fredag 31 juli 2015

Det är helt ok att vara olika.



Ni vet känslan när ett projekt anses klart. Liksom finito. Gjort. Färdigt. Över. 
Där är vi nu. Hur skönt är det inte?! 
Alla jäkla skruvar i evighet ditdragna. Alla jäkla brädor sågade och på plats för all tid i världen. Som vi har använt varje minut de sista två veckorna för detta. 

Universum har varit med ända från början på just denna fantastiska fredag. Vaknade till solsken och inte ens vattenpölar som låg och skvalpade på altanen när jag kom upp vid nio. 


I ett huj hade maken och sonen varit och handlat ribbor till räcket och i ett enda andetag var alla ribbor uppsatta. 
Igår eftermiddag slet hela familjen i regnet för att sammankoppla den flytande delen och den fasta delen. 
Till slut satt den där den skulle. Som en smäck. 



Och när räcket var klart idag kom helt plötsligt lilla lounge-soffan nerbärandes av maken och sonen. 
"Här kan du ligga i solen medan jag gör det sista!", var makens kommentar. 

Och det är just det. Som har varit så jobbigt. Men som numera känns helt ok. Att ligga i soffan medan han jobbar. 

Att vara gift med en rastlös "doer" är väldigt bra i många fall. Saker och ting blir gjorda. Fort, snabbt och med många idéer. Samtidigt som det är oerhört stressigt i andra fall. För mig som har försökt att hänga med i makens tempo i en herrans massa år har tillslut insett att jag fixar faktiskt inte det. Jag mår inte bra av det. Inte alls. Vilket i sig var en otroligt skön insikt när den väl kom. När både knopp och kropp säger emot är det Helt klart värt att lyssna på vad det är som systemet försöker tala om för en. 
Under årens lopp har jag tillåtit att detta gett mig så oändligt med dåligt samvete när han har skenat omkring och fixat saker och ting och jag  innerst inne har känt att jag inte har orkat. Och jag själv har tillåtit mig att undra vad det är för fel på mig som inte har fixat att hänga med i hans effektivitet. 

Efter 40 år fyllda har vi äntligen insett både han O jag att det är ok att vara olika. Det är ok att han orkar 24/7 och inte jag. Pjuh! 
Ingen av oss är bättre eller sämre än den andra i allafall. Vi är precis lika bra. Men olika. När vi dessutom har kommit till samma slutsats båda två är det enormt skönt. 


Så. 

Att han bär ner en soffa till vår äntligen färdiga brygga kan ju tolkas som "oj vad hon är bortskämd, där ligger hon medan han får slita". 
 Men så mycket som jag har jobbat med mig själv för att kunna njuta i just det här ögonblicket är nåt jag nu för tiden unnar mig. Det är inget som har kommit gratis kan jag säga. 
Och att vi båda två mår bra i det hela är bara så toppen. 


Skruvdragare som flitits använts. 




Och så kom kvällen. 
En tur ner till bryggan såklart efter middagen. 



Tänk att det plötsligt kan kännas så värt alla timmars jobb. 
Bryggan klar. 
Kvällssolen lyser från en klarblå himmel. 
Det var som om universum ville visa oss vad det var vi hade kämpat för i flera veckor den här sista fredagen på semestern. 


Tack!
Nu åker vi hem. 


onsdag 29 juli 2015

Ibland är inte målet i sig det viktigaste

Jag gillar gamla slott.
Jag gillar gamla gränder.
Jag gillar gamla hus.
Jag älskar känslan att gå i stigarna där historiens vingslag slår emot mig.
Har så länge jag kan minnas älskat detta.

Hur levde människorna förr?
Hur såg deras vardag ut?
Hur var dofterna runt omkring dem?
Vad gjorde de?
Vad åt de?
Hur skötte de sin hygien?
Vad hade de för kläder?
Hur skötte de värmen inomhus?
Vad har hänt bakom gamla, vackra dörrar?
Spökar det?

Jag älskar att bara gå omkring och känna. Att vara i rum som har viss inredning från 1600-talet är hur häftigt som helst.  Att bara vara där och känna hur de hade det för flera hundra år sedan går igenom hela mitt system. Tror att detta grundades när jag var liten och mina föräldrar tog med mig på en herrans massa utflykter och guidade visningar i olika gamla hus varje sommar runt omkring hela Siljan,  bla Zorn-gården i Mora och Carl Larsson-gården som jag efter min barndom numera till min stora glädje kan utantill.
Tyvärr har mina besök i gamla slott och gamla härbren fått ligga på is en smula under ett par år då just det intresset inte har delats av nån annan i min nuvarande familj.
Tills idag.

Idag tog vi en tur söderut. Vi hamnade på Öland för att äta lunch. Ett tips vi hade fått var att prova maten på Kaj 4 i hamnen på Öland. Ett ypperligt tips. Så har ni vägarna förbi runt brofästet på ön så ta en matbit på Kaj 4.


Kaj 4. 

De här killarna. 
Gör mig till jordens rikaste.

Så nöjd mamma i slottsparken
Efter lunch åkte vi tillbaka över bron. In i Kalmar och parkerade bilen.
Jag hade bestämt mig. Jag ville se Kalmar Slott.

"Självklart följer vi med dig till Kalmar Slott, mamma!"
Va? Vad hände?
"Ni kan göra nåt annat medan jag går ensam där inne och skrotar."
"Nej, vi vill följa med dig!"


Så sagt och gjort.
De följde till och med med på en guidad tur på "Okända rum" i slottet.
Sen vandrade de med mig runt på Paradvåningen också. Utan att stressa eller tjata om när det skulle vara slut.




"Tack killar för att ni ville hänga med mig idag. Jag är jätteglad över det!"

"Det har varit en rolig dag, mamma!"

För mig var inte slottet i sig det viktigaste idag. För mig var det härligaste att de gjorde detta för mig. 




måndag 27 juli 2015

Två brädor upp, en bräda ner, två steg fram och ett tillbaka

Dagarna har passerat med en faslig fart. Skruvar och spikar, brädor och stolpar, bärreglar och strö, sågar och skruvdragare, vattenpass och tumstock, vinkeljärn och balkskor. Allt har vi använt oss av och både kroppen och knoppen har fått arbeta hårt. I blåst. I duggregn och i ösregn. Nån liten solstråle har letat sig ner mellan molnen en minut eller två. 
Inget slappegöra nånstans. 
Satt upp brädor. 
Jobbat vidare. 
Och kommit fram till att redan uppskruvade brädor har suttit en aning tokigt. 
Ta bort, göra om. 
Lite av liksom "lösning på plats" emellanåt. 


Men tusan vad vi har jobbat på. 
Grabbarna har kämpat på som aldrig förr och hjälpt till helt utan klaga på nånting. Det har väl inte varit skitkul varje minut, det fattar jag ju. Men de har hållit både tålamod och humör uppe. All heder åt er killar! 




"Lite" golvskruvande kan tära på vems knän och rygg som helst. 


Och så kom jag på att ett litet räcke skulle ju vara snyggt i ena hörnet. Så upp med några stolpar lite lätt och snabbt. 


Vid första stolpen gick en sk övningsbräda åt. Men efter den missen satt alla sågningar runt golvbrädorna som  en smäck. 



Humöret uppe trots skitig av all lera och blöt av allt regn och av att behöva ha halva kroppen i havet mestadels. 


Och den gamla bryggan då? 
Den som Gud glömde. Den är nu äntligen på tippen. Och ni kan inte ana hur skön just den könslan är. 

När golv och landgång upp var klar bjöd vi ner bästa grannarna på första fikat på bryggan. De gamla sofforna fick en sista uppgift innan de också forslas till tippen. 


Ca 1000 skruvar senare är hela alltet på god väg att bli klart. Lite ditten och datten kvar att få dit. 


När solen väl tänker visa sig kommer den här platsen bli mitt nya favvoställe.  


Tänk att det som från början var en liten tanke kan bli verklighet. 
Och tänk att den enda ritningen vi gick efter såg ut så här från början. 

Att det skulle behöva ta 20 år för mig och maken att komma på att vi kunde bygga så bra ihop. 
Det är aldrig för sent helt enkelt. 
Från en trälampa till en brygga är steget rätt så långt. Men liksom ändå inte. 


lördag 25 juli 2015

Sommarens projekt börjar likna nåt

För mig som egentligen inte har byggt nåt sen jag gick i trean och snickrade ihop en jäkligt snygg trälampa, är mitt och makens semesterprojekt en otrolig utmaning. 
Ett projekt som i makens huvud har spökat sen vi fick nycklarna till sommarstugan 1 mars 2011. I mitt huvud har det kommit lite mer nu det senaste året. 
Bryggan som liksom ingick i sommarstugeköpet har alltså sett sina bästa somrar. Där vintern och isen genom åren har visat att naturens krafter är det inget man kan göra åt.
Så.
Tillsammans är det alltså meningen att vi ska bygga en fast plattform intill strandkanten, och som ska sitta ihop med den flytande delen av bryggan som vi fick på plats i början av semestern. 


Och solen letade sig fram till slut.

När man har ett sånt här projekt på gång och aldrig nånsin har gjort nåt liknande överhuvudtaget är all hjälp man kan få guld värd. Att då ha två tonårskillar med varsin kompis tillhands är ju helt enkelt toppen. Så mycket muskler på samma plats är kanon och som är villiga att lyfta och bära. Deras initialer finns nu väl bevarade i betongen i cementringarna som ligger på botten.
Och tack snälla vänner för lånet av diverse utmärkta verktyg. Utan dessa hade vi fått hålla på till midsommar 2016. 

Jag i min man har varit tillsammans i snart 20 år. En ganska lång tid i min värld. 
Jag har under dessa år förstått och lärt mig att ur min mans hjärna bara sprutar det idéer. Hela tiden. Om allt.  De tar liksom aldrig slut. Vissa är bra. Vissa är briljanta. Vissa är sådär. Vissa är urusla. 
Jag har, och har ibland haft svårt att helt ärligt hänga med i svängarna när alla dessa idéer presenteras och förklaras med tusen olika argument. Och har jag tillslut köpt en av idéerna har han kommit med en ny minuten senare. 
Jag har försökt komma med lite av mina egna idéer där emellan. Men har knappt hunnit så att säga. 





En stor balja kaffe och fokus

Så att bygga och konstruera denna plattform tillsammans är ett otroligt spännande projekt.  För oss båda. Där maken har gjort ett fantastiskt förhandsjobb. Att komma på hur en fast plattform ska se ut under vattnet och som ska hålla när isen tar över under vintern, har tagit många vändor innan det sista beslutet togs. Självklart tas en hel del nya beslut under vägens gång också.





Vilket teamwork vi är!
Som vi samarbetar. Som om vi aldrig gjort annat än byggt bryggor tillsammans. 

Kolla vad långt vi har kommit. 


Snart kan vi skicka det där gamla åbäket som just nu ligger där under och som knappt håller sig flytande, all världens väg. Men den är oerhört bra att stå på under jobbets gång.


Hur många vintrar som denna konstruktion kommer att hålla får vi helt enkelt se.


Efter bryggjobb är det sen gammalt att man ska ha fredagsmys. 

Och vi är fortfarande sams. 



tisdag 21 juli 2015

Tryckte på paus för en liten stund


Att bara få vara en stund. 
Med en man håller kär. 
Det är livet. 



Tack älskade vän för att jag får vara en del i ditt liv. För att du tar av din tid att vara med mig. Det betyder så mycket. 

söndag 19 juli 2015

Min mors dotter

Träffade mamsen en snabbis idag. 
Det första hon sa när vi möttes var:
"Jösses, att se dig komma gående är som att se mig själv i slutet av 70-talet!"


Har inte bestämt mig för om det var bra eller dåligt. 
Men roligt var det iallafall. 

lördag 18 juli 2015

Många känslor på en och samma gång!


Vet inte var jag ska börja nånstans egentligen. I vilken ände.

Vilken vecka det har varit. 
Vi har blivit bjudna på en otroligt fin, skicklig och spännande fotboll från alla håll och kanter. En stor underhållning och vi på kanten har njutit varenda sekund av Linköpings spel och lagkänsla. 

Det är så mycket.  Det känns så mycket. Känslorna är helt enkelt all over the place.

Stolthet. Glädje. Samhörighet. Lycka. Värme. Trötthet. Smärta. Ledsamhet. Tomhet. Ensamhet. Insikter. Nervositet. 
Alltihopa blandat i en salig röra. 

Jag väljer att skriva om glädjen och stoltheten. 

Uppe med tuppen i fredags.
Grabbarna åt frukost 05.30. För att hinna vakna och sen ta sig från Kungsbacka till Heden. 
Flaggorna vajade i den lätta vinden över SKF arena. Solen sken från en glad och pigg himmel. 
En bra morgon för lite bra fotboll helt enkelt. En 8-delfinal väntade. Mot Marocko. 


Taggade killar på stora huvudarenan. Vid 8 en fredagsmorgon var det ingen stor publik kan man säga. Men vi som var där såg till att höras och synas. 


Och en del hade vaknat tidigt för att komma och kolla på kusin och hans gäng. Lite morgonruggiga men vid gott mod. 


"Vi älskar City!"


"Vi är City-fans allihopa!"


En dramatisk match där det stod 1-1 när domaren blåste i pipan efter 60 minuter. 
De fem killarna som skulle slå de första fem straffarna var på planen. Redo att axla den tunga rollen. 
 6-6 efter ordinarie straffläggning. 
Sen var det dags en efter en av de andra att kliva fram. 
Till slut blev det 8-7 till Linköping. Gastkramande tillställning. Och då hade publikhavet hunnit växa till sig på SKF arena och Heden hade vaknat till på riktigt. 


Till kvartsfinal! Mot Lidingö. 
Oerhört glada och lyckliga killar! 
Föräldrar och anhöriga också. Rena kramkalaset på gräset utanför arenan. Samtal från folk hemifrån som inte hade varit på plats och ville veta, för Gothia appen visade olika resultat i allas telefoner. 
Lyckorus. 
Andra ledare kom fram och grattade. Publik från andra länder på läktaren grattade och high-fivade. 
Helt galen stämning. 


Killarna gick till Scandic Crown som hade lovat att fixa till lite lunch åt dem. Samt att de kunde få tillgång till nödvändig vila och avslappning och massage fram till nästa matchstart kl 14 på Heden 3. 

Nervös väntan. 

Klockan blev 14.
Fullsatt på Heden 3. 
Eller hela Heden var proppfull med folk. 
Vi i den eviga klacken fick tränga oss upp för att överhuvudtaget få en plats på läktaren. 
Det visade sig att vi stod med Lidingös klack på varsin sida om oss. 

Spelet  började och ganska snabbt in i matchen  stod det klart att det skulle bli en oerhört svår kamp. IFK Lidingö var lite större, lite starkare, lite bättre. 
De vann med 2-0 och våra killars Gothia resa var därmed slut. 


Klart att det blev en aning deppigt direkt efter slutsignalen. Alltid trist att förlora såklart. 
Lidingö fick på fredagskvällen spela semifinal mot Tokyo där japanerna gick vidare. Och Hammarby väntade på dem i finalen på Gamla Ullevi idag kl 13.40. Japanerna vann klart 4-1.

Grattis hela FC Linköping City P-99 till en heroisk vecka.
Ni har bjussat på en sån fin fotboll och så otroligt spännande matcher. Ibland inte helt hälsosamt för oss på läktaren.

Men upp med huvudet grabbar! Att vara bland de 8 bästa av ca 190 lag är hur stort som helst!
Ni är ett härligt gäng killar och ni är schyssta mot varann. Ni tar hand om varandra när det behövs och det är minst lika viktigt som det ni gör på planen. 

Go City Go! 


torsdag 16 juli 2015

Herrejösses! Vilken dag!

Vill börja med att tacka för allt stöd från er alla! Så himla gott att veta att ni finns där! 

"Ingela, jag vet. Vi tar en skön promenad till grabbarnas match idag. Det är inte så långt."
Bra ide, sa jag. 
Och han hade rätt i att det inte var så långt. Maken hade bara glömt den lilla detaljen att det var otroligt kuperat ända upp till Guldheden från vårat hotell. 
Ju högre vi kom desto tystare blev vi. Så kan man säga. 


Väl framme på Guldheden Södra hade FC Linköping klart det största klacken på sidan. Trots att det var ett hemmalag vi mötte. 


I brist på tutor o trumpeter hade några föräldrar tagit med sig annat som gick bra att göra ljud av. Helt underbart! 



Kongahälla gjorde 1-0. Luften höll på att gå ur oss alla på sidan. Så orättvist tyckte en helt partisk klack efter att våra killar hade haft spelövertaget nästan hela första halvlek. Helt ärligt har jag nog aldrig sett dem spela sån bra fotboll så som de gjorde just då. 
FC Linköping kvitterade nästan på avspark. Och vi kom in i liksom andra andningen. 
Slutsignalen närmade sig och vi förstod att det skulle bli avgörande via straffar. Aldrig roligt egentligen. 

Coach fick göra några taktiska byten i slutet av matchen då det endast är de killar som är på planen på slutsignalen som får slå straffarna. Det krävs mod att säga nej till att lägga en straff. Det krävs mod att säga ja till stt lägga en straff. Det är det som gör ett lag. 

Men herregud! Hur spännande kan det över huvudtaget få bli? Finns det nån lag på sånt? 

Till slut. 
Det blev 4-1 när alla straffar var avklarade. Alltså 5-2 slutresultat. Jösses! 
Och så jäkla skönt för killarna att få vinna den här straffläggningen. Då det var just på straffar de åkte ut på förra året. 


Ett glatt gäng chillade i skuggan efter match. 


Den här vinsten betydde fortsatt spel. 
Det var bara att ladda om batterierna för nästa batalj. 
Mot Huddinge på Åby plan 1 klockan 18.00. 



Nästan hela Hörvet från familjen Lorentzson fanns på sidan och hejade. 
Även supporters behöver påfyllning av energi och det fick vi på HardRock Café. 

Sen var vi redo. 


"Vi är Cityfans allihopa!!" 

Huddinge bjöd på en tuff start och ledde i pausvila med 2-0. 
Det kändes som en lång väg stt kunna komma tillbaka. 
Men det gjorde de! 
Och som de gjorde det! 
2-1 kom. 
2-2 kom. 

"Vi älskar City! Vi älskar City!"

Och det var ett par minuter kvar av matchen. Jaha. Straffar igen. 
De taktiska bytena gjordes. 
Och då. 
Då klev en gigant fram. Och bara slog till. Och som han slog till. 
3-2 på matchens absolut sista spark. 


"Alla vi som älskar City klappar nu!"
Om det fanns en match mellan Huddinges klack vs Linköpnigns så fanns det bara en klack. Vilket gäng vi är på sidan! 

Pjuh! 
Nu är jag helt slut som människa. 
I morgon bitti klockan 08.00 spelar killarna 8 dels final mot killar från Marocko. 
På SKF's Arena på Heden. 



Vi Kommer att vara där! 
Är ni med oss??