När jag var liten och bodde i Täby Kyrkby så hade jag garanterat världsrekord i att springa uppför såna här trappor på tid. Så himla läskigt var det att ta mig upp och ner i huset där vi bodde, vilket jag såklart behövde göra ett antal gånger per dygn, då hallen var nere och köket där uppe.
Känslan kommer på nåt sätt tillbaka även nu som vuxen när jag nångång behöver öka takten upp, och tar två steg i taget.
Hjärtat börjar att bulta och hjärnspökena tar över.
Nu för tiden är jag inte rädd för mörkret längre. Nu är jag bara rädd för det som kan finnas i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar