Gott Nytt År mina vänner

2015.

Ett helt år till har gått. 

Sitter här och äter årets sista frulle. Tänker tillbaka på ett väldigt händelserikt år. 

Jag har lärt mig så mycket. Om mig själv. Jag är av den tron att man lär sig nya saker varje dag. Om man själv vill vill säga. Livets hårda skola så att säga.

I bland är det enklast att bara rulla på i det gamla invanda mönstret. För det är det man kan och man vet liksom vad man har. Man vet var man har både sig själv och andra. Inga konstigheter egentligen. Tryggt och skönt. 

Väljer man då att plötsligt börja göra saker annorlunda, på ett annat sätt, bryta sitt vanliga mönster. Då händer det grejer kan jag lova. Både här och där. Och då gäller det att på nåt sätt vara redo för den resan. För det är läskigt. Konsekvenser får alla dina val du gör. Även om du väljer att inte göra nåt. Det är nämligen också ett val. 

Jag har jobbat hårt med mig själv det här året. Nånting har skavt inombords ett par år och jag har letat och letat efter var det där skavet liksom har kommit ifrån. Och det jag har kommit fram till är att självklart är det många delar i mitt liv, under hela min livstid, som har bidragit till det där svidet. Som har bott i mitt bröst. 

Jag kom till slut till en gräns.  

Där jag kände att nu är det nog. Jag behövde tag i det. Ta tag i taggen som stack. För jag ville självklart, och vill fortfarande, må så bra jag bara nånsin kan. 

Jag har bl.a. insett att jag har varit tvungen att släppa en hel del av det som har varit. Jag har till och med fått gå så långt tillbaka som till min egen barndom. Låter en smula klyschigt, men ack så viktigt. 

Jag har fått acceptera att saker och ting inte var som jag trodde, jag har helt enkelt förträngt eller skönmålat vissa saker och det har varit en sorg för mig att

inse och en sorg för mig att bearbeta. Dock en otroligt viktig insikt. 

Jag har insett hur viktigt det är att  tycka om mig själv. Jag har insett, och jag börjar känna inifrån, att jag är lika viktig som alla andra. Att mina åsikter är precis lika mycket värda som alla andras. 

Jag har förstått att det jag har sett som min största och mest framgångsrika egenskap har nu även blivit min största svaghet. Min känsla för att veta exakt vad  jag har trott förväntats av mig i alla situationer  har nästan ätit upp mig inifrån för jag har kunnat anpassa mig så förbannat bra. Jag har alltid varit och är fortfarande en fena på att anpassa mig. 

Jag börjar sakta men säkert förstå och känna hur det är att vara omtyckt och faktiskt älskad för den jag är. Och inte för den jag trodde att andra skulle gilla. 

Jag har förstått hur viktigt det är att tycka om mig själv för att må bra. 

Jag har förstått hur bra jag mår i sällskap där jag kan vara och där det känns tillåtet, att vara mitt bästa jag. Med och utan alla mina fel och brister. 

För det har jag massor av. Fel och brister. Och att känna mig viktig trots dessa är ren och skär lyx inom mig. Utan rädsla för påhopp eller hån. 

En summering då. 

Det viktigaste det här året är ändå insikten. Medvetenheten. Sen inser jag att vägen är lång. 

Men har jag inte insikten så har jag ingen möjlighet i världen att förändra. Med medvetenhet om det som skaver och svider så kan jag göra nåt åt det. 

Och med det mina vänner så vill jag önska er alla ett härligt slut på det här 2015 och jag vill samtidigt önska er Ett Gott Nytt 2016 med härliga, många och viktiga insikter i era liv. För det är då först ni kan börja förändra det ni vill ha förändrat. Och börja alltid med dig själv. De andra får de andra ta tag i själva.

GOTT SLUT & ETT GOTT NYTT ÅR! 

Spöken finns visst det

För ca 10 år sedan var min man på dåvarande Råsunda och kollade på fotboll. Självklart var AIK inblandat på något vis. 

I pausen var han bjuden att gå ner till planen för att slå två bredsidor varpå han kunde vinna olika priser beroende var bollen hamnade. 

Hans första bredsida hamnade visst skapligt snett men hans andra försök var ca 10 cm ifrån "en resa jorden runt för två personer". 

Nu blev det "bara" ett tröstpris vilket var en natt på ett slott i Skåne med inkluderande middag och frukost i salongen för två personer. Same same but jävligt olika, kan man säga. 

Barnvakt fixandes av världens bästa svärisar och vi drog iväg söderut. 

Väl på plats i Skåne så åkte vi genom alle'n, parkerade bilen och checkade in i slottsreceptionen. 

Jag som är lite känslig för det här med andar eller spöken frågade självklart vid incheckningen om det spökade på slottet. 

"Ja, det är klart att det gör", svarade receptionisten.  

Vi hittade vårt rum, duschade. Klädde oss lite fint och gick ner till matsalen för att intaga vår fina trerättersmiddag med utsikt över slottsparken.

Efter middagen tog vi säkert en drink i en av de andra salongerna innan det var dags för läggdags.

Jag somnade fort. 

Kommer ihåg hur jag drömde om händer som försökte ta tag i allt de kom åt. En resväska som slog emot land nere vid stranden. I resväskan var det också fullt med enbart händer. 

Jag slog upp ögonen och det enda jag såg var skuggor av händer i olika storlekar på alla vita väggar. Klockan var ca 02 och plötsligt hörde jag hur nån ställde ner porslin mot porslin i badrummet.  Nån som ställde ner en porslinsmugg mot ett porslinshandfat. Ni vet hur det låter. Porslin mot porslin. 

Samtidigt hade jag gåshud över hela kroppen. Kallsvettig hela jag.

Jag sneglade över till min vänstra sida. Där låg min man i lugn och ro helt utan en aning om vad som försiggick runt omkring honom just där och då. 

Jag blev oerhört kissnödig och behövde verkligen gå på toa. Men vågade inte för jag var helt övertygad om att nån var närvarande där inne.

Väckte min man med ett litet försiktigt ryck och bad honom att checka av toan för "det var nån där".

Snäll som han är så gick han upp och kollade, för jag var ganska så övertygande. 

Han stötte inte på nån på toan och kom tillbaka och sa att läget var lugnt.

På morgonen var jag tvungen att fråga receptionisten om vad det var för spöken som fanns på slottet. Han berättade om hur en kvinna och två små barn hade förlist från ett skepp där ute strax nedanför slottet nere i vattnet. Han berättade vidare om hur kvinnan hade försökt att rädda dessa små barn och det enda som hon kunde dra i var deras små händer. 

Ok.

Ikväll under vår middag här hemma så hamnade vårt samtal helt plötsligt om spökens vara eller inte vara. Där min man tillhör skaran som inte tror på att de finns. Och där jag tillhör den andra skaran som faktiskt kan tro att det finns andar som vandrar runt omkring oss levande. Av nån anledning.

Den här historien kom då upp upp. Där jag drömde hemskt otäckt, och såg läskiga små händer men där maken inte hittade nåt konstigt varken på väggarna eller i badrummet. 

Sönerna var mest imponerad över hur nära pappa var att vinna en resa jorden runt. 

Och rätt som vi satt där och pratade om detta så ramlade en påse med Hällakullor ner från bänken bakom min man.
Va?
Ett tecken?
Nån som ville visa att den visst finns?
Eller helt enkelt bara slumpen?

Thats the question.

Julafton blir det alltid

Och så blev det julafton även det här året.

Precis som alla andra år också. Det blir julafton varje år Vare sig man vill eller inte. Och vare sig man har putsat fönster, lagat all jäkla mat, städat hela huset, handlat julklappar eller inte. 

Det blir julafton i vilket fall som helst. 

Så varför stressa egentligen? Varför gå upp i limningen så till den milda grad över att "allt" inte är klart att man inte hinner njuta av tiden som faktiskt är just nu? 

För mig gör det inget om det ligger lite damm i hörnen, om sillen är inköpt istället för egeninlagd, om fönstrena inte är rena, eller om köttbullar är det enda som står på julbordet. Det finns inget rätt eller fel och det mesta handlar om vilken attityd man själv väljer att ha. 

Det blir som sagt julafton ändå. 

Nu är jag iochförsig gift med en man som jag på morgonen  kl 07.00 dan innan dopparedan hittade i köket ståendes och rörde ihop en gubbröra. What?? Och innan jag drog till jobbet kl 8 hade han precis slängt in marinerade revbensspjäll i ugnen innan han själv började jobba för dagen. För att han tycker att det är roligt. Så det blev lite mer på bordet än bara köttbullar.

Förra året bjöd vi hit min bror med familj för att fira jul med oss. Allt var planerat och "allt var klart" när vi fick det tråkiga samtalet två dagar innan jul om att hans familj låg däckade i maginfluensa. 

De fick inte komma hit. Och de ville inte heller. 

Så vi gjorde helt enkelt ett nytt försök det här året. Och höll tummarna för at baciler skulle hålla sig på långt, långt avstånd.

Och så höll vi tummarna för att min svägerska inte skulle få för sig att föda barn precis dessa dagar. Att bebisen kanske skulle kunna hålla sig inombords några dagar till. 

Och våra önskningar föll in. 

De kom. Alla fyra samt en stor, stor mage. 

Ett kyrkobesök stod först på agendan på julaftonsmorgonen. 

Jag fick med mig hela brorsans familj plus min äldsta son. 

Efter att Victor o celeste hade fått gå fram till krubban med fåren så satte sig Victor i Addes knä. 

Efter all smaskig julmat hade vi ett litet mellanrum innan Kalle Anka som inte alla ville se. Men som alla iallafall skulle se. 

Så då passade vi på att äta ännu lite mer. Vi doppade godis i smält choklad. 

Under Kalle Anka, då jag för övrigt var vaken under hela timmen, så höll Victor koll på om tomten kom genom skorstenen. 

"Faster, jag håller utkik!"

Hallå, Tomten!Är du där?

Och som han höll utkik. 

Och sen det underbara kaoset. 

Kaoset som blir efter härligt tomtebesök, som dock inte dök upp i skorstenen, och massiv paketöppning. 

Kaoset med allt som det innebär. 

Och när alla får ta vad man vill, när man vill till kvällsmat. 

Kusinmys. 

Finaste Celeste vid bordet med Calle och med sin finfina mamma Marie i bakgrunden. Som för en stund trodde att det skulle bli en julaftonsbebis. Men falskt alarm. Pjuh! 

Och sen lugnet. 

Efter stormen. 

Med "Svensson, Svensson" på tvn. 

Och när celeste håller i sin Gudmors fötter där på golvet. Då är det julafton liksom på riktigt. 

Paketlek. 

Två meter poppade popcorn var hetast på bordet. 

Och sen tomheten. 

Dagen efter. 

När de har åkt. 

Tack för en härlig och jättemysig julhelg! 

Och vilken dag som helst blir jag faster en gång till. Vilken grej! 

Musikhjälpen har ju varit i Linköping den här veckan

Musikhjälpen 2015 har gått av stapeln i Linköping. En vecka där stan har levt upp och där invånarna har slutit upp i olika skepnader under olika skeenden. 

Kvällen då Richard Söderberg var i buren och fick hela torget att sjunga allsång var bland det mäktigaste jag har sett på länge. Gåshud över hela kroppen. Fantastiskt. Var inte på plats själv just då. Men det räckte att se det på nätet för att förstå känslan. 

Under veckan som gått har jag även försökt att passa på att försöka känna av nån form av julfeeling genom att ge mig ut på julshopping. Gick sådär. Kändes mer som vilken shopping som helst. Not so much just julhandling. Så att säga.

Med mitt "wöwutia" ( Rödrutiga på svenska ) paraply ställde jag mig en eftermiddag på torget för att bara få uppleva känslan av att vara med av det som just utspelade sig i min hemstad.
Där inne i  buren har det alltså bott tre människor  som under hela veckan  har sänt direkt i P3's Musikhjälpen. Allt för att samla in pengar så att människor inte ska behöva fly pga klimatet. De har turats om att sova och att sitta vid micken. Det har varit rätt coolt att ha fått se detta live.

Ikväll fredag, fick jag med mig maken.
Jag ville se Linköpings stora kör JoyVoice med sina 800 deltagare stå för kvällens Flashmob. Vid 17.30 var det deras tur att ta över torget och det svängde ordentligt till Loreen.
Efter det tog vi barhäng på en av restaurangerna i närheten och passade på att få i oss en Tapastallrik lite snabbt innan Linköpings egen kille skulle inta buren, Lasse Winnerbäck. Baren tömdes en efter en och det visade sig att vi var många som skulle dra vidare till Torget.

Stora Hotellet precis bredvid torget öppnade plötsligt en del av sina fönster. Längst ner till höger trängdes flera fotografer och i de andra fönstren var det säkert vanliga gäster som ville få lite skön underhållning under kvällkvisten. 

Precis framför oss stod det två killar som också väntade på Winnerbäck. 

Glada, sköna lirare en fredagskväll. Plötsligt ringde det i en av deras telefoner. Och de skulle försöka förklara för den i andra änden av luren var på torget de stod.
Asså. Man kan ju inte bara låta bli att liksom lyssna. Och dra på smilbanden.

"Ja men du vet, statyn mitt på torget med gubben som sitter på en häst. Vi står precis bakom stjärten på hästen. Gå till stjärten på hästen!", sa den ena av dem.
"Vaa, vadå? Vet du inte vad statyn heter eller??", frågade polaren med mössan med ett gapskratt.
"Nej, vadå, vet du det eller?"
".....eh, vad fan. Vad heter han nu igen?"

Vid det här laget stod jag och tjöt.
Och kunde inte hålla mig.
"Grabbar vad heter statyn nu då?"
"Säg första bokstaven!"
"Ok, det börjar på F!"

"Jaaaaa, Folke Filbyter! Det var ju det jag visste hela tiden!!!"

Och där stod ju vi också helt enkelt.
Bakom stjärten på hästen med gubben på.

I väntan på Winnerbäck.

Och plötsligt dök han upp i buren. Han och hans gitarr rev av två av hans låtar och torget kokade av kärlek, glädje och lycka. En ödmjuk kille i sin mörka mössa som lite försiktigt vinkade till sin hemstad och sen gick han ut genom dörren. Men innan han gick så auktionerade han ut en VIP-kväll till två personer till en av sina spelningar på sin kommande sommarturne.

När vi lämnade torget denna fredagkväll hade hela veckans insamlingen nått till svindlande höjder av 15,5 miljoner svenska kronor.
I morgon kväll 22.00 får programledarna komma ut ur buren för första gången på hela veckan och Musikhjälpen är slut.

Så ni har 12 timmar kvar på er att buda på alla möjliga sorters auktioner som erbjuds, ring och önska en egen låt och skänk på så sätt en slant. Eller gör som jag och skicka ett sms.

Tack Linköping för en magisk vecka.

När drömmar går i uppfyllelse

Brorsan har blivit med gård. Han har plötsligt slagit till och blivit Gårdsherre. Vilken grej!  Så himla vuxet på nåt vis. 

Han och hans fru tänker helt enkelt lämna stadens sus och bus med sina snart tre barn för lugnet ute på landet. 

Eller lugnet och lugnet förresten. Det beror på hur man ser det och vad man jämför med. Allt är relativt. 

De små liven kommer iallafall inom en snar framtid veta precis hur man staplar en vedtrave på bästa och mest effektiva sätt, hur man klyver och hur man bär veden utan att få stickor. 

 De kommer snart bli varse hur man klipper enorma mängder gräs på fortast tid och hur man fuskar så mamma och pappa inte ser var man har "missat". 

Men tänk att få växa upp så här. Vilken idyll. 

I helgen har jag och alla mina grabbar varit på plats och försökt hjälpa till en smula inför inflyttning som planeras ske i slutet av januari. Vi har kånkat. Och burit. Och kört släp. Och målat innertak. 

Som Gårdsherre äger man inte bara ett bautaboningshus med matsal och en tesalong. Som Gårdsherre innebär det att man står som ägare till diverse andra byggnader as well. Typ ett stall och en snickarbod, gäststugor och en lekstuga. Den där tesalongen för övrigt är jag bra sugen att sätta mig ner i nästa gång jag dyker upp. Med en magnifik utsikt över hagarna runt omkring och en härlig kopp te i handen. 

Och som Gårdsherre och Gårdsfru kommer de inte stå helt sysslolös några längre stunder åt gången kan man säga. Det kommer nog alltid att finnas nåt som behöver göras. 

Samtidigt som det alltid kommer att finnas nåt att göra så kommer så otroligt mycket fint tillbaka. 

Tänk att få vakna och slå upp ögonen. Att få ta med sin kaffekopp. Sätta sig på altanen med morgonsolen i ögonen. Att endast ha ljudet av löven som prasslar i vinden och sina egna andetag i öronen. Och bara få andas frisk luft i sina lungor. Känna fukten av daggen på gräset och doften från blommorna på ängarna. Känna den ljumma brisen mot ansiktet. Andas igen. 

Att få ta några djupa andetag till. Det är kvalitet. 

Tänker mig ca 10 år framåt och hur det gasas med moppar och grejer just här på gårsdsplanen. 

Jag är så himla glad för dig och Maries skull, brorsan! Jag vet hur mycket ni har drömt och längtat efter det här. 

Nu är den drömmen sann! 

 Och jag älskar't!