MIn tolvåring och min fjortonåring rättar mig när de hör att jag säger fel på engelska.
Då viskar de lite försiktigt i mitt öra att det fa´ktiskt heter has när det är en han eller en hon.
Allvarligt talat, hur lätt är det att alltid komma ihåg det när man försöker att ha en konversation med nån? Då är det skapligt lätt att blanda ihop just have och has, kan jag lova. Eller när det är is eller are.
Men snart sitter det. Stenhårt i ryggmärgen.
För det ser mina barn till.
Jag är ytterst tacksam för deras hjälp - medan de bara skakar på sina huvuden och skäms över sin mamma. Fast bara ett litet tag till....SEn har de en mamma som fixar't.
Jag är otroligt imponerad över alla utläningar från vilket land som helst, i vilket land som helst, som försöker att prata ett annat språk än sitt eget.
Samtidigt har jag en stor förståelse över att utlännigar i ett främmande land håller sig till en community som pratar samma språk som de själva. Eller skickar sina barn.
Här tror jag att vi svenskar i Sverige har ett arbete att göra ( INte bara vi förresten ). Att våga bjuda in. Att visa ödmjukhet inför det som vi inte känner till. Att ha tålamod inför att saker och ting kan ta lite längre tid.
Det är en smula tufft att vara utlänning. För många. I alla former.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar