Vad är vad egentligen?

Har följt en del bloggar, insändare på desa bloggar samt grupper på Facebook, tidningar och nyheter på TV.
De har handlat om barn med Npf. Neuropsykiatiskaförhinder.

En ständig fråga som alltid återkommer i sådana debatter är  varför dessa barn blir fler o fler? Hur kommer det sig att dessa diagnoser upptäcks lättare idag än när jag var liten tex?

 En egen tanke om just den frågan är att när jag var liten o gick i skolan var det ganska centralstyrt. Alla satt vid sin egen bänk där man hade all sin egen utrustning. Ingen behövde bli störd över att det sprang nån bakom sin rygg för att hämta nåt i nån låda tvärs över hela klassrummet. Nu för tiden är systemet sådant att eleven ska ta sitt eget ansvar och sköta sin egen undervisning. Och då syns dessa barn lite mer. jag tror inte de är fler, men de syns lättare nu tack vare vårt studiesystem.

Och vems är felet? Det ska alltid hittas en syndabock.
Föräldrarnas eller samhällets?
Vems ansvar är det att dessa barn finns? Vems ansvar är det att dessa barn ska få den hjälp som verkligen behövs?

På Bup lyssnar de på föräldrarna och sedan hör de med skolan om de har märklt något annorlunda.
Oftast är det skolan som redan har slagit larm om att allt inte står rätt till.
Men det de märker av är ju egentligen bara vad barnet visar.
Ett barn som inte kan sitta stilla, ett barn som stör andra, ett barn som kräver ständig uppmärksamhet mm.
Men vad betyder det?
Är det ett rop på hjälp från barnets sida om att det far illa hemma?
Eller är det ett funktionshinder som barnet inte kan göra något åt?

I en del av dessa inlägg jag har läst om just detta så anser dessa experter att det är föräldrarnas ansvar. Om barnet verkligen far illa hemma så är det dödsdömt för barnet att bara få medicin och ingen annan hjälp.
För då återstår fortfarande grundproblemet. Barnet far fortfarande illa. Föräldrarna måste ta sitt ansvar. Den vuxne måste ändra sitt sätt att vara.
Föräldrarna måste gå en kurs som lär dem bli bättre på att vara just föräldrar.

Men då finns det nåt som dessa sk experter inte har pratat om, anser jag.
 Om detta lilla barn har dessa svårigheter och fått en diagnos så är sannolikheten ganska stor att en av föräldrarna har samma diagnos.
Och det finns många vuxna som bär på detta utan att veta om det. De som inte fick nån diagnos när de var små utan "bara var allmänt jobbiga o stökiga". När de sen blir föräldrar blir deras liv än mer rörigt och de kanske inte klarar av att ta ansvar för en individ till. Vilket eventuellt kan leda till ett stökigt hem där barnet far illa och inte får den hjälp den behöver.

Det jag vill framföra är helt enkelt att i familjer med dessa barn finns alldeles säkert en vuxen med samma problem och jag tror nånstans att hela familjen då behöver hjälp. Och då tänker jag inte på en "vanlig" föräldrarkurs utan en hjälp där den vuxne får hjälp att hantera sina egna problem först för att sedan kunna hjälpa sitt lilla barn.

Det måste skolan och samhället acceptera.