Bada i månens sken.

När klockan var 13.45 satte vi oss för första gången denna lördag, jag o maken.
Med varsin kopp kaffe damp vi ner i soffan. Pustade, och undrade om vi verkligen inte hade missat nåt.
Då knackade det på dörren och en kär liten vän kom in. Otroligt välkommet och väldigt skönt med en paus.

Sen kom lastbilen!
Med tre snubbar i. En av dem kunde knacklig engelska o förde deras talan. De andra två snackade endast estniska o ryska. Så han vi pratade med hade lite att göra för de andra förstod inte varandra heller så han fick tolka mellan oss allihopa. Bara det är en bedrift.

Vi visade vårat system med post-it lappar. Så himla smidigt!
Och som de jobbade! Vilken effektivitet- vilken fart- vilken noggrannhet.
En enorm mängd tejp o skyddsplast gick åt. Och vi behövde bara titta på. Märklig känsla. Maken frågade om de ville ha lite vodka ( ! ), men det var ju working time så de avböjde just det förslaget. Men tackade ja till kaffe. "Coffe is good for our energy."

Efter fem timmar var de klara och luktade inte så vidare värst gott nån av dem.
Maken signierade fem papper och så öppnade vi alla fönster.

Våra ägodelar är nu på väg till Kappellskär, utanför Norrtälje - Annika, kollar du så att allt ser bra ut? :)
Där ska lastbil med arbetare sova för natten för att imorgon åka vidare till Tallinn.

Men först, innan sömnen, ska de ta ett bad i havet under månens sken, sa de. Tvätta sig och byta kläder.  Och så fick vi lära oss att vi i Sverige har varmare vatten på vår ostkust än vad de har i Tallinn. För Tallinn får allt kallt vatten från Finland och norrifrån. Och min undran är hur de tre vuxna män ska få plats i den lilla hytten?
En reflektion över hur olika liv vi alla lever.

Våra lampor ligger just nu i en lastbil på vägen nånstans kring Stocholmstrakten, kan jag tänka mig, så nu har vi tänt ljus istället.
Golven är torkade. Det som är glömt är glömt.

Nu finns ingen återvändo. Nu är vi på väg. Dagen är äntligen slut.
Nästa gång jag ser mina kläder är i Tallinn. På tisdag.

En känsla av lugn.