Jag tog Lilla Vit och ställde den bland alla andra ganska så slitna fredagshandlare.
Knallade in genom de självöppnande dörrarna. Tog mig en liten röd korg under armen och hamnade då precis bakom en mamma som drog sin 3-4 åring i sin kundvagn som hon hade tagit utanför affären.
Denna gosse satt så himla skönt där i vagnen och jag mindes med ett leende när mina killar var så små och fick sitta sådär. Det var ju bekvämt för alla parter att ha en av killarna i vagnen så att säga. Handlingen gick en aning snabbare på det sättet.
Hon stannade till vid brödet.
"Vilket bröd vill du ha till frukost i morgon?
Han visste inte riktigt. Men bestämde sig sen för rostisarna. Mamma la ner i vagnen.
Jag gick förbi dem när de stod vid plock-godiset.
Medan mamman tog fram en spade att plocka med och en påse att lägga allt det goda i satt pojken fortfarande kvar i vagnen.
"Vilka godisar vill du ha ikväll?" frågade hon och lät sonen peka ut en efter en. Hon sprang där mellan lådorna medan han valde. Och för en 3-4 åring är den väggen stor. Det finns ganska så mycket alternativ för en pojke i den åldern, så att välja for honom tog sin tid. Både mamman och pojken började så sakteliga tappa lite av sitt redan trötta humör.
Jag gick förbi dem och tog två flaskor coca-cola. Jag hörde dem hela tiden. Jag gick tillbaka och de höll fortfarande på.
Medan jag gick in i mejeriet så hann de smita förbi och ställa sig vid flingorna.
"Vilka flingor vill du ha?"
Så höll dessa två på. Hela handlingen.
Mamman lät denna 3-4 åring ta alla beslut om vad som skulle handlas till både kvällens mat och vad de skulle äta till frukost och vad de skulle ha för godis till myset. Han fick helt och hållet bestämma vilken glass som skulle tas upp ur stora frysen.
Alla beslut var hans. Alla.
Alla beslut som han som 3-4 åring inte ska behöva ta.
Alla beslut som han behöver just en vuxen till.
Han var trött redan när han kom in i affären. Han var inte piggare när de stod i kassan för att betala.
Tänk det ansvaret som denna lille kille fick på sina axlar. En helt utmattande känsla för en så liten pojke. Han har nog med beslut att ta ändå under dagens alla timmar.
Inte ens vad vi ska äta kan mamma bestämma.
Jag måste bestämma allt.
Den känslan. För ett litet barn.
Mamman menade säkert bara väl. Hon ville säkert bara inte ha några konflikter. För vem vill ha ett barn som kanske då slänger sig ner på golvet och skriker? Hu så skämsigt. Eller hu så jobbigt. Vad vett Jag?
Hennes sätt att lösa sin situation på var att låta sonen välja. Allt.
Men till priset av vad?
Vad lär han sig av det?
Vad lär sig mamman?
Jag känner inte den här familjen. Jag har ingen rätt att döma alls.
Och det är inte min mening heller.
Alla familjer har all rätt i världen att göra precis som de anser vara det rätta för just sin familj. Vi utomstående runt en familj ser bara toppen av isberget. Alla har skäl till varför de gör som de gör.
Men det som slog mig under den här fredagshandlingen var helt enkelt att vi vuxna behövs!
Vi kan inte lägga allt ansvar på våra barn. De fixar inte det. De har nog med allt som de måste bestämma och ta egna beslut om på förskolans alla timmar. Eller i skolan.
Vi vuxna behöver ta konflikter med våra barn. Vi måste tala om vad som är rätt och fel. Vi måste tala om att det finns regler och vad som gäller både inom familjen och ute i världen. Vi måste finnas både bakom och framför våra barn i olika skeden av deras liv. Redan från början.
Vi måste helt enkelt finnas där. Ta vårt ansvar. Ta ibland snabba beslut. Ta ibland väldigt obekväma beslut.
Vi måste tåla att se våra barn både arga och ledsna. Likväl som vi vill se dem lyckliga och välmående.
Vi måste lära dem hur man visar hänsyn till andra människor och hur man visar respekt för andra människor och andras åsikter.
Vågar/orkar man inte ta en konflikt med 3-4 åring så blir det inte lättare att börja ta dem 10 år senare.
Att plötsligt tala om för sin 13-14 åring att det finns regler att följa, och att det är mamma och pappa och andra vuxna som bestämmer är en aning sent.
Sånt tänker jag på en fredagskväll helt enkelt.
Knallade in genom de självöppnande dörrarna. Tog mig en liten röd korg under armen och hamnade då precis bakom en mamma som drog sin 3-4 åring i sin kundvagn som hon hade tagit utanför affären.
Denna gosse satt så himla skönt där i vagnen och jag mindes med ett leende när mina killar var så små och fick sitta sådär. Det var ju bekvämt för alla parter att ha en av killarna i vagnen så att säga. Handlingen gick en aning snabbare på det sättet.
Hon stannade till vid brödet.
"Vilket bröd vill du ha till frukost i morgon?
Han visste inte riktigt. Men bestämde sig sen för rostisarna. Mamma la ner i vagnen.
Jag gick förbi dem när de stod vid plock-godiset.
Medan mamman tog fram en spade att plocka med och en påse att lägga allt det goda i satt pojken fortfarande kvar i vagnen.
"Vilka godisar vill du ha ikväll?" frågade hon och lät sonen peka ut en efter en. Hon sprang där mellan lådorna medan han valde. Och för en 3-4 åring är den väggen stor. Det finns ganska så mycket alternativ för en pojke i den åldern, så att välja for honom tog sin tid. Både mamman och pojken började så sakteliga tappa lite av sitt redan trötta humör.
Jag gick förbi dem och tog två flaskor coca-cola. Jag hörde dem hela tiden. Jag gick tillbaka och de höll fortfarande på.
Medan jag gick in i mejeriet så hann de smita förbi och ställa sig vid flingorna.
"Vilka flingor vill du ha?"
Så höll dessa två på. Hela handlingen.
Mamman lät denna 3-4 åring ta alla beslut om vad som skulle handlas till både kvällens mat och vad de skulle äta till frukost och vad de skulle ha för godis till myset. Han fick helt och hållet bestämma vilken glass som skulle tas upp ur stora frysen.
Alla beslut var hans. Alla.
Alla beslut som han som 3-4 åring inte ska behöva ta.
Alla beslut som han behöver just en vuxen till.
Han var trött redan när han kom in i affären. Han var inte piggare när de stod i kassan för att betala.
Tänk det ansvaret som denna lille kille fick på sina axlar. En helt utmattande känsla för en så liten pojke. Han har nog med beslut att ta ändå under dagens alla timmar.
Inte ens vad vi ska äta kan mamma bestämma.
Jag måste bestämma allt.
Den känslan. För ett litet barn.
Mamman menade säkert bara väl. Hon ville säkert bara inte ha några konflikter. För vem vill ha ett barn som kanske då slänger sig ner på golvet och skriker? Hu så skämsigt. Eller hu så jobbigt. Vad vett Jag?
Hennes sätt att lösa sin situation på var att låta sonen välja. Allt.
Men till priset av vad?
Vad lär han sig av det?
Vad lär sig mamman?
Jag känner inte den här familjen. Jag har ingen rätt att döma alls.
Och det är inte min mening heller.
Alla familjer har all rätt i världen att göra precis som de anser vara det rätta för just sin familj. Vi utomstående runt en familj ser bara toppen av isberget. Alla har skäl till varför de gör som de gör.
Men det som slog mig under den här fredagshandlingen var helt enkelt att vi vuxna behövs!
Vi kan inte lägga allt ansvar på våra barn. De fixar inte det. De har nog med allt som de måste bestämma och ta egna beslut om på förskolans alla timmar. Eller i skolan.
Vi vuxna behöver ta konflikter med våra barn. Vi måste tala om vad som är rätt och fel. Vi måste tala om att det finns regler och vad som gäller både inom familjen och ute i världen. Vi måste finnas både bakom och framför våra barn i olika skeden av deras liv. Redan från början.
Vi måste helt enkelt finnas där. Ta vårt ansvar. Ta ibland snabba beslut. Ta ibland väldigt obekväma beslut.
Vi måste tåla att se våra barn både arga och ledsna. Likväl som vi vill se dem lyckliga och välmående.
Vi måste lära dem hur man visar hänsyn till andra människor och hur man visar respekt för andra människor och andras åsikter.
Vågar/orkar man inte ta en konflikt med 3-4 åring så blir det inte lättare att börja ta dem 10 år senare.
Att plötsligt tala om för sin 13-14 åring att det finns regler att följa, och att det är mamma och pappa och andra vuxna som bestämmer är en aning sent.
Sånt tänker jag på en fredagskväll helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar