Jag har misstänkt det länge. :)
Nu outar jag.
Jag är gift med Mr Turbo. Som går på duracellbatterier. Som aldrig behöver laddas. En duracellkanin helt enkelt. Som aldrig tar slut.
Han är inte gift med Mrs Turbo. Hans fru går inte på duracellbatterier. Fruns batterier behöver laddas då o då. Oftast är det en väldigt bra kombo.
Jag samlar kraft med att skriva. Jag tycker om att skriva. Har skrivit sen jag var en liten flicka. I min första dagboksanteckning skrev jag:
"Har varit i Kaknästornet. Högst upp. Kram Ingela 9 år. "
Sen har det bara forsatt. Gillar't! Mycket.
Att jag inte börjat blogga tidigare har berott på att jag inte riktigt har vågat.
Rädd för vad andra ska tro o tänka o tycka. Som om det var därför jag skulle skriva. För att andra skulle ha åsikter. Men så är det ju absolut inte. Jag skriver för min egen skull. Bara för min egen skull. Inte för nån annan. Om nån vill läsa känns det ju extra roligt.
Nu när en flytt till Tallinn är otroligt nära förestående fick jag som en kick i baken.
"KOm igen nu. Skriv ner hur tankar, saker och känslor flyter om vartannat."
Och det är det som är så kul om några år. Att kunna läsa tillbaka. Känna det som jag kände när jag skrev.
Se miljön framför mig. Minnas situtationer som utan skrift kanske skulle ha fallit i glömska.
Det som har hänt i Oslo är ogreppbart på många sätt. Jag läser, tittar på nyheterna, ser bilder på verkligheten,. Men det vill liksom inte gå in. Jag hör hur ALLA experter berättar hur viktigt det är för oss alla att finnas nära varandra. Finnas som en medmänniska. För nån som behöver. När nån behöver.
Jag läser hur barn och ungdomar klädde av sig sina färggrannaste kläder för att inte synas så mycket under stenarna. Om hjältarna som tog sina egna båtar fran fastlandet och försökte rädda de som räddas kunde med kulor vinande runt huvudet.
Jag är tagen! Påverkad!
Behöver ladda mina batterier. Så jag skriver.
Idag har vi börjat rensa garderober. Jag tog linneskåpet och MR Turbo sina kläder. Snart är det dags för även min garderob.
Har fått besked från Skatteverket. Skönt.
22 dagar kvar.
Vilken bra beskrivning av Anders. Duracellkanin. Så minns jag honom också från vår arbetstid tillsammans. Jag känner också som du, att skriva är att ladda batterierna och vill någon läsa är det kul. Efter snart 2 års bloggande, är det kul att gå tillbaka och kolla vad man gjort, och hur man tänkt. Jag tänker följa er spännande resa. Ha det bra! /Else-Marie
SvaraRaderaAv någon konstig anledning så är det ingen slump att duracellkaninerna blir chefer, de går helt enkelt på något annat än vi andra (som behöver ladda lite oftare och längre). Min man brukar säga att alla chefer har en släng av någon bokstavskombination...... Känn på den:))
SvaraRaderaStora kramar från mig, som tycker att du skriver kanonbra!!