Att vara tillbaka

För första gången sen vi flyttade hem från Tallinn är vi tillbaka på etsnisk mark. 

Att vara tillbaka. 

Många känslor. 

En smula osäkerhet. Spänning. Förväntan. Glädje. 

Att vara tillbaka i skolan. 

Att känna igen dofterna. Att känna igen knaket i golvet vid varje steg. 

Att möta ögonen på de som en gång var ens klasskamrater som då träffades varje dag. Och se glädjen som bryter ut i ansikten som minns. Handslag och kramarna som följer. Att möta de blickar som känner igen, men som inte vågar. 

Att gå in på kansliet och det första som händer är att Ms Reelika slänger sig upp ur stolen och möter upp i stans varmaste kram. Ms Reelika är hela skolans spindel i nätet. Ingen Reelika - ingen skola. Så kan man säga. 

Cafeterian har fått ett nytt utseende sen vi var här. Men samma kille som restaurangchef, Mr Louis. 

Vänner som finns. 

Vänner som saknat. 

En tår som bränner innanför mammans ögonlock vid synen av det som sker och av känslan av det som har fått upplevas. 

Calle började som 12 åring i denna skola och Adde som 14 åring. 

Att Calle är den som förändrat sig mest sen sist är då inte så konstigt egentligen. 

"How tall you are! You were like a puppy then" som Ms Triin, idrottsläraren sa. 

Old Town är sig lik. 

Svenska ambassaden. 

Att jag har varit där inne med ambassadfrun och bakat kakor i hennes kök och gått med ytterskor på hennes fina vita matta i salongen,  känns så oändligt avlägset så det inte är klokt. Att Lilla Vit har stått parkerad här utanför ett par gånger med tillstånd från ambassadören är likaså det väldigt overkligt. 

En gång kom jag ut härifrån och det stod skrivet på Lilla Vits bakruta, "behöver tvättas" på klockren svenska.

 Asså. Bara såna minnen. 

En paus på Hell Hunt. 

Trappan upp till Tompea. Den högre delen av Old Town. Där de fina och vackra bodde under medeltiden. Och där det fortfarande är fint att bo på. 

Den stora porten upp tull Tompea. 

Rådhustorget där uteserveringarna fortfarande har öppet. Och där det snart vankas en fantastisk julmarknad. 

Ett besök på À Lecoq Arena såklart. Vi träffade Calles gamla tränare och hans gamla lag som tränade denna kväll. Även här var det blickar som möttes. Först i lite osäkerhet, som senare sekund för sekund, övergick i ett varmt igenkännande. 

"Are you back??"

Mina killar i Katarina Käik, Tallnns mest välkända gränd. 

Där hade vi bokat bord på Controvento. 

En italiensk favorit. 

Och de levererade även denna kväll. 

Vi. 

Vårt gamla hus bebos nu av en liten småbarnsfamilj visar det sig.  

Baksidan. 

Vår breakfast-view back in the days. 

Tack Tallinn för en härlig memory-weekend! 

Den där jäkla moroten

Det här att tugga sin käke ur led är ju fullständigt onödigt egentligen.

Att tjuväta en morotsbit när man står i köket på jobbet kl 11 en tisdag förmiddag är verkligen inget man ska hålla på med. 

För då kan det plötsligt knaka till i vänster käke och det kanske kan kännas som om hela käken förflyttar sig åt sidan. Och en oerhörd smärta kan slå till i hela vänstersidan samtidigt som man försöker tugga på morotsbiten en gång till för att då känna att ens vanliga bett liksom har ändrat sig. Man försöker tugga igen men smärtan gör att man helt enkelt ger upp och får spotta ut den jäkla morotsbiten i gröna påsen. 

Man börjar kallsvettas av den rena smärtan och blir faktiskt en smula rädd för man upptäcker att man faktiskt inte kan få ner tänderna mot varandra sådär perfekt som man kunde för bara 30 sekunder sen. 

Då märker man plötsligt att man inte kan få upp käken heller. Det gör alltså lika ont att även gapa. 

Jaha. 

Man kanske ringer till både folktandvården och vårdcentralen. Vad ska man göra? 

Folktandvården ringer först tillbaka. 

Man förklarar läget och om vad som har hänt och den kvinnliga rösten svarar vänligt:

"Jaha, det här var ju en ovanlig händelse...undrar vad vi ska göra åt det?"

Jaha. 

Men man får kanske en akuttid om en timme och ens kollegor släpper hyggligt iväg en. 

Hem först så man hinner borsta tänderna såklart. 

Efter lite tryck här och där kring käken, lite tryck runt munnen, lite fingrar i munnen som känner efter. 

Käken känns visst bra,  hör man kvinnan i de blåa kläderna förklara.  Maxmåttet på gapet är också ok. Smärtan har nu gett med sig en aning. Men bettet kan fortfarande vara alldeles tokigt. 

"Musklerna har nog blivit överansträngda efter det som hänt och behöver nu få vila. Ät och tugga inte hård mat i två veckor så tror jag att bettet är som vanligt sen."

HAHAHAHA! 

Ok, kanske man säger och nickar och ber henne göra en vanlig undersökning "medan man liksom ändå är där" och kliver sen ur stolen och känner sig som världens minsta lilla flicka. 

Efter ett par timmar hemma har man försökt äta lite, och mjuk mat går ju riktigt bra. Man trycker mest upp maten i gomen faktiskt. Och det funkar. 

Och nu är det bara 13 dagar kvar. Sen kan det hända att man är på bettet igen. 

Alltså. På riktigt.

Tjuvät aldrig en morot klockan 11 en tisdagsförmiddag helt enkelt. 

Jag förlåter dig kroppen

Jag förlåter min kropp.
Eller jag försöker.
Jag förlåter dig lilla kropp.
För hur du är, för hur du ser ut och för hur du inte kan utföra det jag vill att du ska göra.
Mina hamstrings, alltså baksida lår har jag fått för mina synder. Så måste det vara. Och därför behöver dessa lite extra omsorg helt enkelt. Och som jag förlåter dem. Jag lägger all min energi just på mina stela jäkla hamstrings och jag tar hand om dem och ger dem helt enkelt lite extra kärlek. För det behöver de.

Åh så himla lätt det är. Not.

En hel dags yoga på Vildmarkshotellet stod på agendan. Vi var säkert dryga 100 personer som intog varsin egen liten plätt på golvet i den stora salen. Med utsikt över Bråviken.

Min matta är min borg. 

Eftersom vi var ganska så många så bad instruktörerna att vi skulle tränga ihop oss en smula. Vi skulle alltså lägga våra mattor sådär nära varandra att det kändes som om vi gick in i varandras komfortzoner. Vilket säkert också hade sin mening. 

Och jösses vad vi yogade.

Tre olika pass med tre olika yogainriktningar. 

En lite lugnare och två lite tuffare. 

Och mina hamstrings......de får kärlek, kärlek och åter kärlek. 

Asså, hur är det möjligt att vara så förbannat stel och så otroligt kort i de stackars musklerna? 

Efter ett par timmars jobb med våra kroppar där vi alla hade lagt lite extra omsorg på de platser där vi behövde så var det dags för intag av föda i restaurangen. 

Vatten har nog aldrig känts så gott.

Energi. Energi. Ett lugn. Att vara här och nu. 

Andas. Sträcka och förlänga. Ner med axlar. Armbågarna ihop. Skulderbladen ihop. Öppna upp hjärtat. Lång hals. Ner med axlar igen. Vrid. Handflator upp. 

Stående hunden. Krigaren. Solhälsningen. Bananen. Andas in. Andas ut. Sträck lite längre. Lite till. Och hamstrings älskar jag över allt annat. Oj så mycket kärlek jag kan uppbringa för den kroppsdelen. 

Och efteråt. Energipåslaget. Endorfinerna som flödar. Glädjen. Och när man känner den glädjen och mår sådär otroligt gott så vill man bara visa hela världen hur bra man mår och försöker ta en yogaselfie fast solen är i vägen och det inte syns ett dugg. Men de gör ingenting. Man är bara så glad.

Eller så är det helt enkelt bara vi som strålar efter en sån här dag? Så kan det ju faktiskt vara förstås. 

Och i sinnet känner man sig som en pigg och glad tjugoåring.

 Och i kroppen känner man sig inte alls  riktigt lika pigg. Den känns mer som den 44-åring man är. Och man bara älskar sin kropp iallafall. Man bara älskar den, förlåter den och accepterar den. Med alla dess styrkor och alla dess ostyrkor. 

Acceptans. 

Tacksamhet. 

Bra ord att ta till sig här i livet. 

Två små ord att ta med sig i livets ibland lite svårgenomträngliga djungel. 

Två små ord som är stora i betydelsen och som blir ännu större när du känner dem. 

Sedan var det dags för bad. Och frukt. 

Så himla mysigt ju.

Hej då yogasalen för den här gången. 

Tack älskade Carina för en underbar dag! 

Ni föräldrar behövs mer än nånsin

Linköping kommuns förskolor har olika strävansmål att jobba mot, varav Kulturell Mångfalfald är en av dessa.
Kulturell Mångfald.
Hur jobbar vi med det med våra små 1-5 åringar? Hur jobbar vi med en 1-åring när det gäller Kulturell Mångfald?
Enligt våra chefer är det nåt vi ska diskutera, prata om och komma fram till inom arbetslaget.
Det finns alltså inga "rätta" svar på dessa frågor. Utan allting handlar egentligen i grund och botten om pedagogernas egna ryggsäckar, vad vi har för erfarenheter och tankar, och vad vi har för känslor och åsikter i den här frågan.

Var ska vi börja?

I min ryggsäck finns det bara en sak att arbeta mot och att arbeta för.
Alla människors lika värde. Alla människor har i min värld precis samma värde och är precis lika viktiga. Alla människor oavsett vilken Gud man ber till, färg man ha spå huden, etnisk härkomst, sexuell läggning, utbildning, oavsett funktionsnedsättning, ålder, varifrån i världen man kommer, om man bor i lerhydda eller på gräddhyllan i nån fin stad, alla har exakt samma värde.
Jag kan inte förstå hur en del människor kan ta sig rätten att säga att de är mer värda än andra, jag kan inte begripa nånstans hur en del människor kan ta sig rätten att tala om att andra är mindre värda och att deras åsikter ska vara "fel" eller mindre viktiga.

Men var börjar man?

Jag tror att vi måste börja i det lilla. Jag tror faktiskt att det är rätt att börja detta jobb med 1-åringar. För vi fostrar inte bara ett barn. Vi fostrar faktiskt även en blivande vuxen. Låter kanske tokigt. Men jag inte bara tror. Jag känner att det är oundvikligt.
Och här behöver vi även er föräldrars stöd och hjälp. För vi klarar inte detta själva.

Vi behöver lära våra barn att olika är bra. Att olika är ok. Att olika inte är farligt. Jag är helt övertygad om att det är okunskapen om det okända som föder våra rädslor och som vi sen lägger på våra barn.

Genom att börja i det lilla menar jag att vi som vuxna behöver börja i vår egen familj. Vi behöver lära oss och förstå att varje familj gör på sitt sätt. I grannens familj. I kompisens familj. Vi behöver ha mod att kunna ta emot när en annan förälder ev ringer och påtalar att mitt barn har gjort knas hemma hos dem.
Vi behöver ha mod att kunna ta emot när ev en lärare ringer och talar om för oss att vårt barn har betett sig illa, utan att känna att vi måste gå i försvar. Våra barn kan faktiskt göra tokiga saker. Vilket tillhör. Det är där vi vuxna kommer in. Vi behöver finnas där för att kunna förklara.

I vissa familjer är det ok att hoppa i vardagsrumssoffan, hos andra får man inte det. I vissa familjer får man ha armbågarna på bordet när man äter, hos andra får man inte det. I vissa familjer äter man mat framför tv:n, hos andra gör man kanske bara det på lördagkvällen. I vissa familjer sover alla i samma rum, hos andra gör man inte så. I vissa familjer sjunger man på morgonen när nån fyller år, i andra gör man inte det. En del familjer firar inte jul, medan vissa andra gör det. Vissa familjer dricker läsk varje dag, vissa gör inte det.

Och allt är bra.
Det är ok att det är olika. Det är ok att vara olika. Ingen av dessa familjer har "rätt". Ingen av dessa familjer har "fel". Det finns bara olika regler att förhålla sig till beroende på var man är.
Och det är där vi behöver börja.
Att lära våra barn att det är så.
Om barnen från början får lära sig att det finns olika sätt att vara i varje familj redan från början så är första steget redan taget, menar jag.

Om varje barn får lära sig att det finns olika sätt att göra samma saker på så har vi kommit en bit på vägen. Om barnen får lära sig att det är ok att vara olika redan från 1- 5 årsåldern så är det oändligt mycket lättare för dem att som vuxna hantera det som är olika.

Rädslan och okunskapen är inte lika hög för de har redan förstått.
Att vara olika är ok.

Och ni som föräldrar är viktigare än någonsin.

När största tillgången även blir till ens svaghet

Min största tillgång och egenskap har genom åren även blivit min största svaghet.
Tänk att det som jag har varit så enormt skicklig på hela livet höll på att äta upp mig som vuxen.

Jag lärde mig tidigt i livet hur viktigt det var att kunna anpassa mig. Jag lärde mig snabbt som barn att känna av situationer och  stämningar i olika sammanhang, och jag var en jävel att bara passa in.
Jag kunde känna av vilken stämning det var på morgonen när jag vaknade. Hur den stämningen kunde ändras på bara en sekund, medan jag typ borstade tänderna. Och jag anpassade mig efter det. Hur lätt som  helst.

Min enorma anpassningsbarhet har hjälpt mig många gånger genom årens lopp och den har gjort att jag har väldigt lätt att hantera nya situationer och nya människor. Den har gjort att jag har upplevts som en smula modig eftersom jag inte är rädd för nya saker. Vilket i sig har gjort att jag faktiskt har upplevt två större flyttar i livet, en till Linköping från Täby och en till Tallinn och tillbaka till Linköping. Jag har vågat säga upp mig från en fast tjänst och startat eget företag. Att vara anpassningsbar har hjälpt mig oerhört mycket.  Både i mitt arbetsliv samt i det privata. Den har varit mig till nytta så pass att jag själv har ansett den vara min stora styrka.

Men var sak har sin tid.

Till slut kom jag till en gräns.
En gräns där jag som människa var tvungen att välja väg.
Jag märkte att jag till sist höll på att anpassa ihjäl mig. Jag höll på att anpassa mig så till den milda grad att jag upptäckte att jag glömde bort mig själv. I all denna anpassning för alla andras skull och åt alla håll och kanter försvann liksom det som var jag.
Mig själv. Bortglömd helt enkelt. Och jag tror att jag gjorde det för det beteendet har varit nästan det enda jag har vetat om. Inte liksom kunnat nåt annat. Det har varit min vardag.

Tills nu.

Nu vet jag. Jag har lärt mig. Mitt liv är ju precis lika viktigt som alla andras. Mina åsikter och min vilja är ju precis lika viktig som alla andras. Jag är viktig. Både för mig själv och faktiskt för några till. Mitt liv räknas.

Plötsligt hade min största tillgång även blivit min största svaghet.
En livsviktig insikt för mig. Och det är ju först när man blir medveten om sig själv som man över huvud taget kan göra en förändring.

Har du upplevt att din styrka även har blivit din svaghet?

Att vara sådär alldeles spontan och att ha nära vänner är så underbart

Hade just bytt om till mina träningskläder och hade tänkt träna lite på min matta här hemma när ett sms plingade till i telefonen vid 16 tiden:
"Vill du komma och lyssna på Herman Lindqvist med mig här i Nyköping i kväll?"

Fasen!
Jag gör't, tänkte jag. Och fick plötsligt en aning brådis. Av med träningspaltorna, på med casual kläder, packa en liten väska och så drog jag norrut.

Klockan 18.30 hade jag och mamma intagit den gamla teatern i Nyköping för att lyssna på Herman som invigde årets Litterära Gästabud på orten.
Han pratade om tiden då Sverige var en kolonialmakt och det var en väldigt intressant timme i  den flådiga gamla byggnaden. Det hade jag inte trott på morgonen när jag vaknade. Att jag skulle sitta här 12 timmar senare. Något otippat.

Sen vandrade vi genom stan i mörkret, tills vi hamnade hemma hos mamma och det var så himla mysigt med en sån spontan fredagskväll.

Brorsans fina tavla till vänster. Min till höger.

På lördagsmorgonen vaknade jag av att det slamrades i köket. Jag kände hur kaffedoften spred sig så sakteliga runt i lägenheten. Jag hörde porslin ställas fram på bordet. Mamma hade lagt fram en morgonrock på min säng. 

Jag skulle snart gå upp.

Jag ville bara njuta av stunden ett par sekunder till.

Efter en mysförmiddag hos mamma drog jag sedan vidare norrut. En planerad tripp sen länge och Jag hade siktet inställt på Huddinge och Addes gudmor som väntade på mig.

Ännu mera mys på agendan.

Det finns alltid nåt att fira. 

Vi firade att vi har hängt med varandra i 20 år. Och att första gången vi sågs var för 25 år sedan när vi festade med gemensamma bekanta. Men det var när vi hamnade på samma arbetsplats som vår relation tog ordentlig fart. Och jösses vilken fart den tog. Så att säga. 

Vad vi har upplevt tillsammans egentligen.

Lördagsmys.

20 år senare sitter vi alltså i hennes soffa och kan verkligen inte förstå att vi har känt varandra så himla länge. För det känns så nära. Det känns som i går vi var på Öland och härjade. Det känns som i går vi firade midsommar på Blidö och seglade till Smögen. 

Åren har gått och livet har rullat på för oss båda två. Vi har inte alltid varit i samma livsfas men vi har alltid funnits där. Nuförtiden och de senaste åren går vi promenader och sitter i soffan och pratar och skrattar en lördagkväll. Förr hängde vi på krogen, eller mest på dansgolvet, en lördagkväll. Det är väl egentligen den största skillnaden. Annars är vi faktiskt oss ganska lika. Bara en hel del klokare och med lite gråa strån i håret.

Och det är ren och skär livskvalitet. 

Att välja sina tankar

Man kan faktiskt det.
Välja sina tankar.
Börja tex med att tänka mer "tillåtande" istället för "förbjudande".

Det är väldigt lätt att känna en massa måsten man borde göra.
Man måste fixa huset, man måste fixa sig själv, man måste fixa maten, man måste städa, man måste putsa fönster, man måste klippa gräs, man måste bjuda hem kompisar på middag, man måste jobba, man måste träna, man måste skjutsa sina barn, man måste vara glad och man måste vara positiv, man måste betala räkningar, man måste handla, man måste förhöra läxor, man måste tvätta, man måste hänga tvätt, man ska och man ska och man ska.

Det är inte konstigt att man nån gång ibland känner sig en aning utmattad.

Och det är då. Att bli medveten.
Det är då det är dags att börja prioritera.
Det är då det är dags att börja dra i handbromsen och verkligen känna efter vad som är det viktigaste för mig. Och det är då det är dags att börja fundera för vems skull alla dessa måsten är.  Är det för mig? Eller är alla dessa måsten för alla andras skull? För vems skull gör jag allt det här egentligen?

Och det är då det är dags att börja säga ja.
Börja säga ja till mig själv.
För säger man ja till nåt säger man automatiskt nej till nåt annat. Så enkelt är det faktiskt.
Många tänker att det kanske är dags att börja säga nej till saker och ting istället. För att hinna med det man vill. För att orka det som är viktigt. Absolut.

Men jag väljer det andra alternativet.  Att säga ja. Att tänka ja.  Att välja ja. För då känns det inte lika tungt att hoppa över en sak, eftersom jag har gett mig själv tillåtelse till nåt helt annat. Och då kan jag göra det där andra en annan gång. Jag väljer att säga ja till lite mer av det som just nu ger mig energi och till det jag just nu behöver, vad det nu än kan vara. I morgon säger jag kanske ja till nåt helt annat. Och det är ok.
Tanken blir per automatik mycket mera positiv och känslan i mitt beslut blir även den så mycket mer glädjande. Automatiskt säger jag alltså ja till mer energi och mer glädje. Mer tillåtande än förbjudande. Utan skuldkänslor vare sig gentemot mig själv eller andra.

Förstår  ni hur jag menar? Låter det en smula flummigt?

Börja säg ja till dig själv helt enkelt. Det dåliga samvetet blir med ens mycket mindre. Skuldkänslan till dig själv och även till alla andra kommer att kännas mycket, mycket lättare. Bördan i ditt bröst kommer inte att kännas lika tung att bära och det blir med ens bra mycket skönare att andas.
Till på köpet kommer du till och med att känna att det är både roligare och trevligare att umgås med dig själv då du känner dig mer tillåtande än förbjudande till dina egna beslut. Liksom mer tillfreds.

Och försöker du dessutom att ta bort ordet "måste" ur din vokabulär och byter ut det mot ett "behöver", så känns även de besluten där du "behöver" mycket lättare i dina tankar än där du "måste".

Det är inte världslätt och Rom byggdes inte på en dag. Klart det får ta tid.
Men ge dig själv en chans till förändring.

Jag jobbar på det varje dag.
Och.
Det funkar faktiskt.

Vad i helvete håller du på med?

För några år sedan opererade en av mina vänner sitt knä. Minns inte anledningen av denna operation, minns dock att den gjordes.
Jag minns även hur ont hon hade veckorna efter sin operation. Hon hoppade omkring på kryckor och skulle vara stilla. Inte belasta knät för mycket och så vidare.

En dag skulle hon åka buss med sitt ömma och onda knä. Hon skulle ta sig en ganska lång tur och hade således bokat sittplats mot mittgången så hon kunde ha sitt ben rakt under turen.
Folk klev på och folk klev av. De flesta tog hänsyn och lyfte sitt eget ben lite extra då de skulle komma förbi just hennes plats. De som stötte till henne vilket så klart också hände, bad om ursäkt och gick vidare.
Tills en hållplats då en mamma klev på med sitt lilla barn. Eller litet och litet, tre-fyra år kanske.
Mamman såg min vän sitta med sitt ben i mittgången. Gick förbi och sen gick även hennes barn förbi. Stötte till benet varpå min vän bad om ursäkt att hon satt lite tokigt till där i mittgången, men att hon bad även om lite förståelse för sin situation.

Mamman svarade inte utan satte sig på ett dubbelsäte med sin dotter.
Efter en stund började hennes dotter bli en aning rastlös. Hon hade svårt att sitta stilla och det tog inte lång tid innan hon hade börjat springa i mittgången. Mamman sa ingenting. Hon fick springa lite som hon ville.
Första gången flickan stötte till min väns ben så sa min vän ingenting, eftersom hon för en stund sedan redan hade gjort det.
Men detta bara fortsatte.
Flickan sprang fram och tillbaka och varje gång stötte hon till min väns nyopererade knä.
MIn vän hade då börjat säga till flickan att vara en smula försiktig för hon hade ont. Utan nån som helst respons från mamman som inte sa nånting.

Tiden gick och varken mamman eller dottern tog nån som helst hänsyn till det knä som just hade blivit opererat.

Plötsligt skulle mor och dotter kliva av bussen.
De gjorde sig redo och väntade på att dörren skulle öppnas. Och precis när de skulle kliva av så hände det sig att en liten dam med grått hår som satt just vid den dörren spottade på mamman.
Varpå mamman reagerade med ett:
"Vad i helvete håller du på med?"

Och fick ett briljant svar tillbaka:
"Vad? Jag blev också fostrad med fri uppfostran!"

Mamman drog med sig sin dotter och lämnade bussen.

Var tog föräldraransvaret vägen undrar jag? Var tog vuxenansvaret vägen?
Just den här historien har jag hört berättas för mig. Har alltså inte upplevt den själv. Men. Den speglar lite av det klimat som jag hör och ser utspela sig på olika platser framför mig.

Vågar man som utomstående säga till andras barn? Är det ok att tillrättavisa andras barn? Är det ok att barn får lära sig att det finns olika regler i olika sammanhang? Är det verkligen barnet som känner sig kränkt vid en tillsägning? Eller är det rent av föräldern som plötsligt känner sig en smula påhoppad och går till försvar mot lärare eller nån annan som har vågat säga till?

Är det verkligen ok att låta barnen springa överallt? Finns det platser och tillfällen där det inte passar sig att låta barnen göra precis som de själva vill? Är det synd om barnen att behöva lära sig att det faktiskt finns sociala regler att förhålla sig till i vissa lägen och på vissa platser? Är det synd om barnen att faktiskt ha lite tråkigt ibland?

500 kg brygga uppe!!

Nu var det länge sen. 

Alldeles för länge sen ju. 

Vägen från Linköping mot stugan börjar med motorväg och 110 km/h. 

Genom Tallboda/Ginkelösa och ut på Åtvidabergsvägen. 

Efter Åtvidaberg följer väg med oändligt många fartkameror. Man får verkligen passa så att inte högerfoten slinter för mycket eller blir en smula för tung. 

Man kör igenom skogen och vägen går från asfalt över till grus. 

Skogen är tät och det känns som om man åker längre och längre in i skogen. Vägen blir smalare och smalare och får man möte är det bara att stanna och låta den andra bilen passera. 

Och så plötsligt! 

Som om en ridå öppnar sig. Skogen försvinner och hela världen visar upp sig. Ljuset blir starkare, havet glittrar och det blir så mycket enklare att andas. Hjärtat lugnar automatiskt ner sig. 

Helgens uppdrag var att för första gången få upp vår för säsongen nya brygga, att få upp flytbryggan på den fasta delen. 

Och med två stora och starka tonåringar samt en stark make så gick det ofattbart smidigt. 

Med tre järnrör och mycket muskler  så var ett halvt ton brygga uppe på ett par timmar. 

Oss vs isen : 100-0. 

Och den här utsikten. 

Kommer aldrig att tröttna. Skulle kunna sitta här och bara vara i flera timmar. Gör det i morgon vetja. 

Och en lördagkväll i stugan. Det är nåt speciellt med den. 

Lugnet. Ron. Känslan. Tystnaden. Alla fyra samlade. 

Livskvalitet. 

Tacksamhet. 

Ödmjukhet. 

Det kruper i mina ben

Asså. 

Att det börjar pirra och krypa i mina underben samt i mina fötter vid exakt samma tidpunkt varje kväll. 

Vad sjutton betyder det? 

Och när det här pirret kommer kan jag inte ha dem stilla. Och det är då jag snällt ber nån av mina killar om de kan trycka på mina ben eller mina fötter. 

Adde gör här ett kanonjobb. Om jag ber i tid och det inte blir för sent. Men jag tänker inte på att be honom liksom innan det händer för så behövs det Ju inte. 

De andra två "gillar inte fötter". 

Nån gång mellan 21.30-22. 

Varje kväll.