torsdag 29 december 2011

Hej, vad det gick!

Nu har vi kommit hem igen! Det är torsdag och det är skönt att vara hemma igen.
Home is where I lay my heart, finns något som heter. Och nu la jag just hjärtat här. Just för nu.


Så här kaxiga var vi vid åttahugget på onsdagkvällen ungefär.
Middag inbeställd och vi skålade för en ganska mysig tillvaro.

Men vid närmare eftertanke borde vi ha vetat vad som komma skulle.
När vi hade kört upp med bilen på båten så kom nämligen besättnngsmännen med sådan däringa bromsklossar som de fäste vid varje däck på bilarna.
Och vid alla mina resor tidigare har jag aldrig sett just det momentet, kan jag lova.



Vi gick och la oss ganska tidigt. Familjen var rätt sliten och med en lite hängig son tyckte vi det var helt ok med en kväll i hytten.

Jag kollade på den svenska serien Misterioso som vilken faktiskt handlar om Tallinn. Det var roligt att känna igen lite vyer.
Efter den släckte vi och slocknade alla fyra på en gång.

För att ca två timmar senare vakna igen.
Av känslan att du befinner dig allra högst upp på en topp för att sedan känna i magen att du bara rullar rakt ner.
Som det gungade.
Jag vaknade, maken vaknade och den store sonen vaknade. Till slut även lilleman.

Det var liksom sådant där gung att man nästan lyfte ur bädden för att efter den vågen rulla ner igen.
Och det gick åt alla håll. Man rullade både uppåt, åt sidorna och fram och tillbaka.
Maken fick gå upp och klä på sig och gå till till receptionen för att hämta påsar. Inte för att slänga skräp i.

Men både jag och barnen hade tagit ett åksjukepiller innan och det är ju, måste jag säga, världens bästa uppfinning.
Även om vi tyckte att det gungade alldeles förskräckligt så förblev påsarna oanvända. Vilket var otroligt skönt. Ett under om du frågar mig.

Så efter nån timme eller två, vilket iofs var väldigt långa timmar, så blev vi bokstavligen vaggade till sömns.
Eftersom jag tillhör den sorten som ofta och lätt känner av åksjuka så har jag lärt mig ett antal tips under årens gång.

Åk aldrig hungrig.
Fäst ögonen långt borta i horisonten.
Ligg helst raklång om du känner av illamående. Skönt att ha huvudet i samma läge som resten av kroppen då du får blodet att gå runt där det ska.
Andas lugnt och stilla.
Behåll lugnet.

Maken somnade om direkt den lyckosten.
Jag och killarna låg och andades lugnt och sansat och till slut hörde jag hur deras andetag blev längre och längre.

SEn var det bara jag kvar.

Och man är inte särskilt kaxig när man ligger där. I en hytt. Mitt ute i ingenstans. Samtidigt som man vet att Tallinn ligger åtta timmar därifrån.

Makens omtänksamma ord när jag sa att jag kände ett visst obehag över det hela:
-"Tycker du att vi ska gå av?"

Det är kärlek!

tisdag 27 december 2011

Vad sa han?

Precis innan maken stack iväg på ett ärende alldeles nyss, bad han mig göra en sak medans han var borta.

Jag vet att jag svarade: Inga problem!


Nu är bara frågan, vad var det??



Japp!
Nu kom jag ihåg!
Jag skulle ta fram killarnas porträtt så de kommer med till Tallinn.
Sagt och gjort!



Den översta bilden hängde i fotografens skyltfönster när jag helt apropå gick förbi en dag för typ 14 år sedan, och skulle fråga när hans bild var klar. "Åh, den där nunan känner jag igen", tänkte jag överraskat och så var det min lille goding som kollade mig rakt i ögonen genom skyltfönstret.




För tolv år sedan är denna bild tagen. Jag hade fullt sjå att få goding nummer två att överhuvudtaget hålla i bandyklubban, med goding nummer ett som oxå ville ha uppmärksamhet i bakgrunden. Och när det till slut gick, så sa maken när vi fick bilden: "Han håller klubban fel."

Det gör han inte längre. NU håller han klubban perfekt och är riktigt duktig att hantera den. Faktiskt!

Roligt!

Barrlös och feber

Kvällen igår förflöt väldigt mysigt.
Varmt och kosigt i glada vänners lag.
De droppade in lite smått där efter 17.00 och stannade till en bra stund in på kvällen.
Vi träffades och det kändes inte alls som om det var så himla länge sedan vi sågs sist.

Men det är väl det som kallas vänner. Man tar liksom bara vid där man slutade senast. Inga konstigheter alls.


Inte ett barr, så långt ögat kan nå!
Jo, på granen förstås. Men inga på golvet. Fast den fick stå helt ovattnad under en veckas tid.
Årets exemplar av gran har nog varit den bästa på väldigt många år.
Det får vi tacka årets granhuggare för. Tack tack!

Nu är i vilket fall praktexemplaret ett minne blott.
Snabbt som blixten plockade jag ( märkligt att man blir ensam just vid denna lilla ceremoni, aldrig vid själva upptagandet ) ner alla kulor, glitter och lampor. Lade dem i jullådan och snabbt bar ner dem i källaren.
Lika mysigt som det är att ta fram alla julsaker, lika skönt är det att plocka undan.

Så nu ligger Herr gran på garageuppfarten och väntar på vad ödet har i åtanke för hans nästa liv.



Hej då, julen. Vi ses nästa år igen!





Dagmar har iallafall tagit med sig en av våra utelyktor på sin väg.
Krossat glas och trasig lykta lämnades kvar. Hyggligt. Men vi kom väl lindrigt undan har jag förstått. Stackars alla som fått hus och hem förstört.

Nej, nu ska jag in till sjuklingen. Måste vattna honom lite, tänkte jag säga. Stackarn ligger i 39 graders feber och är inte särkilt kaxig, kan jag säga.
Men med lite alvedon i kroppen fick han i sig lite mer vätska. Skönt.

Har kompisar i Tallinn som ska över till Sverige och fira nyår. De ska med färjan som avgår 18.00 från Tallinn ikväll. Som jag håller tummarna för deras resa!

måndag 26 december 2011

Kul-att-ses-igen-mys

Ikväll kommer lite löst folk över på en liten myskväll. Vi har sagt att vi finns hemma från klockan 16.00. Har vi tur dyker det upp några trevliga mys-sökare. Annars har vi lite extra gott till frukost imorgon.

Jag förbereder lite smått med kex, ananas, ost, frukt och godis.
Hoppas de har ätit innan, för det bjuds inte på någon mat.

Notera plastglasen. Smidigt som bara den. Hade inte så mycket att välja på iofs. De äkta glasen finns inte hemma. De finns hemma. :)




Ljusstaken i fönstret i bakgrunden stod redan så fint på sin plats när vi kom hem förra veckan.


11 sms under natten

Inatt har stormen Dagmar dragit över himlen.

Vi har under nattens timmar fått elva sms från vår el-leverantör i Smultronstället, alltså vår sommarstuga.
Sms:en har berättat om strömavbrott och sen har vi även fått uppdateringar om hur reparationerna har fortlöpit.

Maken var där igår och kollade läget och då såg allt ok ut. Vilket med facit i hand var helt i onödan,
för med vetskap om storm och strömavbrott ville han åka iväg idag med.

Vi har ett litet utespa på altanen vid Smultronstället, som vi precis har fått att funka perfekt, och skulle det visa sig att strömmen inte har hoppat igång just där när minusgrader eventuellt kommer, så blir det frusna vattenrör och det hade vi ingen lust med.

Kan hända att våran brygga har rört på sig en smula under stormens gång och vart båten har tagit vägen har vi ingen aning om ännu.

Så det var ju bra att maken tog bilen för att åka och kolla.
Själv sitter jag i morgonrocck och har precis plockat undan frukosten.

En i min värld alldeles förträfflig arbetsfördelning.

söndag 25 december 2011

Kan inte sova

En otroligt chill dag.

Nästan vågrät ställning hela dagen.

Killarnas julklappar ligger huller om buller i hela vardagsrummet.
Någon har inte tagit tag i det. Och varför skulle vi göra det egentligen?
Allt ska ju ändå bara ner i alla väskor om en dag eller två.


Nu ligger alla mina killar i sina sängar och snusar. Kan höra dem alla tre ända till soffan. Trygghet.

Snart ska julgranen, som för en vecka sen var snabbt uppe, plockas ner och kastas ut.

Det är dags att börja packa igen lite smått.
Att leva i kappsäck fast man är hemma är inte så himla roligt en längre tid. Och att packa för att åka hem känns lite märkligt det med. Om ni förstår vad jag menar?



PÅ onsdag kväll ska vi åka med färjan över till Tallinn.
Att Dagmar går bärsärka gång just nu känns ganska betryggande. För då kanske den har slutat att fläkta så väldigt när det är vår tur att vara på öppet hav.
Apropå Dagmar så var det tur att vi bytte fönster i huset förra vintern. Med de gamla glasen hade vi korsdrag när vi satt i soffan om det blåste ute. Nu känns nästan fönstrena tryggare än väggarna. Tack för det, Rapps Glas!

Nu är klockan snart halv tolv. Svensk tid. Halv ett estnisk tid.

Juldagen 2011 är till ända.

Dagen efter

Jaha.

Då är det dagen efter årets mest uppschaussade dag. En dag för vila och återhämtning.

En dundermysig julafton hemma hos makens yngsta, men längsta lillasyster och hennes familj.
Dagen förflöt med massor av mat, klappar och godis. Många barn. I alla storlekar och åldrar, allt från 40 år till 9 månader. Och så en underbar farmor och farfar.

Allt var otroligt fint ordnat.

Men mitt i allt det juliga och fina så satt jag och tänkte på min mamma, pappa och finaste brorsa.

Pappa och hans sambo höll till i Floda hos sambons dotter med familj.
Jag hoppas de hade det lika mysigt som vi. Det vet jag att de hade.
Tror inte man kan bli för gammal egentligen, för att längta och sakna.
Innerst inne en liten uns av ledsamhet över att vi bor så långt ifrån varandra.
Men jag är glad och tacksam för att pappa har det bra.

Bror hade bjudit in att fira jul hos hans familj i Blekinge.
Våran mamma tackade ja till den inbjudan så hon tog sig en sjutimmars bussresa häromdagen. De var hemma hos brorsans svärföräldrar och mös.
Vi tackade nej.
Ett beslut som var både lätt och svårt att ta.
Lätt å den sidan att vi inte ville eller orkade åka runt i Sverige den korta sejour vi är här hemma.
Svårt därför att det var så länge sedan vi sågs.
Jag tror inte man kan bli för gammal för att längta och sakna.
Innerst inne en uns av ledsamhet över att vi bor så långt ifrån varandra.
Men jag är tacksam över att mamma och brorsan har det bra.

Nu börjar planeringen för hemresan till Tallinn.

lördag 24 december 2011

En Riktigt God Jul

Julaftonsmorgon klockan 10.20 läses och öppnas detta:

"Jag vet att du denna gillar
För det gör nog de flesta killar.

Jag vet att du kommer komma den nära,
Men den här är bara för att lära!"


Dagens hittills bästa rim samt juklapp var från lillebror till storebror.
Klockren till en 14-åring.



Nu drar vi med tomtesläden till killarnas faster och kör järnet hela dagen.

God Jul till er alla!!



fredag 23 december 2011

Underbart

Att vakna på morgonkulan när det fortfarande är mörkt ute. ( Iochförsig av ett sms från svärmor klockan 06.50.)
Maken vaknar samtidigt. Ligga där under täcket och småprata med varandra.
Länge.

Somna om.




Efter en stund vakna till liv igen.

Höra röster från vardagsrummet. Höra knastret från brasan.
Känna doften av nybryggt kaffe.
Söner och make myser tillsammans.
Framför brasan sitter de och pratar i lugn och ro.

Snart frukost.

Livet på en pinne.

torsdag 22 december 2011

En liten historia från livet ( skrivet för ett år sedan )

Jag minns min barndomsjular precis som om det vore igår.


Och det är det ju, kan man faktiskt säga. Nyss alltså.





Vi firade alltid julafton hemma. Jag, min älskade lillebror, mamma och pappa.


Och hela julen för mig o brorsan började alltid kvällen innan själva julafton.


Mamma o pappa hade en garderob, samma varje år, som de "gömde" alla


julkappar i.


När granen var klädd iallehanda prydnader var det så dags för oss att fylla


golvet under trädet med klappar.


Och som vi gick mellan denna garderob och vardagsrum. Vi fick


bara ta ett paket i taget, bestämde vi. Annars gick hela proceduren liksom


för fort.Och vi fick inte springa.





Själva julaftons morgon tillbringades framförtv:n och jullovsmorgon.


När programmet var slut så var det dags att få öppna ETT paket under


granen. Båda två visste vi exakt vilket vi ville öppna. Det hade vi redan


bestämt kvällen innan.


Frukosten åt vi upp och sen var det dags att fylla en korg med lite andra julklappar


för nu var det dags för familjen Rings årliga julrunda.


Vi tog bilen och åkte runt till våra vänner. Samma precedur hos varje familj.


Vi bytte klappar och fick lite gott fika.





Väl hemma igen var klockan dags för Kalle Anka. Den kollades på med stora ögon, för det enda tecknade vi var


vana vid var Tecknade Pärlor en kvart på söndagkvällen. Favoriten var Robin Hood, och är det faktiskt fortfarande.





Skinkan togs fram och vi doppade bröd, väldigt viktigt att inte doppa för länge. Vi lärde oss att bre på senap.


Att man kunde ha köttbullar och lite annat på julbordet märkte vi först lite senare.





Och nu äntligen! Nu fick vi öppna resten av alla klappar. Vi turades om att vara tomte.


Våran mormor o morfar bodde i Jokkmokk på den här tiden. Klappar hade skickats i tid så de fanns hos oss.


För att liksom känna att vi ändå var nära dem så spelade vi in hela öppningsceremonin på band. Tryckte på Rec

på världens största bandspelare


och så kände vi oss nära. Så nära vi bara kunde.





Vi slog in bandet i ett paket och skickade det till bästa mormor o bästa morfar.


Kvällen slutade med att leka med allt nytt. Klä på dockan sina nya kläder, sätta dockan i sin nya stol.


Brorsan lekte med sina älskade bilar.





Jag minns min barndomsjular med värme o tacksamhet.

..

Lugnt i lägret

Nu har vi varit på resande fot i snart en vecka.

För alla nyfikna kan jag bara meddela att det fortfarande är lugnt i lägret.
Killarna har hållit sitt löfte till varandra trots denna provisoriska tillvaro.

Iallafall någorlunda.

Nu är jag snart på väg till Skavsta Flygplats för att hämta hem maken. Han är saknad och efterlängtad.

Sen är familjen komplett och julen kan göra sitt antågande.

Den kommer ju vare sig jag vill det eller inte så det är bara att gilla läget och hänga med tåget.

Jodå, jag gillar julen.
Jag tycker om lugnet. Jag tycker om närvaron med familj och nära och kära. Jag älskar barnens tindrande och förvansfulla ögon. Jag gillar att klä granen och göra pepparkashus. Jag tycker om när jag hittar ett paket och känner att just det passar mina söner perfekt. I år tycker jag tom om julkalendern på TV. Jag älskar att tända ljus och krypa upp i soffan och känna doften av glöggen och granen.

Där räcker det för mig.

Det andra kan jag på något sätt liksom vara utan.
Rivet och slitet i affärer. Känslan av alla måsten. Jämförelsen med alla andra. Alla duktiga som bakar och pyntar hela huset. All mat som ska ätas och framför allt fixas till innan. Inte klokt på en fläck egentligen hur mycket överflödig mat som ska intagas. Under så kort tid. Hur blev det så? Har det alltid varit så?

Och hur många julklappar köps bara för att det ska se bra ut?
Och hur många blir utan?

Julens högtid är en känslig tid. För många.
Min önskan är att känna mig mer delaktig och göra skillnad hos de som verkligen behöver.
Nån gång ska jag se till att den önskningen går i uppfyllelse. På något sätt.

Hur känner ni andra inför julen?
Vilka känslor väcker den hos dig?

onsdag 21 december 2011

Mitt - i - livet - fundering

16 år har jag o mannen i mitt liv varit tillsammans.
15 år har vi varit förlovade.
10 år har vi varit gifta.
14 år har vi varit föräldrar.

Helt klart mitt personliga rekord. Har aldrig varit ihop med nån så länge förrut.

Det känns som om det har varit han och jag hela livet.
Att åren innan han fanns med i bilden var en lång förberedelsetid och transportsträcka tills den kvällen på Berns Salonger och han plötsligt stod där med hela sin uppenbarelse framför mig för 16 år sedan.

Första tiden pendlade vi mellan Täby och Linköping varje helg. Men efter ett halvår kände vi att det var dags att ta ett beslut. Skulle vi satsa eller skulle vi strunta i det?
Vi satsade så klart, och jag som hade vikariat på en förskola flyttade söderut. Till östgötskans förlovade land.

( Så länge jag och sönerna var hemma på dagarna höll jag stockholmskan i ett hårt grepp, men när de började på dagis hade jag inte längre en chans.)

Sen dess har vi kämpat.
Man kan ju lätt säga att livet inte alltid är en dans på rosor. Med min man förresten, alrig ett liv med dans.

Vårat förhållande har verkligen gått upp och ner och det har varit blandat med både glädje och kriser. Givetvis.

Jag har stött på par som säger att de aldrig har bråkat eller har varit osams eller aldrig tjafsat. Men då undrar jag genast vem den människan ljuger mest för? Sig själv eller för mig?
Jag kan inte tänka mig att ett par kan gå genom livet utan att ha bråkat. Då måste någon ha gett sig varje gång, nån måste ha gett med sig och bara fogat sig efter den andre. Hur bra mår paret då egentligen?
Men det har ju inte jag med att göra. Inte alls faktiskt.
Jag kan bara ta ansvar för mitt liv och göra det bästa jag kan med det.

Medelålderskris? 40-årskris?
Vad är det?
Jag hade en period i livet precis innan jag skulle fylla 30 år. När jag kom till en punkt där jag undrade om livet skulle se ut så här?
Blev det inte mer än så här?
Jag var tvungen att göra nåt och ändrade min yrkesbana helt. Det blev min vändning. Just då iallafall. Dalar kommer ju emellanåt fortfarande.
Det som hjälper mig är att kunna få prata av mig. Att ha vänner som orkar lyssna, att ha en make som orkar lyssna. Nån gång tom få hjälp av nån helt oberoende utifrån.

Varför skriver jag om allt detta?
Jo, därför att jag märker att människor runt omkring mig går oxå igenom dessa faser. Och det känns så skönt att veta. Det känns skönt att veta att jag inte är ensam.
Människor jag tycker om och håller kära faller ihop och kämpar sig uppåt igen.
Och det är ok. Det är inte skamligt!
Jag tror det är enormt viktigt att ta tag i det som känns jobbigt och inte bara gömma undan de känslorna. Vem orkar le hela livet? Och skulle jag le hela tiden så betyder inte det att jag är lycklig jämt och ständigt.
För någonstans kommer de tillbaka. Kanske i en annan skepnad bara.
Man ska inte vara rädd för det jobbiga. Jag tror man växer av att veta att man fixar även sånt.

Att fly från sina känslor genom att jobba alldeles på tok för mycket, eller ta till alkoholen eller hitta nån annans famn att landa i är inte att ta tag i det hela. Även om det nånga gånger kanske skulle vara det absolut lättaste.

Om man nu ger sig själv chansen att gå igenom det som är jobbigt så kanske man kommer fram till att livet med sin partner inte alls är det man önskar att gå vidare med. DEt viktigaste i det läget är ändå att man behandlar varandra med respekt och hänsyn.

Som skilsmässobarn själv anser jag att skilsmässa är ett bra alternativ om paret har provat allt annat. Om man som vuxen kan titta sig själv i ögonen och säga att "jag gjorde allt jag kunde".

För det finns inget värre än att som barn känna den där stämningen hemma . När mamma och pappa bor ihop men man sóm barn känner att det borde de inte göra.
Men ingen av dem säger nåt.

Då är det bättre att ha dem på var sitt håll.


Barn är kloka små individer som är väl värda att lyssna på.


Men viktigast av allt är jag lyssnar på mig själv.
Och på mina vänner när de behöver det.

Tack för att ni finns!

måndag 19 december 2011

Inte här oxå

E så jävla trött på tvättmaskiner som inte funkar att jag kräks på dem snart!!

Såna ska bara tuta och gå!

Utan att tjafsa ska de göra det de är köpta för att göra.

Alltså snällt tvätta den tvätt som jag lägger in i den för att sedan ge mig en fräsch och härlig hög att hänga upp.

Jag hänger den fräscha högen gärna. Jag viker tvätten när den torkat. Jag stryker det som behöver strykas mer än gärna.

BARA MASKINEN GÖR DET DEN SKA!

TVÄTTAR!!!!

Smått o gott

Julgranen klädd!



Lite julfint har vi allt fått.
Även om bilden är lite suddig.





Där hängde den. Hemma hos mamma. Tavlan.

I snart 40 jular har den följt mig. Så även iår.
En fin tomtemor som har funnits med mig hela barndomen.
Kärlek. Trygghet.




Julmust fanns i drivor hemma hos mamma när vi kom i fredags.
Vi har saknat lukten. Vi har saknat smaken. Vi har saknat hela flaskan.





I fredagskväll när vi hade landat i hytten på Balitc Queen, och kommit någotsånär i fas med andningen efter vår senaste stresstimme, gick vi till Grillhouse. Från killarnas skola var vi fyra svenska familjer som åkte samma båt hem. Vi slog oss samman och gjorde sällskap vid middagen. Ingen av oss var särskilt sugna på julbuffen.

Sonen högg in på denna spännande rätt. En oxfile att steka själv på het lavasten. Smidigt och han fick den precis som han ville den.

Själv tog jag räkor på het lavasten. Ingen höjdare alls!

Det här inlägget var mest en test om jag kunde lägga ut bilder med min telefon och grannens WiFi.

Och det gick ju!!

söndag 18 december 2011

Hemma

Kom hem idag, söndageftermiddag, efter att jag o killarna har varit hos mormor och firat lilljulafton med härliga julklappar, fantastisk mat och störtskönt sällskap.

Vi hade en del fundamentala bitar att fixa innan livet kändes ok här hemma.
Det är bara att konstatera att olika saker är olika viktiga för oss alla.

För mig kändes det viktigt att ha ett telefonnummer att nås på. Att kunna ringa här hemma i Sverige till nära o kära. Så det fixade vi igår, på Expert i Nyköping. Tre kontantkort inföskaffade.

För andra var internet uppkopplingen absolut viktigast.
Så in till grannen och fråga om vi kunde snylta lite på deras WiFi.
Hyggliga som de är så fick vi det. Tyvärr hittade inte alla strålar in till oss iallafall och då var de så hyggliga att vi fick låna ett mobilt bredband - riktigt hyggligt.

För andra var granen viktigast att få upp. Den skulle tas in från altanen där svägerskans familj hade ställt den efter att ha huggit den i skogen. ( De har för övrigt huggit fem granar nere i svärfars skog i Mullsjö, en till varje familjemedlems familj.)
Så in med den samtidigt som jag sprang in till grannen med datorn och samtidigt hämtade upp jullådor från källaren. Ibland tror jag mammor har armar och ben som en bläckfisk. Samt ögon i nacken.

Allt skulle ske på en och samma gång och det blev en aning smårörigt.
Ja, men det är väl bara att göra en sak i taget, kanske ni alla kloka läsare tycker.
Och det hade det ju varit om vi alla hade tyckt att samma sak var viktigast.
Men det var inte så lätt att välja och bara bestämma och köra över den som då eventuellt hade fått vänta på sin tur.
Vi hade ju alla tre verkligen väntat på att få komma hem, boa in oss och få allt att kännas som vanligt liksom.

Men! Som vanligt löser sig alltid saker occh ting till det bästa.

Så nu är granen klädd, internet funkar, telefoner funkar, PS3:an inkopplad och funkar, sängar bäddade, kylen iallafall halvfull, en kille på fotbollsträning. Tråkigt nog har vi endast tre kanaler på TV:n. Men jag tror nog vi överlever just den biten. :)

Annars har jag en kort reflektion bara kvar att tillägga.
I alla hus här hemma i Sverige lyser det så otroligt fint och vackert och mysigt med alla stakar, stjärnor och utebelysningar.

Ett enda hus elförbukning här i Linköping skulle skulle täcka hela det området vi bor i, i Tallinn.
Bara en liten tankeställare jag fick när jag körde runt här med bilen och såg hur ljust det är.

Fast det är mörkt.

lördag 17 december 2011

Resan

Åh, herregud!

Ni som känner mig vet att jag alltid vill vara ute i god tid när jag har en tid att passa.
Kanske emellanåt lite löjligt tidigt ute. Det liksom går en smula till överdrift åt det hållet istället.
Det är ju inte särskilt kul att vara värd eller värdinna tex om gästen kommer en halvtimme innan utsatt tid. Och värden kommer och öppnar dörren nyduschad i handduk runt höften.
...eller förresten, just den scenen lät ju lite trevlig....som gäst iallafall.

Jaja.

I gårmorse hade iallafall maken lämnat sin stora bil hemma, parkerad så fint alldeles utanför garageporten. Själv tog han taxi till sitt jobb där en annan bil stod och väntade på honom.
Med nytvättad och nytankad Volvo kulle jag köra killarna till skolan för sista gången detta året.
Vi gjorde oss klara och skulle just gå ut till bilen när jag kom på att jag aldrig fick bilnyckeln av maken. Shiit!

Kollade snabbt av läget och såg att Lilla Vit inne i garaget nog skulle gå att trixa ut med lite snygga rattningar och nån som höll ögonen på allt runtomkring.

Sagt och gjort och tiden rann iväg som aldrig förr!

Stor son fick flytta på mina fyra sommardäck i garaget samtidigt som jag åkte fram och tillbaka där inne i garaget och försökte få ut mig. Till slut förbi den stora Volvon som stod där så retsamt och bara kollade på.

Väl ute på utfarten behövde jag vända Lilla Vit för att jag ville komma med nosen ut först för att slippa backa genom den lilla springa av luft som fanns mellan Volvo och grind.
Smidigt som attan vände jag på en femöring och med varsin kille på bilen var jag ute på ett kick.
Där fick jag impa på sönerna, kan man säga.

Dagen gick och killarna fick sina första betyg. Det är ju oxå en historia, men det tar jag en annan gång.

På eftermiddagen skulle maken komma hem för att lämna nyckel och åka med sin bil till hamnen för att säga hej då.
Senast klockan 17.00 skulle alla passagerare med bil vara incheckade och klara för avfärd. Vi packade bilen och drog mot hamnen med ett barn var i bilarna.
Märkte ganska tidigt att vi inte har åkt mot hamnen en fredag eftermiddag förut. Vi hade totalt missbedömt tid och antal bilar på denna sträcka.
Hjärtat började gå upp lite i takt ju närmare sekunderna kom 17.00.

Väl nere i hamnområdet ångrade jag stenhårt att lillebror satt i den andra bilen för det innebar ju att dyrbara minuter skulle gå åt till att försöka hitta ett bra ställe att stanna och få honom in i min bil. Svettigt!

Maken rullade in i hamnområdet före mig och stannade. Jag hade endast ögonen på hans bil och stannade bredvid.
-"Läste du på skylten om var D.terminalen är?", frågade maken.
-"Va, nej, jag hade bara ögonen på din bil. Jag såg ingen skylt.", sa jag.

Nehe! In i bilarna igen och jag körde efter maken. Naturligtvis körde vi alldeles galet och hamnade bland alla lastbilar. Fort, vänd och tillbaka.

Jag körde racer där inne och hamnade tillslut vid ett incheckningsställe.
Maken kom upp bakom och Lilleman hoppade snabbt ut och in igen i min bil.
Detta var en situation som inte alls var särskilt hälsosamt. På något plan.

Hej svejs till pappan och så in mellan grindarna.

Efter incheckning skulle vi köra upp på landgången upp till Baltic Queen.
Höll på att ta första bästa landgång, men blev uppsprungen av en vakt i reflexväst att ta nästa. Som sista personbil klockan 17.05 äntrade vi cardeck och hamnade tillsammans med alla lastbilar ändå.

Så vi var ju på rätt ställe från början, kan man ju nästan säga.

Och så var det ju tur att vi i morse vaknade i Stockholm och inte i Helsingfors.

fredag 16 december 2011

Kan jag få det skriftligt?

Från baksätet på vägen hem efter killarnas julavslutning hör jag detta:


-"Brorsan, ska vi inte lova varandra att inte bråka på hela jullovet? Det blir så mycket roligare då."

Trodde inte mina öron.
Väntade spänt på vad hans bror skulle komma med för svar på detta fantastiska erbjudande. Jag rörde inte fena utan satt där och låtsades som om absolut inget särskilt just hade inträffat.

-"Ok. Vi kan lova det. Nu åker vi hem och spelar X-box."

-"Jaaa, så packar vi ner din PS3:A till Sverige."
( saken är att de har tjafsat om vems konsol som ska med till Sverige..)

Höll på att ramla av stolen. Tur jag hade ratten att hålla i.

Nu har det gått två timmar och det är ännu lugnt i lägret.

Kan bli ett riktigt härligt jullov. För alla.

torsdag 15 december 2011

Tack för hjälpen, min gosse

Vi kommer hem till Tallinn och firar nyårsafton. Färjan anländer torsdag förmiddag, tror jag.
På fredagen ska vi hämta upp vänner på flyplatsen som ska fira nyårsafton med oss här.

Ska bli hur kul som helst!

Eftersom vi har lite ont om tid mellan vår ankomst och vänners ankomst bestämde jag att jag städar nu istället. Så är liksom det klart.

Maken har fått välja vilken toa han tänker använda under sin ensamma vecka här hemma. De andra två har jag nu skurat rent.

Bad stor son skriva två lappar om att dessa två toaletter from nu är avstängda. För att sedan sätta dessa på respektive dörr.









Man kan säga att lappen jag bad honom Att skriva såg lite annorlunda ut i mitt huvud.




Men jag hoppas att budskapet går hem hos alla nu.

Outside the box så här på en torsdag

Först en Hej då fika efter lämning idag, till en av mammorna som flyttar hem till Sverige efter sina två år här.
Hon åker inte ensam utan resten av hennes familj hänger så klart med.

SEn vidare till Pilates-träning.
Jag kom först av alla och hade liksom hela golvet för mig själv.
Plötsligt kände jag mig lite wild and crazy!
Jag tog helt enkelt min matta och la den lite fräckt i mitten på golvet.
Jag har nämligen under höstens alla träningar legat bakom en av stolparna
i hopp om att inte synas för mycket.

Så när de andra kom blev det alldeles galet en stund innan de närmast hade hittta t sina nya platser.
Vilka otroliga vanemänniskor vi är.

Men det gick alldeles förträffligt att ligga även i mitten av rummet.
Idag kom bollen fram och det var ju den jag förknippade med Pilates innan jag började i augusti.
Nu, efter fyra månader, så anser väl tränaren att vi beginners har nått en ny nivå och mognad på det hela.
Dock ej mina hamstrings. De lallar fortfarande på bebis-stadiet.


Annars hade jag bokat en timmes massage idag kl. 13.00-14.00.
Trodde jag iallafall. KOm dit och fick reda på att det var kl. 12-13.00. Ett litet lätt missförstånd bara. Kan hända vem som helst. Men så himla tråååååkigt. Jag som hade ställt in mig på en hel timmes skön massage!! Åhhhh!!

Det är nog inte meningen att jag ska hålla till i det där huset när allt kommer omkring, eftersom det var där jag även hade sönder hela garderoben härom gången jag var där.






Innan jag fick reda på att jag så snöpligt hade missat min tid hann jag hänga upp min jacka. I den nämnda garderoben. Då såg jag att de hade lagat den efter mitt förra besök där.

Med tejp. De hade satt upp stången igen. Med tejp.

onsdag 14 december 2011

Försökt packa

En dag med packningsbestyr.
Vad ska med hem? Hur mycket ska med hem?

Vad är "hem" numera?




Har gått förvånansvärt trögt att hitta fokus på att packa.




En tallrik med havregrynsgröt till lunch gjorde inte saken lättare, som jag hade hoppats.
Ändå tog jag god ICA sylt till. Hjälpte föga.




I med allt i väskorna bara så är ju allt klart. Vad är det som tar emot så väldigt??


I vilket fall som helst är sönerna nu klara med alla sina exams!
Fantastiskt vilket slit de har lagt ner och vad nöjda de är nu.

Lilleman har haft sin sista lektion i english support. Vilket betyder att lärarna anser att han klarar engelskan bra nu. Vilket kliv!

Storeman har kämpat på med sitt och börjar inse att plugget är för hans egen skull och inte för hans föräldrars skull. En insikt som heter duga!

Undrar förresten vad maken ska göra nu en hel vecka när tre fjärdedelar åker utomlands liksom på fredag?

tisdag 13 december 2011

Lucia

Jag misstänker att Lucia är en väldigt svensk tradition.




En inbjudan damp ner hemma hos oss.
Maken är tyvärr i Riga. Så vi andra tre höll fanan högt och gick dit.
Eftersom min julkänsla inte riktigt har infunnit sig, tänkte jag att detta kan ju vara det som kan putta igång den.

Vi var bjudna tillsammans med 700 andra människor i Tallinn.
Jag hörde att vi var 300 som kom och Ambassadören med fru stod i trappan och tog i hand med alla gäster. Det var varmt, trångt och väldigt trevligt.



Det finns många Ambassader i huvudstaden.
Den största och den som har det största eventet, fick jag berättat för mig, är den Amerikanska Ambassaden. Deras tradition är att bjuda in till "4 th of July".

Sen kommer den Svenska Ambassaden som god tvåa med just sitt traditionsenliga Lucia firande. Himla mysigt!!



Innan själva Lucia visade sig bjöds det på äkta pepparkakor, glögg, lussekatter och clementiner. Mumsigt så in i Norden.




Lucia tåget kom till slut och det blev inte direkt svalare, kan man ju säga.
Men stämningsfullt och otroligt fint.

När tåget hade försvunnit ut i köket fick de applåder och på bordet byttes det ut detaljer.

Nu kom de hemmagjorda köttbullarna, prinskorvarna. Skinkan kom på en bricka och jag fick påminna mina ungdomar att använda de givna tandpetarna och inte äta med fingrarna direkt från servitrisen.

En annan bricka med kavring med en liten sillabit på kom från ett annat håll.
Vinet serverades, men julmusten uteblev. Killarna gick runt flara varv i salongerna för att vara på den säkra sidan. Men det fanns ingen julmust.

Nu banne mig kommer nog känslan ändå, för sen åkte vi hem och nu ska jag göra egna köttbullar!

Hoppas ni alla har haft en underbar, mysig Lucia!!

måndag 12 december 2011

Jag har ju flyttat!

En dag på stan.
I min nya stad.




Jag ställde bilen på skolans parkering.
En promenad på cirka 10 minuter väntade innan det var dags att träffa ett par tjejer på Swissotel för en mysig fika.

Under den korta promenaden slog det mig.
Jag har fan flyttat!
Hit! Till Tallinn.
Jag bor liksom här!

Jag gick där på gatorna i min nya hemstad. Mitt nya liv.
En AHA-upplevelse nästan.

Därför tog jag några bilder för att visa er min stad. Håll till godo!




igår kväll var jag ute och körde en sväng. I mörkret. Och då la jag märke till att det var så många bilar som åkte omkring med trasiga lampor på sina bilar. Livsfarligt.
I morse när jag startade min bil var Lilla Vit's vänstra framlykta trasig. Var inte det lite läskigt, eller hur??
Så det var bara att åka till Peugeot för lagning. Där bjussade de på kaffe under tiden och då satt jag och en kompis och väntade i dessa soffor.
Tack för sälliset!




Flygplatskorsningen. Kör man rakt fram i den här korsningen är du på flygplatsen inom 10 minuter. Kör du till höger är du hemma hos oss på ungefär 25 minuter, och killarnas skola på fem. Kör du till vänster vet jag att du kommer till ett område som heter Pirita.
Kör du åt det håll jag står med kameran är du i hamnen på typ två minuter.





Från sofforna på Peugeot till dessa mjuka kuddar.
Inne på Swissotel satt vi en god stund och bara mös.




I hörnet av vårat vardagsrum står denna fina gran.
Not! Utan den står i all sin prakt och välkomnar alla gäster på detta femstjärniga hotel.




Stockmann heter det varuhus som kostar mest pengar att handla i, tror jag bestämt. Har endast inhandlat ett kuddfodral här inne under dessa fyra månader.






Svänger du höger lite längre ner på denna gata kommer du till min Pilates träning.

Jahaja!
Många tankar tänkta och lite snabba bilder tagna under en promis på 10 minuter!

söndag 11 december 2011

Vi spekulerar

Så sitter vi i soffan 19.45, en timme senare än i Sverige jag vet, och väntar på Tjuvarnas jul när sonen plötsligt säger så här:

"-Mamma, i vanliga fall säger man ju "Prata inte med mat i munnen."

"-Ja, det har du rätt i", svarar jag.

-"Jag skulle vilja att det heter "Ät inte när du har prat i munnen".


Haha! Så himla bra och klokt, tycker jag.

Same, same men ändå så olika liksom.

Äntligen kommer den

Tipp, tapp.
Tipp, tapp.
Tippetippe tipp tapp.
Tipp, tipp, tapp.

Julkänslan börjar komma lite smygande. På tå kommer den smygande, för jag märker den knappt. Eller så är det skuggan av den som känns.
Men skuggan kan det ju knappast vara eftersom den inte ens har varit här.
Vad jag vet iallafall.

Men med mycket vilja och egen fantasi så har den kommit ända till Tallinn.





I fönstret lyser det lite rött och lite ljus.




På golvet har jag ställt en liten skål och fyllt med lite juliga attiraljer. Och hoppsansa, så kändes det lite fint direkt.

-"Oj, så fint", sa maken med blicken på innebandyfinalen.




Och banne mig ingen jul utan klappar så klart!
De allra första klapparna är nu inslagna och väntar på att tomten ska lämna dem till sina rätta ägare vad det lider.

Julmusten är saknad!
Otroligt vad en dryck kan förknippas med en känsla så väldigt.

Tredje advent börjar lida mot sitt slut.
Fjärde advents morgon vaknar vi hemma hos barnens mormor.

Längtar!

Tredje advent och utan dåligt samvete

Söndag och tredje advent!

Vi tog en ordentlig sovmorgon vilket var riktigt skönt eftersom jag känner av en kraftig huvudvärk för tillfället.
Eller vi och vi förresten. Iallafall jag. Maken uppe med tuppen som vanligt.

Två matcher ska spelas idag. Inte av mig, som tur är. Jag ska inte ens se en endaste av dem heller.

Lillebror är på planen just nu sen nio minuter tillbaka. Maken agerar domare även denna match så han fick nog godkänt förra söndagen, helt enkelt.



Match nummer två börjar klockan 15.30 på samma ställe som nummer ett.
Maken som publik. Tror att maken tycker att det är det roligaste som finns att se sina söner spela fotboll.




Som sagt, jag kommer inte att se nån av matcherna. Och kan jag göra det utan att få daligt samvete? Hoppas det!
Är jag en dålig, oengagerad, ointresserad mamma om jag inte vill kolla på ALLA matcher?
Tror inte det.

Idag tänkte jag mig en stund i badkaret, lite ljus, en underbar bok, en låst dörr och en stund för bara mig.

Utan dåligt samvete!

lördag 10 december 2011

Estniska sjukvården

Under två veckors tid har vi haft den äran att ha haft med den estniska sjukvården att göra.
Om ni förstår mig rätt så har det så klart inte varit den äran att vi var tvungna att uppsöka sjukvård.
Men det jag vill framhålla är sättet sjukvården har bemött oss, utlänningar, på.



Det började för knappa två veckor sedan när killarna skulle genomföra sina läkarundersökningar för deras nya fotbollsklubbs räkning.
En undersökning som vi från början tog med en klackspark, men som senare visade att en av killarna behövde vidare check.

Läkaren pratade om sonens hjärta. Chock!
Vaddå hjärta??

Hon förklarade på sin knaggliga engelska så gott hon kunde att det rörde sig om Rythm disorder. Det betydde att hon som läkare ville att sonen skulle kollas ytterligare. Två till undersökningar ville hon att han skulle genomföra.
I detta landet är det vi som föräldrar som måste ringa och fixa dessa tider. Det görs inte via nåt system på datorn och att man som patient måste vänta hemma på att bli erbjuden en tid.

Utan här var det bara för mamman att knalla till receptionen på samma ställe där vi var för att boka tid för ultraljud på sonens hjärta.
Fick tid redan efter några dagar! Snabba ryck.

Samma dag ringde maken det nummer vi hade fått för den andra extra undersökningen som skulle utföras. Ett EKG i 24 timmar. Då skulle vi till Diagnostika Keskus, kardiologen helt enkelt.

Fick tid dagen efter ultraljudet.




Ultraljudet gick som en dans. Ett starkt, bra hjärta bultade innanför sonens bröstkorg. Lättnad!
Inför denna undersökning hade jag ringt till vår kontaktperson på makens arbete, och frågat om hon ville följa med som tolk.
Det ville hon! Vilken pärla!

Nu var allt ok med hjärtat och jag behövde bara kontrollfråga henne några gånger. Men om det hade visat sig att det hade varit något allvarligt, då hade det varit otroligt skönt att ha henne vid min sida.

Morgonen efter var det dags för att sätta på sju elektroder på hans överkropp kopplade till en monitor som skulle hänga som en väska över axeln.
Så skulle han nu tillbringa det närmsta dygnet.
Han var fantastiskt duktig.

Efter 24 timmar tillbaka till samma ställe och ta bort alltihopa.
Sköterskan gav oss the quick answer att allt såg bra ut.

Nu skulle vi med detta svar åka till det ställe som allt började från, alltså där den första undersökningen gjordes, där läkaren skulle ge oss en conclousion.
Där fick vi tid dagen efter, alltså igår klockan 16.00.

Alla som vi har träffat och mött under denna resa har varit enormt tillmötesgående och otroligt hjälpsamma! Trots att vi "bara" är utlänningar har de varit rädda om sonen och behandlat oss väldigt väl.
Allt har gått fort och de har hjälpt oss fantastiskt bra.

Lite krångligt och bökigt dock med alla papper som vi som föräldrar måste ansvara för
att det ska komma till rätt plats och till rätt läkare.
Ingenting sköts via post eller mail.

Så på måndag ska jag först till kardiologen för att hämta det officiella svaret på EKG:n för att åka med det till läkare nummer ett. Där ska hon ta en kopia på det så hon har det i hans journal och vi får ta med oss originalet hem.

Vi är ytterst tacksamma för all snabb hjälp och mottagande trots en smula omständigt arbete.

Som sonen sa själv med alla elektroder påsatta och det var dags att gå och lägga sig i onsdagskväll:

-"Jag känner att jag är frisk mamma, men nu är jag iallafall en erfarenhet rikare."

Och det kan man ju säga att även mamman här hemma har skaffat sig. Ytterligare en erfarenhet.

Älskar honom så mycket!

fredag 9 december 2011

Kolla vad som hände

Jag tänkte jag skulle ta ett kort och visa er liksom sträckan som jag menade i mitt förra inlägg.

Och medan jag fepplade med att få fram kameran - vad händer då?

Tror ni inte en fet BMW smiet in.
Och tvärbromsade rakt framför mig!

Fasen oxå!!

torsdag 8 december 2011

Inte jag i 200 meter

När jag kör bil upplever jag mig själv vara en lugn och samarbetsvillig chaufför.
Jag försöker att hålla avstånd till bilen framför och jag försöker låta bli att liksom
gasa-bromsa-gasa-bromsa hela tiden.

Bilförarna här i Tallinn är väldigt hyggliga mot varandra och använder man blinkers, som 90% av alla chaufförer faktiskt gör, blir man både insläppt och framsläppt. Då får man le och vinka lite tillbaka. Heders!

Vägen till skolan på morgonkulan är cirka en mil. Det tar för mig ungefär 20 minuter att köra barnen den sträckan under morgonrusningen.
När vi har åkt en stund på en väg som heter Endla måste vi svänga höger upp på en liten avstickare som heter Suur-amerika.

För att komma in där på den avstickaren måste man korsa en bussfil. Det betyder att jag som snäll medborgare och samarbetsvillig bilförare blinkar och lägger mig i rätt fil redan långt innan. Vi är många som gör likadant. Alltså sitter i kö och väntar snällt på vår tur.
Men så börjar vi närma oss avstickaren och....

Det är nu det händer!!

Under en sträcka på 200 meter händer nåt och blir jag helt galen. Kan inte låta bli!
Jag riktigt känner hur hornen börjar växa i pannan och mina ögon går som en visp mellan alla speglar jag har i bilen. Oftast har jag en stor BMW eller fet Audi i filen till vänster om mig, alltså i bussfilen eller på väg in. Och den har absolut inte stått i nån kö och väntat på sin tur, kan jag lova.
Den gasar på och blinkar så fint och tar för givet att få plats framför mig.

Plötsligt ligger Lilla Vit i rumpan på bilen framför. Släpper inte en centimeter och för att klara den balansgången gäller det att gasa-bromsa-gasa-bromsa. Hela sträckan!

Jag ser hur sonen till höger om mig rycker fram och tillbaka i sin stol i passagerarsätet.
Men det struntar jag i.
För det har nästan blivit en sport.

När jag till slut har svängt in på Suur-Amerika och ser hur BMW:n eller fet Porschen får stanna mitt i bussfilen och vänta en stund känns det så himla skönt.

Liksom som mission completed.

Hornen går tillbaka och jag kan börja prata med mina söner igen.
Allt detta händer under en tid på 1½ minut och 200 meter.

onsdag 7 december 2011

Nuförtiden

"- Mamma, nuförtiden pluggar man så här, vet du. Hur gjorde man på din tid?"

"- Ja, inte hade jag nån Ipad med power point presentationer, som läraren hade lagt ut på skolans hemsida iallafall."

Jag är född på stenåldern!
Hur kan jag som känner mig så ung vara så gammal?





Mamma vet allt

"- Mamma, jag hittar inte mina strumpor. Vet du var dom är?"


"- Ja, det vet jag."








tisdag 6 december 2011

Mycket. Helt enkelt.

Efter PTA-möte var det riktigt skönt att få gå på Pilatesträning idag.

Denna sorts träning ger inte så himla mycket för flåset, men jag blir klart svettig och trött efter hennes hårdkörning med oss.
Har svårt att erkänna det efter år av oträning och tjat från maken, men jag tror faktiskt att kroppen mår bra av att få kämpa. Lite. :)

Sedan var det dags för Christmas Lunch med IWCT.



Dessa söta damer bla gjorde mig sällskap under dagens lunch.

Här har vi just kommit in i våran bokade matsal och vi tre har just tackat nej till en fördrink som av doften att döma nog skulle likna glögg. Tror jag.
Vi blev serverade på en silverbricka, av en servitör iklädd vita, fina handskar.
Mer om detta lite längre ner i inlägget.




I tidigare inlägg har jag berättat om att alla klasser i skolan hade i uppdrag att fixa till en lockande "Winterbasket" i olika teman.
Detta är grade 6:s korg. Med saker som tillhör bakningstemat.




From nu är det alltså dags för alla familjer att köpa lotter till de korgar man finner mest lockande. Och den klass som har sålt flest lotter vinner ett Pizzaparty för hela klassen.

Lilleman hade lite svårt att välja favvokorg. Hans mamma hade endast köpt 3 lotter till honom och det är 12 korgar att välja mellan.



Grade 8:s korg hade hade hantverkstema.





Nu vidare till lunchen idag.
Vi åt på en restaurang i Gamla Stan som hette Rendeveus.
Ett fantastiskt mysigt ställe med gamla anor, fast restaurangen i sig var ny.

Bara att komma in i salen och se denna dukning var en upplevelse.
Men med tanke på de vita handskarna vi mötte i hallen så var det väl egentligen ganska väntat.
Glasen var helt underbara med ett vackert motiv etsat på de tunna väggarna.

Jag höll glaset i foten, annars tror jag glaset hade spruckit.

På tallriken som kom in låg den godaste maten som jag har ätit här i Tallinn. Än så länge. En ugnsbakad kyckling med potatis. Med så många andra tilbehör och smaker på samma tallrik, såsom lingon, apelsin, äpple, tranbär, morot, sallad. You name it.
På kockspråk heter rätten garanterat nåt annat kulinariskt så klart.

12 euro senare och fantastiskt mätt åkte jag sedan ut i snön vidare till eftermiddagens händelser. Vilket idag betydde läkarbesök.

Än så länge fixar Lilla Vit snövallarna.