20 tjejer och jag

Min första IWCT lunch. Ever.
Dresscode liksom?

Jag blev upphämtad vid skolans parkering av en mamma.
Hon har varit med några år. Känns bra. Hon får svara på så många frågor. Allt ifrån hur man betalar med sms för att parkera till hur de gjorde för´att bevisa att deras barn är deras barn. För det är viktigt, annars får vi inget estninskt id-kort. Och utan ett sånt kort finns man inte.

Tillbaka till lunchen.
Vi parkerade mitt i Gamla Staden och gick in bland torg och gränder. Kände igen mig sen i lördags när vi tog vår enorma cykeltur.
Väl framme gick vi in på restaurangen och där var det reserverat 20 platser. Vi var ganska tidiga så vi kunde sätta oss i lugn o ro. Det är liksom skönare att vara på plats och hälsa på de som kommer lite senare, än att vara den som kommer sent och måste gå runt o hälsa. Tycker jag.

Till slut var vi 20 tjejer i alla åldrar och många länder representerade. Mexico, Tyskland, Danmark, USA bla och fem tjejer från Sverige. Varav tre av oss hade våra makar i Sverige på jobb just nu. ( Varför flyttade vi liksom? :) )

The President of IWCT hälsade oss alla välkomna, gamla som nya ansikten. Sen kunde vi börja äta. Och prata. Och som jag behöver öva på att prata. Herregud, så usel jag är! HUr svårt kan det vara?

En lista gick runt på olika aktiviteter för hösten som vi kunde "signa up" oss på.
För egen del hoppade jag över "Card-making" och "Choir".  
Blev faktiskt förvånad själv, men jag skrev upp mig på "Cooking"......i tron att det betydde att vi ska lära oss laga mat. Haha! Så lurad!
Det betyder att vi ska turas om att vara i varandras hem och the host ska då stå för måltiden och de andra bara hjälpa till.
"Is it okey whith pancakes?" blev min följdfråga då.

En utflykt till en sommarort som heter "Haapsalu" stod oxå på schemat. Med slottsgudie och lite lunch.
Precis i min smak!

Sen skrev jag upp mig på "Pilates" oxå. Underbart att kunna träna två ggr i veckan. Hoppas jag.....

Efter det var lunchen klar.

Gick därifrån med lite mer kontakt med svenskorna. Och deras telefonnummer. Och imorgon ska vi äta Svensk-frukost ihop.
Hittar inte dit heller.

Maken frågade när jag har möjlighet att vara på banken imorron.
"Absolut inte mellan 9.00-11.00 för då är jag på frukost möte."

Lite upptagen faktiskt

Fick just ett sms:

"Älskling, jag lyckades boka om flyget. Så jag är i Tallinn 15.00 ist för ikväll. Kommer direkt hem."

Svar från mig:

"Mysigt. Men jag är inte hemma. Är på lunch."

Cool känsla att säga att jag är lite upptagen för tillfället. 

Två veckor av mitt liv

Tisdagkväll just nu.

Tisdag morgon för två veckor sedan klev vi av färjan. Som värsta Christoffer Columbus satte vi våra fötter på okänd mark. Okänd för oss i alla fall.

Marken är nu lite granna upptrampad. Små steg för varje dag blir världen lite större.

Jag hittar från hemmet till skolan. Från skolan till hemmet. Självklart, tänkte ni, för det är ju samma väg.
Men tji fick ni. man måste köra andra vägar, för det finns enkelriktade gator även här, märkte jag.

Jag hittar till Rimi Hypermarket. Hittar tom en genvähg så jag slipper ta mig igenom en av Estlands mest olycksdrabbade rondeller.

Jag har denna veckan lärt mig att hitta till A'le qoq" arena där killarna har tränat några ggr.

Har inte gett mig ut på egna äventyr i den innersta stan ännu. Alltså  hittar jag dessvärre inte till lunchen
 med de andra mammorna imorgon.
.
Men det löser sig så käckt  så att jag blir upphämtad på skolans parkering. Jag får en privat GPS.

Sett i syne

Det är visst inget fel på diskmaskinen. Säger killen från Electrolux.

Fast det rinner vatten under den när jag använder den. Märkligt!
Det kan visst läcka om den liksom är för smutsig invändigt.
Men nu tillhörde just diskmaskinen det som jag sa till städfirman att ta ordentligt. Så den är garanterad rengjord. Alltså inte smutsig.

Så vattnet jag har sett på golvet finns nog inte helt enkelt.

Ni är bara en timme bort

En dag med ett lugnt tempo, kan man säga.
Har varit hemma och tagit emot ytterligare "workers". Som inte kan ett ord engelska.
Hoppas de kunde laga utebelysningen. Syns ikväll när skymningen faller.

En dag med så lugnt tempo får mig att tänka lite för mycket. Eller att känna lite för mycket.

Som när jag känner en peng i fickan och märker att den är svensk.
Som när jag sätter på mig ett klädesplagg som fortfarande doftar Sverige.
Som när jag lägger mig i sängen med lakan som doftar Sverige.
Som när jag tar mig en kopp kaffe från pulverkaffe-påsen som jag fick när jag fyllde år.
Som när jag tittar på telefonen och minns att det bara är ett estniskt kontantkort där i.

Alldeles för lugn dag!

Första lappen ur "First Aid" lådan uppläst.

Vi har infört en ny familjetradition.
Varje söndagkväll tillsammans med lite fika såklart, ska vi ha ett familjeråd.
Där är det meningen att vi ska prata om det som har varit under veckan och det som ska komma. Tankar o känslor.

Ikväll tog vi en lapp ur vår "hemlängtarlåda". Den otroligt fina och underbara lilla lådan där många av våra vänner  i Sverige har skrivit en liten hälsning till oss.
 Den första togs upp, och det var lillsonen som fick äran.

"Skål, fan!"


Det var roligt!
 Och nu får ni gissa vem som skrev denna fina hälsning!

Självkänsla

Har nu införskaffat mig en kalender. Mina veckor är ju alldeles förskräckligt uppbokade.  :)

Så här ser min nästa vecka ut tex:

Måndag:   11.00, elektriker kommer och ska förhoppningsvis fixa utebelysningen kring hus och träd.

Tisdag:     12.00, arbetare från Electrolux kommer och ska förhoppningsvis fixa eller kanske byta diskmaskin.

Onsdag:    Lunch med International Womens Club of Tallinn. Ska slå följe med en annan mamma som har sin son i lillemans klass.

Torsdag:   09.00-11.00, Svensk-frukost nånstas på andra sidan stan. Ska slå följe med en mamma.

Fredag:   Bankbesök, för att få mig ett eget bankkort. Undrar om maken vet vad han gör??  :)


Vid halv fyra ska barnen hämtas varje dag för att sedan äta mellis och byta om till fotbollskläder i bilen, för att sen åka till deras träningar som jag precis har lärt mig att hitta till.

Hämtning efter träningarna för att sedan  åka hem och laga till den förberedda middagen. Sen läxor och så har även den veckan gått.

Innan vi bestämde att vi skulle flytta var mitt argument detta - "Jag åker inte till ett annnat land och blir din hushållerska."
Just det är det ganska lätt att bli, känner jag. Är jag hemma kan jag ju lika gärna städa lite mellan tvättningarna och matlagningarna. Men dit vill jag inte. Därför kommer jag att hålla utkik efter en rar liten dam som skulle trivas i vårt hus en dag varannan vecka och som jag skulle kunna ha i mitt hem och känna lugn med. Jag vet några jag kan få små tips av.

En ren lyx, men som jag tror är viktig för min egen självkänsla.

Det jag saknar mest hemifrån är just nu att bara småprata med en kompis. Och då ringer en kär vän!
Jättehärligt!!

Nu var vi ute o cyklade!

Lördagkväll, just nu.

Summerar dagen.

BBQ lunch med skolan.  Lärare med sina familjer, barn med sina föräldrar och rektorn vid grillen.
En härlig blandning med olika språk i olika åldrar.
En hel del svenskar faktiskt. Väldigt trevligt.

Sedan tog vi en cykeltur.
Och som vi cyklade. Tallinn runt. Tur att det är en flack stad. Inte en backe så långt cykeln nådde.
Efter ca 1 timme o 20 minuter landade vi Gamla Staden. Och då hade vi sett en del av Tallinn som vi inte tänker besöka igen.

Vi åt en bit mat. Sedan tog vi en rakare väg hem.
Och var hemma på 30 minuter.

Mammahjärta

Fredagkväll.

Vår andra  fredagkväll känns som en bra kväll.
Middagen uppäten och lite chill vid bordet efteråt.

Plötsligt kommer fem killar inglidandes på varsin kickbike på baksidan.
Jag går ut och säger lite coolt:
-"Hallo, guys!"

De frågar efter killarna.
Och så går de ut till planen och lirar boll allihopa. Från vår matplats hör vi skratt och ser målgester. Det värmer ett mammahjärta. Som sjutton!

Fredagkväll och jag o maken känner lugn.

IWCT

International Womens Club of Tallinn.

På deras lista står mitt namn.
Har för tillfället absolut ingen aning om vad det innebär ännu.

Men på onsdag är det lunch.

Jag är en utlänning

Även om vi har fått en hel del hjälp av makens arbetsgivare för att komma iordning med hus och alla papper som vi måste skriva under, så är jag helt enkelt en utänning.

Jag är inte längre skriven i Sverige vilket betyder att jag inte längre har rätt till barnbidrag samt föräldrarpenning om barnen eventuellt blir sjuka. Känslan av inte finnas känns sådär. Så otroligt konkret.

Här i Tallinn får jag inte tackna telefonabonemang innan de kan se att jag är kreditvärdig. Därför skaffade jag igår ett estniskt kontantkort. Precis som utlänningar måste göra i Sverige. En annorlunda känsla av att inte vara litad på.

Jag kan inte få ett estniskt id-kort förrän jag o maken kan bevisa på "the immigration office" att våra barn är våra. "Det borde stå i era barns pass att ni är deras föräldrar."  Och det gör det ju inte. Så nu är Svenska Ambassaden bra att ha. En märklig känsla att inte vara litad på. Utan ett estniskt id-kort finns jag inte här heller.
Med ett estniskt id.kort kan jag sedan få barnbidrag. på 30 euro/barn. Om jag har ett eget kontokort.

Jag kan inte öppna ett eget bankkonto utan att visa att jag är kreditvärdig. Iofs konstigt för vår inkomst måste ju faktiskt ha nånstans att ta vägen. Eller om jag har ett id-kort går det oxå bra.

Med kontantkort kan jag inte betala där det krävs sms-betalning på párkeringsplatser.

Jag är en utlänning!

The real housewifes of Tallinn

När jag i dag lämnade två killar i skolan mötte rektorn oss i grinden. Hälsade på oss alla tre och log.
Han står där varje morgon och tar emot personligen.
-"God morning, X". Och kommer ihåg namnen.

Är inte det ganska trevligt så säg?

Väl inne på gården innanför grindarna står en vakt. Enligt det som sades på infomötet i förra veckan så måste barn o förldrar vara beredda att legitemera sig inför denna vakt om han misstänker att vi inte har där att göra.

Och nu förstår jag lite grann varför denna vakt överhuvudtaget behöver existera. Tvärs över gatan precis där vi parkerar bilarna, finns ett litet grönområde. Och på denna lilla plats finns små ruiner av hus och träd. Och där inne bor de som inte har nån annan stans att gå.
Men det finns säkert andra skäl till att den vakten finns oxå. Han behöver tex ett arbete. Han har nåt att göra.

"Lilla Vit" är iaf verkligen "Lilla Vit" på denna parkering. Där finns Mercedes, Volvoar, stadsjeepar och så "Lilla Vit". De skulle kunna äta min bil till frukost om de ville.

På eftermiddagen när jag skulle hämta mina två tuffingar såg jag två andra S-registrerade bilar. Smart som jag är,  :) , väntade jag in chaufförerna till dessa och stod lite nonchalant  hängande på ena benet på gården.
De kom närmare och jag hejade på dem. De två mammorna stannade och vips hade jag fått en mailadress som jag ska använda för att få vara med på deras nästa mysiga Sverige-frukost som de anordnar en gång i månaden.
Annars frågade jag dem om vad de gör på dagarna och vad de använder istället för cremefraiche o gräddfil som inte finns här.

Då svarade de så här.

Mamma 1: "- Jag har spelat tennis, varit och vaxat benen och tagit hand om fötterna."
Mamma 2: "-Jag har bara varit hemma, eller så åker jag o shoppar.

Och det de använder istället för cremefraiche o gräddfil heter Hapukoor i olika fetthalter som finns i påse i kyldisken.

Skillnad på hemsidor

Har lätt kommit fram till att det är en väldans tur att jag inte har något jobb att gå till.
Och ni som då tror att jag inte har nåt att göra har heeeelt åt skogen fel.

Bara att läsa ISE:s ( The International School of Estonia )  hemsida är ett heltidssysselsättning. En sådan sida för en skola med 120 elever.
My god, vilket jobb de har lagt ner på endast den. Hoppas verkligen de lägger ner samma energi på barnen som faktiskt är deras arbete.
Det värsta vore om denna sida med inoggningar hit o dit och nyhetsbrev bara är till för syns skull för att folk ska söka till just dem. Nu tror jag inte att så är fallet.
PÅ denna sida kan vi alltså läsa om HELA terminens läxor  för varje dag i alla ämnen. Vi kan se en planering om varje veckas jobb de ska göra.

Undrar hur långt tid det kommer ta innan jag fattar den nya skolans sätt att jobba? Hur lång tid det kommer att ta för mig att hitta rätt information på det jag söker efter på deras enorma hem sida?

Killarna kom hem med varsitt papper som ska fyllas i och lämnas tillbaka i morgon.
Det var bara att gå in på lexikon.se och försöka förstå allt. Det tar mycket tid, det tar mycket energi. Varje moment som i Sverige satt i ryggmärgen ska nu ändras.

Mitt i allt detta nya ska jag förväntas vara en vuxen som  klarar detta själv.
Här har jag ingen vän att ringa, eller att välja 50/50 eller har nån tofs att dra i för hjälp.

Det är bara att ta tjuren vid hornen och jobba vidare. Trots att jag inte har nåt jobb. På riktigt.

Vad är vad egentligen?

Har följt en del bloggar, insändare på desa bloggar samt grupper på Facebook, tidningar och nyheter på TV.
De har handlat om barn med Npf. Neuropsykiatiskaförhinder.

En ständig fråga som alltid återkommer i sådana debatter är  varför dessa barn blir fler o fler? Hur kommer det sig att dessa diagnoser upptäcks lättare idag än när jag var liten tex?

 En egen tanke om just den frågan är att när jag var liten o gick i skolan var det ganska centralstyrt. Alla satt vid sin egen bänk där man hade all sin egen utrustning. Ingen behövde bli störd över att det sprang nån bakom sin rygg för att hämta nåt i nån låda tvärs över hela klassrummet. Nu för tiden är systemet sådant att eleven ska ta sitt eget ansvar och sköta sin egen undervisning. Och då syns dessa barn lite mer. jag tror inte de är fler, men de syns lättare nu tack vare vårt studiesystem.

Och vems är felet? Det ska alltid hittas en syndabock.
Föräldrarnas eller samhällets?
Vems ansvar är det att dessa barn finns? Vems ansvar är det att dessa barn ska få den hjälp som verkligen behövs?

På Bup lyssnar de på föräldrarna och sedan hör de med skolan om de har märklt något annorlunda.
Oftast är det skolan som redan har slagit larm om att allt inte står rätt till.
Men det de märker av är ju egentligen bara vad barnet visar.
Ett barn som inte kan sitta stilla, ett barn som stör andra, ett barn som kräver ständig uppmärksamhet mm.
Men vad betyder det?
Är det ett rop på hjälp från barnets sida om att det far illa hemma?
Eller är det ett funktionshinder som barnet inte kan göra något åt?

I en del av dessa inlägg jag har läst om just detta så anser dessa experter att det är föräldrarnas ansvar. Om barnet verkligen far illa hemma så är det dödsdömt för barnet att bara få medicin och ingen annan hjälp.
För då återstår fortfarande grundproblemet. Barnet far fortfarande illa. Föräldrarna måste ta sitt ansvar. Den vuxne måste ändra sitt sätt att vara.
Föräldrarna måste gå en kurs som lär dem bli bättre på att vara just föräldrar.

Men då finns det nåt som dessa sk experter inte har pratat om, anser jag.
 Om detta lilla barn har dessa svårigheter och fått en diagnos så är sannolikheten ganska stor att en av föräldrarna har samma diagnos.
Och det finns många vuxna som bär på detta utan att veta om det. De som inte fick nån diagnos när de var små utan "bara var allmänt jobbiga o stökiga". När de sen blir föräldrar blir deras liv än mer rörigt och de kanske inte klarar av att ta ansvar för en individ till. Vilket eventuellt kan leda till ett stökigt hem där barnet far illa och inte får den hjälp den behöver.

Det jag vill framföra är helt enkelt att i familjer med dessa barn finns alldeles säkert en vuxen med samma problem och jag tror nånstans att hela familjen då behöver hjälp. Och då tänker jag inte på en "vanlig" föräldrarkurs utan en hjälp där den vuxne får hjälp att hantera sina egna problem först för att sedan kunna hjälpa sitt lilla barn.

Det måste skolan och samhället acceptera.

Action och krossade rutor.

Makens bil var inte riktigt redo för honom när vi kom för en vecka sedan.
Alltså fick han en annan bil i väntan på sin första.

En frän ny Volvo med lite extra allt har han kört i snart en veckas tid. Färgen på denna var en nyans av brun.
Idag fick han reda på att ett bilbyte var aktuellt igen. Fortfarande i väntan på den första.

Anledningen är att den bruna Volvon ska byta bana. Från att köra kostymsnubbar till o från jobbet varje dag så ska den få vara med i inspelningarna för en action film.  Helt enkelt göra sin första skådespelarinsats. Kanske även sin sista iofs för det är en estnisk action-rulle där det ska splaschas lite rutor. Och då är det vår Volvo som ska användas. Eller vår o vår förresten. Men ändå.
Undrar vad den filmen ska heta?

Iaf är det ett skäl så gott som något för att byta bil.

Ett vinglas hittat

Söndagkväll.

Jag vill börja med att tacka alla ni snälla människor som hjälpte mig en aning imorse.
Era små ord fick min dag att bli lite lättare.
En dag som annars har varit ganska känslosam för min del.
Plötsligt så bara kom alla känslorna. På en o samma gång. Inte mycket att göra åt. Liksom bara att följa med och låta kroppen reagera färdigt.
Nu är det gjort. Och det känns redan bättre och lättare.
¨
Och så har jag upptäckt att vi har bott här så pass länge att jag redan har lagt märke till en del vanor hos folk. Framförallt en tjej som är ute och åker rollerblades med sin barnvagn varje dag kl. 11.00.
Jag har sett henne samma tid ungefär på samma plats när jag har kört förbi henne med bilen flera gånger. Och det roliga är att hon har ingen aning om att hon är iakttagen. :)
Sen om nån har sett några vanor hos de nyinflyttade har jag ingen aning om.....

Har äntligen hittat mitt favvo-vinglas som jag nästan trodde att flyttgubbarna hade tagit hem och festat med under helgen. I vår svarta resväska låg det och bara väntade på att bli hittat.
Så nu har jag tagit ett glas vin för första gången på hela veckan.

Imorron skolstart för killarna!

Vad gör ni där hemma?

Söndagmorgon och känslorna har tagit över en smula. Jag andas lite och låter det komma.
Ligger i sängen och tänker. Tänker på mycket. Tänker på er där hemma.

Vad gör ni en helg som denna? Berätta gärna för mig.

Liten men stor.

En märklig känsla inföll sig igår när vi satt på en restaurang och åt middag.
För övrigt en meny på endast estniska.

Jag kände mig så himla liten i världen. Ingen människa i Tallinn vet vilka vi är. Ingen vet att vi finns.
Liten och ynklig liksom.

Och precis samtidigt kände jag mig stor. Att jag verkligen satt där. Att jag faktiskt har flyttat utomlands känns stort.

Om ni förstår hur jag menar?

39 blev 40

Det är fredag morgon. Vaknade av att radion började låta. På estniska. Annorlunda.

Första morgonen som börjar någorlunda lugnt. Idag har vi bara en tid att passa som det sser ut just nu. Klockan 11.00 ska hela familjen träffas på the immigration office för att skriva på lite papper.
Personaldirektören hjälper mig o barnen med taxi-kuponger så hon är säker på att vi kommer rätt. Hyggligt.

Jag inser att vi har flyttat utomlands "the easy way". Tack vare makens arbete får vi hjälp med vad vi än behöver. Eller som Rimi anser att vi behöver.  Även jag som hustru får all tänkbar hjälp. De vill att vi alla fyra ska trivas. Känns oerhört tryggt att veta att det finns en hel del människor runt omkring oss som vill oss väl.  Kan kännas tryggt för våra familjer i Sverige att veta oxå. Vi står inte helt ensamma.
Även om det kändes så just när jag hade flera "workers" här hemma som skulle fixa saker o ting och ingen av dem kunde ett enda ord engelska. Så när jag ville säga nåt till dem fick jag ringa ett nummer till deras chef som pratade med dem och sen återkopplade till mig. Omständigt, tar extra tid. Men det funkar.


Vi var på skolan igår eftermiddag. För killarna första gången. För mig och maken andra gången.
Rektor kände igen oss från i juni.
Vi var ca 15 nya familjer på mötet. Och jag tror han sa att det ska börja ca 40 nya elever.
Förstod ungefär hälften av all information.
PÅ "the upper school" grade 6-11 kommer det sammanlagt att vara ca 35 elever.
Killen som ska börja i åttan får sex klasskompisar. Killen som ska börja sexan får fem klasskompisar.
Skillnad mot i sönernas tidigare klasser.

Lärarna berättade att de kommer att veta allt om våra barn om en liten stund. Styrkor och svagheter. I så små klasser blir de som en liten familj.
Första skoldagen på måndag "starts with a trip". De ska alltså ge sig ut på en liten utflykt alla elever från grade 6-11, ca 35 st. Övernattning i tält och tillbkak hemma igen tisdag eftermiddag.
En s.k. rivstart i mina ögon sett. Tur vi tog med killarnas sovsäckar. Tur de har varandra.

Vi satt och snackade jag o sönerna igår. Stor son sa:
" Vi flyttade från husnummer 39. Och nu har vi husnummer 40. Det var väl meningen att vi skulle hamna här."

Funderar gör jag.

Går här och funderar lite grann.
Undrar hur ,många oskrivna regler och lagar som finns här i Tallinn som vi inte har nån aning om?
Sådana som finns i Sverige och som vi bara tar för givet gäller även här.

Har fram till nu gjort några iakttagelser.
Den första är att här finns ingen lag om att barn upp till femton ska ha hjälm när de cyklar.
Har en överlycklig elvaåring. Måste hitta en bra motivering om han ska använda den

Den andra är att jag o esterna som var här imorse inte har riktigt samma syn på vad som är rent eller inte. Jag visste inte att jag var så petig.  En ny insikt. De gjorde det jag bad dem om. Inget annat. Och tyvärr missade jag att visa dem facket där tvättmedlet ska vara när man tvättar. Huvva!  Förresten, jag har kommit på det.!!!
Städarna gjorde bara det jag sa till dem att göra. Jag som svensk är nog van att då görs det kanske lite mer.
Säger jag skura toaletten så gör de bara det här.. I Sverige hade nog städare tagit hela rummet om ni förstår hur jag menar. Sa jag ta lådorna invändigt så blev det bara det.

Så är det nog över lag har jag förstått för estninska arbetare. Säger chefen så, så gör jag så. Men inget annat.
Och chefen är chef. Blir behandlad på ett sådant sätt. Så självklart blev det som det blev vad gällde städningen här hemma idag.
Inget konstigt alls plötsligt.

Vidare undrar jag om de satte dit allt rätt i diskmaskinen när de hade rengjort den. För när jag skulle sätta på den upptäckte lillebror att det rann vatten ut på golvet.
Jag ringde kvinnan vi mötte igår och hon ser till att en "Fixman" dyker upp imorron kl. nio i morron bitti.

Nu har jag hittat stekpannan som vi skulle ha till lunch. Att steka maten i alltså. Blev middag ist.

Ett annat liv.

Första natten är avverkad i vårt nya hus.
Alla fyra har sovit som små grisar. Killarna i sina sprillans nya sängar somnade ganska omgående. Och sen vi.
Maken skulle ha varit i Riga första natten, men som tur var kunde han ta flyget nu på morronen ist. Inte så dumt med tanke på hur mycket information som skulle fylla hjärnan under dagens lopp. Herregud! Alla vill oss väl och vill prata.
En underbar kvinna på Rimi, personaldirektör, har tagit hand om oss på ett varmt och hjärtligt sätt.
En securitas-kille har försökt hjälpa oss att förstå larmet. Gick sådär, för när han hade dragit och vi skulle till affären för att fylla kylen utlöste vi larmet tre ggr på raken.

Städningen var under all kritik när vi anlände huset, så där fick de bakläxa. Jag lägger inte mina kläder i den garderoben innan den är skurad. Jag ställer inte ett glas i skåpen förrän det skiner.
Så nu sitter hemmafrun här på altanen och ser till att de gör det de ska. Otrolig märklig känsla. Att själv inte göra ett dugg och sen se fyra människor springa runt i mitt hus. Det skuras väggar, soffor, skåp o lådor.

Sopbilen kommer en gång i veckan, varje onsdag. Gräsmattan kommer att klippas en gång i vecka, och det var tur för den är ofantligt stor.

Vill i det här inlägget oxå berömma våra killar som fixar det här på ett helt underbart sätt.
De är på alla sätt världens bästa! Jag är enormt stolt över dem!

I vårt lilla frysfack ligger fiskpinnar som vi ska försöka få i oss till lunch. Om jag har hittat stekpannan och tallrikarna tills dess.

Har hur mycket som helst att skriva egentligen. Tar lite i taget.
Fasen, jag snackar engelska som om jag aldrig gjort annat. Not! Men det kommer. Jag måste ju. Och estlänningarna är inte så himla duktiga de heller, kan jag säga.

På torsdag ska vi på Informationmeeting för nya familjer i skolan. Ska bli riktigt spännande.

Slut för nu.

Förpassad till soffan.

En lång dag har nu tagit slut.

Idag har det varit lillkillens tur att göra sin sista match med gänget. Och vilken match sen!
Han avslutar med att göra en av sina bästa matcher någonsin. Samma gäller hela laget.  Vinst med 0-7 mot Mantorp. Håller tummarna för att resten av deras säsong fortsätter i samma spår.
Nu hade jag tänkt skriva lite om vad som hände sen, men det fick jag inte. Så jag gör inte det.

Efter den fantastiska fotbollsunderhållningen åkte vi hem till svärmor o svärfar och fick i oss lite näring.
Smidigt att äta borta eftersom vi har det lite tunt i kylen just för tillfället. Tack för det.
Vi drar ut på hej då-andet till i morron då vi ska äverlämna lite saker.

En tv finns hemma. Och den hänger i sovrummet. Som ensam tjej väger inte mina argument tunga för att se en fin film så här på en söndagkväll. Fotboll på tv:n och jag i soffan med datorn. Helt ok det med.

Sista natten.
När vi känner oss klara här hemma i morron så drar vi norrut. Lilla Vit kommer att vara så full att om nån känner att det behövs släppas väder under resans gång mot färjan, så är en varning innan på sin plats. Så vi hinner öppna fönster. För annars sprängs hela alltet av lufttrycket.


Mentalt har jag redan kommit på plats i Tallinn.
Nu startar förberedningen inför skolstart.

Tack o hej alla goda människor!
Nästa gång vi hörs är jag utlänning.

Bada i månens sken.

När klockan var 13.45 satte vi oss för första gången denna lördag, jag o maken.
Med varsin kopp kaffe damp vi ner i soffan. Pustade, och undrade om vi verkligen inte hade missat nåt.
Då knackade det på dörren och en kär liten vän kom in. Otroligt välkommet och väldigt skönt med en paus.

Sen kom lastbilen!
Med tre snubbar i. En av dem kunde knacklig engelska o förde deras talan. De andra två snackade endast estniska o ryska. Så han vi pratade med hade lite att göra för de andra förstod inte varandra heller så han fick tolka mellan oss allihopa. Bara det är en bedrift.

Vi visade vårat system med post-it lappar. Så himla smidigt!
Och som de jobbade! Vilken effektivitet- vilken fart- vilken noggrannhet.
En enorm mängd tejp o skyddsplast gick åt. Och vi behövde bara titta på. Märklig känsla. Maken frågade om de ville ha lite vodka ( ! ), men det var ju working time så de avböjde just det förslaget. Men tackade ja till kaffe. "Coffe is good for our energy."

Efter fem timmar var de klara och luktade inte så vidare värst gott nån av dem.
Maken signierade fem papper och så öppnade vi alla fönster.

Våra ägodelar är nu på väg till Kappellskär, utanför Norrtälje - Annika, kollar du så att allt ser bra ut? :)
Där ska lastbil med arbetare sova för natten för att imorgon åka vidare till Tallinn.

Men först, innan sömnen, ska de ta ett bad i havet under månens sken, sa de. Tvätta sig och byta kläder.  Och så fick vi lära oss att vi i Sverige har varmare vatten på vår ostkust än vad de har i Tallinn. För Tallinn får allt kallt vatten från Finland och norrifrån. Och min undran är hur de tre vuxna män ska få plats i den lilla hytten?
En reflektion över hur olika liv vi alla lever.

Våra lampor ligger just nu i en lastbil på vägen nånstans kring Stocholmstrakten, kan jag tänka mig, så nu har vi tänt ljus istället.
Golven är torkade. Det som är glömt är glömt.

Nu finns ingen återvändo. Nu är vi på väg. Dagen är äntligen slut.
Nästa gång jag ser mina kläder är i Tallinn. På tisdag.

En känsla av lugn.

Skarpt läge!

Det som kändes så himla avlägset för några månader sen är liksom nu.
Skarpt läge!

Hjärnan fattar att fler har gjort detta innan oss. Hjärnan förstår att flytta utomlands är helt normalt och att tusentals gör det varje dag. Medans hjärtat säger nåt helt annat. Just nu, när hela huset ser ut som ett bombnedslag, känns det ganska ensamt.

Det har varit en känslostark vecka. Det tar mycket energi, kraft och tid.
Många "på återseende".
Maken och stor son har gjort sitt sista uppträdande med BK Ljungsbro P-97.
Efter matchen stod spelarna på rad och gav deras tränare/ min make varsin lång kram.
Och banne mig om inte 14-åriga killars ögon var lite fuktiga. Samt tränares/makes.

Sonen hade på eget initiativ fixat present till de andra två tränarna.
"-Jag vill till bolaget!", sa han härom dagen.( Förresten, är det langning? )
Starka känslor och det kändes som om vi kunde ha tillbringat hela fredagkvällen utanför ett omklädningsrum i Motala.

Nu har vi några timmar på oss under morgondagen och tänka ut det sista.
Vid 14-tiden ska allt vara klart. Och det kommer det att vara. Det som inte är med i lastbilen då får trängs med familjen i Lilla Vit. Hehe! Som om det skulle få plats.....

I morgon har stor son bestämt att åka in till stan med en kompis. Och det är nog bra.
Liten son ska fiska i kanalen med storebrors kompis storebror. Det är nog oxå bra.

Maken somnade just i läget innan huvudet hann nudda kudden. Sussar så gott så.

Själv undrar jag om allt detta verkligen händer?
Näst sista natten.

Ok.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2524896/skottlossning-pa-forsvarsdepartement-i-tallinn

Medeltid

Tänkte jag skulle köpa mig en kalender på svenska innan flyttlasset drar.
Men så kom jag på att det gör jag ju inte.
Köper jag en där i Tallinn så kanske jag iallafall ser vad veckodagarna heter. Sen om ett år kanske chansen finns att jag kan uttala dem oxå.

Eller så skiter jag i det och bara kör med mobilen. Det är visst år 2011 och papparskalendrar är lite medeltid....Har jag lärt mig.

Transportsträckan kvar bara.

Nu har jag kommit dit.
Nu har jag kommit så långt att jag vill att flyttbilen ska komma. Nu.
Vi har vetat så länge nu. Förberett oss så länge.
Den här transportsträckan får snart vara slut.

Jag vill komma på plats. Jag vill ha det här gjort nu.

Flyttfirman

På lördag vid 14-tiden stormar en flyttbil med chaufför och bärare in på garageuppfarten för att sen ta över hela huset för ett tag.
Eftersom inte allt ska med har jag en tanke om att sätta upp post-it lappar.
Gröna - det här skåpet ska tömmas.
Röda - rör ej detta skåp.
Det borde väl funka?




Vi har skriivit på papper som förbjuder oss att packa något i lådor så vi får endast ställa fram.
Gillestugan full med saker som ska med.
Och vardagsrummet uppe börjar så sakteliga fyllas med attiraljer.
Vad behöver man för en två år lång utflykt?
Inte så lätt att veta egentligen faktiskt.

Och så slog det mig plötsligt. Flyttbilen med vårat hem i åker härifrån på lördagkvällen när lastbilen är full. Sen ser vi inte samma lastbil förrän på tisdagmorron när vi anländer till huset.

Var sover våra grejer under tiden?

En födelsedag.

Oj oj oj!
Nu är det äntligen gjort. Eller inte rikitgt än förresten. Klockan 23.56 är klockslaget för min dag egentlligen.

Dagen har gått och jag har blivit sjungen för. Ljuv och skön ( ? ) sång av tre killar på morronkulan sisådär vid 07-hugget. Tårta och ljus o paket.
Brorsan med familj dök upp redan igår som en liten överrraskning, ända från Karlshamn. Kärlek! De sov över och åt frulle med oss i morse.

Ett Sverige survivalkit från brorsan om hemlängtan blir för svår.

Kära moder har oxå varit här en sväng. Kärlek!
En dag med blandade känslor!
Har nu sagt på återseende till både mor o bror. Säger det rakt ut: Jag verkligen avskyr att säga hej då!
Känslorna svämmar över och tårarna bara sprutar.

Som tur var dök det upp lite annat löst folk på kvällskvisten som piggade upp mig lite. Rose' på det och sen kom ösregnet.

Ikväll hoppar jag i säng som en stolt 40-åring! Livet börjar ju nu har jag lärt mig. Och vilka förväntningar jag har av framtiden.


Men egentligen fattar jag ingenting...... Vad hände? 40 år? Jag?

Ljus

-"Du ser att du bara får ett ljus i tårtan, mamma. Det är för att det är du som är vårat ljus!"

Var får han allt ifrån?

58 minuter kvar...

....och jag vet vad min mamma gick igenóm för 40 år sedan.

Alla har gått till sängs. Mörkt och tyst runtomkring mig.
Undrar om John Blund kommer till mig oxå snart?

Brorsan med familj dök upp som gubben i lådan här på eftermiddagen.
En härlig överraskning som son och min bror fixade.

Om en vecka ligger vi på Silja Tallink och ska försöka somna efter att ha intagit en smarrig buffe.

Ja, jösses!

Minnen!

Åkte förbi "Gullringen" i Småland förra veckan:

-"Det är ju du som är Gullringen, mamma!", ler ena sonen.

--------

"Varför heter det iochförsig och inte iochförkille egentligen, mamma?" Son spekulerar.

Oh, my god! Adressändringen är inskickad.

Jag försöker leva under devisen att inte oroa mig för saker jag inte påverka. Att oroa mig för saker som kanske aldrig kommer att infalla är ju ett otroligt slöseri med både  min tid o min energi.
Tänk så mycket jag skulle gå miste om, om jag gick omkring och var orolig. Eller trodde att det värsta hela tiden kommer att hända.

För mig och mitt liv känns det skönt att kunna ta dagen som den kommer och slippa känna oro. Över det som kanske händer. Eller aldrig ens kommer att hända.

Det funkar inte riktigt alla gånger, men jag försöker.

Som nu när jag fick den härliga nyheten när vi angör Tallinns hamn morgonen den 16 augusti. Då skulle maken bli hämtad av sin personal som ville ta honom direkt till kontoret för att sedan samma eftermiddag åka med bil till Riga, Lettland. Nu avsade maken sig det förstnämnda och följer med oss andra hem till vårt nya hus.
Men hans bilresa till Riga  på eftermiddagen och övernattningen där blir av.
Så vi blir bara tre som sover vår första natt i vårt nya hus.
Har naturligtvis tänkt en del på det här. Min älskade mamma erbjöd sig att ta några dagar extra semester för att kunna vara behjälplig.
Efter att ha snackat med mig själv fram o tillbaka har jag kommit fram till följande - Jag är oerhört tacksam för mammas erbjudande. Guldvärt verkligen. Men jag känner att det här är vår grej. Jag tror att det kan vara mysigt för mig o grabbarna att strosa runt i huset själva. Bara vi. Ska bara ringa och säga det till mamsen.
Så ska jag oroa mig? ( Ja, inte för att ringa till mamsen alltså.... )Vad kan hända?

Jag går in i hela den här situationen helt förutsättningslöst. Det blir som det blir. Det blir som jag gör det till.
Och skulle vi inte hitta till affären första dagen är det inte hela världen. Skulle vi åka fel i korsningen är det ju bara att vända. (När jag väl har insett att vi faktiskt har åkt fel.)  Och skulle vi inte somna där första natten i våra nya sängar så får vi ligga o snacka istället.
Och om maken kan somna eller inte i hans hotelsäng i Riga första natten tänker jag inte heller oroa mig för.

I fredags eftermiddag kom några tjejer till vårt "Smultronställe" för att fira min stundande födelsedag.
Och då kände jag en viss oro. Innan. Helt onödigt. Vad skulle det hjälpa egentligen?
Men jag ville så gärna att de skulle få en trevlig afton.

10 tjejer från olika faser i mitt snart 40-åriga liv.
Från tiden som tonåring och blandade häxblandningar, och ung kvinna i Täby. Vi som provade det mesta tillsammans. Från tiden då jag blev gudmor till en underbar tjej som i september fyller 20.

Från tiden då vi flyttade hemifrån och typ bara kokade makaroner, och kom hem sent på nätterna. Eller gick direkt till jobbet.

Från tiden då jag jobbade som assistent och tillbringade sommaren med att vara på Öland och dricka martini. Förresten, det gjorde vi i Lysekil oxå. Då jag lärde mig att segling inte var min grej.

Från tiden då jag började jobba i Hogstad, Mjölby, och fick min första arbetskamrat i Östergötland. Och fick lära mig att det inte fanns nån kö på E4:an utanför Mjölby. Och att släppa ut korna på grönbete på vårarna verkligen är en happening och inte nåt jag bara kunde läsa om i tidningen.

 Från tiden som förstagångsmamma och allt med bebisar var nytt. Men vi fick stöttning och hjälp av varandra. Då jag lärde mig att "att bara finnas" är en enorm känsla av lycka o tillfredsställelse.

Från tiden som nyinlyttad i villaområdet och fick en te-drickarkompis, och mer än så.

Från tiden som "mogen" tvåbarns mamma och fick lära mig att ta vara på egen tid. Hur viktigt det är att faktiskt lyssna på mig själv.

 Från tiden som är nu och bara kunna springa över när det behövs. Och när som helst kunna mysa på en kopp kaffe o rose'vin tillsammans. I måttliga mängder.

Men som fortfarande inte gillar att laga mat eller baka. Och inte ens ägde en tårtspade.

En salig blandning av härliga kvinnor. Som är väldigt olika. Som betyder väldigt mycket. För mig. Alltid.



Nu är det söndagkväll och vi har packat upp efter semestern. Bara för att börja packa ner igen.
Den här veckan kan nog bli en smula rörig. Med röda och gröna post-it lappar uppsatta både här o där.

Nu är jag trött, är jag. Nu ska jag lägga mig, ska jag.
:)