Jag hade precis kommit hem med mitt nytagna körkort. Stoltheten över mig själv visste inga gränser. Känslan av att kunna bli ännu mera självständig var så overklig men så sann.
Jag hade hela livet framför mig. Jag var 18 år.
Samtidigt nånstans på väg mellan Arlanda och Ludvika.
Min mammas guddotter hade med sin bästa kompis just hämtat sin mamma på Arlanda för att åka hemåt mot Ludvika. Tjejerna där fram. Mamman i baksätet. Alla med hela livet framför sig. Dottern var 23 år.
Plötsligt kommer det en bil över på fel sida av vägen. Guddottern hinner inte väja och den enorma kollisionen är ett faktum.
Alla tre i deras bil blev livshotande skadade samtidigt som föraren i den andra bilen klarade sig mirakulöst nog nästan helt utan skador. I en kropp som var påverkad av narkotika.
De överlevde alla tre, mot alla odds.
Efter ett par månader på sjukhus där läkarna hade fått borra upp pannan för att kunna lätta på trycket i hjärnan kunde min mors Guddotter flytta hem till sina föräldrar med en kronisk hjärnskada.
Min första träff med henne efteråt. Jag minns hur chockad jag var. Jag minns fortfarande känslan jag hade vid mitt första möte med henne efter det som hade hänt.
Hon låg i sitt gamla flickrum. I en säng med ett handtag hängandes över. Med en blick jag kände lite rädsla över att möta. Jag klappade om henne och det var då jag fick syn på blåmärkena. Som efter så många månader fortfarande var så tydliga efter säkerhetsbältet. Över hela vänstra axeln rakt ner över hela bröstet.
Hon var sambo under den här tiden. Han var på sjukhuset hos henne varje dag.
Tillsammans med hennes föräldrar satt han där vid sängkanten. Under veckorna som gick uppstod varma och förtroliga samtal dem emellan. Bla om hur viktig han var.
Om hur viktigt även hans liv var. Om hur viktigt det var för honom att faktiskt mitt i allt detta känna att hur mycket han än älskade denna tjej, som hennes föräldrar visste att han gjorde, så ville de att han skulle våga leva sitt egna liv. Våga släppa taget. Med deras dotter i minnet. Han vågade.
Åren gick.
Föräldrarna fick föra en evig kamp för stt dottern skulle få leva ett så drägligt liv som möjligt.
Tack vare hennes egna starka livsglädje och tack vare hennes fantastiska assistenter som hon behövde 24 timmar om dygnet, och sist men inte minst tack vare hennes enormt starka och så envisa föräldrar fick de många fina år tillsammans.
En fredag innan jul 2015 började hennes kropp ge vika.
Den hade slitit så oerhört hårt. I så otroligt många år. I hela 27 år. Epilepsin blev svårare och svårare. Kramperna tog över.
Men hjärtat slet på.
Hon hängde i ett tag till.
Några månader senare slutade hon att kommunicera med omvärlden.
Av en händelse hörde den gamle fästmannen av sig igår på telefonen. Han sträckkörde i 32 mil för att komma nära. En sista gång.
Idag den 15 mars 2016 tog hon sitt sista andetag. Hennes kropp har fått vila.
Nästa år skulle hon fylla 50 år.
Vila i frid finaste Maria!
Mina varma tankar är hos dina föräldrar. Samt hos dina härliga assistenter som genom alla år har blivit som en del av din familj.
