Tallinn-flashback

Satt igårkväll och pratade med Adde.
Vi pratade om ditten och datten och allt som hör till just det.

Rätt vad vi satt där och pratade så kom Tallnn upp.

"När ska vi åka tillbaka och hälsa på mamma?" 

Vet inte. Snart vore ju väldigt roligt. 

Och så kollade vi igenom några av hans gamla prov och inlämningar från tiden på ISE, International School of Estonia.

Känslan. Som återigen bara bubblar upp inom mig och fyller hela mitt väsen. Som så ofta när just vårt äventyr om och från Tallinn kommer på tal.

I väntan på paraden genom skolan på International Day.

Så otroligt strongt gjort det var av våra killar, en skulle börja i grade 6 och en skulle börja i grade 8, att byta hela sin trygga tillvaro här hemma i Sverige mot en totalt okänd plattform i ett helt nytt land. 

Bara det här att gå från undervisning i svenska till att ha all undervisning på engelska. Sådär över en natt. 

Grade 9:s schema. Notera de märkliga tidsintervallerna. Lunch kl 13.23-14.03. 

Och de lämnade Tallinn och flyttade tillbaka till Sverige efter två år med vetskapen om att de faktiskt klarade det. Med bravur. 

Vilken lärdom. Vilken styrka.

En känsla de kan bära med sig i ryggmärgen under hela sitt liv.

Livet var inte alls helt smärtfritt på andra sidan Östersjön. Inte alls. Inte för nån av oss.

Men det lärde oss massor.

Att ha gått i en internationell skola som drevs av amerikanska ambassaden lärde oss alla att diplom och utmärkelser var en stor del i deras skolvärld. 

När sonen fick gå upp på scenen på avslutningen grade 9 och mottaga detta ur handen på amerikanske ambassadörenvisste stoltheten inga gränser. Det var en fullständig suprice och det var stort.
Först och främst för sonen som hade slitit. Och om ni visste hur han hade slitit. Och detta visade verkligen att hårt arbete lönar sig.
Det är inte mycket osm kommer gratis.

Jag är så oroligt stolt över er, Adam och Calle.

Ni är mina hjältar alla dar i veckan. 

Ni är stora, starka och modiga!

With love!

                           Mamma.