Skolorna här i landet har sitt enda lov den här terminen just den här veckan. Och det syntes på gymmet igår när jag och en kompis hade tänkt svettas en liten stund. Vi var inte ensamma om man säger så.
Ca 20 minuter på löpbandet först. Lite stretching och sen var det dags att ge sig på maskinerna.
Jag började med maskinen för Pectoralis, bröstmuskeln. Maskinen stod framför spegelväggen, såklart, så jag hade fin uppsikt över mina egna rörelser och samtidigt över andra som satt vid maskinerna bredvid.
Det var då såg jag henne.
Till synes en helt vanlig tjej i 20-25 årsåldern. Blont hår uppsatt i en tofs. Tänings tischa och träningsbyxor. Det enda som skilde henne mot mig, förutom att hon var lite yngre, var att i hennes båda händer hade hon servetter. Som hon inte släppte. Över huvud taget. Aldrig.
Jag började observera henne.
Hon satte sig i maskinen bredvid mig. När hon väl hade satt sig så började hon titta på vikterna. Nu pratar vi inte en "vanlig koll på vikterna" för att sen ändra till den vikt man önskar. Hon vrålglodde. Släppte inte blicken. Ni vet "panikblicken". Efter en lång stund tog hon ett djupt andetag, samlade kraft, la ena servetten i den andra handen, försökte närma sig vikten med sin högerhand som då var utan skydd. Sakta. Försiktigt. Med fäst blick på vikten.
Det gick inte.
Snabbt åkte handen tillbaka. En hundradel senare var servetten där i handen. Hon torkade sig. Behöll båda servetterna i händerna. La amrbågarna över knäna, hängde med huvudet mellan benen. Djupandades.
Till slut tittade hon upp igen. Tog sina servetter, placerade dessa på handtagen på maskinerna, sedan händerna ovanpå. Inte en millimeter av hennes hud nuddade maskinen. Utan att ha ändrat vikten.
Sen fortsatte hon så. Försökte utan. Men sen snabbt tillbaka. Väldigt länge.
Jag förstod att här satt en tjej som kämpade. Med sitt eget liv som insats. Om hon hade haft träningshandskar som de flesta andra på gymmet använder, hade jag aldrig lagt märke till henne. Men det hade hon inte. Hon använde servetter.
För henne var inte själva träningen på gymmet det viktigaste. Det viktigaste för henne var att hon var där. Hon var på gymmet för att försöka övervinna sina fobier för nåt som kunde komma på hennes händer. Baciller, järndoft, whatever.
Det finns säkert hundra skäl för just henne att inte ta på saker med sina bara händer. Som i andras värld är helt obegripliga. Men viktiga för henne.
Jag satt där och blev alldeles varm i hela hjärtat medan jag slet med mina vikter. Och den värmen kom inte bara från värmen jag jobbade upp vid min maskin. Utan den värmen kom från att jag riktigt kunde känna hur hon kämpade. Jag kunde se i hennes blick hur hon fullkomligt struntade i oss andra. I hennes värld fanns det bara hon. Och hennes motstånd.
Den här kvinnan var ändå otroligt modig. En hjälte.
Jag vandrade runt mella de olika maskinerna. Med min blick då och då på henne. Under tiden som jag hade avverkat kanske fyra maskiner, satt hon kvar vid samma. Inte lyft särskilt mycket. Mest försökt ta på redskapet. Andats.
Mitt i ett andetag reste hon på sig och vandrade iväg. Med servertterna i händerna.
När jag och min vän kände oss klara med dagens pass så passerade vi igenom hela gymmet för att komma till entren. Då såg jag henne igen. Längst inne i lokalen vid ribbstolarna stod hon. Med magen vänd mot ribborna. Servetterna hade hon nogsamt lagt på en av ribborna i höjd med bröstet. Hon lyfte sakta sina armar och när de hade nått servetthöjden la hon försiktigt händerna på detta vita skydd.
Sen stod hon så.
Som jag har tänkt på henne sen dess.
Alla har vi människor något som kan kallas för nåt som liknar tvångstankar eller tvångskänslor. Alla har vi nån gång kollat en extra gång om spisen var avstängd. Eller om strykjärnet var avstängt. Eller om ljusen var släckta. En del behöver hoppa över det översta trappsteget i en trappa för att klara av att gå vidare. En del måste tvätta sig en viss tid för att det ska kännas rätt. Nån måste tända och släcka lampan ett visst antal ggr för att kunna somna. Och allt detta är ok.
Det är när saker och ting börjar att ta över vardagen som man behöver söka hjälp. När hela livet kretsar kring att klara av dessa tankar och känslor och livet blir så ohyggligt begränsat att man inte klarar av att leva ett normalt liv.
För en del känns det skamligt att söka hjälp av andra. En del anser att det är tecken på svaghet att inte klara sig själv. Men i min värld är man väl aldrig så stark som när man inser sina egna begränsningar och är redo att göra nåt åt dem.
Nånstans inom sig vet man själv när det är dags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar