I en ny stad.
Ett stort hopp från att här hemma alltid känna nån var man än är. ( Typ personalen på dagis, skolan, fritids, vårdcentralen, vårdcentralslabbet, affären. Kort sagt, alla känner alla.) Till att inte känna en människa.
Långsamt känner jag att det börjar bli allvar av hela situationen.
Tiden går alldeles för fort och ju närmare avfärd vi kommer desto mer syns min o makens olikheter.
Precis som vi visste.
![]() |
Till min vinpromenad. |
Jag ställde min plats till förfogande ganska omgående. Säger som en av mina svågrar: "Ett avhopp är ju oxå ett hopp!" Men maken var envis och ikväll skedde det.
Modigt eller galet? Beror på vem man frågar.....
Efter denna show på Motalas Flygfält så bar det iväg till Dunteberget och speedway. Och nu pratar vi fortfarande "Hela Hörvet". Två dubbelvagnar, tio barn mellan 3 månader och 14 år, hörselkåpor i mängder, vet inte hur många brassestolar, picnic-korgar, svägerskor, svågrar, en svärmor och en svärfar. Till råga¨på allt var det denna kväll publikrekord så vi var inte ensamna på detta Dunteberg. Mysigt!
Visst seriefinal mellan Piraterna - Indianerna.
Nån gång i en av pauserna började svärfar tala och så kom det framlyftandes två presenter, en vinpåse med en flaska av pet-material så flaskan håller vid en eventuell snubbling och ett presentkort. På Bokia. Mycket mer i min smak. Tack snälla ni! Kärlek!
Och det roliga är att på vinpåsen stod ett fint rim:
"På vandringen Din bland Tallinns hus
ger detta vin Dig ett litet rus,
då kanske tankarna Dina når
oss som på andra sidan havet går."
Uppenbarligen läser någon min blogg eller mina anteckningar från facebook tidigare.
Roligt, tycker jag.
:)
En fantastisk kväll tillsammans med "Hela hörvet". Vi var glada och nöjda när vi åkte hem.Kram Ulla
SvaraRaderaLåter som en toppenkväll! Som sagt hoppet är det sista som överger en...kram kram Karin
SvaraRadera