Grindewih + Ylilehto = Tegelberg

Vid 09.30 drog vi västerut lördagen den 25 april.
Ända till Väröbacka för att närvara vid den här lilla stumpans stundande bröllop.

Tänk att det känns som igår hon kom över gatan varje dag och ville leka med våra killar. Det känns som igår som hon tog fram papper och målarpenslar och vattenfärgerna och visade hur man gjorde. Samtidigt som hela huset var fullt av kaplastavar och bilar och vägar. För att inte tala om allt lego.

I bakluckan hade vi med oss ett hjärta som min vän Mia hade skapat till brudparet. Som skulle hängas upp vid middagen.

Värö Kyrka. I spänd förväntan på brudparet.

Plötsligt slutade klockorna att ringa och portarna öppnades.
Först ut genom dörrarna var dessa små underbara näbbar.

Deras fingrar sammanflätade med varandra visade så deras varma känsla de har för varandra. En äkta kärlek som är så vacker att se.

Båda två sa de ett starkt, rungande JA.

Och plötsligt hade en Grindewih och en Ylilehto blivit två Tegelberg.

Och i ljuset nånstans fanns både mormor och morfar och farfar med på ett litet hörn med varsin vakande  hand över dem.

Och så kyssen såklart. Under både risregn och duggregn.

Lite regn i brudkronan betyder ju dock bara en massa tur. Och frisyrer som plattas till och förstörs iochförsig. Men det är ju världsliga saker.

Hela det fina brudföljet.

En stycke son lite nonchalant hängande mot väggen.

En till stycke son på väg in.

Calle passade på att ge brudgummen en kram.

Brudens mor höll tal och välkomnade deras så att säga "fixare" till familjen.

Brudens far höll tal och plötsligt var alla känslor all over the place hos oss alla.

Brudgummens far höll tal.
Och Mias hjärta satt som en smäck bakom brudparet.

Stort grattis till dig och Henri finaste Julia!
Ni är en härlig kombo tillsammans och en perfekt match. Var rädda om er fina kärlek, se varandra, lyssna på varandra och stå bakom varandra när det blåser hårda vindar runt omkring. För det kommer det att göra, och då är det skönt att vara två. Även när Henri sover på saken.

 Och du vet Jullan, att det finns alltid en plats för dig och din familj både hos oss, och inom oss! Med eller utan kaplastavar.

Hela familjen Lorentzson tackar så väldigt mycket för att vi fick äran att få närvara under den här underbara dagen tillsammans med er!

Vi önskar er båda en fantastisk härlig resa genom ert gemensamma liv tillsammans, herr och fru Tegelberg!

Ibland bara vet mammor

Ibland bara vet mammor vad hennes barn behöver. 

Vare sig hennes barn är 43 eller inte. 

Tack mamma! 

Att hitta en bra bh

Det här att hitta rätt bh är lite knepigt.
Den ska sitta skönt. Den ska var fin och den ska vara snygg. Den ska sitta bra och den ska vara funktionell. Och den ska framför allt hålla saker och ting på plats.

Kupstorlek hit och dit. Olika storlekar i olika modeller.
Tjocklek på banden. Eller varför inte helt utan band.
Varianterna är oändliga och det gäller att få rätt guidning i den här djungeln av valmöjligheter. Då är det skönt att vara i en affär där expediten är så service mindig som den bara kan vara. Som kvinna är man nästan aldrig så sårbar  som i situationen just där inne i provrummet.

Och det viktigaste av allt.

Bh:n ska passa mig. Bara mig. Och ingen annan. 

Den är bara till för min egen skull. 

Och där seglade han in på Hemköp på sin cykel

Jag var på väg hem från jobbet.
Jag satt i min Lilla Vit och passerade Ljungsbroskolan. Blinkade höger vid korsningen vid Q8. Medan jag gjorde min högersväng så hamnade min blick på en liten parvel på en liten cykel. En liten cykel som hade stödhjul som satt alldeles för högt upp. Vilket gjorde att han vippade ordentligt från sida till sida och kunde knappt styra ordentligt. Det var alltså en aning knepigt för honom att hålla sig på trottoaren. Trampa kunde han. Och parveln hade ingen hjälm på huvudet.
När jag såg honom hade han precis korsat OG Svenssons väg.

Jag saktade ner min redan låga fart och gick knappt på styrfart själv. Var fanns hans föräldrar? Många vuxna fanns i närheten kring macken och busshållsplatsen, men ingen verkade tillhöra denna lilla parvel. Han vinglade fram där alldeles ensam. Förbi macken. Och genom hela kön på hållplatsen.

Jag gasade på.
Skulle till Hemköp. Parkerade bilen på deras parkering. Klev ur bilen. Och jag kunde bara inte låta bli att se var denna parvel tog vägen. Mina steg gick raskt mot korsningen där gamla Swedbank låg. Där kom han. Fortfarande helt ensam. Han körde in en annan liten cyklist. Vars mamma tog sin lilla cyklist och puttade iväg den i rätt riktning. Brydde sig inget om ensamseglaren.

Under sin färd mot korsningen där jag stod, passerade han en mängd vuxna människor på vägen. Ingen tog notis. Ingen agerade.

Väl framme vid korsningen cyklade han rakt ut i vägen, mot Hemköp. Jag kollade snabbt omkring. Ingen bil. Han fick cykla över. Då mötte jag en annan kvinnas blick. Hon stod med sin barnvagn och hade också ett pojken dra över korsningen utan vuxen.
"Jag tror att du har sett samma som jag", sa hon.
Jag frågade om hon visste vem han var. Men det visste hon inte.

Han cyklade glatt förbi mig där jag stod på gåbanan.
Då stannade jag honom.
"Hej, vart är du på väg? Har du mamma eller pappa med dig?"
Han tittade på sidan om mig och svarade:
"Det heter faktiskt pappa och Karin".
"Ok. Finns pappa och Karin med dig?"
"Nej det gör de inte", sa han och började cykla igen.

Jag och mamman med barnvagnen tittade på varandra. Då såg jag hur han rullade förbi tiggaren som satt utanför affären. Han svängde vänster, dörrarna öppnades framför honom och han gled snyggt in i entrén på sin cykel.

Jag följde efter.
Han passerade kassorna där en av kassörskorna la märke till honom. Jag frågade om hon visste vem han var. Men icke.
Han cyklade vidare. Förbi brödet. Och ända fram till Mejeriet. Där stannade han.
Jag kom fram till honom och satte mig ner bredvid honom. Jag sa till honom att han och jag skulle hem till hans pappa. Och Karin. Men nej, det ville han inte.
Då sa jag till honom att man inte får cykla inne i affären. Jag bad honom visa mig var hans pappa bodde. Och så sa jag att man måste ju ha hjälm på sig när man cyklar.
"Kom så åker vi hem till pappa och hämtar din hjälm".
"Åkejdå" sa han lite dämpat och vi vände på hans cykel.

På vägen ut frågade jag vad han hette.
"Tage" berättade han tydligt.
"Vilket fint namn du har. Jag heter  Ingela. Vad bra att du kan visa mig var din pappa bor så du kan sätta på dig hjälmen".

Jag hjälpte honom ut ut affären. Samma väg som han kom in.
Utanför stod mamman med barnvagnen kvar. Jag berättade vad jag hade fått fram Att han hette Tage och att han nu skull visa var pappa och Karin bodde. Hon slog följe med oss. Tage berättade vidare medan vi tog oss tillbaka mot Q8 att pappa hade sagt åt honom att han måste bromsa när han åker nerför "brobacken".
Han berättade även att pappa bor i det röda och att farfar bor i det blåa.

Vi gick där och pratade en del. Och plötsligt åkte en blå moppe förbi. "En sån har min pappa", sa han.
En kort stund senare kom samma moppe upp bakom oss.
Det var pappan!

Han tog av sig hjälmen och visste nog inte riktigt vad han skulle göra eller hur han skulle bete sig, stackarn.
"Är det här du är Tage?"
Han hade kört runt i hela Ljungsbro och letat.
Och jag sa att Tage hade seglat över korsningarna här och in på Hemköp med sin cykel.
"Va, har du varit där inne också?" frågade pappan chockad.
"Jajamänsan", sa jag, "och nu var vi på väg hem till dig för att hämta hans hjälm för det måste man ju ha  när man cyklar!"

Pappan berättade att de bodde en bit bortanför Malforsbron så denna unga kreativa lilla gosse, som visade sig vara 4 år, verkligen hade varit ute på ett långt, spännande eget äventyr kan man säga.

Pappan satte på sig hjälmen, satte sonen på cykeln igen. Och sen såg jag hur pappan sakta åkte bredvid sin son som vickade både hit och dit på sina stödhjul likadant som på vägen dit. Jag såg pojkens ryggtavla försvinna på samma plats där jag hade sett honom för första gången en kvart tidigare.

Mamman med barnvagnen och jag tittade på varandra. Vi log och vi tackade varandra så mycket för gott samarbete.

Och jag kommer kanske aldrig se nån av dem nån mer gång.




                                                                    Alla namn är fingerade.

Det var på tiden

Titta vem som inte har kommit ut ur garderoben, men som kommit upp ur källaren! 

Jätteroligt ju! 

Vågar du ta konflikten med dina barn?

Igår åkte jag till mataffären.

Jag tog Lilla Vit och ställde den bland alla andra ganska så slitna fredagshandlare.

Knallade in genom de självöppnande dörrarna. Tog mig en liten röd korg under armen och hamnade då precis bakom en mamma som drog sin 3-4 åring i sin kundvagn som hon hade tagit utanför affären.
Denna gosse satt så himla skönt där i vagnen och jag mindes med ett leende när mina killar var så små och fick sitta sådär. Det var ju bekvämt för alla parter att ha en av killarna i vagnen så att säga. Handlingen gick en aning snabbare på det sättet.


Hon stannade till vid brödet.
"Vilket bröd vill du ha till frukost i morgon?
Han visste inte riktigt. Men bestämde sig sen för rostisarna. Mamma la ner i vagnen.

Jag gick förbi dem när de stod vid plock-godiset.
Medan mamman tog fram en spade att plocka med och en påse att lägga allt det goda i satt pojken fortfarande kvar i vagnen.
"Vilka godisar vill du ha ikväll?" frågade hon och lät sonen peka ut en efter en. Hon sprang där mellan lådorna medan han valde. Och för en 3-4 åring är den väggen stor. Det finns ganska så mycket alternativ för en pojke i den åldern, så att välja for honom tog sin tid. Både mamman och pojken började så sakteliga tappa lite av sitt redan trötta humör.

Jag gick förbi dem och tog två flaskor coca-cola. Jag hörde dem hela tiden. Jag gick tillbaka och de höll fortfarande på.

Medan jag gick in i mejeriet så hann de smita förbi och ställa sig vid flingorna.
"Vilka flingor vill du ha?"

Så höll dessa två på. Hela handlingen.
Mamman lät denna 3-4 åring ta alla beslut om vad som skulle handlas till både kvällens mat och vad de skulle äta till frukost och vad de skulle ha för godis till myset. Han fick helt och hållet bestämma vilken glass som skulle tas upp ur  stora frysen.

Alla beslut var hans. Alla.

Alla beslut som han som 3-4 åring inte ska behöva ta.
Alla beslut som han behöver just en vuxen till.
Han var trött redan när han kom in i affären. Han var inte piggare när de stod i kassan för att betala.

Tänk det ansvaret som denna lille kille fick på sina axlar. En helt utmattande känsla för en så liten pojke. Han har nog med beslut att ta ändå under dagens alla timmar.

Inte ens vad vi ska äta kan mamma bestämma.
Jag måste bestämma allt.
Den känslan. För ett litet barn.

Mamman menade säkert bara väl. Hon ville säkert bara inte ha några konflikter. För vem vill ha ett barn som kanske då slänger sig ner på golvet och skriker? Hu så skämsigt. Eller hu så jobbigt. Vad vett Jag? 
Hennes sätt att lösa sin situation på var att låta sonen välja. Allt.

Men till priset av vad?
Vad lär han sig av det?
Vad lär sig mamman?

Jag känner inte den här familjen. Jag har ingen rätt att döma alls.
Och det är inte min mening heller.
Alla familjer har all rätt i världen att göra precis som de anser vara det rätta för just sin familj. Vi utomstående runt en familj ser bara toppen av isberget. Alla har skäl till varför de gör som de gör.

Men det som slog mig under den här fredagshandlingen var helt enkelt att vi vuxna behövs!

Vi kan inte lägga allt ansvar på våra barn. De fixar inte det. De har nog med allt som de måste bestämma och ta egna beslut om på förskolans alla timmar. Eller i skolan.
Vi vuxna behöver ta konflikter med våra barn. Vi måste tala om vad som är rätt och fel. Vi måste tala om att det finns regler och vad som gäller både inom familjen och ute i världen. Vi måste finnas både bakom och framför våra barn i olika skeden av deras liv. Redan från början.

Vi måste helt enkelt finnas där. Ta vårt ansvar. Ta ibland snabba beslut. Ta ibland väldigt obekväma beslut.
Vi måste tåla att se våra barn både arga och ledsna. Likväl som vi vill se dem lyckliga och välmående.
Vi måste lära dem hur man visar hänsyn till andra människor och hur man visar respekt för andra människor och andras åsikter.

Vågar/orkar man inte ta en konflikt med 3-4 åring så blir det inte lättare att börja ta dem 10 år senare.
Att plötsligt tala om för sin 13-14 åring att det finns regler att följa, och att det är mamma och pappa  och andra vuxna som bestämmer är en aning sent.

Sånt tänker jag på en fredagskväll helt enkelt.

Samarbete

Jag och maken är ett bra team när vi lagar mat! 

Trevlig helg alla! 

Lite trött

Vissa dagar är man tröttare än andra. 

Idag är en sån dag. 

Men det är bara att bryta ihop och komma igen. 

Ett par dagar i bilder

Smultronstället hälsade oss välkomna med gubben i fullmånen på första parkett över himlavalvet på skärtorsdagskvällen.
Den riktiga fullmånen var egentligen inte förrän dagen efter, men den var bra full iallafall just den här kvällen.

Långfredagen bestod i att bara liksom bo in oss. Grovstädningen gjorde vi sist vi var här. Och så himla skönt att det var gjort.

 Och när alla tre killar åkte till affären för att kompletteringshandla, som behövdes fast vi hade med oss ett antal Ica kassar med mat, så fick jag en timme för mig själv. Minns inte ens vad jag gjorde den timmen. Men det var nog nyttig tid för mig.
Sen kom alla killar hem igen och grannarna kom över på en fika.

Dramatiken som himlen visade upp denna dag var otrolig. Regn? Sol? Vem vet? Inte du. Vem vet? Inte jag.
Men väldigt vackert var det när solens strålar nådde vattenytan samtidigt som solen inte lyste och det glittrade så oändligt fint där ute på havet.

Oj sedär! En liten kettlebell på 16 kg som jag lite enkelt och helt spontant svingade lite med under helgen.

Helgens projekt har varit att skaffa ett snöre till altanen. Och familjen säger åt mig att det heter inte snöre. Utan hamparep. Och nu har vi införskaffat ett sådant hamparep.
Hur ska detta nu sitta fast på våra pålar?
Uppe på pålarna? På sidan av pålarna? Och hur ska ändarna se ut?

Haha! När jag såg den här bilden som nån har tagit av nån anledning så började jag att småskratta en aning.  Jag tittar på den och ser till min förvåning att jag drar i min tröja/jacka på exakt samma sätt som min mormor gjorde på sin tid. MIn bild av min mormor är att hon just drog i sin tröja/jacka/väst sådär på sidorna hela tiden. Och så har nån tagit kort precis när jag gör likasamma. Roligt!

Vilken lycka för vissa!

Den lilla rackaren till motor som har varit till sånt besvär för oss så många gånger sen den kom i vår ägo  samtidigt som vi köpte stugan, startade utan problem denna gång och två stycken var överlyckliga över att kunna ge sig ut på årets första fisketur.

En till Adam 17 år och en till Calle 15 år.

Påskafton.

Och så var det dessa två fina ägg. Ingen påsk utan påskägg fick jag klart för mig förra året då jag trodde att just påskäggsgrejen inte var så himla viktig längre. Att vi liksom kunde äta godis ur en helt vanlig skål istället. Men oj så fel jag hade. 

Så i år hade jag förberett. Ordentligt. Men var skulle de gömmas?

Gissa vem?

Efter det smarriga påskbordet så planerade hela familjen att hoppa i poolen. Bara en av oss fyra var så tokig att den hoppade ner i det femgradiga havsvattnet alldeles frivilligt först. Tre av oss satt kvar i poolen hela tiden. Och vi kunde se hela händelseförloppet. 

Just då lös solen.

Hagel och regn. Och plötsligt lite sol på det.

Med bubbel lite här och där var det ganska så behagligt att sitta här ute en stund.

Till slut var det bara jag kvar. Och jag satt en bra stund till.

Undrar vilka som hade roligast?

Sen var det dags för årets påskäggsgömning. Svårighetsgrad 8 hade killarna valt då 10 kunde vara typ 18 meter upp i träden eller i en påse ute i vattnet.
De hade att göra en stund kan man säga då just letning inte är våra söners största kunskap annars i det dagliga livet. Men allt är nog en motivationsfråga kanske.
 Lillebror var snabbare än storebror denna gången.

Påskdagen.

Ihopplockning och sen var det dags att dra hemåt. 

Väl hemma hamnade jag i soffan för första gången på hela helgen. Med min nylånade bok. Det var inte särskilt tråkigt alls. Det heller.

Glad Påsk mina vänner!