Två brädor upp, en bräda ner, två steg fram och ett tillbaka

Dagarna har passerat med en faslig fart. Skruvar och spikar, brädor och stolpar, bärreglar och strö, sågar och skruvdragare, vattenpass och tumstock, vinkeljärn och balkskor. Allt har vi använt oss av och både kroppen och knoppen har fått arbeta hårt. I blåst. I duggregn och i ösregn. Nån liten solstråle har letat sig ner mellan molnen en minut eller två. 

Inget slappegöra nånstans. 

Satt upp brädor. 

Jobbat vidare. 

Och kommit fram till att redan uppskruvade brädor har suttit en aning tokigt. 

Ta bort, göra om. 

Lite av liksom "lösning på plats" emellanåt. 

Men tusan vad vi har jobbat på. 

Grabbarna har kämpat på som aldrig förr och hjälpt till helt utan klaga på nånting. Det har väl inte varit skitkul varje minut, det fattar jag ju. Men de har hållit både tålamod och humör uppe. All heder åt er killar! 

"Lite" golvskruvande kan tära på vems knän och rygg som helst. 

Och så kom jag på att ett litet räcke skulle ju vara snyggt i ena hörnet. Så upp med några stolpar lite lätt och snabbt. 

Vid första stolpen gick en sk övningsbräda åt. Men efter den missen satt alla sågningar runt golvbrädorna som  en smäck. 

Humöret uppe trots skitig av all lera och blöt av allt regn och av att behöva ha halva kroppen i havet mestadels. 

Och den gamla bryggan då? 

Den som Gud glömde. Den är nu äntligen på tippen. Och ni kan inte ana hur skön just den könslan är. 

När golv och landgång upp var klar bjöd vi ner bästa grannarna på första fikat på bryggan. De gamla sofforna fick en sista uppgift innan de också forslas till tippen. 

Ca 1000 skruvar senare är hela alltet på god väg att bli klart. Lite ditten och datten kvar att få dit. 

När solen väl tänker visa sig kommer den här platsen bli mitt nya favvoställe.  

Tänk att det som från början var en liten tanke kan bli verklighet. 

Och tänk att den enda ritningen vi gick efter såg ut så här från början. 

Att det skulle behöva ta 20 år för mig och maken att komma på att vi kunde bygga så bra ihop. 

Det är aldrig för sent helt enkelt. 

Från en trälampa till en brygga är steget rätt så långt. Men liksom ändå inte.