennes älsklingsrätt.) Efter maten skulle vi krypa ner i soffan med Nenne, hennes snuttefilt, och kolla på hennes favorit program. Vilket jag inte heller har nån aning om vad det är.
När hon har somnat i soffan mot min axel skulle jag bära in henne till min säng och där skulle vi sussa så gott hela natten under varma sköna täcken. Utan att ha borstat några tänder. Men det skulle vi aldrih berätta för hemnes föräldrar. På morgonen skulle vi nyvakna äta hennes favvofrukost i sängen, smula ner alla lakan och bara mysa så länge vi ville. Efter frukost skulle vi ta en promenad hem till hennes mamma och lillebror och plaska i alla vattenpölar vi bara kunde hitta på vägen. Samtidigt har alltså hennes bror fått ha sin mamma och pappa för sig själv en stund.

Nästa gång skulle jag hämta lillebror och bara gosa med honom.


Idag har vågen vällt fram.
Helt utan pardon tog den kommandot och jag bara följde med. Ingen ide att försöka nåt annat.
Och då ringde brorsan.

Älskar er!

Tack för det, bror!

Faster + Celeste är kärlek.


Den här bilden där hon står med händerna på höften är helt underbar, tycker jag.

Faster + Victor är kärlek!

Östkusten nu i somras

En bestämd ung dam som numera har helt egna åsikter om saker och ting.

Lite mys i hammocken på hennes farfars bröllop i Floda. Alltså min pappas.

Som tur var har vi hunnit ses en hel del  den här sommaren. 

Ingen lust

Har skrivkramp.
Slut på meddelandet.

Tre födelsedagar

94 år hade vi att fira.
Tre födelsedagar blev 94 år tillsammans.
En 15 åring, en 13 åring och en .......

Ett bord var bokat på Restaurang Ribe klockan 16.00. Vi hade velat ha ett bord lite senare, men det var proppfullt under hela kvällen. Så vi tog klockan 16.00.

Vi började med en fördrink. Servitrisen var otroligt snabb att ta upp en dricka beställning. Vi hade knappt hunnit sätta oss förrän det var dags att ta in nåt att dricka. 

Kallt. Vitt. Gott. Imma på glaset.

Till förrätt beställde jag en Mozarella Ice cream. Fantastisk!

Svärmor, svärfar samt maken tog in varsin Chantarell Soup sopm de gillade skarpt.

Och som alla vet måste man kolla in toaletten. Är den fräsch betyder det oftast att köket är fräscht.

Killarna i sällskapet beställde varsin  Beef Tenderloin till varmrätt.

Jag och svärmor prövade på Chicken a la Kiev. Väldigt gott.

Denna restaurang får mycket väl godkänt i betyg från oss. Mysig lokal, otroligt ärtig och trevlig personal och fantastisk mat. 

Nu är vi hemma igen och klockan är kvart över sju. Den stora frågan är nu hur vi ska orka hålla oss vakna ända till körslaget som börjar om två timmar. Två timmar, undrar ni där hemma i Sverige när klockan är 19.15. Japp, vi måste vänta ända till 21.00 för att kunna se detta härliga program här borta på andra sidan.

Tack och godnatt!

Surprise!!

En överraskning som hette duga.
Så välplanerad in i minsta detalj sen flera månader.
Killarna har just firat sina båda födelsedagar. Samt att det är studiedag på grabbarnas skola på måndag. Ett perfekt tilfälle med ett besök från farmor ich farfar under den här helgen. Utan vetskap för sönerna.

Sagt och gjort!
Farmor och farfar bokade sina biljetter.
Idag hämtade jag killarna i skolan klckan 14.00. Jag föreslog en fika på den nya restaurangen på flygplatsen här i Tallinn på vägen hem.
Ok, svarade de och tyckte inte alls att det var konstigt eftersom vi testar lite nya fikaställen både här och där.

Så när vi väl satt där och fikade som bäst kom så farmor och farfar gående. Med sina handbagage.
När jag såg att de närmade sig vårt bor backade jag undan.
Och den minen!!
Så oslagbar!
Underbar!!

"Extremt totalt oväntat" var kommentaren från 15 åringen.

"Vad gör ni här? Vart ska ni resa?" var den direkta frågan från 13 åringen.
Och trodde liksom att de bara mellanlandade och var på vidare färd nånannanstans.

Så roligt!!

Då var då och nu är nu.

De finns överallt.
De söta små barnen i 2,3,4 års åldern.

När jag ser dem på gatorna med sina stolta mammor kan jag inte låta bli att tänka på att även dessa små ljuvliga varelser kommer att bli tonåringar en vacker dag.
Samtidigt tänker jag när jag ser deras unga, pigga mödrar, att det som de oroar sig för just nu absolut inte är i närheten av den oro som kommer som tonårs förälder.

I know.
För jag har varit småbarns förälder. Och jag är numera tonårsförälder.
Och jag vet den milsvidda skillnaden.
Samtidigt som det är så viktigt att veta att alla lever vi här och nu. Och när man är småbarnsförälder vet man inget annat än att man bara är skitttött för att man inte får sova ordentligt. Att fröken på dagis blir irriterad om inte barnet har extra kläder i lådan. Att barnet lite då och då får prickar som man oroar sig över. Att barnet kräks och mår dåligt ibland. Får barnet i sig tillräckligt med mat?

Som tonårsmamma får man inte heller sina timmars sömn. Då är man livrädd när ungen inte finns hemma på kvällen eller natten och undrar om andra ungdomar är snälla mot just min unge.
Då ligger man vaken och är stand by vilken tid på dygnet som helst.

Som tonårsmamma vet man att prickar kan dyka upp helt utan anledning. För att sedan spårlöst försvinna.
Som tonårsmamma har man lärt sig att ungdomen överlever utan både jacka, mössa och vantar under vintern. Eller en extra tröja i väskan om det blir extra kallt.
Som tomårsmamma vet man att barnet äter om det blir hungrigt.

Som tonårsmamma få man höra att man inte fattar nånting. Att man är trög och långsam. Man får lära sig Att dörrar smälls igen med en smäll efter en meningsskiljaktighet.
Som tonårsmamma får man lära sig att bli ifrågasatt. Angående varsin helst.
När som helst.
Som tonårsmamma är man den som får veta allt sist. Alla andra vet redan när nyheten når mig. Jag kanske inte ens får veta.

Samtidigt är det en sån enorm ynnest att få vara den personen som finns mitt barn närmast. Få vara den som barnet känner sig så trygg med att den vågar ifrågasätta och stånga sitt huvud mot.

Det är då det gäller. Att kunna vara den sarg som ungdomen så väl behöver. Våga vara den vuxna som sätter gränserna.
Som faktiskt står kvar när det stormar som värst. För det gör det. Det kan storma ordentligt.
Då är det bara Att vara den som förstår att ilskan inte är riktad personligen. Att vara den som förstår att det är en del i frigörelseprocessen och en del på ungdomens väg till att bli en självständig individ. Hen håller helt enkelt på att öva sig på att klara sig själv.

Men det är fan inte lätt.
Vare sig att vara tonåring eller förälder.

Starkaste intrycket idag

Vi i PTA har olika uppdrag i skolan.
Sammanlagt ganska många sådana egentligen om jag ska vara helt ärlig.
Allt från att fixa "Welcome back Coffe" för alla föräldrar i klassen och mentorn där vi ska få en chans att träffas och pratas vid, till olika events såsom Halloween party, Beachparty, Teachers Day osv.
Samt att fixa skolfotograferingen.
Jag är med i ansvarsgruppen i just detta projekt. Har hjälpt till att få hela detta att gå ihop. De är inte världsenkelt faktiskt när man är en grupp som från början har bestämt vem som ska göra vad och så blir det missförstånd iallafall. Men vi gör alla vårt bästa är bra att tänka ibland.

Idag behövdes jag nästan hela dagen när själva fotograferingen skulle ske.
Mitt uppdrag var att få barn och ungdomar på plats i tid och att de var rena i ansiktet och sånt viktigt.

Under förmiddagen var preeschool en av grupperna som skulle fotas först. Vi pratar alltså 3-4 åringar.

Och då fanns det en liten flicka som var så ledsen. Hon grät så där tyst. Så hon knappt syntes. Hon försökte smyga ut ur rummet men varje gång stod jag eller Therese i vägen för hennes flykt. Tårarna rann på hennes kinder och varje gång blixten flaschade för hennes kompisar blev det liksom ön värre.
Då kom vi på att hon har ju en brorsa i skolan. Som går i grade 9. I min sons klass. Jag vet alltså vem han är och sprang uppför trappan för att be honom om lite assistans. Han är en kille som umgås med min kille varje dag i skolan men mig har han vägrat att kolla i ögonen. Han tittar alltid bort när jag har försökt få kontakt.

Han blev uttagen från sitt klassrum och ville väldigt gärna hjälpa till. Och han såg så glad ut! Han log med hela ansiktet och tittade mig inte i ögonen.

När vi kom ner för trappan satt Therese med lillasyster i knät. Och när hon vände sig om såg de varandra. Att se denna flickas glädje över att få se sin brorsa komma nerför trappan var så underbart. Så äkta.
Hon släppte genast taget om Thereses hals och sprang till sin bror. Som tog emot med öppna armar.
Och sen att få se hur denna stora, coola 15 åring tog sig an sin lillasyster på ett sånt sätt som var helt fantastiskt gjorde hela min dag. Det var så mycket kärlek i den gesten. Så starkt.

När hennes foto var klart gick han upp till engelska lektionen igen. På vägen var han tvungen att passera mig där jag stod.
Jag tänkte nu eller aldrig!

Plötsligt hade jag slängt upp min hand och så hörde jag mig själv säga:
"Well done! Hi five!"

Han tittade mig i ögonen och log, slängde upp sin höger hand och klatschade tillbaka.

Mission completed.

Gillar söndagskvällar

En mysig stund med sonen.
Skratt och så skrattade vi ännu mer när vi såg bilderna.
"Hur ser du ut mamma"? skrattade han och kiknade. "Du ser ju ut som om du har en boll under håret!"

Åh, kramp i magen!

Ett citat till

@Atomkyckling: Människor som tror att allt kretsar kring vad DE gör och hur DE mår och hur DE känner. HALLÅ! det finns en värld utanför ER ! Upptäck den!

Den är värd att tänka på. Tänkte om jag är en sån. Som bloggar och vill att att folk ska läsa. Fast det behöver ju inte betyda att jag inte bryr mig om mina medmänniskor.

Ja, tänkvärt är det allt.

Stackars barn

Sedan förra helgen har jag frågat lilleman om var hans matchställ från matchen i lördgas har tagit vägen.
Man kan säga att det är jag som tvättar i den här famljen, och hans vita/gröna matchställ har jag liksom inte sett röken av på hela veckan.

Jag har letat. Jag har tjatat på honom. Kollat i duschen nere. Kollat i tvätthögen på golvet i tvättstugan.
Kollat igenom hela hans rum, under sängen, i alla hans väskor. Han har bara blivit allt mer irriterad och har sagt att han inte kommer ihåg var han tog av sig efter matchen sist. "Men tänk till då!"

Idag sa jag till honom att han inte fick parkera i soffan framför nån fotbollsmatch innan han hade hittat sina matchkläder.
Sur som ättika traskade han uppför trapporna. Muttrandes nåt. Säkert inte om hur mycket han älskade sin mamma just då.

Plötsligt hörde jag uppifrån:

"Vilken slarvlet av dig, mamma!! Har du verkligen tittat ordentligt? Så ägd!"

Haha! Jag gick upp och kollade.  Hans smutskläder låg  i tvättkorgen i tvättstugan. Där de skulle vara. De låg så fint i korgen och såg alldesles ensamma och olyckliga ut. Jag hade alltså endast letat på golvet. I högen där vi alla andra slänger vår tvätt. Där jag trodde att all tvätt var. Men icke!
Så himla roligt!
Det tyckte iofs inte sonen, men jag skrattade högt.  Den yngste i familjen är så duktig att han lägger sina smutskläder i korgen och har fått skäll för det hela veckan.

Stackars barn!

Annars har jag pantat två svarta sopsäckar med olika modeller av flaskor.

Man gör en god gärning för miljön,  men rent pengamässigt sparar man inte särskilt mycket, kan man säga.

För en pet-flaska som du får 2 kr för hemma i Sverige får du 0,08 Euro för här i Tallinn.

Så för 72 flaskor fick jag alltså 5,60 Euro. Jag hade så många flaskor och maskinen fick verkligen gå för allt vad den var värd. Jag hörde att en personal jobbade där innanför. När jag stod där och matade flaskor hann jag precis tänka innan personaldörren öppnades att snart kommer nog den där personalen ut och undrar ´vem det är som har så många flaskor. Det tillhör inte vanligheten att komma med så många flaskor på en gång här i Tallinn nämligen.

Nån sekund senare öppnades dörren och jag kände mig skapligt iakttagen. Han kollade på mig, sedan på mina påsar. Sedan vände han och gick in igen.

Nästa gång tar jag nog endast en påse i taget. Eller ger påsarna till nån annan. För det finns ganska så många människor här i stan som inte har kunnat köpa sig eller sina barn ett par nya byxor på flera år. Om man säger så.

Utemöblerna är nu intagna i förrådet. Det har inte hänt många år att de är intagna för vintern innan lillemans födelsedag. Vi har nästan alla hans födelsedagar kunnat sitta ute på altanen och äta tårta. Eller kladdkaka, för han är ingen tårtasnubbe. 

Men så icke i år alltså. En tidig höst med andra ord.

Twitter, och om varför jag hänger på de sociala medierna

Kollar ju Twitter med jämna mellanrum. Man lär sig en del saker där, kan man säga. Det finns många kloka och galna människor som skriver både fyndigt, roligt, tänkvärt och allvarligt.

"Hån är egentligen den svagares sätt att hålla de svåraste känslorna på armlängds - eller längre - avstånd"

Ett citat från en de jag följer. Tänkvärt, känner jag.

"Tror Johan och Martin har en tung tid framför sig. Vilken media som nu skriver om dem betalar deras debrifing?"

Ett annat tweet som handlade om dessa journalister som släpptes i veckan.

För mig är att följa Twitter ett sätt att hänga med om vad som händer i världen, helt enkelt. Få känna vad det snackas om i kön på Hemköp. Få känna lite om vad det snackas om på läktaren när era barn spelar fotboll.

Eftersom jag inte kan förstå estniska tidningar eller radio eller tv. Eftersom jag inte hör svensk radio eller läser svenska tidningar. Förutom via nätet.

Det känns som om jag lever i en egen liten bubbla. Vet inte vilket liv som är på riktigt. För att slippa känslan av utanförskapär de sociala medierna ett kanonverktyg!

Fredag

Veckorna går med en väldig fart och det känns att det är höst här i Tallinn.

Ingen värme så långt ögat kan nå även om solen får för sig att titta fram lite då och då.

Löven gulnar och faller till marken. Vare sig man vill det eller inte. Liksom ingen återvändo. Bara att gilla läget.

Vi närmar oss höst stormarna och regnen som kommer med dessa. Förra året inhandlade jag öronproppar för att kunna sova när regnet smattrade på våra aluminiumfoder under alla fönster på nätterna.

Nu är det fredag igen och om två veckor får jag tjej besök hem hit. Samtidigt som store sonen får hem två av sina kompisar från Sverige så följer två av mina vänner med också. Ska bli så himla roligt!
Ni som har tänkt åka med Ryan Air mellan Skavsta - Tallinn får banne mig skynda er. För i mitten av vecka 43 slutar den flighten att flyga.

Och det var ju lite tokigt om ni frågar mig. Kanske Ryan Air får för sig att öppna upp den linjen senare nästa år. Men det vet vi inget om ännu.

Som sagt, framtiden vet vi ingenting om så det är bara att leva här och nu.
Göra så gott man kan av dagen som är idag.



Trevlig helg till er alla!

Förberedelser

Vispat grädde.
Rivit choklad.
Handlat jordgubbssylt.

I morgon bitti ska det bli en tårta av alltsammans.

En mys och hurt morgon

Tanken var att gå på gymmet idag på morgonen.

Men vädret var så himla inbjudande och det var äntligen varm och skön luft ute.

Så vi bestämde oss för att ta en snabb, hurtig promis istället.

Med raska steg tog vi oss igenom stan. In igenom blomparken, över kullarstenarna i gränderna.

Mellan alla vackra byggnader. Och så när vi gick där så dök den här fina dörren upp.  Vad gömmer sig innanför här?

Efter den sköna promenaden hamnade vi i skyltfönstret på ett fik.

I dessa trappor upp till "Tompea Hill" har vi haft trappträning. Det hoppade vi över just idag. Men faktum var att vi såg en annan tjej som hurtigt sprang uppför trapporna i träningskläder. 

Hon måste ha sett oss i våras. För hon kan ju omöjligtvis ha kommit på den briljanta ideen själv. 

Pulsen var lugn i stan. Inga turister så långt ögat nådde vid denna arla morgonstund.

Att ha ett radhus i ringmuren ser ju lite trevligt ut.

Tallinn är helt enkelt en väldigt mysig och fin stad att vistas i.