Reaktioner

Jag har fått en hel del blandade reaktioner angående mitt inlägg om att känna ett inre tvång om att man bara måste göra saker.

Ett ytterst känsligt ämne visade det sig.

En del tyckte att det var alldeles galet och reagerade med att tycka att jag är väl ganska galen.
Och har verkligen inte nån förståelae what so ever.
Andra däremot känner likadant. Eller har känt likadant när deras barn har varit små och bebisar.
Manligt?
Kvinnligt?

De har varit rädda att kliva ut på en balkong i rädslan över att de skulle kunna slänga ut sin egen unge över kanten.
Eller rädda för att stå överst på en trappa i rädsla över att kanske få för sig att kasta ner bebisen.

En normalstörd människa gör ju självklart aldrig verklighet av dessa tankar.
Men jag tror nånstans att det är viktigt att våga prata om det.
Och kanske få höra att det är fler som känner eller har känt detta fenomen.
Just med sina egna barn i fokus.

När man är mitt uppe i småbarnstiden har man så mycket annat att vara orolig för. Och att känna att man är en säkerhetsrisk för sin egen unge är en ganska tung börda att bära.
Tror inte ens att makar och pappor ens känner/ kände till att deras fru nångång har haft en sån här känsla.

Men vetskapen om att det faktiskt är ganska vanligt och att många mammor känner likadant, hoppas jag kan lugna er lite granna iallafall.

Vi är inte knäppa!
Vi är världens bästa!