Sommaren-96

Ser man på vad som låg i en låda.



Jösses, så länge sen!



Cypern sommaren 1996.
Sommaren jag flyttade till Linköping. Från Enebyberg i Danderyd tog mina ägodelar sats och hamnade på Skolgatan i Linköping.

Ibland har tanken slagit mig - hur hade livet sett ut om blivande maken hade flyttat till mig ist?

"Ett avhopp är ju oxå ett hopp!"

På tisdagen om tre veckor vaknar vi upp till ett helt nytt liv. I Tallinn. Då har vi guppat under natten över från trygga gamla Ljungsbro, Sverige till något helt nytt. I ett annat land.
I en ny stad.
Ett stort hopp från att här hemma alltid känna nån var man än är. ( Typ personalen på dagis, skolan, fritids, vårdcentralen, vårdcentralslabbet, affären. Kort sagt, alla känner alla.)  Till att inte känna en människa.

Långsamt känner jag att det börjar bli allvar av hela situationen.
Tiden går alldeles för fort och ju närmare avfärd vi kommer desto mer syns min o makens olikheter.
Precis som vi visste.

Till min vinpromenad.

Ikväll har jag upplevt två saker jag aldrig upplevt tidigare. Först har jag sett när maken alldeles galet hoppade fallskärm! Vi fick båda två varsitt hopp i 40-årspresent av "Hela hörvet". ( Lorentzsons )
Jag ställde min plats till förfogande ganska omgående. Säger som en av mina svågrar: "Ett avhopp är ju oxå ett hopp!" Men maken var envis och ikväll skedde det.
Modigt eller galet? Beror på vem man frågar.....

Efter denna show på Motalas Flygfält så bar det iväg till Dunteberget och speedway. Och nu pratar vi fortfarande "Hela Hörvet". Två dubbelvagnar, tio barn mellan 3 månader och 14 år, hörselkåpor i mängder, vet inte hur många brassestolar, picnic-korgar, svägerskor, svågrar, en svärmor och en svärfar. Till råga¨på allt var det denna kväll publikrekord så vi var inte ensamna på detta Dunteberg. Mysigt!
Visst seriefinal mellan Piraterna - Indianerna.
Nån gång i en av pauserna började svärfar tala och så kom det framlyftandes två presenter, en vinpåse med en flaska av pet-material så flaskan håller vid en eventuell snubbling och ett presentkort. På Bokia. Mycket mer i min smak. Tack snälla ni! Kärlek!

Och det roliga är att på vinpåsen stod ett fint rim:

"På vandringen Din bland Tallinns hus
ger detta vin Dig ett litet rus,
då kanske tankarna Dina når
oss som på andra sidan havet går."

Uppenbarligen läser någon min blogg eller mina anteckningar från facebook tidigare.
Roligt, tycker jag.
:)

Har du fått foten i kläm? Jajamänsan! :)

"Hur kan du se så många Morden i Midsomer?", undrar tre fjärdedelar av familjen. "Tröttnar du aldrig?"

Men då kontrar jag lite käckt med: "Hur kan ni se så mycket fotboll på TV, tröttnar ni aldrig?"

Annars har det hänt massor den här dagen.
Hos läkare o tagit blodprov på ena sonen. Flera stora rör med röd sörja guppade där på vippbrädan upp o ner. Varit på Apoteket och fixat fullmakt till vissa personer så att medicin kan hämtas ut här hemma i Sverige av annan än mig o maken.
Rensat! 6 svarta sopsäckar med skor, kläder, handdukar, hjälmar har nu hamnat hos bättre behövande.
Hela bilen full! Gud, så himla skönt.
Turbo har klippt vår enormt stora o långa tomthäck med hjälp av två söner.
Skurat kylen.
Tvättat flera maskiner med textiler av olika slag. Samt hängt dessa.
Strykit ett berg av kläder.
Och mitt i alltihopa sett till att hela familjen fått i sig mat under dagens lopp.

Säger till maken att jag tycker vi är jätte duuktiga och får till svar:
"Japp ,men vi slutar inte nu, för det finns massor kvar att göra!!
Fem minuter senare kommer han o frågar om han får spela 9 hål med sin bror. Klart han fick!
Då får ju jag en liten paus oxå. Och efter 18 hål tidigare idag behövde han nog det.  :)

 På onsdag hyr vi en släpkärra och rensar ännu mer.

Nu ett glas vin och lite chill i soffan!

"Gör det! Åk bara!"

Jag har en kompis. Faktiskt!

En underbar människa och härlig tjej. Hon och hennes familj har gjort många spännande resor tillsammans under alla år jag har känt dem och hon har berättat om så många roliga episoder genom åren som de har varit med om.
I vår familj går hon även under namnet  "Lenas resebyrå".
Tex anlitade vi denna byrå när det var dags för vår familj att bila ner till Österrike förra våren. Vi fick väldigt bra tips och lite att tänka på.
De har även bott i Peking i 1½ år och när deras barn var små bodde de i Malaysia något år.
När vår tripp till Tallinn blev aktuell var det till "Lenas resebyrå" jag ringde först.
Byråns tips blev:
"Gör det! Åk bara!"

"Lenas resebyrå" är nu ute och reser med sin husvagn och tänkte ta varvet från Polen-Litauen-Lettland-Estland. Och  nu undrar jag en smula om vi har tagit vårt beslut alldeles för snabbt?
Vi kanske skulle ha väntat för att höra vad byrån har för åsikt om just deras utflykt runt omkring i denna del av världen. :)

Nerå, skämt åsido. Faktum är att när vår familj var i Tallinn i vintras och kollade in stan så var faktiskt "Lenas resebyrå" i samma stad  samtidigt och de tyckte att staden var fin. Så de säger nog även efter deras långa resa:

"Gör det! Åk bara!"

Duracellkanin-frun.

Jag har misstänkt det länge. :)
Nu outar jag.
Jag är gift med Mr Turbo. Som går på duracellbatterier. Som aldrig behöver laddas. En duracellkanin helt enkelt. Som aldrig tar slut.

Han är inte gift med Mrs Turbo. Hans fru går inte på duracellbatterier. Fruns batterier behöver laddas då o då. Oftast är det en väldigt bra kombo.
 Jag samlar kraft med att skriva. Jag tycker om att skriva. Har skrivit sen jag var en liten flicka. I min första dagboksanteckning skrev jag:

"Har varit i Kaknästornet. Högst upp.  Kram Ingela 9 år. "

Sen har det bara forsatt. Gillar't! Mycket.
Att jag inte börjat  blogga tidigare har berott på att jag inte riktigt har vågat.
Rädd för vad andra ska tro o tänka o tycka. Som om det var därför jag skulle skriva. För att andra skulle ha åsikter. Men så är det ju absolut inte. Jag skriver för min egen skull. Bara för min egen skull. Inte för nån annan. Om nån vill läsa känns det ju extra roligt.

Nu när en flytt till Tallinn är otroligt nära förestående fick jag som en kick i baken.
"KOm igen nu. Skriv ner hur tankar, saker och känslor flyter om vartannat."
Och det är det som är så kul om några år. Att kunna läsa tillbaka. Känna det som jag kände när jag skrev.
Se miljön framför mig. Minnas situtationer som utan skrift kanske skulle ha fallit i glömska.

Det som har hänt i Oslo är ogreppbart på många sätt. Jag läser, tittar på nyheterna, ser bilder på verkligheten,. Men det vill liksom inte gå in. Jag hör hur ALLA experter berättar hur viktigt det är för oss alla att finnas nära varandra. Finnas som en medmänniska. För nån som behöver. När nån behöver.
Jag läser hur barn och ungdomar klädde av sig sina färggrannaste kläder för att inte synas så mycket under stenarna. Om hjältarna som tog sina egna båtar fran fastlandet och försökte rädda de som räddas kunde med kulor vinande runt huvudet.
Jag är tagen! Påverkad!

Behöver ladda mina batterier. Så jag skriver.



Idag har vi börjat rensa garderober. Jag tog linneskåpet och MR Turbo sina kläder. Snart är det dags för även min garderob.
Har fått besked från Skatteverket. Skönt.


22 dagar kvar.

Hemma igen. Tänder ett ljus för de som mist livet och för själva livet.

Jag har äntligen upplevt Gothia Cup! Live!

En otrolig upplevelse! Att få vara en av alla daltagare med mitt eget Gothia Card. Och inte vara en av dem som bara spyr på allt som har med Gothia att göra som jag har gjort andra år när man råkat vara där denna veckan.

Vilken organisation. Från den stora Gothia Cup organisationen ända ner till detaljnivå hos varje lags logistik för att få hela veckan att funka och flyta på.

Fantastiskt bra jobbat. Alla dessa idiella människor som tar en hel veckas semester för att barn och ungdomar ska få denna möjlighet att uppleva detta i sina liv.

Utan dem skulle det inte funka. Allt från korvkokardamen till parkeringsavgifttagaren, från städaren till tränarna.

Wow!

Heden på måndagkvällen!

Denna bild målar hela veckan, känner jag.

Hur vackert killarna har spelat. Hur bra killarna har skött hela denna vistelse. Hur tur med vädret vi har haft.

Hur roligt vi på sidan har haft. Hur mycket jag har promenerat hela veckan. Hur mycket junkfood jag har stoppat i mig som jag struntar i. Hur mycket på Liseberg jag har varit. Magisk vecka!

Men så händer det ofattbara!
Precis innan semifinalen mellan Chivas - Paris får jag höra vad som händer i Oslo.
Då förstår jag inte storleken på allt som har hänt. Men nu när jag skriver detta har 92 personer avlidit.
Mina tankar går till alla anhöriga och alla runtomkring. Världen blir sig aldrig mera lik.
Tänder ett ljus och reflekterar livet.

Nu går tvättmaskinen för fulla bananer och så laddar vi om för nästa veckas upplevelse, Bullerby Cup i Vimmerby.

Ses där!

Kärlek!

- "Morfar, har du haft en rolig semester?", frågar en av sönerna vid matlagningen.

- "Ja, det har jag", svarar han glatt.

-"Det är bra, morfar. För man ska ha roligt. Och det har jag oxå!"

Kärlek!

Veckan snart slut.

Känner att jag numera hittar utmärkt på Liseberg. Vet var man kan fylla på vatten, vet var alla fiffiga toaletter finns ( de som andra inte går till ), var man vinner mest, var kaffet är billigast, var man skrattar mest osv. :)

Efter tre dagars vandring på denna plats känns det som att Lisebergskvoten är fylld för flera år framåt. Och det är ju tur.....

Imorron hämtning av trötta spelare och deras packning vid deras förläggning. Sen snabbt som blixten vidare till Ullevi för att se finalen P-14. Mexikanerna vi hade i vår grupp är ett av finallagen. Såg dem på Heden ikväll spela ut Paris med 3-1.
Det andra finallaget är antingen Tyresö (!) eller nåt lag från Brasilien. Hoppas svenskarna orkade hålla pressen och vinna. Vet inte ännu hur det gick.

Ska bli mysigt att träffa maken o storsonen liksom på riktigt igen.

Over and out för denna gången.

Stolt mamma går nu o lägger sig!

Torsdagkväll.
Har sett sex hårda matcher i P-14 under fyra dagar. Och jag är helt slut!
Herregud, så svettigt det är att vara på cup.
 Man ska hinna äta, kolla vilken plan man ska till, hålla reda på tider, få i sig lite kaffe, ge sonen lite pengar, hitta en bajja majja som är fräsch innan det är för sent, gå på rätt spårvagn, gå på rätt spårvagn på rätt sida om perrongen så man kommar dit man hade tänkt, kolla in alla människor och gå på Liseberg.  Samt att man ska titta på fotboll.

Killarna har presterat kanonbra hela veckan. Lite väl onödigt spännande i matchen mot Elit Football från England där straffar avgjorde till vår fördel i den andra slutspelsmatchen.
Stryk i 16 dels finalen mot Aalborg frpn Danmark gör att BK Ljungsbro slutar med flaggan i topp!

En riktigt rolig vecka har vi haft. Jag o Calle har åkt fram o tillbaka mellan Floda och Kviberg hela veckan, och ikväll när vi satti i bilen hem till morfar sa båda två:
"Vi vill inte att den här veckan ska ta slut!"
Två orsaker från min sida. Hela upplevelsen av att vara här och se hela denna cup live har varit över förväntan. Riktigt roligt!
Och sen vet jag inte när jag kommer att vara hos pappa nästa gång. Inte riktigt lika roligt.

Imorgon blir det Liseberg för hela slanten! Tredje dagen för lilleman. Tänker hänga på låset kl. 11.00.
Kommer säkert inte vara ensam  om just den iden.


Godnatt!

Totalt bortfintad!

Ja, vad säger man?

Finns bara ett ord som passar just nu. Kanske två. Världsklass!! Hysenklass!!

Vi har verkligen världens bästa vänner.

Igårkväll, fredag, så skulle vi hem till Hedbergs på middag.Trodde vi. Tjena! Det blev rätt sen´t för killarnas match i Mjölby ville aldrig ta slut.

Så vid halv nio på kvällen plingade vi på hemma hos dem. Ingen öppnade. Vi kände på dörren och den var öppen så vi helt sonika gick in. Då kom Karin.

-" Nu ska ni få lite att dricka och så sen ska vi dra vidare till ett annat ställe."

Jag kikade in i deras vardagsrum och såg ju att bordet inte var dukat. Och ingen annan i famiuljen hemma.

Kanske blir en pizza på Venus, hann jag tänka lite flyktigt. Eftersom det var så sent.

HUr som helst. Jag hade tänkt köra för det regnade. Vi satte oss alla fem i bilen. Karin bara sa höger eller vänster.

Och när vi kom över bron och jag såg alla cyklar, bilar, killar på fotbollsplan, människor som grillade nere vid klubbstugan så kunde jag inte hålla mig!

 Tårarna kom utan nån som helst förvarning!

Jag hade utan att överdriva ståpäls på hela kroppen.

Vi klev ut ur bilen och gick ner mot Cloettavallen.

Herregud!

Nån sa till mig att det var 60 personer. Både vuxna och barn och ungdomar, tjejer o killar.

Vi var helt bortfintade. Alla fyra var på läktaren o köpte korv!

Det tog inte många sekunder innan min hand höll i ett glas med rosê. Kramade alla som var där. Kroppen darrade som ett asplöv. Maten var klar och det var bara att gå till bords.

Insåg tidigt att bilen fick stå på parkeringen över natten.

Vilket kalas! Vilken fest! Dans natten lång och jag ville inte att kvällen skulle ta slut.

Första hjälpen!

Första hjälpen kit! Om vi får alldeles tokig hemlängtan när vi sitter "hemma" i Tallinn så får vi öppna locket och läsa alla fina kort som våra vänner har skrivit.   Bara en sån sak.....

Fint som attan!

Jag lovar! Har inte läst en lapp ännu. Ville bara visa hur fint ni har gjort, mina vänner!

Malin & Peter, Karin & Micke får en extra stor kram för hela initiativet och allt jobb och all god mat som ni hade fixat. Och för rosevinet som aldrig sinade. Jag tyckte jag skålade och smuttade mest hela tiden, men nivån i glaset liksom sjönk aldrig.

Tom skjuts hem ordnade ni mitt i natten.

Har allt detta verkligen hänt? Eller har jag bara drömt alltihop?

Vet faktiskt inte riktigt......

Gothia Cup vs Konfa-85

Tonåringen har just skrivit ut packlistan till Gothia Cup nästa vecka.

Han är något taggad och ser fram emot detta väldigt mycket. Inte själva packandet kan jag lova, men liksom spelandet. BK Ljungsbro P-97 har i sin grupp lag från Mexico, Tyskland och Sverige.

Även Tallinn har ett lag representerat, FC Flora P-97. Om tiden finns så åker vi och kollar in en av deras matcher och kanske tom kan presentera oss litegranna. Vi får se.

Jag hade oxå möjligheten att vara med på denna cup. För 26 år sedan. Men nehej, fröken Ring skulle åka på konfirmationsläger den sommaren. Kommer inte ihåg hur mycket jag hade att säga till om just den prioriteringen, men knappa 14 år ung fick jag sätta mig på ett tåg norrut till Åre, istället för att åka söderut till Göteborg.

Och ja, jag vet hur roligt mina lagkompisar hade den veckan. Ni vet vilka ni är! :)

 Så medan de gick på disco på kvällen ( nån hade på sig hörselkåpor eller var det öronproppar för discodunket var för högt fick jag berättat för mig...)  o spelade fotboll och gick på Liseberg på dagarna var jag ute på hajk och bodde i tält några nätter.

 Jag hade matkrig med kompisarna så ledarna gick ut i strejk och låste in sig på sina rum.

 Jag fick min första kyss av en göteborgare på lägret under midsommaraftonskvällen.

Jag snodde godis från en godsvagn som stod bredvid våran vagn på en av stationerna på vägen till Åre ( eller jag höll bara vakt. Det var andra som var lite modigare än jag ).

Jag stod i kö till den enda telefonatomaten mellan 17-18, för det var då den var öppen för samtal. Och vi var många som ville ringa hem under dessa tre eller fyra veckor hemifrån.

Jag diskuterade livets frågor och lärde mig säkert saker som jag senare har haft nytta av.

Så det gick ingen nöd på mig. Jag hade otroligt roligt jag med den sommaren!

Men själva upplevelsen av Gothia Cup fick jag aldrg vara med om.

 På 26 år har säkert inte cupen minskat i omfång utan bara ökat.. I år är det 1568 lag från 73 nationer som är anmälda, 4500 matcher ska spelas. En o annan fotbollsspelare kommar alltså promenera omkring där i Göteborg nästa vecka.

Och jag ska dit! Nu har jag fått möligheten att få vara med igen!

Efter 26 års väntan ska jag få uppleva känslan av att vara med på Gothia. Iallfall lite granna. Från sidan. Denna gång som förälder.

Äntligen!!

Det luktar skit

Igår på Smultronstället grävde jag o maken ner dräneringsrör i marken. Och vi är sams fortfarande.

Idag är vi hemma och det luktar verkligen enormt illa runt vår soptunna, märkte vi. Stackars grannar! Undrar om de har känt något? Och om de isf vet varifrån det kommer?

Ber om ursäkt att vi hade strömavbrott för nån vecka sen och var tvungna att slänga allt vi hade i kyl o frys och att vi glömde att ställa ut tunnan den fredagen, och att vi glömde att ringa Tekniska Verken den här veckan för en extra tömning.

Men nu är det ju fredag imorron igen och dags för den riktiga tömningen, och tunnan är redan utställd på gatan. So? No problems!

I morron ska vi fylla i flyttfirmans formulär om vad som ska med så de kan skicka en lagom stor bil. Även Lilla Vit kan ta lite grejer. Eller förresten kanske inte, vi är ju fyra pers som ska få plats oxå....

Annars har vi fyllt i en otrolig mängd papper och dokument som ska fixas och skrivas under. Min firma ska visst avregistreras och om jag vill sätta igång nån gång senare så måste den registreras en gång till. En eloge till Skatteverket som hjälpte mig med min preliminära självdeklaration så himla fort när den väl hade kommit in till dem. Så snabba borde de även vara på telefonen.....
Även ett stort tack till min revisor som hjälpte mig smidigt o enkelt! Tack! ( Han är på västkusten just nu, men han känner nog min tacksamhet ända härifrån. )

Och vi hann  inte mer än hem förrän alla killar i familjen drog på fotbollsträning.

32 dagar kvar.
Och jag ska ha hunnit fylla 40 innan dess.

Trygghet känns bra.

-"Mamma, det känns så bra när du är här!", säger sonen en kväll på sängkanten när han har svårt att komma till ro.

Då känns det bra att vara här! På sängkanten. Med sonen. Trygghet.

Därför!

"Varför vill du flytta till Tallinn när du inte har velat flytta till Göteborg eller Stckhholm?"

Maken har velat flytta i flera år. Han jobbar mestadels i Göteborg och i Stockholm och bor i Ljungsbro/Linköping. Mittemellan. Alltså får han pendla med sin bil. Jag har aldrig hört honom klaga någonsin på sina resor fram o tillbaka runt om i Sveriges land. Däremot har han frågat några gånger om vi inte skulle ändra bostadsort till Goa Götebörg eller huvudstaden.
Det har jag alltid sagt nej till.

Till Tallinn sa jag ja!
Så hans fråga är berättigad, kan man säga. "Varför tackar du ja till Tallinn?

Har tänkt lite på det där. Och jag tror det handlar om att detta vi ska göra nu känns som en lång, stor utflykt.
Våra hus finns kvar. Både vid kusten och i Ljungsbro kommer husen stå kvar. Med våra saker i. Och vi kan åka hem när vi vill. Trivs vi inte på andra sidan havet kan vi flytta hem när vi vill. (Vi kan t.om ta lilla båten här nere vid bryggan och ta oss rakt över vattnet och till slut hamna vid strandpromenaden vid vårt hus i Talliinn.Och den kan vi ta hem när som helst. :)  )

Vid en flytt inom Sveriges gränser känns det mera defenitivt, tror jag. Då måste villan säljas för att köpa ett nytt på en annan plats. Vad händer om man inte trivs då? Flytta tillbaka till Linköping funkar ju alltid, men hela momentet blir lite merjobb. Mäklare, sälja, köpa en gång till.

Så därför tackar jag ja till detta erbjudande. Men nej till Stockholm och Göteborg. Vad händer efter Tallinn? Har ingen aning. Vi kanske har fått blodad tand och reser vidare, eller kommer tillbaka till kända marker.

36 dagar kvar!

Tänk att få sig ett litet nyp av den här typen!

Nästan som en vakthund!

Herregud! Han kan ju nästan ha mina tofflor! Vilken bjässe!

Som sagt, att få sig ett nyp av den där i tån......

Och apropå nyp, så tänker jag på ordet.....avlastning.

Dominika vad hon nu heter i efternamn, hon från Army of lovers, startade för några månader sedan en sajt som många anser vara en otrohetssajt. Tror den heter "Victoria Milan", eller nåt liknande. Och folk har ju åsikter om detta. Hur kan man registrera sig på nåt sånt? Hur kan man vilja vara otrogen?

Enligt henne själv är det endast en avlastningssajt:

"Med handen på hjärtat, hur många kvinnor har lust när man är gravid? Hur många nyförlösta kvinnor är sugna precis efter en förlossning? Hur många gör det för husfridens skull? Varje kvinna har rätt till avlastning! Jag är höggravid och min man fär göra precis vad han vill!"

Någonstans måste hon ju ha en poäng. Annars skulle väl inte hennes sajt på några månader ha en halv miljon medlemmar?

Nu är flyttdatum klart!

Måndagen 15 augusti drar vi med färjan över tillsammans med Lilla Vit.

Då har flyttbilen varit här hela den dagen och tagit med allt det vi då har bestämt som ska med.

Och dit är det endast 37 dagar kvar!

Jag o puttern är kompisar

Efter några dagar på Smultronstället är jag helt o hållet utanför världens alla ridåer.
Eller så kan jag lika gärna säga, i min egen bubbla.
Jag har fullständigt tappat allt begrepp vad gäller tid och världsnyheter. Ett tredje världskrig kan ha brutit ut och jag skulle verkligen inte ha en endaste liten aning om det. Jo, kanske förresten. Grannen hade nog hojtat till då.
Dagarna liksom flyter ihop med varandra och t.o.m Calle har glömt vilken dag det är när vi vaknar.

En dag på Söderköpings Golfbana idag. Senast jag höll i en klubba var i höstas och jag spelade upp för det "gröna kortet". Nu var det dags. KLockan 10.50 skulle vi vara på första tee. Oj, så omständigt innan man kom ens dit. Det skulle anmälas att man kommit, det skulle kollas i shopen, det skulle slås på ranchen en stund, det skulle fyllas på vattenflaskor, det skulle bytas skor, handsken skulle på och toaletten besökas.

Väl på tee så tog jag klubban och svingade iväg bollen som om jag aldrig gjort annat. Not!
"Du måste titta på bollen hela tiden!"
Som jag tittade på den där bollen!! Bollen låg så fint kvar där på peggen. Och första tee är ju alltid första tee, och den finns alltid lagd precis onödigt nära ranchen där alla golfproffs står och vrålglor på den stackars människan som ska göra sitt första utslag på hela året. Så är det självklart inte, ingen jävel bryr sig om den lilla människans utspel. Men det kändes så. Då. ( Alla golfare bryr sig egentligen bara om sina egna slag. Visst? )

Äldsta sonen o jag tampades med samma klubbor. Iallafall till hål 8. Sen fick han ha dem för sig själv.

Mitt greenspel var perfekt, sa maken och söner. Riktningen var fantastisk, jag är bara lite för stark så bollen gick rakt över hålen. Och fortsatte lika långt på andra sidan hålet. Och eftersom min riktning på mina slag var så enormt bra och mina medspelares.....kan man säga inte riktigt lika bra så fick jag gå mitt på farway i ensamt majestät när de andra tre spred ut sig så fint och fick leta boll i både ruff och skog.

Men om riktningen var så himla bra, så kan man säga att längden var usel. Nästan lite minigolf känsla faktiskt.
Så i min vandring där mitt på farway , och med känslan av att vara ensam där  :) , så fick jag slå så in i vassen många slag för att vara framme väl i tid när resten hade hittat sina bollar. Därav blev jag caddie de sista 11 hålen.

Och hur lång är egentligen en golfbana?

Frysfack.

I hyreskontraktet till vårt hus står det så fint att en "fridge" ingår i köket.
Men inte en "freeze".
Nu har jag fått svaret om varför det inte ingår. Det finns inga frysar i estnisiska kök.
Endast ett litet frysfack. Och vad de har i det lilla utrymmet har jag ingen aning om.

Estländarna äter fresh food och endast det. Köper färskt rakt över disk. Fisken simmar runt i ett litet akvarium på plats i affären, kunden pekar på vilken firre som ser godast ut. Den plockas upp och smasch så var den död. Varsågod och ta hem. Åh, herregud! Jag behöver gå en matlagningskurs.
Det vanliiga är att man tar sin kundkorg och handlar det man behöver varje dag.

Annars är medelinkomsten i Litauen ca 8000 kr/mån. Lite skatt dras på det och de ska leva på 6000. Endast 30%av befolkningen betalar skatt.
Av inkomsten handlar de mat för 33%. Sen ska det betalas hyra och lite el och hur mycket finns kvar sen?

I Estland finns det en medelklass som inte finns i Litauen. Och i Estland handlar man mat för ca 17% av sin inkomst. I Sverige är den siffran ca 11%.

Jag tror det blir nyttigt att få komma ett annat land lite nära.

Son o jag på promenad.

Vi tog en liten kvällspromenad igår kväll. Jag och sonen den yngre.

Vid 21.45 kände vi att luften var så pass skön att vi gick ut. Han tog sparkcykeln och jag fötterna.

En otroligt mysig stund tillsammans. Ett perfekt tillfälle att prata med varandra på tu man hand.

För att inte säga lyssna till varandra.

Sonen hade mycket att berätta. Om massa olika saker. Tex kunde han berätta att han med den stora, stora husbilen heter Roland, att hon som bor på hörnet där borta är änka.

Plötsligt gick vi förbi en tomt där gräsmattan var som en golf green. Inte en klöverblomma, inte en pinne, inte ett uns av lite ´mossa nånstans.

-"Titta vilken fin tomt.", sa jag.

-"Ah men vet du mamma, de som bor där bryr sig mer om gräsmattan än om varandra. Gubben bryr sig mer om den är om sin fru, och frun bryr sig mer om den än om sin gubbe."

Egentligen har vi ju absolut ingen som helst aning om just den biten, men det fick mig att tänka på min egen gräsmatta.

Där finns klöver överallt, ogräs överallt, pinnar och kottar slåss om platsen på mossan.

Men hellre att det ser ut så.

 Och hoppas att vi har tid att bry oss om varandra!