Swedish påsk-table hos Therese och Andreas

Glad påsk alla mina vänner!

Hoppas ni har det gott bland era nära och kära. Och är du helt ensam denna helg så skickar jag extra kärlek till just dig. Massor av extra kärlek.

I Estland har vi inte firat särskilt mycket till påsk egentligen. Ingen stor högtid för oss. På måndag går vi till skola och jobb precis som vanligt tex. Men vi fick iallafall en liten glimt av den svenska känslan iallafall.
För som tur var blev vi hembjudna till våra vänner Therese och Andreas på Påsklunch.

Våran familj och en grekisk familj var inbjudna på svensk påskmat hemma hos Brandts i Gamla Stan.
Att äta svenskt smörgåsbord gav oss svenskar en känsla av trygghet och vana. För grekerna var detta nåt helt nytt.

Där swishade Therese just förbi så Anastasias inte syns.

Ägghalvor, sill, Janssons Frestelse med estnisk anjouvis, rödbetssallad, bröd, potatis, hemgjorda köttbullar, prinskorvar samt lax. Med en gudomlig hovmästarsås till. Som tillika var hemgjord av värdinnan. För henne tog det cirka tre minuter att svinga ihop denna goda sås. Det som kockarna i Tv-programmet Mästerkocken i onsdags fick 75 minuter på sig att göra. De hade två såser till att göra iofs.  Men ändå.

Så god denna var. Mums!

Värden Andreas lovar här Nadia att Janssons Frestelse är toppengott.

Hon gillade den verkligen. Den tog hon till och med två portioner av.

Nadia och hennes man Anastasias berättade att för grekerna så börjar deras påsk, efter 40 dagars fasta, vid midnatt mellan påskafton och påskdagen med en gudstjänst i kyrkan. Efter det går man hem och äter soppa. Och på påskdagen lagar grekerna till en stor måltid med lamm som huvudrätt. 

Så intressant.

Calle och maken fick snabbäta lite för Calle hade match och de var tvungna att åka innan efterrätten.

Där missade de nåt, kan jag säga. Herregud, så himla god den var. 

Tolv stycken till bords blev vi. 

Stort tack till Therese och Andreas, Hanna och Philip för er gästfrihet och goda mat. 

Hovmästarsåsen.

Den här fina buketten kom maken hem med i går.

Den här buketten kom jag hem med igår. 

Finns det nåt som heter Hängtulpaner?

Or to much snaps?

Varm choklad med vispgrädde på toppen.

För mig är det idag som den första riktiga känslan av vår har infunnit sig.
En promenad i parken på morgon efter lämningen av killarna.
Solen sken från en klarblå himmel. Och det var vindstilla. Så skönt.

Som jag har saknat denna sol. Få känna lite av den värme som den faktiskt utsöndrar. Och nu när den väl visar sig så inser jag ännu mera hur mycket jag har saknat den.

Nåns hem.

Det första vi såg när vi startade promenaden var detta hem. Med sovsäcken inrullad och ihopvikt. Med kartonger som han använder som både madrass och som han sättter upp som en vägg vid läggdags. Mitt i ringmuren har han sitt lilla näste. Känns som om det är läge att ställa en påse med allehanda attiraljer under hans tak. Apropå det, så hade skolan idag en insamling av rengörningsflaskor av alla elever, som sedan ska skänkas till Nömme Womens Shelter. Ett kvinnohärberge utanför stan. Deras organisation har för tillfället endast råd med mat och kläder till sina boende. Städning och rengörning kommer längre ner på deras priolista. Där kommer våra produkter in som en gåva.

Det är även dem vi ger julklappar åt innan jul. 

Alldeles för  mycket snö kvar.

På den sidan av parken där solen sken var det otroligt skönt att promenera. På skuggsidan var det isande kallt.

Vi gick. Och vi gick. Och vi gick.

Till slut nådde vi Rådhustorget i Gamla Stan. Den här restaurangen måste ju ha hela stans absolut bästa läge just för tillfället. Sol hela dagen. Lä. Och en stor uteplats. Klockan var strax innan 10.00 när vi satte oss vid ett av borden. Han som satt vid bordet framför oss drack inte kaffe. Så kan man säga. 

Lovikavantar och halsdukar och filtar över benen så gick det kanon att sitta ute.

Där satte vi oss. Årets första utefika var därmed invigd. I koppen varm choklad med vispgrädde och chokladsås i botten. 

Så in i norden härligt.

Underbart att känna hur livsandarna åter börjar växa till liv.

De jobbar ihop

Jag tror de jobbar ihop.
De har nån sorts komplott på gång. De samarbetar.

Men jag har kommit på dem. Eller så är det så enkelt att det är sanningen.....

När jag satt hos pedikyren för några veckor sedan så ansåg hon att jag minsann behövde göra en ansiktsbehandling också för:

"Your skin looks a little bit tired."

Tack, då vet jag.

Söta tossor va?

Fattar fortfarande inte att jag har färg på mina tånaglar. Men nån gång ska ju vara den första.

När jag satt hos frisören för nån månad sen så ansåg hon att jag nog behövde träffa massören för jag var lite spänd i nacken. Och massören var ju såååååbra. 

Asså, vad är det för färg egentligen? Lite vår, tänkte jag.

Ikväll när den manliga delen i familjen var på A le coq Arena för att kolla på fotbollslnadskamp mellan estland-Andorra så satt jag hos min manikyr Hanna. Ni vet man spenderar ju ungefär en och en halv timme precis mitt emot varandra, och då sa hon plötsligt efter att ha studerat mitt hår en stund:

"When are you going to see your hairdresser?"

Nu har jag kommit på dem. Mig lurar de inte.  Men.

"I'll be back", sa jag och gick.

Munken från Ukraina

Estland är som land inte så värst mycket för att fira påsk.  Eller såhär, de firar att de är lediga och de umgås med nära och kära. Men det är inte särskilt religöst över det hela. För 20 år sedan fick de inte fira nånting som hade med kristendomen att göra så att detta med att fira är ganska nytt för dem.
Men att fira påsk är annars runt om i världen en ganska så stor företeelse. Alla länder har såklart sina egna traditioner och i många länder är det viktigt att måla ägg.

Idag, måndag, bjöd IWCT in till just äggmålning på Ukraine Culture Center här i Tallinn. Jag anmälde mig på detta event så fort mailet om inbjudan kom. Min äggmålarkultur är typ den som jag har fört vidare till mina barn. Koka ägg - måla med vattenfärg - äta.

Med GPS:en på telefonen inställd på Laboratoorimi 22 var jag redo att ge mig iväg.

Som vanligt var jag ute i god tid. Till och med före de som skulle låsa upp porten. Jag stod där och väntade. Till slut kom det en liten späd tjej och öppnade. hon kunde knappt nån engelska men hon sa att jag skulle hänga med henne in. Vilket jag gjorde.

In genom denna port och in på innergården. Hon öppnade ytterligare en dörr och jag följde med in även  dit. 

Sedan skulle vi vidare in bakom detta skynke och uppför en trappa. Jösses, vart var jag på väg egentligen? Men jag hängde på. 

Väl uppe på denna lilla loge så var det så mysigt. En tänd brasa. Träbänkar att sitta på. Gamla saker längs väggarna. Örter som hängde i taket. Några minuter senare dök resten av de anmälda damerna upp. Vi var till slut 8 kvinnor från olika länder som hade tänkt lära oss att måla ägg.

En gammal munk från Ukraine Church satte sig till bords och började berätta  historien bakom denna ädla konst. Jag drar inte den för er nu, men den var väldigt intressant. Tji fick ni. Han pratade en blandning av ukrainska och ryska och det var en tolk som efter varje mening översatte det han sa. 

Iallafall så använder man endast naturmaterial. Man värmer ett målarsintrument över en tänd låga. Sen tar man detta varma instrument, som liknar en penna, och smälter vax att måla på ägget med. 

 När man har kommit på ett mönster  använder man den vassa spetsen på "pennan" och börjar måla. När man  känner att man har målat det finaste man kan så är man färdig med den första omgången. Då är det dags att man doppar ägget i den färgburk man har valt. Färgerna är framtagna av örter, därav alla örter i taket.

Jag tog upp mitt ägg efter min första doppning i den gula färgen. SEdan gjorde jag om samma procedur  med vaxet och "pennan". Doppade ägget sedan i den röda burken. Till slut även en tredje omgång och doppade ägget till sist i den svarta färgen. Men det syntes ju inte. 

Voila - mitt ägg var klart!

Förr i tiden målades äggen med en tanke om att varje mönster skulle betyda nåt särskilt. Kvinnor kunde skicka meddelanden till sina män via äggen och de förstod vad som menades. Eller lite som tarot-kort. 

Haha!! Undrar vad mitt fina påskägg vill meddela omvärlden?

Utomlands

En familjedag.
Vi hade tänkt oss en utflykt utomlands. Över dan bara. Liksom äta lunch. Och sen åka hem.

Söner och mamman

Mot Finland alltså. Med Tallink skulle det ta två timmar att åka över Finska Viken. 

Och det gjorde det.

Men för att överhuvudtaget komma in på färjan var vi först tvungna att gå flera kilometer i korridorerna i hamnområdet.

Vattnet var klarblått och isen låg som vacker mosaik på ytan. Nästan helt utan krusningar på havet så gled vi sakta norrut.

Oändligheten och vidare.

  För er som kan solens gång över himlavalvet är det inte svårt att förstå att detta foto är taget från båtens styrbordssida där solen sken över vattnet så oerhört vackert. För övrigt så kommer ordet styrbord av att styråran satt på de gamla vikingskeppens just högra sida. Bara så ni vet.

Vi åkte ingen partybåt direkt, kan man säga. Folk låg i sofforna och sov.

Väljer bland alla monsterburgare.

Väl framme i Helsingfors så tog vi oss en redig promenad in till själva stadskärnan. Vi trodde i vår enfald att terminalen låg lite närmare, men det visade sig att det var Silja terminalen som låg där vi trodde att vi skulle lägga till. Så på känsla började vi att promenera mot det håll som vi kände att centrum låg.

Vi hamnade på Hard Rock Cafe. Tre åt hamburgare och en åt lax.

Kyparen trodde det var jag som ville ha laxen och höll på att lägga lax tallriken framför mig. Men tji fick han. Den var inte min. Jag moffade hamburgare.

Solen sken i Helsingfors och vi vandrade runt ett tag innan det var dags att bege oss till terminalen igen. 

Men nu hade vi en karta i handen och kunde ta den närmaste vägen. 

I väntan på färjan hem passade vi på att vila benen en stund innan boarding. Det kändes som om det behövdes, kan man säga. Vi var hemma vid 19-tiden och tog fram rester ur kylen som vi värmde till middag. Vi var otroligt trötta och somnade otroligt skönt, otroligt tidigt.

Det blev en jättemysig familjedag och vi återvände till Estland en upplevelse rikare.

Tackarrrrr!

Och där hände det.
Wow!
Inte lika många som Blondinbella, men på god väg. Eller inte.

På nåt sätt känns det ändå lite stort. 

60 000 visningar.  Just idag. Eller ikväll. Fredagen den 22 mars passerade jag denna 

magiska siffra. Under tiden som Sverige spelar skitdåligt mot Irland. 

Stort tack till alla er som bidragit till denna siffra. 

Med läsare från lite varstans här i världen. 

Det känns bra att ni vill vara med och sätta Tallinn på världskartan.

Tack alla!

Zlatan, helt enkelt

Ikväll är det VM-kval för de länder och deras fotbollslag som vill slåss om en plats till VM som kommer att gå av stapeln i Brasilien sommaren 2014. Där finalen är tänkt att spelas på den anrika arenan Estadio do Maracanã som kan ta in hela Linköping på läktarna om vi vill. Samtidigt.

För Sveriges del gäller det att kriga mot Irland ikväll på Friends Arena. Och efter Bragden i Berlin är det väl ingen som törs varken lämna arenan eller gå och lägga sig innan full tid denna match.

Vilken urkraft

Om irländarna får som de vill så tänker de skicka upp Zlatan på läktaren ikväll. Till sektion "Z" närmare bestämt har de hotat med. På presskonferansen igår svarade kaptenen så här på motståndarnas ide':

"Hoppas ingen blir skadad!"

Och när ett sånt svar kommer från Zlatans mun, så känns det inte som om att han säger det av hänsyn till den publik som sitter just på sektion Z, med rädsla för att kanske eventuellt skada dessa vid en landning på den sektionen efter uppskickningen.

När en sån här kommentar kommer från kaptenen känns det mer som om "hoppas att den irländare som ger sig på mig inte skadar sig". 

Även Estland är med och krigar om en av de åtråvärda platserna i världsmästerskapen nästa sommar. De åker till Amsterdam och möter Holland ikväll. 

En av de få estniska vännerna vi faktiskt har skaffat oss under den här resans gång är en kille som har spelat i det estniska landslaget tidigare. Han är en av dem som använde sig av inkastet där man gör en kullerbytta på linjen innan man kastar iväg bollen.
Kolla här.
Landskamp Italien - Estland 1993.

 Enligt honom så har esterna övat försvarsspel den här sista veckan.

Kanske att de 11 killarna i de blå tröjorna  behöver träna just det när killar som

Arjen Robben, Wesley Sneijder och Robin van Persie med flera kommer i anfall med full galopp i sina orangea tröjor.

Vet inte.

När saker och ting tar över vardagen

Skolorna här i landet har sitt enda lov den här terminen just den här veckan. Och det syntes på gymmet igår när jag och en kompis hade tänkt svettas en liten stund. Vi var inte ensamma om man säger så.

Ca 20 minuter på löpbandet först. Lite stretching och sen var det dags att ge sig på maskinerna.
Jag började med maskinen för Pectoralis, bröstmuskeln. Maskinen stod framför spegelväggen, såklart,  så jag hade fin uppsikt över mina egna rörelser och samtidigt över andra som satt vid maskinerna bredvid.

Det var då såg jag henne.

Till synes en helt vanlig tjej i 20-25 årsåldern. Blont hår uppsatt i en tofs. Tänings tischa och träningsbyxor. Det enda som skilde henne mot mig, förutom att hon var lite yngre,  var att i hennes båda händer hade hon servetter. Som hon inte släppte. Över huvud taget. Aldrig.

Jag började observera henne.

Hon satte sig i maskinen bredvid mig. När hon väl hade satt sig så började hon titta på vikterna. Nu pratar vi inte en "vanlig koll på vikterna" för att sen ändra till den vikt man önskar. Hon vrålglodde. Släppte inte blicken. Ni vet "panikblicken". Efter en lång stund tog hon ett djupt andetag, samlade kraft, la ena servetten i den andra handen, försökte närma sig vikten med sin högerhand som då var utan skydd. Sakta. Försiktigt. Med fäst blick på vikten.

Det gick inte.

Snabbt åkte handen tillbaka. En hundradel senare var servetten där i handen. Hon torkade sig. Behöll båda servetterna i händerna. La amrbågarna över knäna, hängde med huvudet mellan benen. Djupandades.
Till slut tittade hon upp igen. Tog sina servetter, placerade dessa på handtagen på maskinerna, sedan händerna ovanpå. Inte en millimeter av hennes hud nuddade maskinen. Utan att ha ändrat vikten.

Sen fortsatte hon så. Försökte utan. Men sen snabbt tillbaka. Väldigt länge.

Jag förstod att här satt en tjej som kämpade. Med sitt eget liv som insats. Om hon hade haft träningshandskar som de flesta andra på gymmet använder, hade jag aldrig lagt märke till henne. Men det hade hon inte. Hon använde servetter.
För henne var inte själva träningen på gymmet det viktigaste. Det viktigaste för henne var att hon var där. Hon var på gymmet för att försöka övervinna sina fobier för nåt som kunde komma på hennes händer. Baciller, järndoft, whatever.
Det finns säkert hundra skäl för just henne att inte ta på saker med sina bara händer. Som i andras värld är helt obegripliga. Men viktiga för henne.

Jag satt där och blev alldeles varm i hela hjärtat medan jag slet med mina vikter. Och den värmen kom inte bara från värmen jag jobbade upp vid min maskin. Utan den värmen kom från att jag riktigt kunde känna hur hon kämpade. Jag kunde se i hennes blick hur hon fullkomligt struntade i oss andra. I hennes värld fanns det bara hon. Och hennes motstånd.
Den här kvinnan var ändå otroligt modig. En hjälte.

Jag vandrade runt mella de olika maskinerna. Med min blick då och då på henne. Under tiden som jag hade avverkat kanske fyra maskiner, satt hon kvar vid samma. Inte lyft särskilt mycket. Mest försökt ta på redskapet. Andats.
Mitt i ett andetag reste hon på sig och vandrade iväg. Med servertterna i händerna.

När jag och min vän kände oss klara med dagens pass så passerade vi igenom hela gymmet för att komma till entren. Då såg jag henne igen. Längst inne i lokalen vid ribbstolarna stod hon. Med magen vänd mot ribborna. Servetterna hade hon nogsamt lagt på en av ribborna i höjd med bröstet. Hon lyfte sakta sina armar och när de hade nått servetthöjden la hon försiktigt händerna på detta vita skydd.

Sen stod hon så.

 Som jag har tänkt på henne sen dess.
Alla har vi människor något som kan kallas för nåt som liknar tvångstankar eller tvångskänslor. Alla har vi nån gång kollat en extra gång om spisen var avstängd. Eller om strykjärnet var avstängt. Eller om ljusen var släckta. En del behöver hoppa över det översta trappsteget i en trappa för att klara av att gå vidare. En del måste tvätta sig en viss tid för att det ska kännas rätt. Nån måste tända och släcka lampan ett visst antal ggr för att kunna somna. Och allt detta är ok.

Det är när saker och ting börjar att ta över vardagen som man behöver söka hjälp. När hela livet kretsar kring att klara av dessa tankar och känslor och livet blir så ohyggligt begränsat att man inte klarar av att leva ett normalt liv.
För en del känns det skamligt att söka hjälp av andra. En del anser att det är tecken på svaghet att inte klara sig själv. Men i min värld är man väl aldrig så stark som när man inser sina egna begränsningar och är redo att göra nåt åt dem.

Nånstans inom sig vet man själv när det är dags.

Back to life - back to reality

Efter en mysig helg i Täby blev det så måndag även i Tallinn. Tanken var att jag skulle träffa Nina klockan 11 på My Fitness för gemensam träning. Hon skulle bara fixa fötterna först hos pedikyristen.

Jag hade så himla tråkigt här hemma och klockan gick så otroligt långsamt så jag åkte helt enkelt till Intersalon för att våldgästa lite. Klev in i receptionen och frågade vilket rum min kompis satt i. Hon visade in mig så snällt och där inne satt Nina på en brits med en filt över knäna. Och fötterna i händerna på en trevlig kvinna som smörjde och smörjde. Såååå skönt det såg ut. Jag bokade en tid till mig också. I morgon klockan 11.00.

Medan hennes naglar skulle få chans till att torka ordentligt så fick vi sätta oss i soffan med varsin liten fikabricka.

PÅ vägen till träningen ringde maken. Han ska till Sverige i kväll och Lilla Vit kan ju lika gärna stå på parkeringen på Rimis huvudkontor  när maken är utomlands kom vi på,  och så kan jag åka runt med Stora Vit under tiden. Vi möttes som det var bestämt. Samtidigt som vi bytte bilnycklar så frågade maken om jag hade tagit allt i min bil som jag behövde så han kunde åka. "Japp", svarade jag.

Jag ställde inte samma fråga till honom, kan tilläggas.

Jag sprang in på My Fitness igen, eftersom vi inte var riktigt färdiga. När jag hade duschat ringde min telefon. Maken. Han tackade för att jag hade lämnat över en bil där bensinlampan blinkade illröd och så sa han att jag hade glömt larmdosan i bilen så villan inte skulle kunna larmas under dessa dagar. I hans tonläge hörde jag, och inom mig kände jag: "Klumpigt!"  (Inte för att jag lämnade över en tom bensintank, jag visste ju inte innan att vi skulle byta bil. Jag hade ju tänkt tanka efter träningen.) 

Inget att göra åt. Sånt e livet. 

När jag sedan efter ytterligare en stund kom ut till Stora Vit och öppnade dörren till baksätet för att där lägga min träningsväska så kände jag hur mungiporna bara drogs upp mot öronen. Jag kunde inte låta bli.  Vad var det som låg där i baksätet och lös alldeles röd?  Om inte makens väska. Som han hade packat så omsorgsfullt kvällen innan för att ta med sig till Sverige. 

Om jag log när jag ringde det samtalet?

Det var den här helgen

För några timmar sedan var jag där.
Och nu är jag liksom här.
Konstig känsla faktiskt.

Iallafall började min egna weekend i fredags med att flyga till Bromma Flygfält.
Solen sken under hela resan och hur vackert är det inte när man sitter i himlen och bara tittar rakt ut i universum. Och när man har blicken ut i universum så kommer ju tankarna... Vart tar himlen slut? Tar den slut nånstans? Men de frågorna tar vi en annan gång.

Stockholms skärgård uppifrån.

När jag var landad och hade fast mark under fötterna mötte min vän Ia upp mig på flygplatsen. Vi hoppade in i bilen och drog iväg. Mot Täby Centrum. Där har jag ju inte varit på flera år. Jösses, vad det byggs. En låååång fika senare kom vi på att vi hade en del ärenden att utföra också. Såsom att hämta skjortor och handla lakan med resår. Vi hade inte fått komma hem om inte dessa ärenden var utförda, helt enkelt. Så upp och iväg.
Men att kunna hämta ut skjortorna på tvätten var betydligt lättare sagt än gjort. När vi kom dit så var det lunchstängt till 14.00. Och när vi kom tillbaka 20 minuter senare, 14.05 så var inte ägaren på plats iallafall. Då tänkte vi passa på att åka till Arninge för att göra lite annat under tiden och då är det skapligt lätt att glömma att hämta ut de där skjortorna över huvud taget på vägen tillbaka. Men med den gula lappen i pannan så kom vi håg det.

Fredagsmys.

Efter allt åkande så hamnade vi till slut hemma hos henne. Under filten i soffan med ett glas vin. Klockan var ju iallafall över tre. 

Restaurang Enoteca

Mycket prat senare mötte vi upp resten av Wååkarna på Restaurang Enoteca halv sex, för att inta en middag som inte gick av för hackor, kan man säga. Otroligt gott allting.

Och där kom hon ut ur garderoben

När all mat var uppäten drog halva familjen vidare medan jag och den andra delen av familjen stannade kvar en stund till. Den stunden blev iofs ganska lång. Och rolig.

Under lördagen dök fler vänner upp. Den pappan och min guddotters pappa bjöd sedan hela gänget på en fantastisk trerätters måltid. De slet i köket med "Parmesanvåffelhjärtan" och "jordärtskockspure" och andra grejer medan vi andra satt i soffan. Han är en riktig hejare till kock, pappan i huset. Gå in på hans blogg, Faschingseskapader.blogspot.com där han skriver mer om god mat och goda viner.

Vernissage "7 fotografer, Event 27-29".

14 mars till 24 mars har min guddotter vernissage på Krukmakargatan i Stockholm. Hon visar upp fem av sina fotografier som är tagna på olika ställen och under olika omgångar i Italien. Så fina.

Hennes hörna i studion. Fem tavlor är redan sålda! Det kallar jag en ganska schysst premiär.

Sju fotografer har alltså valt ut några av sina finaste foton och har fått tillfälle att visa upp dessa i denna lokal.

Man kan säga att jag är en stolt Gudmor.

You go girl!

Charmen med att vara utlänning

Efter ett och ett halvt år i detta land och i denna stad är jag van vid att saker och ting tar lite längre tid. Livet flyter inte riktigt lika smidigt som i Sverige. Ingen regel utan undantag. Självklart finns saker som går fortare också.
Det jag egentligen menar är nog att när man inte har språket så blir det mesta ganska så tungrott.
MIn engelska är ok. Jag kan ta mig fram. Om det finns mottagare som kan förstå, vill säga. Och om det finns folk som kan berätta och förklara för mig så jag förstår.

Väntrum en torsdag morgon, klockan 08.26.

När man är i behov av vård känns det  extra tryggt om man kan göra sig förstådd eller få den andra att förstå. När det inte funkar känner man sig så utlämnad. För att överleva behöver man vara stark. Man måste hitta andra läsningar. Man måste klara sig själv. 

Jag är just nu inne i denna snurr av läkare, papper som ska till andra adresser ( som jag måste ta dit själv, som jag inte ens har fått en adress till), papper som ska till fysioteapeuter, kvitton hit och dit. Lilla Vit åker kors och tvärs över hela Tallinn. Och jag har egentligen inte ens en aning om vad det är för kort jag är på jakt efter. För det har jag inte förstått ännu. 

Att vara utlänning är en utmaning. Att vara utlänning betyder att jag inte kan koderna riktigt. Att vara utlänning betyder att kassörskorna suckar när jag ber om hjälp. Att vara utlänning betyder att jag själv måste skriva mitt namn ist för att bokstavera för handläggare. Att vara utlänning betyder att jag behöver vara stark. Att vara utlänning betyder att jag umgås mest med andra utlänningar.

Att vara utlänning betyder att jag får en större förståelse för hur andra utlänningar har det. Livet som utlänning lär mig otroligt mycket. Både om mig själv och om hur folk runt omkring beter sig.

En lärdom som inte går att mäta med nåt annat.

Efter ett och ett halvt år åkandes runt i stan har jag dock lärt mig att hitta skapligt bra.

Genvägar, bakvägar och enkelriktade vägar.

Solen skiner över stan.