Brygga, Zlatanflaggor och EM guld och en massa kärlek!

I måndags åkte maken, Calle och min bror Loftahammar - Stockholm tur och retur. 

Med sig från loftahammar hade de ett gigantiskt bilsläp som åkte tomt på vägen upp. Och på vägen tillbaka var det fullastat med bryggdelar på knappt ett ton. 

Hela ekipaget var så enormt tungt att maken med sitt B-körkort inte hade tillåtelse att köra det själv. 

Och som av en händelse var min bror med familj här och som av ytterligare en händelse så älskar min bror att köra bil och har ett utökat körkort för tungt släp. 

Han ställde upp som chaufför. 

Jag och celeste lovade att hjälpa till att bära ner delarna i havet när de kom fram. För vi åt massor av mat och var stora och starka.  

Vi lyckades till slut få ner alla delar i vattnet. Tack vare mest celestes och min hjälp tror jag. Bryggdelarna har sedan dess fått bida sin tid en smula och ligger nu och guppar på ett sk väntställe för att i morgon bli dragna över viken till sitt rätta hem. 

Igår åt jag frulle utomhus för första gången den här sommaren. 

Efter frulle tog vi på oss våra flytvästar. 

Och med ett hjärta som slog en aning hårdare än vanligt skulle brorsan ge sig ut på skidor efter båten. 

Medan andra kollade efter småfisk under grannens brygga. 

"Faster, får jag ta med mig Zlatan- flaggorna hem?" frågade Victor.  Han säger inte Sverige flaggan. Han säger Zlatan flaggan. Fast han har föräldrar som inte har en endaste aning som att Sverige spelade EM final igårkväll, pga totalt ointresse helt enkelt. 

Ett starkt varumärke kan man säga. 

Annars vann ju Sveriges U21 landslag just EM igår och skrev in sig i historieböckerna. Vilken grej. 

Och så fick jag se den här bilden igår. Min store son i Jämtlandsfjällen på eget äventyr den här veckan. Han har det bra han med vilket värmer ett mammahjärta alldeles särskilt. 

Nu har hela familjen Ring tagit sin husvagn och dragit vidare på sin semester. Eftersom vi inte ses sådär himla ofta då de bor i Blekinge, är det så otroligt roligt att ses de gånger vi gör det.

Som vanligt gråter jag en liten skvätt när jag ser hur deras bil rullar nerför grusvägen. 

Och så tittar jag ner på bordet. Ett litet äppelskrutt  som nån av barnen just ätit på har lämnats där. 

Och så gråter jag en skvätt till. Av lycka för att ha fått rå om dem i nästan en hel vecka. Av sorg för att vi ses så sällan. 

Men mest av allt av lycka. För att få vara en del av deras liv känns så väldigt stort! 

Jag älskar er! 

Släckt var det här!

Dagen började med kommentaren från Victor 3 år:

"Faster, har du vattnat min pinne idag?"

En del plockar blommor. Andra plockar pinnar. Och pinnen kunde man först skjuta med. Sen skulle den ner i vasen. 

Och så skulle den såklart vattnas. 

Efter frulle åkte vi allihopa till Linköpings nya friidrottsarena som under SM nu har blivit agility arena. 

Storasyster tycker att det är väldigt roligt att hänga runt på en sån här tillställning. Hon är van sen typ födseln. Hon känner sig som hemma och älskar det mesta av hela situationen. 

Och här kommer min bror i full galopp, han i blåa tröjan alltså, och Midas hade just passerat sista hindret i lagtävlingen. 

Deras lag kom 4:a och skulle således hoppa final idag, söndag. 

Lillebror tycker inte att det är lika kul att se när mamma o pappa tävlar. 

Han kollar lite tåludd istället när pappa går till final. Eller vill äta bullar. 

Efter en hel dag på arenan kände vi allihopa, utom de tävlande, att det var dags att göra nåt helt annat. 

Vi drog helt enkelt till Bergs Slussar och åt varsin glass. 

Och precis då kom det två båtar som skulle ner mot Roxen. Så vi fick bevittna även lite slussningar. Med skräckblandad förtjusning när vattnet började att dåna och virvla så väldigt. Men då kan man hålla för öronen. 

Och när vi kom hem så började Victor riva i sin packning efter sin regnjacka. 

Han skulle ut och leka brandman. 

Och då behöver man just en regnjacka. 

"Den här behöver jag, faster. Och så behöver jag nåt att spruta med!"

Vi äger ingen sprutflaska så jag fick tänka nytt. 

Vi tog fram hela vattenslangen. 

"Precis som en riktig brandman faster!"

Och där stod han rakt upp och ner och släckte både eldar och grillen som vi just hade tänt. 

Men vad gjorde det?

Vi har ju semester! 

När hjärtat svämmar över

Hej årets semester!
I onsdags jobbade jag sista dagen för den här terminen.
Och semestern har nog sällan känts så välförtjänt och samtidigt så enormt välbehövlig som just nu.

Igår torsdags kom denna unga man hem till oss. Han heter Victor och är 3 år. Hans mamma och pappa ska tävla i årets Agility-SM som går av stapeln just här i Linköping under några dagar. Och då passar jag på att ta ledigt från jobbet. För att helhjärtat kunna vara med denna goding och hans storasyster. För det händer tyvärr alltför sällan.

Hej jag heter Victor!

Hej jag heter Celeste!

Det bästa med att vara faster är just att vara faster. Att jag inte är förälder. För då får jag och Victor och Celeste ha lite hemligheter som mamma och pappa liksom av en händelse missar. Och nu är den här damen så stor att ett enda ögonkast oss emellan funkar och vi vet båda två. 

Kusinmys, min yngsta och brorsans yngsta.

"Du och jag Calle!"

"Du och jag Victor!"

Vi handlade mat till kvällen. Underbart med lite barnarbete då. Allt tar bara lite längre tid. 

Och så den obligatoriska kvällsfikan. 

"Ja, vad mysigt! Tänd ljusen också faster!"

Där i hörnet av min säng ligger det så oändligt mycket kärlek. 

Jag blir så förundrad över att det kan finnas så mycket i så lite. 

Hjärtat svämmar över.

Jag är ju inte mer än människa

Som nybliven förälder fick inte jag nån manual eller bruksanvisning när Adam såg dagens ljus för snart 18 år sedan. Han drogs ut med hjälp av sugklocka och några sekunder senare sprang läkaren och maken hastigt ut genom rummet.

Och där blev jag kvar. Liggandes i sängen. Och undrade vad som precis just hände.
Efter en stund kom de tillbaka och den nya varelsen lades på mitt bröst.
Hallå, vad skulle jag göra nu? Och hur?

Under alla dessa miljoner år som mamma (ibland känns det så, för har jag verkligen haft ett liv innan?), har jag tagit oerhört många tokiga beslut.
Jag har gjort så mycket fel och det finns så mycket jag skulle vilja ha ogjort.
Men det är ju verkligen ingen ide att lägga skuld på mig själv, för jag har självklart gjort allt jag har kunnat. I varje sekund, i varje andetag har jag alltid gjort det jag just då trodde och tyckte var bäst. Med olika resultat. Så klart. Men just där och då besluten togs kunde jag inget annat.

Minns särskilt några speciella situationer när killarna var små.
När min frustration tog överhanden och jag plötsligt låg på samma nivå som mina söner.

En morgon vid frukostbordet tex.
Adam var väl fem och Calle då tre. Eller så var de fyra och två.
Vi satt där som vilken morgon som helst. Säkert lite stressade och hade tider att passa.
Plötsligt började en av dem att rapa med limpan i munnen.
Och det kom rap efter rap. Och den andra hakade på. Raparna ändrade hastigt karaktär och det yttrades i låtsasrapar. Högre och högre och skratten ekade mellan tuggorna.
Jag sa till dem att sluta.
Inget hände.
Jag sa till dem att sluta en gång till.
Inget hände. den gången heller. Förutom att raparna ökade i intensitet.

Jag blev frustrerad.
Sa till dem båda två att den som rapar nästa gång får sätta sig med frukosten ute på altanen. Och eftersom det här var en tidig vårdag så fanns det inga utemöbler ute. Endast en trätrall.

Det tog inte särkilt lång tid.
Självklart kom det en rap till.
Från storebror.
Jaha. Vad skulle jag göra då?
Ett snabbt beslut taget på en hundradels sekund. Jag sa inte ett ljud.
Tog bara hans saker. Öppnade altandörren. La tallrik, glas och smörgås på utetrallen. Hämtade sonen och bar ut honom till samma ställe.

Han stannade kvar av ren chock, tror jag.

Ingen av dem sa ett endaste litet pip.
Ingen av dem rapade nåt mer.
Båda två åt upp sin frukost.

När vi kom till förskolan kände jag mig tvungen att berätta vad som hade hänt under våran morgon hemma. Jag visste ju med egen erfarenhet att barn på förskolan berättar mycket roligt för sina pedagoger.

Och om min son hade sagt på sin förskola att han hade varit tvungen att äta sin frukost på en tom altan alldeles ensam hade säkert en orosanmälan inte varit långt bort, om de inte hade fått hela berättelsen klart för sig.

Inte världsbra gjort av en stressad småbarnsmamma, jag vet.
Men i det stora hela så stod jag iallafall för det jag hade sagt.
Och det var ju bra.

Att vara arg

Självklart har man rätt att vara arg lite då och då. Det vore väl kanske inte mänskligt om inte ilskan slog till ibland. Hårt och brutalt.
Men bara för att man är arg rättfärdigar inte det att man faktiskt får bete sig hur som helst.

Mår man bättre av att vara arg?
Jag undrar det. Faktiskt.
Jag undrar också varför jag så väldigt sällan blir riktigt arg.

Är jag rädd?

 I så fall för vad? Är jag kanske rädd för att i min ilska skrika och gorma och kanske mitt i infernot såra nån annan kanske? Är jag rädd för att om jag blir arg så kanske jag själv inte längre är värd att älskas?
Eller är jag rädd för mig själv? För att när jag är arg kanske jag inte riktigt har full kontroll över mig själv o mina handlingar? Eller är jag rädd för att själv bli sårad?

Jag vet inte.

Och hur ofta är det sunt att vara arg?
För vems skull skulle jag vara arg egentligen? För min skull?
Vad skulle jag vilja med min ilska?
Är det nåt hos mig själv som gör att det just där och då blixtrar till?
Eller skulle det vara för att få alla i närheten att förstå att jag menar allvar?

Jag tänker lite som så att om det är nåt som jag går omkring och stör mig på, ett beteende som jag faktiskt inte gillar, en situation som uppstår som jag inte har kontroll över, jag hamnar i en situation där jag känner att det egentligen bara bubblar inom mig, självklart reagerar jag då. Men det är helt upp till mig själv hur jag väljer att agera.  Det är helt mitt eget ansvar att hitta kanaler för mig att använda.

Vad väljer jag?

Väljer jag att göra det till ett problem?
Vems är egentligen problemet?
Finns det ett problem?
För vem isåfall?

Och om jag då väljer att gå på med hull och hår och med både irritation och/eller ilska, betyder ju det helt enkelt att det är jag själv som plötsligt gör saker och ting till ett problem.  Innan var det inte ens ett problem. Inte för nån annan än för mig själv. Och det är alltså jag själv som har gjort händelsen till ett problem med mitt eget sätt att vara, med mitt eget beteende.
Inte händelsen som från början gjorde att jag blev arg. Utan jag själv. Det är alltså jag som har det problemskapande beteendet. Hänger ni med?

Tyvärr är det alltför lätt att skylla på nån annan.

Och för att undvika vara den med det  problemskapande beteendet, hur gör man?  Att hitta nya sätt? Nya vägar att gå på? Nå nya kanaler? Hitta nya verktyg? 

Inte vidare värst lätt. Det tar mycket energi. Och kraft. Och tålamod. Samt en hel del med insikt om sig själv och sina egna  styrkor och svagheter.

Jag vet.

Men vad vet jag? Egentligen?

Jag borde nog bli arg oftare.
Jag kanske mår bättre av det.
Eller gör jag det?

Hur gör du?

För femte året i rad

A1 mars 2011 fick vi tillgång till vår nyinköpta sommarstuga.
10 mars 2011 fick maken frågan om han var intresserad av en tjänst utomlands. Resten är ju historia. Men innan vi tog vårt pick och pack över Östersjön så hann vi fira vår allra första Midsommarafton just här.
Det är inte fem år sedan. Men det är fem ggr sedan.

I år har vi alltså firat femgångersjubiluem!

Och som vanligt har vi ett ypperligt samarbete när vi lagar mat tillsammans.

Våra gäster har kommit och gått under alla dessa fem gånger. Men det finns en familj som har varit med  under alla fem gångerna. Och det är ju riktigt roligt att de har velat hänga i tillsammans med oss så himla länge! Tack för erat underbara sällskap  The Kindgren Family! Självklart ett stort tack till er alla andra också som har varit med gjort våra midsomrar så himla härliga genom åren.

Förutom Familjen Kindgren har vi haft ett ytterligare stående moment hela tiden, Den Stora Tävlingen.
Med olika grenar på olika vis, har det alltid varit enormt prestigefullt med denna Tävling. Och till Midsommarafton 2013 tog Calle Tävlingen till ytterligare en nivå då han själv tog på sig hela tävlingsansvaret och dessutom fixade till en snygg pokal till det vinnande laget.

Vinnare 2013: Loisan, Gustav, Martin och Karin.
Vinnare 2014: Erik och Roger.

Dessa har nu sina namn välförtjänt intecknade.
Notera, ingen från Lorentzsons. Tre från Mattsson/Svensk.

Från 2012.

Det som gjorde just denna Midsommarafton rätt så unik, förutom femårsjubileet, så var det första gången som vi inte kunde sitta utomhus en endaste liten minut ens. Enligt grannarna på landet så har det varit det sämsta vädret i mannaminne under en midsommarhelg. Och det var ju verkligen tråkigt. Men som tur är det ju gästen som gör festen. Så även om solen inte sken utomhus, så sken den garanterat där inne där vi satt. 

Med lite knytis, sånghäften och underbara människor så blev det hur mysigt osm helst.

Dans kring stången blev det såklart. Inte från nån av oss. Men vi tjejer var ändå på plats. Med varsitt paraply. 

En stor eloge till eldsjälarna, som säkert finns vid alla sådana här festplatser, som trots regn ser till att det finns en stång att dansa kring. Och sånger att dansa till. Som ser till att den är klädd och att det finns fika och lotter att köpa. Utan er - ingen midsommar. 

Och för att vispa lite grädde till tårtan. Hur många killar behövs det egentligen?

Våran tanke med den här lilla baljan med diverse dryck var ju att solen skulle skina på både den och oss  och att den skulle hjälpa oss en smula med att hålla drycken kall och god. Men den stod ju bra även inomhus.

Och Tävlingen då?
Vilka vann?

Stort grattis till er!
Vinnare 2015: Adam, Andreas och Janne! Ni var helt enkelt bäst idag!

Hur många killar går det åt att röka en röding?

Åtta stycken.

Timmarna gick. Det blev kväll och mannaminnets regnigaste Midsommarafton övergick snart till natt.

Vi tog en liten bensträckare efter middag och ännu mer fika. Gick förbi dansbanan där det var fullt tryck, och tomt på fotbollsplanen. Våra grabbar stannade kvar på planen medan vi andra promenerade vidare och när vi kom tillbaka hade trycket på dansbanan ändrat fokus till fotbollsplanen. 

Och midsommardagen då? När alla har åkt hem? 

Så himla tyst det blir. Så himla tomt det blir.

En egen stund för att begrunda mina synder. 

Tack govänner, familjerna Kindgren och Hörnberg/Fransen för att ni ville vara med och fira in sommaren med oss!

<3

Många känslor

Jag bjöd Calle och hans två vänner som sov över här på lite av en brunch när de vaknade och fick för sig att komma upp från hans rum. 

Jag gjorde det bara för att jag ville!

Vissa dagar vill man det mer än andra. En sån dag är idag. 

För just idag när beskedet om att 17 åriga tjejen från Skövde som försvann spårlöst för fem dagar sen, har hittats avliden, gör jag det mer än gärna. 

Och just idag tänker jag krama om våra ungdomar lite extra. 

Samtidigt som tankarna har gått till just 17 åringen och hennes familj så har Sverige idag fått en ny prinsessa. 

Grannen kom in med lite jordgubbar i glasen och en flaska bubbel. 

Sen gick vi på bröllop i tv-soffan. 

Min mamma var med under hela vigseln. Genom sms. Så jobbar vi. 

Så otroligt vackert det var. 

Länge leve kärleken. 

Leve den! 

Stort grattis älskade unge!

Far och son på väg till borggården klockan 07.40 ungefär, torsdagen den 11 juni. 

Ja, de är en smula lika. 

Alla dessa uppklädda, vackra, förväntansfulla unga människor. 

De gör nåt med mig. 

Jag blir lycklig. Jag får gåshud. 

Den traditionella marschen. Från borggården till folkungaskolan. Med niorna först i ledet. 

Ledet var långt. Väldigt långt. Vilket inte gladde de trafikanter i morgonrusningen som blev stående en bra stund. 

En ros och så betyget i handen av rektor. 

Stort 

Stort grattis älskade unge! 

Grundskolan ligger nu bakom dig. 

Framtiden är din!