Otäckt nära egentligen

Är för tillfället utan telefon. En eftermiddag.
Otroligt obehaglig känsla. Plötsligt så liten i världen.

Men....

Det är ju ingenting vid en jämförelse med vad esterna fick utstå för inte längre än 20 år sedan.

När ryssanrna hade sitt järngrepp om Estland fick invånarna inte fira något med religös anda. Så fyllde man år där kring jul och firade sin födelsedag så var man livrädd för att grannen såg det och angav dem åt ryssarna. Om man blev angiven så var det bara att skyfflas in i en godsvagn raka vägen till Sibirien.
För att sedan aldrig mera kunna återvända.

Man åt endast potatis. Det var det som fanns i butiken att tillgå.
En tjej i 40-års åldern sa så här:

"-Ge mig en säck potatis och jag kan göra miljoners olika rätter på bara potatis." Där satt jag och var nöjd med min kunskap om klyftpotatis och kokt potatis.

Det svenskarna har gått igenom på ca 60 år, det försöker Estland göra på 20 år.


Så att vara utan telfeon ett par timmar kanske bara är nyttigt. Egentligen.


Eller inte?

Fixat o klart

Gud, vad skönt!

Har redan fixat allt till kvällen. Pajdegen var ju redan klar, så det blir köttfärspaj ´till fredagsmiddag( Om inte nån kommer nåt annat förslag ).

Fredagsmyset inhandlat i form av godis och cocacola till ungdomar. Godis och lite kallt vitt vin till mamman. Godis och en kall öl till pappan.

Känns lite märkligt att få sig en liten provhutt av något nytt vin mitt i mataffären.

Några blommor är oxå inhandlade så nu har vi lite grönt att vila ögonen på.

Till slut slank det ner en ljummen, nybakad bulle i kundvagnen.
Mums till kaffet!

Tur man är flexibel

Torsdag.

Min planering denna dag inkluderade ett Pilates -pass samt en omgång på gymmet efter det.

Tyvärr, eller...beror på hur man ser det :), ringde mitt gymsällskap återbud i sista minuten.
Precis när vi hade lagt på( vi bestämde att köra på gymmet på måndag istället! ) så fick jag en förfrågan av pilates-tjejerna om att hänga med på lunch.
Och det gjorde jag. I träningskläder hängde jag med på lite mat. De hade ju redan duschat och var sådär liksom stanfräscha.

Till middag hade jag planerat köttfärspaj. Pajdegen redan klar när maken ringde och kom med förslaget att vi skulle äta middag på "Baby Back". Ett hak med lite amerikansk stil med stora burgare och revbensspjäll.

Ok, svarade jag. Pajdegen kan vänta till imorgon.

Hehe!

-"Kolla hur perfekt min BH sitter, mamma", sa sonen plötsligt.

Av ren reaktion kollade jag blixtsnabbt efter en snabb tanke om vilken garderob han hade varit i.....

-"Kolla vad snyggt benskyddshållaren sitter", skrattade han tillbaka och hoppade glatt in på fotbollsplanen.

-----

Här är iallfall bilen som skulle vara med i en estnisk actionfilm och numera är skådis.

:)

Här sitter vi och väntar på att få gå i land på färjan den 15 augusti.
( eh, gå iland på färjan..?)

"Undrar vad sjutton vi har gett oss inpå?", stod maken och tänkte i köket.

Inte utan att jag längtar tillbaka till Egypten, när man tittar ut genom fönstret och det bara regnar hela tiden.



Japp, det var lite bilder.

Vänner är bra att ha

Att flytta utomlands är en rätt stor grej. Faktiskt.

Allt från själva beslutet att flytta till att faktiskt nu vara på plats.

Det inkluderar alla praktiska saker som var tvungna att lösas innan flytt och saker som måste fixas nu på plats.

Det inkluderar allt det känslomässiga som måste bearbetas innan flytt och även nu när många saker börjar falla på plats.

Att lämna nära och kära är inget jag gör i en handvändning. Jag behöver tid.

Att komma som en helt ny kvinna till ett helt nytt liv är heller inget som görs på en kaffekvart. Iallafall inte för mig.

Därför vill jag tacka alla fina, härliga tjejer som har tagit mig ( och resten av familjen) under sina vingar den här första tiden och verkligen släppt in mig i eran grupp.

Ni är fantastiska människor som är så öppna, så vänliga och så fina.
Och som brev på posten är även era barn och ungdomar lika fina. Undrar om det hänger ihop? :)

Tack vare er har vår första tid i Tallinn blivit en positiv upplevelse för oss alla fyra.

Så från oss fyra vill jag bara säga tack!

Låt killen spela fotboll!

Vår 14-åring bara älskar fotboll!

Det har han gjort sen han var en liten knatte. Och det är ju ett tag sen.

Han har spelat i ett och samma lag sen han var 5-6 år och har banne mig inte missat många träningar sen dess.

Nu har vi flyttat och han ville inget hellre än att börja i ett lag även här.
Vi hittade en klubb och killen samt hans lillebror började träna.
De spelade in sig båda två i sina respektive lag och tränaren erbjöd dem att skriva på papper.
Sagt och gjort!

Och som 14-åringen har väntat på att registreringen ska gå igenom nån gång.
För det var inte så himla enkelt som vi trodde.
Att byta klubb inom Sveriges gränser är smidigt, men att flytta utomlands och byta klubb är inte så värst smidigt.

jag tror vi har skickat in mer papper och kopior på papper än vad jag och maken behövde för att få våra ID-kort.
Så från klubben i Sverige till klubben här i Tallinn, till estniska fotbollsförbundet för att sedan hamna hos FIFA. De behöver veta varför sonen spelar fotboll i denna klubben, varför vi har flyttat hit, varför maken har fått jobb här, är vi verkligen hans föräldrar, är han verkligen född -97, vad gör hans mamma i Tallinn mm mm.
Jösses!

Jag förstår att denna granskning behövs i fall där barn riskerar att kidnappas från länder där det finns människor som kan tjäna pengar på sådana här affärer. Jag förstår att en viss säkerhetskoll behövs.

Men just nu har jag bara en helt vanlig kille som faktiskt är min son och som är här på helt lagliga grunder och som bara önskar en sak.
Att få spela fotboll!

Lillebror klarade sig med en ynka liten dag för att undkomma denna hårda granskning. Detta gäller ungdomar mellan 12-18 år och han fyllde 12 dagen efter registreringen gick igenom. "Grattis på födlesdagen" skrev tjejen från FIFA.


Så vi fortsätter att vänta.

Fasen oxå...

...har verkligen försökt att inte göra nåt vettigt.

Och inte bry mig om det.

Funkar sådär!

Turist-race och nu måndag

Måndag morron.

Har just landat i soffan efter att ha lämnat av kilarna i skolan.
Maken drog vid 06.00 i morse för egen bilresa till Riga över dagen.

Nu sitter jag här under pläden, med datorn, ett glas vatten (?), tv:n och hela huset för mig själv.
Iallafall en liten stund. För idag ska några herrar komma och laga värmesystemet i huset. Det försökte vi sätta på förra veckan, men det funkade inte.
Ägaren av huset har ringt och personligen frågat om vi verkligen har satt tryckt på alla knappar, och om det verkligen stämmer att ingen röd lampa lyser när vi sätter på "on".
Men icke. Det lyser ingen lampa hur hårt jag än trycker på den.

Svärmor o svärfar har åkt hem efter deras visit hos oss.
Vi visade Gamla Staden och körde hela turist-racet, med Långe Herman, Tjocka Margareta, Långe ben och Korta ben.
Chansen/risken finns att detta inte var sista gången vi går denna "snitslade" bana. :)
En mysig helg och jag tror att de åkte hem till Sverige med en känsla av att "de har det ganska bra där borta".

Eftersom dagen ska tillbringas hemma, och all dammsugning och tvättning redan är avklarad efter helgen, har jag tänkt att hitta och läsa en del intressanta bloggar.
Många människor skriver riktigt bra och har en hel del int´ressant att dela med sig av.
Både de som skriver om ett tema eller bara om sina egna liv.


Killarnas skola har för övrigt utlyst en tävling denna veckan. Klassvis ska de försöka vinna genom att varje dag klä ut sig i olika teman.
Tror inte klass 6 och 8 fär särskilt bra draghjälp av killar från mitt hem.
:)

Vi hoppas på en fotbollsturnering eller nåt i stället!

Besök hemifrån

Satt igår och pratade med några tjejer under lunchen, efter vår tuffa träning. Med träningsvärk idag som bevis på att jag iallafall jobbade med några muskler.

Vi kom fram till att vi är åtta svenska familjer som har barn i samma skola.
I olika klasser.

Och just till denna helgen får vi alla besök hemifrån. Alla utom en familj som hade sitt besök förra helgen.

Framför allt våra svärföräldrar har visst en tendens att dyka upp just i eftermiddag. Och att vi faktiskt är fler som har just en svärmor som fyller 65 är visst oxå en trend.

Så just denna helgen är vi många svenskor som stämmer upp i "Jamåhonleva".
Roligt faktiskt!

Annars var jag vittne till världens största fyrverkeri inatt.

Vilket åskoväder vi hade över oss. Med blixtrar som sken in i alla våra enorma fönster och som sen försvann ut över hela havet. Med stans dunder som kom efterpå. Och utan hängrännor på huset smattrade det ganska skapligt på fönsterbläcken runt om huset.
Ingen ide att ens försöka sova.

Men vackert var det!


Trevlig helg till er alla!!

Svårt val för både guide, Gud och mig

Har fått en inbjudan av IWC,
International Womens Club.

Idag är det en Tallinn-Tour som står på schemat.
I två timmar ska jag få en guidad tur i huvudstaden.
Vad det innebär vet jag inte förräns efteråt.
Tror inte ens guiden har bestämt sig ännu. Så här stod det på inbjudan:

-"Bad weather- a lot of churches. Good weather- not so many churches."

Och Gud själv har nog inte heller bestämt sig för vad han ( förresten, är det en Han? ) ska bjuda på för väder idag, vad det verkar. Paraply eller vindjacka?

Så jag får se helt enkelt.
Mitt största problem annars just idag, är att jag ska bestämma mig för vad jag ska göra när turen är avslutad och jag har tre timmar kvar tills barnen ska hämtas.

Ska jag åka hem?
Ska jag stanna i stan?

Känslosamt

Två födelsedagar har förflutit.

Killarna har fyllt 14 och 12 år.
De har blivit firade ordentligt båda två.
Med sång och paket på morgonen och Skype-samtal under dagen har de fått sina dagar som de önskade.

Men ändå har det inte varit som det brukar.

Som det säkert är för de flesta när det är första gången efter en förändring.
En reaktion kommer. Vare sig man vill eller inte.
En liten tår kommer smygandes i ögonvrån.
En känsla i magen som inte går att beskriva.
Ett sug efter det som har varit normalt.

Som den yngste sa: -" Dagen har varit bra, men det känns konstigt!"

Kontot funkar

En mysig start att börja dagen på.

Träffar några trevliga tjejer vid avlämningen i skolan.
Egentligen har jag inget att göra vid lämningen. Mina killar klarar sig galant utan mitt stöd just där.
Men för min egen skull följer jag med in och vips så har jag fått fikasällskap.

Idag åkte vi till ett urmysigt ställe i Gamla Staden.
En kopp the, gott att doppa till och trevligt sällskap.
Snabblunch eller snabbfika finns inte på kartan. Vi satt nog iallafall i två timmar och surrade.
Jag lär mig så mycket.
Tex om var alla smågator finns, var alla genvägar finns, var man parkerar billigast eller dyrast, var alla restauranger finns.

Maken sa häromdagen när han var inne och kollade så att vårat konto ser okey ut:
"-Jaha, jag ser att det börjar röra sig lite här inne på kontot."

-"Det är bra, sa jag. Bra att kontot funkar."

Smekmånaden är över

Nu är det måndag. Igen.
Och vi har bott här i så många veckor att jag har glömt hur många det är.

Hade det gällt en liten nyfödd bebis hade jag vetat exakt på minuten hur många veckor det gällde.
Men nu handlar det inte om det.

Nu börjar jag se hur mitt nya liv kommer att se ut.
Nu börjar killarna se hur deras nya liv kommer att se ut.
Maken vet jag inte om han har börjat inse hur hans liv kommer att se ut.

Vardagen kommer ikapp även här.
Med skola, handling och planering av mat.
Logistik på hög nivå att få dagarna att gå så smididgt som möjligt.

Från att ha ganska lugna förmiddagar, kör racet igång i hundra knop på eftermiddagen.
Matsäck ska vara klar, fotbollsväskorna ska vara klara för avfärd ( den packar de själva på morronen), middagen planerad innan jag kan åka till skolan för att hämta barn.
Väl när killar är i bilen ska mellis ätas upp och den av killarna som ska träna byter om i bilen.
Den som inte ska träna gör sin läxa i bilen

Lämnar på träningen för att köra hem. Lämnar av ett barn för att åka och hämta det barnet som tränat klart. Vi hade kunnat vara kvar på parkerningen under träning eller åka till nåt shoppingcenter i närheten under träningen, men det har ingen liksom lust till. Blir tröttsamt i längden. Så taxin rullar på.
Lilla Vit har nog aldrig gjort så många mil på en månad som denna!

Väl hemma är klockan 18.30 och det är dags för middag. Läxläsning för den som tränat. Om Anders hinner hämtar han den som tränat och då finns lite mer utrymme för middag.

Och detta är nåt jag behöver jobba med. För egentligen har jag min enegri tidigt på dagarna. I livet innan Tallinn var jag på alerten på dagarna. Mina krafter brukade ta slut på eftermiddagen/kvällen.

Och nu är det precis tvärtom.

Imorgon har jag en 12-åring att fira!
Tänk att vår minsta fyller 12.

En äppelkaka kanske

Igårkväll fick vi en heeel kasse med äpplen av en mamma i sonens klass. Tack!

Maken sa idag innan han åkte ut på ett ärende:
-"Älskling, du kanske kan sno ihop en äppelkaka under tiden......eller förresten....kanske inte..."

Haha! Han känner sin fru. Men jag tog iallafall fram receptet.

Ikväll har vi varit bortbjudna på middag. :)
Vi tog bilen och ställde in GPS:en på andra sidan stan.

Väldigt trevligt och väldigt gott! Maten och sällskapet alltså.
Tack snälla ni!

När vi åkte hem hade det börjat mörkna. Och vi kom på att vi aldrig har varit ute när det varit mörkt innan.
Även det var en ny upplevelse. Stan ser lite annorlunda ut än på dagen.
Ganska mysigt faktiskt.
Det med!

Lilla sonen somnade efter två minuter ibilen. Och jag kom att tänka på när jag var liten och åkte bil med mamma o pappa på kvällskvisten.

Det var bland det mysigaste jag visste att somna under bilturer i mörkret när jag var liten. Iofs somande jag alltid när jag satte mig i en bil, men på kvällarna var det extra mysigt.
Jag såg alla väglyktor som skiftade färg beroende på vilken sorts väg vi åkte på. Gula ljus på motorvägen, vita ljus på småvägarna.

Konstigt nog minns jag vägen hem från farmor o farfar mest.


Imorgon kanske jag ska ut och springa. Eller baka en äppelkaka.
Vi får se. Helt enkelt.

Soluppgång i Tallinn

Så här såg det ut när jag drog isär gardinerna nu på morgonen.
Kan bli en bra lördag!

Skål!

Önskar er alla en trevlig helg!

Nu popcorn och "The Rock".


Skål mina vänner!

Mysig morgon

Så himla mysig morgon!

Har just kommit hem från "morning coffe meeting" i klass 6/7.

Där hade vi dukat upp med allehanda godsaker i form av kaffe och te och hemmagjorda olika kakor i massor.
Allt detta stod på bordet i klass 6:s hemmaklassrum.
Runt bordet flera olika fotöljer som vi föräldrar dråsade ner i.
Eftersom de är så få elever i varje klass behövs ju inte så många skolbänkar, så det får plats soffor och fotöljer i rummen oxå.

( I ett av klassrummen står ett pingisbord! )

Flest mammor måste jag erkänna men även två pappor visade upp sig.
Samt klass 6 och 7:s mentorer.

Där satt vi och presenterade oss och talade om vilket barn som tillhörde vem.
Mitt i tuggorna av de smarriga kakorna, och ingen tid alls kändes det som, ringde klockan och det var meningen att klass 8 skulle ha klassrummet.
Men klass 6:s mentor som då skulle ha matte med åttorna tyckte att vi hade så trevligt så klass 8 fick sitta ute i soffan i korridoren med sina miniräknare.

Så himla annorlunda!
Så vi fortsatte med vårt fika.


Skulle kanske vara en tradition att ta till Sverige?

1 år och 11 månader

15 augusti - 15 september.

En månad.

För ett halvår sedan hade vi just tagit beslutet att flytta.
Vi hade varit i Tallinn och kollat runt lite i snöslasket.
Mina fördomar om en grå gammal trist öststat fick ge med sig.

Och nu sitter vi här.

Månaden har verkligen flygit fram. Otroligt mycket har hänt.
Det känns som om att vi har varit här mycket längre än 30 dagar.
Hur mycket kan man hinna med på en månad?

Första veckan i vår nya hemstad var kämpigast för min egen del. Rent känslomässigt var det en vecka som jag inte vill ha tillbaka.
Tårarna började rinna både nu o då. Ibland helt utan anledning. Det räckte med att maken ringde från jobbet och jag hörde hans röst. Fast dagen i övrigt kanske hade varit ok.
Jag ville vara stark för killarnas skull. Men de fick se mamma lite ledsen iallafall.
Efter en sådan upplevelse blir man kanske lite starkare.
Jag har redan varit ute på utflykter, ätit luncher, tagit fikor med andra mammor. Det låter som ett otroligt slappt liv hör jag när jag läser det jag skriver, men jag måste aktivt söka mig ut för att få det sociala. Det är inget som kommer gratis, utan kostar på med kraft och energi.
Mitt stora jobb börjar när jag har hämtat barnen i skolan. Att finnas till vid deras läxläsning är en ynnest som jag får kämpa hårt med. Vi översätter mening för mening från engelska till svenska. Plus att det ska köras till o från träningar för båda killarna. Och avstånden är inte som i Ljungsbro. Inte mängden bilar o trafik heller.

Killarna har tagit denna omställning otroligt bra.
Självklart har de oxå haft sina "ups and downs". Konstigt vore det annars.
De kämpar med sina uppgifter i skolan på ett fantastiskt sätt mellan 08.40 - 15.30. Sedan alla läxor som ska göras.
Samt att de redan har spelat in sig i sina respektive fotbollslag i FC Flora.
Jag tycker våra killar har varit, och är fortfarande enormt modiga. Känslan av att de har varandra att ty sig till är en lycka som är obetalbar.

Maken har nu kunnat släppa jobbet i Sverige och koncentrerar sig endast på sin uppgift här i Estland. Han är otroligt modig han med, måste jag poängtera. Att ta sig an en arbetsuppgift som denna på sitt andraspråk i ett helt nytt land är tufft gjort.

Allt detta tillsammans gör att vi är fyra själar som är ganska trötta när kvällen kommer. Av olika anledningar.
Vi somnar skapligt fort hela familjen och sover sedan hela natten som små grisar.

Ibland får jag sitta på sängkanten och killa ryggen, eller bara hålla handen på kvällskvisten när det är dags att somna. Det ger även mig massor av närhet och styrka.


Vi finns för varandra och vi gör detta tillsammans!

Missing work

Igår blev jag varse om vad som händer när eleverna inte har gjort sina läxor.

Hur jag blev varse det är en djupt bevarad hemlighet.

Men så här går det till när elever har glömt sin läxa, inte har börjat på sin läxa, bara har gjort en del av läxan eller har gjort den men inte lämnat in den i tid. Typ kanske har gjort läxan men inte har haft det ämnet under dagen och just därför glömt att lämna in det till resp lärare.

Då skickas det ett mail av läraren.
Inte bara hem till familjen. Utan raka spåret även till skoldirektören samt till rektor.
Och i det mailet finns information om elevens "Missing Work".
Samt att läraren berättar att detta inte är okey och att läraren förväntar sig att detta inte blir en vana.

OOpps!

Jag som är från Landet Lagom och har gått i Landet Lagoms skola, där även mina barn har gått, känner att detta är lite väl hårda bandage.

Som förälder förstår jag meningen med detta brev. Jag fattar att
det inte är ok att strunta i läxorna.
Men när jag ser att barnen verkligen gör sitt bästa känns det lite i mammahjärtat.

Detta har fått mig att tänka till. HUr ser värleden ut egentligen?

Är det Sveriges barn som det är synd om? Som inte lär sig hur världen egentligen ser ut? Som inte får lära sig värdet av hårt arbete och att visa respekt för andra? Som att om jag inte gör detta så påverkar det faktiskt andra människor?

Eller har Sveriges barn det bra? Att barnen får göra det i sin takt på sitt eget vis? Om jag inte vill göra det idag, så gör jag det imorgon?
Om andra blir påverkade om jag inte har gjort det jag ska är deras problem, inte mitt.


Jag är kluven!
Vad är eget ansvar egentligen?

Vatten

Ibland ösregnar det, och ibland ÖSREGNAR det.

Tallinn är en stad helt utan vägbrunnar. Och om de mot förmodan finns så är de väldigt osynliga eller väldigt dåligt underhållna.

Tallinn är även en stad helt utan hängrännor. Nerå, inte helt. Jag har allt sett några stackare hänga på lite hus här och där. Men till vilken nytta, undrar man då?
De är absolut inte rensade på hundra miljoner år så vattnet åker rakt ner från taket med en liten mellanlandning på hängrännan, för att sedan landa så vackert på trottoaren. Där för övrigt stuprören till dessa hängrännor bara spottar ut resten av vattnet rakt ut på gatan.

Och med tanke på alla dessa hängrännor, stuprör och brunnar som inte gör sitt jobb så finns allt vatten på gatan eller trottoaren.

Bilförarna är väldigt mån om att släppa förbi gångare som vill över oövervakade övergångställen. Ingen går mot röd gubbe där det finns rödljus.

Men det är f-n ingen som bryr sig om hur våta gångare blir när bilarna kör i full fart på vägen. What so ever!!
Vägarna från början är rätt slitna och har formats efter alla däck under många år. Där samlas det skapligt med vatten och blir till höga svallvågor över trottoarerna när det körs bilar.

Och som om det inte har regnat tillräckligt så vattnar grannens trädgårdsmästare deras häck nu. Men har man ett arbete att sköta, så har man!

Så det så!

Som du o jag

Har ikväll läst biologi.

På engelska har jag och storsonen läst på om Symbiotic Relationships.
Det finns tre sorters såna förhållanden.

Varav en kallas för Mutualism. Vilket betyder att två arter lever nära varandra och där båda får fördelar av varandra. I vissa fall kan de tillochmed inte leva utan dena andra.

"Precis som du och jag då, mamma!"


Kärlek!

Pust o frust

När jag tog min lilla löptur igår så tänkte jag att jag tar en väg där ingen behövde se mig.

En väg där ingen annan behövde se och höra hur jag frustade fram på mina löpardojjor.

Tyvärr hörde jag mig själv.

Måste nog ut kanske en gång till, tror jag.

Måndag morgon med Magnum

Planerar veckan som kommer.

Tillsammans med en kaffe i soffan har jag Magnum på Tv som sällskap. Det var inte igår jag såg Tom Selleck, kan jag säga.

Tre bokade luncher på agendan denna veckan. På olika ställen. Får se om jag hittar fram.

En 14-årsdag imorgon att fira. Förstår inte att jag som är så himla ung har en son som är både större, längre och starkare än jag själv. Men nu är han ju det så det måste vara sant.

En coffemorning-meeting to arrange för klass 8. En coffe-morning att gästa i klass 6. Hjälpa till med fotograferingen när det är klass 8*s tur. Undrar förresten egentligen vad det är de behöver hjälp med? Som fjortonåringar, menar jag. Fixa till deras frisyrer? Det skulle vara poppis!
Haha! Sen skulle jag inte få visa mig i skolan för stor son.

Men först måste jag städa lite. Har inte hittat någon rar liten dam ännu. Jag har lagt märke till att de flesta runtomkring mig har en egen sådan.

Söndag, 11/9-2011

Det händer en del i vår herres hage.

För tio år sedan satt jag med barnen i gillestugan. Vi hade tv:n där på den tiden. ( Bara det är ju märkligt i sig. För det var ju jag som var hemma med barnen och var ju STÄNDIGT i köket. Ibland i vardagsrummet, men aldrig i källaren. Så varför hade vi tv:n där överhuvudtaget?? )

Men iallafall.

Jag var hemma med ett sjukt barn så jag passade på att ha båda barnen hemma.

Tv:n rullade på och så plötsligt bröts alla sändningar.
De visade istället live från New York och där sa reporten att ett flygplan hade kört rakt in i ett av tornen på Manhattan.
Efter en kvart såg vi hur det andra planet kom åkandes in över samma ö.
Live, direkt i Tv:n såg jag och barnen hur planet körde rakt in det andra tornet.
Trodde knappt att det var sant, det som hände!
Sen satt jag som klistrad framför tv:n hela den veckan.

En dag som för alltid kommer att sitta som klistrad i mitt minne.

Att ett flygplan har kraschat i Ryssland alldeles nyss har inte gått mig ovetandes förbi. Jag har förstått att ett helt hockeylag med Stefan Liv i synnerhet, har gått förlorat. Helt ogreppbart.
Jag tänker på alla deras barn och fruar, alla deras vänner och föräldrar.


Men trots detta har vi nu bokat flygbiljett hem till Sverige/ Skavsta.

Det var samma sak när Estonia sjönk, tror det var 1994. Då hade jag och några kompisar bokat
biljetter till Åland en månad senare.

"Det e bara o åk!", som gamla Stenmark hade sagt.



Annars har jag en dag som denna vackra höstdag varit ute och sprungit.
På riktigt.
Den som hade satt pengar på det skulle idag ha varit miljonär.

UUpphottad morsa

Kollar bara om jag kan blogga från mobilen. Och det går än så länge ganska bra. Vad säger ni? Världsklass! Utvandrarmorsan har hottat upp sig en smula. I mobiltelefonens mekka måste jag ju ändå ha bloggen i mobilen. Har äntligen ett eget abonemang. Så nu kan jag parkera och betala själv, utan att behöva be maken betala med sin telefon. Eller, han betalar ju iofs iaf, . Men ändå. Hej på ett tag!

Nåt har fastnat iallafall

Sonen har signaturen till "Morden i Midsomer" som sin ringsignal på telefonen.

Det är min kille det!

Skönt att han har fått nåt från sin gamla mamma.

Ikväll ska här firas

Två anledningar till att fira denna fredagkväll.

Först och främst har killen som fyller 14 nästa vecka spelat in sig i truppen FC Flora P-97.
Tränaren har frågat sonen om han är villig att skriva på papper och registrera sig för klubben.
Svaret lät inte vänta på sig, kan jag säga.
Men för att det ska gå vägen måste han ha med sig en kopia på passet samt två passfotagrafier till träningen ikväll. Efter det ska han genomgå en läkarkontroll för klubbens räkning. Har ingen aning om vad det betyder.....Men onekligen låter det lite spännande.

Den andra anledningen är att våra ID_kort nu är klara. Vilket betyder att vi numera är ester. Alltså finns vi.
Och att finnas är ju en känsla som är rätt behaglig.



Nu är klockan 10.30. Det var meningen att ajg skulle på Pilates i dag på morronen. Men hon jag skulle få skjuts av behövdes hemma hos sin dotter ist, så jag skulle ge mig ut själv.
Haha! Vilken turist!
Som jag körde runt, som jag letade. Till slut hittade jag byggnaden iaf, men då hade redan halva träningen gått. Så jag stannade bilen och tog mig en powerwalk runt området ist.

Nu sitter jag o väntar på verkstadkillen. Han som aldrig dök upp igår.
Kanske kommer idag. Vad vet jag. Vad vet han.

Tråkig dag som slutade bra

Efter att ha väntat hela förmiddagen på olika snubbar som skulle komma hem till mig och fixa lite saker var jag så himla uttråkad vid 13-tiden.

Jag struntade i den tredje arbetaren som aldrig dök upp utan tog bilen och gjorde mig ett eget besök i stan.

Alla läxor gick bra för sönerna.

Köttbullarna i Estland var helt ok.

Träden i Estland är fridlysta, framförallt tallarna. De får man verkligen inte röra. Inte ens sina egna på sin egen tomt.

Mysig kväll med familjen.

Och så ett samtal med en vän i telefonen.

Hemmadag

09.00:  Flyttfirman hämtar tomma kartonger.
10.00:  Verkstadstekniker kommer o kollar min bil. (Låter konstigt i fläktsystemet.)
11.00:  Diskmaskinstekniker kommer och ska kolla rör o slangar.

Det var den dagen.
Tråkdag.

En liten glimt

Haapsalo,

Har idag fått mig en tur till en gammal öststat-stad där Tsaren Peter den store härjade, för cirka 300 år sedan.
Hur han lät sig bygga en tågstation med en perrong under tak på 260 meter. Enkom för att
hans tåg var exakt 260 meter långt och för att han skulle kunna gå ut från vilken vagn som helst utan att bli våt om
det regnade ute.
Enligt Estonia är det den längsta perrongen under tak i hela östra Europa.

Den skickliga illustratören Ilon Wikland har sina rötter från denna ort, Haapsalo. Astrid Lindgrens alla barnböcker är tecknade av henne. Vi besökte hennes museum och fick se en film från hennes barndom.

En väldigt pittoresk liten stad, som till sommaren lever upp och drar en mängd turister. Men som på vintern är alldeles stendöd med ofattbart hög procent arbetslösa.

Vi åt en lunch, en lång sådan, vid Promenadi. Alltså på ett gammalt kurhus från tiden när orten var en
SeaResort, som låg längs den långa strandpromenaden.

På övervåningen på detta kurhus så var det rum där manliga gäster fick särskild behandling.
( Säkert utan röda spotlights! )

När jag gick där på kullerstensgatorna var det oundvilkigt att låta tanka vandra. Deras historia är inte så gammal. De har varit med om så mycket.
Vi fick se tågvagnarna som ryssarna satte fångarna i och körde dem till Sibirien.
Det är bara 20 år sedan som ryssarna bestämde allt.

Och det är endast en timmes flygväg från Stockholm!

Classrep för grade 8

Jaha.
Är nu klassrepsentant för grade 8.
Hur det nu gick till? Som inte kan prata engelska.

Mitt första uppdrag är att välkomna alla föräldrar i klassen till en "Coffee morning meeting".
En chans att få träffa alla föräldrar samt mentorn som även han kommer att närvara.
Jag ska fixa kaffe o lokal och sen ska vi bara träffas.

Den 5 oktober är det "Teachers day."
Då ska visst klass representanten fixa så att läraren sk få möjlighet att äta lunch ihop med de andra lärarna.
Samt att fixa nån fin förälder som kan ta den lektionen som läraren då går ifrån. Fasen, undrar om inte maten skulle fixas oxå.

Skolfotograferingen är det vi föräldrar som ser till att det blir gjort. Skolan ha ringet med det att göra.
Så på PTA-mötena är det större antal föräldrar med än på våra Samrådsmöten i Sverige.

Ett costumeparty ska ordnas. För alla på lowerschool om jag förstod det rätt. Barn upp till grade 5.
Föräldrar som fixar.

Så nu har jag suttit med ett mail som ska ut till alla 8 elevers föräldrar i grade 8.
Herregud! Måste be maken om lite hjälp innan det skickas ut.

I'm a real housewife....

......and I'm proud of it!


Den som tror att man inte lär sig någonting, att man som hemmafru stannar i sin peronliga utveckling, har absolut ingen aning vad den människan pratar om.

Innan min flytt fick jag från olika håll frågan om hur jag kommer att stå ut? Vad ska du göra på dagarna?
Det går inte en dag utan att jag har lärt mig nåt nytt.
Min karriär som massör kanske inte får sig så mycket nytt.

Men jag som människa växer för varje sekund som går. Min inre utveckling går på högvarv
och det jag missar i min karriär hemma i Sverige får jag igen här i Tallinn.

Fast på ett annat sätt. "International skills", som en finska sa till mig.


Om några månader kanske jag känner på ett helt annat sätt.
Vad vet jag.

Dags för en större behå

Tänkte bara ut och småjogga lite.
Bytte om till mina käcka, inte så utslitna, träningskläder.
Men.....

....kom på att jag måste ha nycklar för att låsa och låsa upp dörren.
...måste ha en fjärris för att öppna o stänga grinden till tomten.
....måste ha en fjärris för att larma huset.
.....måste ha en telefon för att ringa till vakten för att komma in på området där vi bor.

Det blir till att skaffa kläder med större fickor.
Eller skaffa en större BH där alla saker får plats.

Bokade helger

När jag lämnade killarna i skolan idag öppnade jag ett "matkonto" åt dem i skolans cafeteria. Nu får de ta vad de vill, med eget ansvar, i matsalen. Så skickar skolan räkningen till oss i slutet av månaden.
Känns lite lugnare och inte behöva känna tvånget att komma ihåg pengar varje dag till maten.

I hallen där i skolan träffade jag en av mina nya vänner och vi bestämde oss för att ta en fika på hotellet i närheten av skolan. Det slutade med att jag berättade för henne hur glad jag är över att ha träffat henne och nu är vi hembjudna till dem nästa helg.

Helgen efter det kommer de första gästerna över havet för att hälsa på hos oss.

Och två helger efter de första gästerna kommer det tre kompisar till stora sonen för att fira hans födelsedag.

Det rör på sig!

Andra lappen ur "First Aid"- lådan uppläst

Söndagkväll och familjemöte. Samt uppläsning av den andra lappen ur hemlängtarlådan.


"Hoppas ni har det bra!"

Skrivet så fint av ett av barnen som var med på överraskningsfesten.

Tack, snälla du! Vi har det bra här på andra sidan havet.
Hoppas du har det bra, du med.
Kram kram.

Alla är vi barn i början

Många av dem vi har träffat, eller faktiskt nästan alla, har bott utomlands länge och många gånger. I olika länder.

Jag märker att de är otroligt världsvana, vet vad som gäller fast de kanske är lika nya som vi i just Tallinn.
De pratar fantastisk engelska. De är störtcoola vad gäller det mesta.

Tex har idag stora sonen spelat bowling med fyra nya kompisar.
En av dem har en norsk pappa, australiensisk mamma. En har en pappa från Pakistan, en mamma från Ryssland och har bott i Dubai i flera år.
En har en engelsk pappa, en österrikisk mamma och har bott lite överallt.

 Bland annat.

Lilla sonen har just nu en kompis hemma som är född i Danmark, bott i Tyskland och nu i Tallinn. De har för övrigt flyttat hit på riktigt.

Så är det med de flesta. De har så många rundor i ryggsäcken att jag verkligen känner mig som en newcomer. På alla områden.

Jag fattar ju att även dessa världsvana människor har varit en newcomer.
Nån gång.
 Nånstans.

Ändå kommer en känsla av ensamhet över mig.
Hur gör man?

Hörde just att.....

.....i Litauen får affärerna inte sälja alkohol den 1 september. Allt för att skolbarnen ska ha en chans att få ha nyktra föräldrar på första skoldagen.

....i Estland får mammorna barnbidrag om de kan visa upp ett eget konto. De sätts inte in på mannens konto med risk för att bara supas upp. Pengarna är till för mamman och barnen.

Annorlunda.
En tankeställare.

Olika liv, jag o maken

Jag har anmält mig till en utflykt nästa vecka.
Med guidad tur på ett slott, lunch och en tur på stan. Sen tillbaka till Tallinn. En heldag.

Maken:
"-Om två år byter vi liv, älskling. Då åker jag på utflykt."


Eller hur? Skulle inte tro det!!

Helt enkelt för glad

Har idag fått mitt nya personmummer.
På väg att bli estnisk invånare.

Del två i sträckan att bli estnisk var idag att ta foto och skriva under mera papper.

Tre foton togs i en sån där automat och så fick jag sätta mig hos en handläggare.
Hon sa att "Vi tar det fotot i mitten, där du inte ser så glad ut."

Ok.  :-)

Efter hela den här ceremonin hade maken bråttom till jobbet och släppte helt sonika av mig mitt på vägen. Nånstans.
Men jag tog mig promenerandes hela vägen till skolan där Lilla Vit stod och väntade så fint.

Med ett leende på läpparna.

Sopa skolgården

Tider är viktiga att passa anser jag.

Det anser killarnas skola oxå. Och det har killarna verkligen blivit påtalade om.
Skolan börjar 08.40 varje morgon. Släntrar man in 08.41 får man genast gå till rektor och förklara sig.
Och sen har man en hel skolgård att sopa.
Samma sak gäller alla lektioner under dagen.

På schemat står det att lektionen börjar 10.14.
"-Ah men tänk om min klocka är 10.14, men skolans är 10.15? Måste jag till rektorn då?"

Lite småstressig känsla för både barn och vuxna faktiskt.

En morgon som detta var det riktigt nära att båda sönerna hade en skolgård framför sig att städa.
Igår började alla barnen skolan här i Estland vilket betyder att det är fler bilar på vägarna.
Det märktes redan utanför vår grind som gränsar vårt område till vägen.
En sträcka som vanligtvis tar ca 2 minuter att köra tog imorse 15 min.

Något små stressig känsla i bilen kändes.
Ringde en av de svenska mammorna  ( vilken tur att jag hade fått numret ) och bad henne meddela The homerun classteacher, mentorn, att vi är på väg.
-" Jaha, då får de sopa skolgården!" var hennes direkta kommentar och skrattade. Det gjorde inte mina barn.
Skrattade alltså.

Vi anlände skolan 08.37 och då upptäckte lilleman att han har glömt skåpnyckeln!

Ner till kontoret ¨på skolan och be om ursäkt och förklara att nyckeln ligger hemma.
Allt löste sig och han fick låna en extranyckel.


Och slapp sopa skolgården!

Lilla Vit har bytt körstil

Idag har alla estniska barn börjat skolan efter tre månader långt sommarlov.
Alla uppklädda till tänderna. Och ¨då menar jag verkligen uppklädda.
Slips, väst, vit skjorta, pressveck, klänning och lackskor. I alla åldrar. Samt att varje barn köper en liten blomma till sin lärare första dagen.
Polisen har stått i nästan varenda gatukorsning och sett till att barn inte gått mot röd gubbe.

Själv har jag varit på Svensk.frukost idag. En o annan nordisk kvinna oxå. Det viktigaste är att vi pratar svenska. Så sex tjejer från Sverige, fem från lunchen igår samt ytterligare en. Två danskor, varav en är gift med den svenska ambassadören, och en finska.
Jag blev presenterad som ny i Tallinn och skakade hand med ambassdörs-frun.
-" Och i vilken egenskap är du här?"
Märker tydligt att jag känner mig som ett litet bihang.
Jag berättade att min man arbetar här i Tallinn för Rimi.

-" Jaha, då vet jag. Ambassadören har läst nyheterna på nätet att Rimi har fått en ny chef. Ett pressmeddelande har gått ut."

Vi är alla bihang till våra män, och det som känns så himla skönt är att jag har absolut ingen aning om vad alla dessa fina tjejer har sysslat med i Sverige. I livet innan. Vi umgås ändå. Hur naturligt som helst.
Ericsson, Swedbank, Ambassaden och så Rimi var representerat idag av sina fruar.

Lilla Vit har konverterat till stadsbil!
Oj, så aggressiv. Vad har hänt?
Kör som en galning mellan filerna. Blinkar och gasar och bromsar mellan alla rödljus.
Här blir man omkörd på insidan och får böter om man inte släpper fram gångare på övergångsstället.

Förstår varför de flesta har automatväxel.