Det är helt ok att vara olika.

Ni vet känslan när ett projekt anses klart. Liksom finito. Gjort. Färdigt. Över.

Där är vi nu. Hur skönt är det inte?!

Alla jäkla skruvar i evighet ditdragna. Alla jäkla brädor sågade och på plats för all tid i världen. Som vi har använt varje minut de sista två veckorna för detta.

Universum har varit med ända från början på just denna fantastiska fredag. Vaknade till solsken och inte ens vattenpölar som låg och skvalpade på altanen när jag kom upp vid nio.

I ett huj hade maken och sonen varit och handlat ribbor till räcket och i ett enda andetag var alla ribbor uppsatta.

Igår eftermiddag slet hela familjen i regnet för att sammankoppla den flytande delen och den fasta delen.

Till slut satt den där den skulle. Som en smäck.

Och när räcket var klart idag kom helt plötsligt lilla lounge-soffan nerbärandes av maken och sonen.

"Här kan du ligga i solen medan jag gör det sista!", var makens kommentar.

Och det är just det. Som har varit så jobbigt. Men som numera känns helt ok. Att ligga i soffan medan han jobbar.

Att vara gift med en rastlös "doer" är väldigt bra i många fall. Saker och ting blir gjorda. Fort, snabbt och med många idéer. Samtidigt som det är oerhört stressigt i andra fall. För mig som har försökt att hänga med i makens tempo i en herrans massa år har tillslut insett att jag fixar faktiskt inte det. Jag mår inte bra av det. Inte alls. Vilket i sig var en otroligt skön insikt när den väl kom. När både knopp och kropp säger emot är det Helt klart värt att lyssna på vad det är som systemet försöker tala om för en.

Under årens lopp har jag tillåtit att detta gett mig så oändligt med dåligt samvete när han har skenat omkring och fixat saker och ting och jag innerst inne har känt att jag inte har orkat. Och jag själv har tillåtit mig att undra vad det är för fel på mig som inte har fixat att hänga med i hans effektivitet.

Efter 40 år fyllda har vi äntligen insett både han O jag att det är ok att vara olika. Det är ok att han orkar 24/7 och inte jag. Pjuh!

Ingen av oss är bättre eller sämre än den andra i allafall. Vi är precis lika bra. Men olika. När vi dessutom har kommit till samma slutsats båda två är det enormt skönt.

Så.

Att han bär ner en soffa till vår äntligen färdiga brygga kan ju tolkas som "oj vad hon är bortskämd, där ligger hon medan han får slita".

Men så mycket som jag har jobbat med mig själv för att kunna njuta i just det här ögonblicket är nåt jag nu för tiden unnar mig. Det är inget som har kommit gratis kan jag säga.

Och att vi båda två mår bra i det hela är bara så toppen.