onsdag 29 februari 2012

Nu vet jag

Bussföretaget som Sonens lag åkte med till Riga för två veckor sedan, hette Hawaii Express.

Nu tror jag att jag vet vad som gjorde att tränarna valde just det bolaget.
Plötsligt hade jag den här synen framför ögonen alldeles nyss.


Men vad vet en mamma som jag...

Snowtubat i solen

Vi klädde på oss underställ, skidbyxor och packade påsen med fika.
Solen sken från en underbart blå himmel och vi hängde på låset när de öppnade för dagen där man kan åka Snowtube.




Självklart hade vi med oss Cloettas kexchoklad och varm oboy.

Det här var roligt för alla i alla åldrar.


Det fanns tre olika slopes att välja emellan.
Två med kurvor och höga vallar och en rak med guppel och hopp.



Det var bara att slänga sig utför och känna vinddraget i ansiktet. Snön yrde och man visste inte åt vilket håll man skulle landa när man väl var nere.




Tredje dagen på sportlovet känns helt ok.





De hade även en rulltrappa uppför backen så man slapp gå uppför hela denna enorma kulle.









Efter en förmiddag här åkte vi hem och gjorde sparrissoppa.
Då längtade en del efter sina x-box alldeles förskräckligt.

Men jag är glad och tacksam för den här stunden.

tisdag 28 februari 2012

Ett litet inlägg om ovår

Tisdag och andra dagen på vårat Sportlov.
Snön vräker ner och det blåser.



Tur att man kan spela fotboll oavsett väderlek.






Just här. Två meter innanför staketet ställde vi våra fyrverkeripjäshållare på nyårsafton. Det var under den helgen som det började snöa ordentligt och har verkligen inte slutat sen dess.

Dessa tre flaskor står kvar. Under snön. Undrar när vi får chansen att se dem igen?
Typ maj.

måndag 27 februari 2012

Skapligt modig efter sex månader

Efter sex månader var det så dags för frisördebut. Killarna i familjen har redan provat flera gånger, men jag har varit för feg.
Egentligen vet jag inte riktigt vad jag har varit rädd för.
Jag har hört att det är svårt att få till rätt färg när man vill bleka eller färga, men vad sjutton. Nån gång måste man prova!



Utsikten var det iallafall inget fel på från frisörstolen. Även om jag saknar lite gröna fina löv på träden.



När jag satt där med folie i håret så bjöd de på världens största kopp kaffe samt världens minsta bit choklad.



Men även om det har gått sex månader så får jag fortfarande tunghäfta när jag ska försöka prata. Jag talade om för frisören hur jag ville ha det. Och sen blev det tyst. Inget småsnack eller skvaller där inte. Nästa gång ska jag ta med mig min egna bok, för tidningarna kunde jag inte läsa heller.

Nu har jag just kört lilleman till Lasergame.
Och hade jag inte bott här i sex månader så hade jag aldrig gått in i denna byggnad själv.


Inte heller släppt in min son där alldeles by him self.
Men nu är vi rutinerade och vet att det ser ut så här.
Så det var bara att knata in här genom dörren och upp för typ elva våningar.

Och där väntade en glad kille på sina kompisar. Samt hans föräldrar. Pappan pep iväg runt knuten med en väldig fart när han fick syn på oss och är nog väldigt mycket sämre på engelska än vad jag är. Sen stod han liksom bakom trappräcket och vågade knappt titta fram när jag frågade vilken tid jag skulle hämta. Men då räddade födelsedagsbarnet sin pappa och sa 17.30.
Jag tackade mamman för the invitation och hon var glad som en solstråle.

Det var vår första dag på sportlovet.



Lite svensk historia

Under helgen i Narva kunde vi inte låta bli att vara en smula turister samtidigt som vi kollade på fotboll emellanåt.

Vi såg Hermans borgen och den stora borgen på den ryska sidan.
Jösses, vilka bataljer som utspelats just här genom århundradens lopp.

Och så bron som mumera finns mellan länderna där man måste passera för att komma igenom. Lite som ett ingemansland mitt i alltihopa.

Jag kunde riktigt känna historiens vingslag i luften.
Det stora Lejonet och platsen där det står representerar alla svenskar som stupade i slaget den 19 november 1700 med Karl XII som härförare.

Hur många människor har sprungit runt här med rustningar på sig?
Hur många oskyldiga kom ivägen?
HUr mycket folk inhyste dessa borgar?
HUr såg det ut? På rikigt.

"-Jaja, är vi klara snart?", frågade 14-åringen.




Borgen på den ryska sidan av ån. Och så bron.



Det stora Lejonet. Monument över alla svenskar.



Borgen med den ryska flaggan i topp.





Hermansborgen med den estniska flaggan i topp. Tyvärr vindstilla vid bildtagningen så den syns inte.

Sen var vi färdiga till tonåringens lättnad.

lördag 25 februari 2012

En annan del av Estland

Ännu en helg med fotboll.
Tack vare denna fotboll som söner spelar så kommer våran familj ut lite i detta land.
Spännande. Häftigt.


FC Flora I gick det sådär för idag. Men de kämpade väl. Och tar nya tag i morgon. De verkar inte särsilt ledsna för det just nu iallafall. De bor på ett eget hotel och Maken fick just ett sms som löd:
"Vi har fest med några, det är skitkul"

Känns lugnt och tryggt att sitta i en helt annan ände av stan.

Så här nära gränsen till Ryssland gör så att över hälften av invånarna pratar ryska. Jag har idag upptäckt att jag nog är lite rädd för det ryska språket. Jag hör inte om de är arga eller glada. Kan inte ens gissa. Och det syns inte heller. De gestikulerar hejvilt vilket som.

Vi andra tre bor på ett Spa med havet kring husknuten. Rekomenderar det inte, kan jag säga.
Tänkte hoppa in i duschen och göra mig lite kvällsfräsch. Vet inte om det kändes så lockande precis.

Nu sitter vi på rummet och inväntar John Blund med WordFeud. Ganska så mysigt.



Jag har bott på trevligare ställen.



Man får passa på att vila mellan matcherna. Tufft schema även som publik.



FC Flora. Nummer 7 på ryggen är killen som skriver inbjudningar på engelska.

Pick för att inte bo i Narva!

Ok, nu har jag varit i Narva, precis på gränsen till Ryssland, i cirka åtta timmar.
Och jag förstår fortfarande inte vad Karl XII hade här att göra för typ trehundra år sedan. Mer exakt den 19 november år 1700.
Stackars land. Stackars människor. Vad de har varit med om just här. Historisk mark.

Jösses....
Jag lider ännu av en smärre chock över att se hur dessa människor faktiskt har det. Hur de lever.

På dessa bilder ser man kön för de som ska över till andra sidan bron. Där Ryssland finnes. Att stå där med kamreran i högsta hugg kändes nästan lite brottslig. Och jag undrade om nån vakt skulle komma och ta mig i nacken.

Först ska man in genom denna grå byggnad och sen ska man passera tullen. Och sen över bron.
Inte helt smidigt alla gånger har jag hört.
Dessa bilder skiljer sig en del från mitt förra inlägg och jag vet inte om det känns helt ok eller inte. Har inte riktigt bestämt mig ännu.

Kontrasterna är enorma.






fredag 24 februari 2012

Dubai!

Dubai-bilder:
Den här bilden på Dubai används med tillstånd av TripAdvisor


Tjoho!!

Flygstolarna har varit bokade sen ett bra tag tillbaka.


Dubai bilder
Den här bilden på Dubai används med tillstånd av TripAdvisor

Äntligen!
Idag bokade vi även hotel. Eller jag satt bredvid.

Dubai bilder
Den här bilden på Dubai används med tillstånd av TripAdvisor


Som jag längtar. Mindre efter snön. Mest efter värmen och solen.

Dubai bilder
Den här bilden på Dubai används med tillstånd av TripAdvisor

Dubai bilder
Den här bilden på Dubai används med tillstånd av TripAdvisor

I slutet av mars bär det iväg. Ska bli riktigt spännande att få se denna låtsasvärld i verkligheten.

Dubai bilder
Den här bilden på Dubai används med tillstånd av TripAdvisor

Wow!

Vilken mardröm

Inatt drömde jag två mardrömmar.
Det måste vara hundra år sedan jag drömde någon mardröm överhuvudtaget.

Så inatt slog jag till med två på en gång.
Har jag tur så slipper jag något liknande i resten av mitt liv.
För attans så otrevligt det är med mardrömmar.

Två olika sorters drömmar.
Men båda handlade i slutändan om död.
Och konsekvens av sitt handlande.
Om reaktioner och agerande.

Natten har verkligen inte varit till belåtenhet. Så när lilleman kom och väckte míg i morse var jag så tacksam över att det var just han. Han som stod där vid min sängkant. Det första jag fick se när jag öppnade mina blå var hans underbara leende och hans glittriga ögon. Som bara sprudlade av livsglädje.

Det blev en bra start på dagen.
Snart namnpresentation av en nyfödd prinsessa.
Det är också roligt.
Den första koppen kaffe så här på förmiddagen.
Det är lyxigt.

Djup tacksamhet över det jag har runt omkring mig.

torsdag 23 februari 2012

Mina barn och andras ungar

Alla barn har lika värde. Alla barns födslar är lika betydelsefulla.
Jag är den första att skriva under på det.
Men ändå. Men iallafall.
Idag skrevs historia. En blivande drottning har just fött en blivande drottning.

Alla ni som inte bryr er om vad som har hänt idag. Det är helt ok.
Men låt oss som faktiskt bryr oss, få göra det. För det är oxå ok.

Låt oss få känna glädjen med denna härliga, lilla familj.
Låt oss få fälla en tår när Prins Daniel presenterar sig som nybliven pappa.
Med den känslan som han pratade under presskonferensen. Med hans äkta känslor tar han iallafall med mig med storm. Hans känslor som liksom är "all over the place...."

Han är ett fenomen. Prins Daniel är verkligen Kung.
Han är en underbar förebild för hela kungahuset och alla fäder.


Min idol för dagen är denna man!



Från en prinsessa till en av mina personliga prinsar.
Från andras ungar till mina egna barn.
Min yngste prins har fått en inbjudan till Laserdome party. Inte från nån klasskompis utan en kille i fotbollslaget där engelskan inte är så väldigt vanligt förekommande.
Han har fått inbjudningar tidigare, men det som gör den här inbjudan så speciell är att han som fyller år faktiskt har ansträngt sig, eller hans föräldrar, och strykit över estniskan och skrivit på engelska istället.


Det är oxå kärlek i mina ögon.

onsdag 22 februari 2012

Finn ett fel!



Det gjorde jag!

Lagom är väl bäst

Asså, hur många böcker om mat finns det egentligen?

Man kan tro att det är varje kändis eller artist skyldighet att ge ut en egen kokbok. Eller bakbok.
Att de liksom inte är riktiga kändisar förrän kokboken har kommit ut.
Hur många såna böcker finns det plats för på marknaden?
Sen har vi alla dessa olika matprogram som visas på tv:n.
Jag är så himla trött på alla nya dieter: man ska inte äta fett - man ska äta fett- man ska inte äta godis- man ska låta bli socker- man ska låta bli pasta- man ska inte äta bröd- man ska inte äta för mycket frukt.

Är inte lite lagom av allt det bästa alternativet?

Samtidigt som markanden gödlas med kokböcker, så fylls även tidningar, media, bokhyllor med alla dessa olika träningstips till var och en.
Träning som passar just dig och din kropp. Träning som passar just din ålder.
De kända mammorna som numera ger ut en egen "Så kom jag i form efter graviditetn bok".

Nu sticker jag ut hakan en bit och säger att jag är så himla trött på allt detta.
Jag tror inte att allt detta bara är till godo. Jag är rädd att detta ger en del människor dåligt samvete. Ännu mer än vad de redan har.
Jag vet tex att jag inte är en höjdare i köket, och det räcker att titta på ett av dessa matproigram så får jag ytterligare bevis på det.

Och det här med träning eller inte träning ger oxå dåligt samvete.
Man vet innerst inne att man behöver röra på sig. Men man hittar alltid skäl till att slippa.
Och det finns ingenn annan på hela jorden som kan få en annan att börja träna. Den insikten och viljan måste komma från presonen ifråga själv.

Viljan till förändring finns bara hos var och en själv.
Vad det än gäller.

tisdag 21 februari 2012

Hur roligt är det att vara osynlig?

Vad händer om nån i vår familj blir sjuk?
Vad gör vi om vi behöver akut sjukvård?
Vart ska vi ringa om vi behöver specialistvård?

Nu vet jag.

Jag har idag fått en guidad tur på ett privatsjukhus här i Tallinn.

Mitt sällskap för turen var den underbara kvinna som hjälpte oss massor under våra första veckor som utlänningar här i stan. Hon hade sett till att detta möte med chefsöverläkare stod på agendan idag.
Vi fick först sätta oss i ett litet mötesrum. Där fick vi vänta en minut på att chief doctor skulle komma. Och han kom. Och han tog i hand.
Och om han är lika stark i nyporna när han opererar, som när han hälsar, så har nog detta sjukhus björntråd i patienternas nysydda sår.

På sjukhuset finns 18 olika specialister inom olika områden. Allt utom just tandläkare.
Jag fick direkt förtroende för detta ställe och det känns fantastiskt att veta vad som gäller vid sjukdom.

När allt var klart och jag hade fått visitkort och foldrar var det dags att ta hissen ner igen.
Ni vet tystnaden som uppstår när man står trångt tillsammans med sju andra främlingar i en hiss. Och ingen liksom vet var man ska titta eller fästa blicken.

Mitt i den tystanden hörde jag nån plötsligt säga högt och tydligt till mig:
"- Very nice boots you have got!"
Överrumplande, högst oväntad kommentar mitt i Tallinn, i en liten hiss.

Man kan säga att det lättade upp stämningen där i hissen en smula och jag var enormt tacksam för att jag hade kommit ihåg att ta bort de hemska blåa skydden när vi lämnade väntrummet två våningar upp.


Att hon såg mina stövlar betydde ju att hon faktsikt hade sett dem. Och då hade hon kanske sett mig.
Och just idag var ju det rätt behövligt. När inte ens de sk självöppnande dörrarna öppnade sig för mig tidigare.
Ni vet såna dörrar som har rörelsedetektorer som ska avge en reaktion när du visar dig under den.
Hur osynlig känner man sig när man inte ens får dessa att reagera?

Och hur bra är det för självkänslan? Egentligen.

måndag 20 februari 2012

Min mys-måndag

Jag tillbringade förmiddagen på gymmet där jag helt i min egen takt gjorde det jag hade lust med där och då. Skönt!

Efter denna genomgång av min lekamen, åkte jag in till stan för att se lite på bio med de här två härliga tjejerna.
Vi hade valt att se den med George Clooney. Har ingen aning om vad filmen hette, men han var med iallafall.




Med en lunchmacka, kaffe och ett glas juice intog vi våra platser på rad sex. Klockan var 11.50 och salongen var inte fylld till bredden.



Av ren vana så föll ögonen hela tiden på textremsan i nederkant av skärmen. Jag försökte och försökte låta bli att låta blicken dras neråt. Hur j-kla svårt kan det vara egentligen? Det blev ganska förvirrande, med både estnisk och rysk text, samtidigt som jag hörde amerikanska.
Men jag gjorde ett försök iallafall och ibland gick det bra att bara lyssna.

Filmen var kanon så har ni inte sett den, så gå och gör det.

Sedan hade vi en timme kvar till det var dags att hämta barn från skolan så då tog vi en påtår på ett fik i närheten.

Mysmåndag!

fredag 17 februari 2012

Barnakärlek

Kaffet, jag o soffan.
En stund för mig själv.

Har kört kilarna till skolan.
De STORA killarna är nu i skolan och klarar sig enormt bra. Utan mig och min tillsyn.
De kan klä på sig själva, äta själva, hoppa in i bilen själva, hålla koll på tiden själva, hoppa ut ur bilen själva, gå upp till sina skåp i skolan själva.
De kommer hem från skolan och gör sina läxor, åker och tränar, duschar själva, för att sedan bara smita in i sina rum.
Precis som det ska vara. En del på deras väg att bli självständiga unga vuxna.

De klarar sig själva.

Iallafall om maten finns i kylen, och taxichauffören finns tillgänglig och kläderna nytvättade. Men det är inte det jag menar.
Jag behövs inte på samma sätt längre.
MIn närvaro är fortfarande viktig. Men på ett annat sätt än tidigare. De behöver mig ännu. Men på andra villkor. Navelsträngen är klippt. Igen. För andra gången.

Jag är inte redo!! Något händer och jag hänger inte med. Först med den äldsta. Och då fick jag en föraning. Nu även med en yngsta.



Små knubbiga barnahänder runt min hals. Varma, blöta pussar i ansiktet.
Goa underbara kramar när som helst.
Det lyckliga, gurglande skrattet när mamman råkar kanske hicka. Igen, och igen och igen. Lyckan när man leker tittut under täcket och barnet kiknar av skratt. Närheten. Hålla handen.
Myset, goset, värmen. Kärleken från ett litet barn känns så innerligt, så rent och så ärligt.

Jag blir överlycklig när nån av dem, nu för tiden, får för sig att en spontankram är på sin plats. Självklart när ingen ser. Jag släpper allt och bara känner värmen stråla.

Jag blir överlycklig när en av dem sätter sig i soffan framför tv:n och lksom backar intill och vill bli killad på ryggen.

Jag blir överlycklig när den andra kommer med sitt ben och bara lägger upp den i knät. Jag sitter gärna där mittemellan och just då bara njuter jag.

För jag har så mycket kvar att ge!
Jag har så mycket gos kvar. Som jag inte vet var jag ska göra av riktigt.


För några år sedan pratade vi om att skaffa ett barn till. När jag kände att dessa känslor var på väg. Har full förståelse för de par som skaffar en liten sladdis.

Då sa maken till slut:
"Skulle vara mysigt. Men när det lilla barnet är tio år är de andra två 18 o 20. Och vill du stå på kanten av en fotbollsplan eller i ett ridhus i tio år till? Det är ju då vi har vår tid."

Jag höll med. Totally! Ingen tvekan.
Men iallafall.


Känner nån av er igen sig i mina tankar? Nån som känner som jag? Eller är jag helt ensam.....




torsdag 16 februari 2012

Hon måste vara en bra lärare

Killarnas idrottslärare ligger på plus.
Till och med massor av plus.
Hon gick förbi mig två gånger i dag och den andra gången sa hon:

"I thought you where a student, you looked like a young girl when you stood there."

Jag stod och beundrade grade 8's konstverk som hängde på väggen.

Hon är nog skolans bästa lärare när allt kommer omkring. För alltid.

Hoppas verkligen ingen såg mig

I helgen får vi gäster från Sverige. Ska bli hur kul som helst.
Idag var jag på Rimi för att fylla kylen med lite smått to gott. Mest gott.

Med kundvagnen full av varupåsar gick jag ut till bilen.
Väl framme, efter att vagnen studsade hit o dit i snömodden, skulle jag öppna bagageluckan för att lägga i påsarna.

Det gick inte!
Fasen, har luckan hunnit frysa, tänkte jag snabbt och kände hur irritationen började komma.
Efter att ha försökt några gånger utan resultat gick jag runt bilen med raska steg, för att prova om passagerar dörren gick att öppna istället.
Men icke!
Då började jag bli irriterad på allvar och undrade om nån satt och skämtade med mig.
Jag gick tillbaka till bagageluckan och ryckte några gånger till.
Sedan vandrade min blick ner till regestreringsskylten....

Känslan när jag upptäckte att jag inte kände igen numret och i samma sekund insåg att "detta var inte min bil"!
Men herregud, så himla pinsamt! Hur mycket hade jag inte ryckt o slitit i denna bil som inte ens var min egen?

Lite, eller skapligt mycket, försökte jag verka oberörd och kollade runt efter min Lilla Vit.
När jag rullade vidare med min vagn lät jag ögonen försiktigt se mig omkring för att se om jag var en smula iakttagen av någon som satt där i sin bil och smålog lite granna.
Har ingen aning. Men säkert var det nån som fick sig ett gott skratt iallafall.





När jag tänker efter är ju Lilla Vit mycket vitare än den här. Egentligen.



Dessa två små varelser springer omkring i vårt område alldeles för sig själva varje dag. Jag undrar vem som bara släpper ut sina hundar och inte går ut med dem själv? Livsfarligt, för både dem och för alla bilförare. Och tänk alla hundrädda. Nej, inte ok, om nån frågar mig. Men det är det ju ingen som gör.

onsdag 15 februari 2012

Vad gör du om om du får en stund över?

Jag har nog alldeles för mycket tid över, tänkte jag skrattandes för mig själv, när jag insåg att jag sorterade makens skjortor i en fin, liten färgskala i klädkammaren.

Men det blev ju snyggt iallafall.



Mån 15 aug 2011 - Ons 15 feb 2012

Nu har det gått 6 månader.
Sen vi fyra, nervösa och förväntasnfulla, tog bilen från Ljungsbro till Stockholm för att vidare åka till Tallinn.
Till ett liv som vi inte hade en vildaste aning om hur det skulle bli.

Nu har det gått 6 månader. Och jag har lärt mig att hitta genvägar ( iallafall en ) med bilen om det har hänt en olycka( för det händer ju titt som tätt )eller om det helt enkelt är för mycket trafik. Då är man väl ända ganska inbodd.

Det har gått 6 månader och vårt hus känns som hemma. Faktiskt riktigt hemma.
Vi är nog hemma alla fyra i vårat hus.

Tänk att bara byta liv helt plötsligt, och känna att det faktiskt är helt ok.

Det har gått 6 månader och idag hittar jag till Eesti Posti, paketutlämningen. Det gjorde jag inte o färrgår. Men det gör jag idag.

Det har gått 6 månader och det har jag idag firat med att skotta.
HUr mycket snö som helst.








Dagens badrumsbild är från MyFitness, Kristine centrum.




Klart!!