Jag hade så himla tråkigt här hemma och klockan gick så otroligt långsamt så jag åkte helt enkelt till Intersalon för att våldgästa lite. Klev in i receptionen och frågade vilket rum min kompis satt i. Hon visade in mig så snällt och där inne satt Nina på en brits med en filt över knäna. Och fötterna i händerna på en trevlig kvinna som smörjde och smörjde. Såååå skönt det såg ut. Jag bokade en tid till mig också. I morgon klockan 11.00.
Medan hennes naglar skulle få chans till att torka ordentligt så fick vi sätta oss i soffan med varsin liten fikabricka.
PÅ vägen till träningen ringde maken. Han ska till Sverige i kväll och Lilla Vit kan ju lika gärna stå på parkeringen på Rimis huvudkontor när maken är utomlands kom vi på, och så kan jag åka runt med Stora Vit under tiden. Vi möttes som det var bestämt. Samtidigt som vi bytte bilnycklar så frågade maken om jag hade tagit allt i min bil som jag behövde så han kunde åka. "Japp", svarade jag.
Jag ställde inte samma fråga till honom, kan tilläggas.
Jag sprang in på My Fitness igen, eftersom vi inte var riktigt färdiga. När jag hade duschat ringde min telefon. Maken. Han tackade för att jag hade lämnat över en bil där bensinlampan blinkade illröd och så sa han att jag hade glömt larmdosan i bilen så villan inte skulle kunna larmas under dessa dagar. I hans tonläge hörde jag, och inom mig kände jag: "Klumpigt!" (Inte för att jag lämnade över en tom bensintank, jag visste ju inte innan att vi skulle byta bil. Jag hade ju tänkt tanka efter träningen.)
Inget att göra åt. Sånt e livet.
När jag sedan efter ytterligare en stund kom ut till Stora Vit och öppnade dörren till baksätet för att där lägga min träningsväska så kände jag hur mungiporna bara drogs upp mot öronen. Jag kunde inte låta bli. Vad var det som låg där i baksätet och lös alldeles röd? Om inte makens väska. Som han hade packat så omsorgsfullt kvällen innan för att ta med sig till Sverige.
Om jag log när jag ringde det samtalet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar