Vad gör vi om vi behöver akut sjukvård?
Vart ska vi ringa om vi behöver specialistvård?
Nu vet jag.
Jag har idag fått en guidad tur på ett privatsjukhus här i Tallinn.
Mitt sällskap för turen var den underbara kvinna som hjälpte oss massor under våra första veckor som utlänningar här i stan. Hon hade sett till att detta möte med chefsöverläkare stod på agendan idag.
Vi fick först sätta oss i ett litet mötesrum. Där fick vi vänta en minut på att chief doctor skulle komma. Och han kom. Och han tog i hand.
Och om han är lika stark i nyporna när han opererar, som när han hälsar, så har nog detta sjukhus björntråd i patienternas nysydda sår.
På sjukhuset finns 18 olika specialister inom olika områden. Allt utom just tandläkare.
Jag fick direkt förtroende för detta ställe och det känns fantastiskt att veta vad som gäller vid sjukdom.
När allt var klart och jag hade fått visitkort och foldrar var det dags att ta hissen ner igen.
Ni vet tystnaden som uppstår när man står trångt tillsammans med sju andra främlingar i en hiss. Och ingen liksom vet var man ska titta eller fästa blicken.
Mitt i den tystanden hörde jag nån plötsligt säga högt och tydligt till mig:
"- Very nice boots you have got!"
Överrumplande, högst oväntad kommentar mitt i Tallinn, i en liten hiss.
Man kan säga att det lättade upp stämningen där i hissen en smula och jag var enormt tacksam för att jag hade kommit ihåg att ta bort de hemska blåa skydden när vi lämnade väntrummet två våningar upp.
Att hon såg mina stövlar betydde ju att hon faktsikt hade sett dem. Och då hade hon kanske sett mig.
Och just idag var ju det rätt behövligt. När inte ens de sk självöppnande dörrarna öppnade sig för mig tidigare.
Ni vet såna dörrar som har rörelsedetektorer som ska avge en reaktion när du visar dig under den.
Hur osynlig känner man sig när man inte ens får dessa att reagera?
Och hur bra är det för självkänslan? Egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar