Tallinn-flashback

Satt igårkväll och pratade med Adde.
Vi pratade om ditten och datten och allt som hör till just det.

Rätt vad vi satt där och pratade så kom Tallnn upp.

"När ska vi åka tillbaka och hälsa på mamma?" 

Vet inte. Snart vore ju väldigt roligt. 

Och så kollade vi igenom några av hans gamla prov och inlämningar från tiden på ISE, International School of Estonia.

Känslan. Som återigen bara bubblar upp inom mig och fyller hela mitt väsen. Som så ofta när just vårt äventyr om och från Tallinn kommer på tal.

I väntan på paraden genom skolan på International Day.

Så otroligt strongt gjort det var av våra killar, en skulle börja i grade 6 och en skulle börja i grade 8, att byta hela sin trygga tillvaro här hemma i Sverige mot en totalt okänd plattform i ett helt nytt land. 

Bara det här att gå från undervisning i svenska till att ha all undervisning på engelska. Sådär över en natt. 

Grade 9:s schema. Notera de märkliga tidsintervallerna. Lunch kl 13.23-14.03. 

Och de lämnade Tallinn och flyttade tillbaka till Sverige efter två år med vetskapen om att de faktiskt klarade det. Med bravur. 

Vilken lärdom. Vilken styrka.

En känsla de kan bära med sig i ryggmärgen under hela sitt liv.

Livet var inte alls helt smärtfritt på andra sidan Östersjön. Inte alls. Inte för nån av oss.

Men det lärde oss massor.

Att ha gått i en internationell skola som drevs av amerikanska ambassaden lärde oss alla att diplom och utmärkelser var en stor del i deras skolvärld. 

När sonen fick gå upp på scenen på avslutningen grade 9 och mottaga detta ur handen på amerikanske ambassadörenvisste stoltheten inga gränser. Det var en fullständig suprice och det var stort.
Först och främst för sonen som hade slitit. Och om ni visste hur han hade slitit. Och detta visade verkligen att hårt arbete lönar sig.
Det är inte mycket osm kommer gratis.

Jag är så oroligt stolt över er, Adam och Calle.

Ni är mina hjältar alla dar i veckan. 

Ni är stora, starka och modiga!

With love!

                           Mamma.

Kvällens middag

Jaha!

Då har jag överraskat resten av familjen med en Italiensk Kycklinggryta till kvällsmat. 

Den såg så himla smaskens god ut där på receptbilden. 

Jag föll direkt. 

Och tanken var att ha den klar när alla tre kom hem från sina träningar ikväll. 

Jaha.

Men den var ganska så god iallafall. 

Jaha...

Att sitta här på Appelskogs bil och vänta är inte så himla världskul. 

Lämnade in Lilla Vit på service i morse.  Och vips så behövdes visst både tändstift och generatorrem bytas. 

För tändstift byter man vid "ca 8000 mil och när generatorremmen har spruckit är det väl en bra ide att byta". Annars kan man visst bli stående var som helst om den får för sig att gå av. Och när den väl har bestämt sig för det alternativet så står Lilla Vit garanterat inte så värst nära nån verkstad iallafall. Det är ju ett som är säkert. 

Så jag sitter här. Och får vänta i 20 minuter till. Bilen har ju bara varit här sen 7.30 i morse. Nu är klockan 16.00. Jag har väntat i en timme. 

På en svart stol. Och dricker kaffe så jag strax ser svart och blir alldeles skakig i hela kroppen. 

Men snart åker jag härifrån. Med en splitterny generatorrem. Och fina tändstift. 

En hel drös med kärlek

En liten vemodig start på den här söndagen.

Jag har drömt så märkliga drömmar under natten. Med min mormor i huvudrollen.
 Om hur viktig hon var för mig när jag var liten. Om när hon dog och jag inte alls var där tiden innan hon valde att lämna jordelivet.
Mormor var gammal och väldigt dement de sista åren. Hon kände inte ingen sina barn och inte heller sina barnbarn. Hon valde att lämna oss samma datum som morfar fast året efter honom.
Med hennes glömska gjorde det för ont i den 20 åriga mig att inte min "vanliga" mormor kunde prata om allt vi hade varit med om tillsammans. Eller att inte bli igenkänd. Jag kände att det var läskigt att min mormor svor som en borstbindare och uppvisade en ilska som jag inte hade sett tidigare. Så jag valde att inte vara nära sista tiden. Det var förresten inte så lätt att vara nära heller för den delen då hon bodde i Jokkmokk och jag 120 mil söderut.

Men iallafall. Nu 20 år senare känner jag mig som en svikare som inte fanns där då. Hon var ju självklart samma fina som tidigare och jag borde ha varit där.

På begravningen i Jokkmokks Kyrka fanns jag hos henne , då fick jag gå in i kapellet en stund innan. En stund med öppen kista, och bara jag och mormor. Så känslofulla minuter att jag ryser än i dag. Jag klappade henne på kinden och sa att jag älskade henne. Hennes hud kändes en aning kall och en smula fuktig och hon låg där så himla fridfull. Och samtidigt så otroligt stark. Min fina, vackraste mormor. Som hade sytt alla mina gardiner till min lekstuga. Som hade sytt alla mina kläder till min docka som hette Anna. Mormor som hade sitt långa, långa hår alltid uppsatt i en knut på huvudet. Denna starka söderböna som flyttade från Söders höjder i Stockholm till Jokkmokk för att göra skillnad. Och vilken skillnad hon gjorde. Som sjuksköterska åkte hon runt på sin spark med medcicnväskan på sitsen, från hus till hus ute på landsbygden mellan sina patienter.

Henne drömde jag om inatt. En vacker dröm. Vi pratade med varandra. Vi tittade på varandra. Vi höll varandra i händerna. Vi kramades. Himlen gick loss i en explosion av vackra färger över hela horisonten. Vi flög ut i oändligheten och endast silutten av oss två kunde ses. Det var varmt och det var det finaste. 

En känsla av lätthet och en enorm kärlek. Och med en våg av tårar över hela mig.

Jag älskar dig mormor!

Och så tänker jag extra mycket på min guddotter och hennes familj just nu. 

All kärlek till er idag och alla andra dagar, Gudis! 

<3

Gudrun kom på besök

Vi hade varit på Kanarieöarna en vecka.
Nyhetssändningarna där nere dominerades helt av den hemska, enorma vattenväggen som just hade skördat så hemskt många dödsoffer och förstört så otroligt mycket på sin väg genom och över Sri Lanka och Thailand.

Det var januari 2004 och vi satt på ett flygplan på väg för att börja inflygningen mot Arlanda mitt i natten.
Jag kan inte påstå att jag är flygrädd egentligen. Däremot känner jag mig så himla liten och maktlös när jag sitter i en kabin med flera hundra andra människor utan att kunna påverka nånting what so ever.
Postafen är en bra och väldigt trygg vän att ha med mig på de flygresor jag ger mig ut på. För åksjukan är nästan det allra värsta. Och med ett sånt piller i systemet så finns inte ett spår av just illamåendet.

Inflygningen mot Arlanda började en aning skakigt. Jag lutade huvudet mot nackstödet och höll mina händer på varsin sida av armstöden.
Det skakiga bara fortsatte. Än mer.
Jag har ingen aning om hur lång inflygningen samt landningen tog. Säkert en evighet.
Jag blundade och sneglade lite åt vänster och var oerhört tacksam över att maken satt med våra fina, fina och duktiga söner på andra sidan mittgången.
Jag hade fullt upp med att klara av mig själv.

När hjulen tog i marken knastrade det i högtalarna och kaptenen tog till orda.
"Välkomna hem till Stockholm och Arlanda. Vi ska vara glada att vi över huvud taget har kommit ner då det är storm och alla andra flygplatser är stängda i hela Sverige.och i Danmark Vi hade fått flyga över till Finland annars!"

Jösses!

Undra på att det hade varit en smula darrigt i kabinen. Även bland personalen.

På E4:an på vägen hem där mitt i natten minns jag att maken fick hålla krampaktigt i ratten hela vägen hem under två timmars tid för att hålla oss på banan. Jag som brukar sova i bilen var klarvaken och höll maken sällskap. Och det fanns inga andra bilar ute alls.

Väl hemma somnade vi alla som klubbade sälar.
Dagen efter vaknade vi och en av ungarna tittade ut på gården och sa att granen såg lite konstig ut.
Den hade ställt sig rakt över häcken och rakt ut över gatan.
Och då såg vi plötsligt hur grannen gick med en plastpåse på sin tomt och plockade upp plastskärvor från gräsmattan. Som det visade sig vara rester från vart altantak som hade flugit som ett segel över till honom och sen krossats mot hans lekstugetak.

Det var Gudrun som hade varit och hälsat på under natten. Samma natt som vi satt i ett jäkla flygplan på väg hem.

Vissa händelser sitter inristat och man minns exakt var man var och vad man gjorde.
1986 när Olof Palme sköts var jag på sportlov i Jokkmokk hos min moster.

När dubbelmordet i Linköping drabbade en kvinna och ett barn var jag på jobbet på Midsommargården. Den andra gången var jag hemma, sittandes på golvet i vardagsrummet hela dagen och följde nyheterna.

När Anna Lindh dog var jag också på jobbet.

Den 9/11 2001 satt jag hemma med sjuka barn och hade tv:n på. Helt plötsligt flög det in plan i World Trade Center. Det andra planet såg jag live.

När Michael Jacksson dog sommaren 2009 var jag i USA och ALLA tv kanaler sände endast om det.
Samtidigt som fågelinfluensan härjade som mest här hemma och vi kom hem från USA med alla dessa fågelsymtom då Adam hade varit väldigt sjuk i Florida och vi andra lite granna. Samhällspliktrogen som man är så ringde jag till vårdcentralen när vi väl hade kommit hem och sa som det var. Och fick svaret att hade vi kommit hem dagen innan så hade vi alla fyra fått lägga in oss i karantän för att utesluta fågelsmittan men att restriktionerna just hade vidgats. ( I USA skrevs det inget om fågelsmittan för övrigt. )

När Whitney Houston dog av en överdos i badkaret var jag i Riga och tittade på när Adam spelade en fotbollsturnering. På Adams tränares födelsedag och allt.

9 juni 2011, på våran tio åriga bröllopsdag satt vi på ett flygplan på väg till Tallinn över dagen för att kolla in några spännande boenden till våran flytt.

När prinsessan Estelle döptes satt jag i soffan hemma i Tallinn med en svensk chokladbit och en jättegod kopp kaffe. Likaså när hennes föräldrar gifte sig. Då regnade det här i Linköping och det blev en perfekt tv-tittardag.

När Breivik gick lös på Utöya stod jag på Heden under Gothia Cup och kollade på fotboll.

Och när Anders kom med hem den 10 mars 2011 och sa att han hade fått ett erbjudande om en tjänst utomlands satt jag vid bordet i köket.

Märkligt hur det kan bli.
Minns ni också var ni var vid specifika händelser?

Året är här

2015! 

Nu händer det. 

Året då barnen som föddes 1997 fyller18 år. 

Inte klokt att vi redan är här. 

Jag har själv inte fattat att det har gått så många år sen jag gick med magen i vädret för första gången. 

De ska enligt lagen fr.o.m. detta år vara helt på det klara med att stå för sina egna handlingar. Och därmed stå för konsekvenserna. 

Sedan 1997 har vi föräldrar kämpat och slitit och proppat dessa barn fulla med värderingar, om vad som är rätt och fel, och att göra fel ibland är ok bara man står för det och vi har öst kärlek över hela deras väsen sen de såg världens ljus för första gången. 

Vi har gjort allt vi kan för att de ska stå så redo som det bara är möjligt när det nu är dags! 

Stort grattis till er alla 97:or! 

Ni är underbara, ni är en fantastisk årgång! Ni är på väg ut i stora världen big time och ni kommer att göra det hur bra som helst! 

Vilka föräldrar ni har! 

Från 2014 till 2015 på ett litet kick

Några timmar av årets sista dag tillbringade vi på landet.
En överjordiskt vacker plats som verkligen har tagit mig till sitt hjärta.

Lugnet. Känslan. En lisa för själen varje gång jag kommer hit.

Vi åkte över dagen för att kolla så stugan hade det bra i vinterparadiset.
Och det hade den. Snön hade dock hunnit smälta bort en hel del så vi behövde inte använda våra medhavda skottmojänger alls.
Vi kollade så att vintervattnet funkade efter att elektrikern fått igång det som felade sist vi var här och vi fick diska i havet.

Färgerna. Hur länge kan man stå och bara titta egentligen? Hur länge som helst.
Men tyvärr hade vi inte tiden att stå alltför länge den här gången. Det blev mest en kik bara. 
För det var ju nyårsafton!
Och vi var tvungna att hasta hem för att sönerna skulle hinna till sina event för kvällen.

Livet ligger helt öppet i dina händer. Du har 100%-igt  eget ansvar att fylla ditt liv med det du vill. Valet är alltid ditt oavsett vilken situation du befinner dig i. Valen är inte alltid så enkla, men det finns alltid ett val. Att säga "jag hade inget val" innebär att faktiskt välja just det och att på så sätt försöka slippa ta ansvar.

Vi valde detta år att fira nyårsafton helt på egen hand jag och maken. Adam var ute på sitt. Och Calle var på sitt.
Jag har nog aldrig i hela mitt liv firat denna kväll bara så här på tu man hand. Jag har alltid haft så mycket på agendan och haft så många människor runt omkring mig denna kväll i alla tider, men inte detta år.

Och känslan av att det finns en människa i hela världen som väljer att fira sin nyårsafton med mig är så ofattbar stor att det knappt går att greppa. Att jag väljer att fira min kväll med honom är liksom så självklar och känns därför inte lika stort för mig. Men att han väljer att vara med mig…..Att vara utvald. Eller om det var JVM i hockey som lockade.... Men ändå. Iallafall. 
Skapligt stort ni! ( Östgötskan har tagit över mitt språkbruk märker jag till min stora fasa! )

Färska musslor från Allfisk kokade vi till förrätt.
Men herregud så jäkla gott det blev. Jag var en aning skeptisk innan måste jag erkänna. Men så klockrent det blev. Med en sås på vittvin, shalottaenlökar och vitlök. Samt en skvätt grädde att runda av med.

Allfisk stod även för resten av vår mat denna kväll. En skaldjursplatå med alla möjliga härligheter på.

Som vi smaskade. Till Juniorkronorna på Tv som vann över Schweiz med 5-1. 

Av alla rester kokade vi sen en underbar fond på. Som vi ska göra en god soppa på vad det lider.

En lugn och skön nyårskväll.
Våga fira själv var vår paroll.

Strax innan tolvslaget stod jag på farstukvisten och njöt av alla fina färger som visade sig på himlen åt alla håll och kanter. Jag såg att det avfyrades en hel del från vändplanen längre ner på gatan. Lite sugen på sällskap precis vid övergången mot 2015 blev jag allt och traskade dit. Där stod många av grannarna med sina gäster och skålade med sina glas på silverbrickor. Lite kramar och lite prat. Några av grannarna följde med hem för att skåla även med min man efteråt som valde att stanna inne på tolvslaget. En timme senare låg vi till sängs. Ja, inte med alla grannarna såklart. De hade gått hem då. 

To all of you from all of us
Happy New Year from the Lorentzson family.