Linköping kommuns förskolor har olika strävansmål att jobba mot, varav Kulturell Mångfalfald är en av dessa.
Kulturell Mångfald.
Hur jobbar vi med det med våra små 1-5 åringar? Hur jobbar vi med en 1-åring när det gäller Kulturell Mångfald?
Enligt våra chefer är det nåt vi ska diskutera, prata om och komma fram till inom arbetslaget.
Det finns alltså inga "rätta" svar på dessa frågor. Utan allting handlar egentligen i grund och botten om pedagogernas egna ryggsäckar, vad vi har för erfarenheter och tankar, och vad vi har för känslor och åsikter i den här frågan.
Var ska vi börja?
I min ryggsäck finns det bara en sak att arbeta mot och att arbeta för.
Alla människors lika värde. Alla människor har i min värld precis samma värde och är precis lika viktiga. Alla människor oavsett vilken Gud man ber till, färg man ha spå huden, etnisk härkomst, sexuell läggning, utbildning, oavsett funktionsnedsättning, ålder, varifrån i världen man kommer, om man bor i lerhydda eller på gräddhyllan i nån fin stad, alla har exakt samma värde.
Jag kan inte förstå hur en del människor kan ta sig rätten att säga att de är mer värda än andra, jag kan inte begripa nånstans hur en del människor kan ta sig rätten att tala om att andra är mindre värda och att deras åsikter ska vara "fel" eller mindre viktiga.
Men var börjar man?
Jag tror att vi måste börja i det lilla. Jag tror faktiskt att det är rätt att börja detta jobb med 1-åringar. För vi fostrar inte bara ett barn. Vi fostrar faktiskt även en blivande vuxen. Låter kanske tokigt. Men jag inte bara tror. Jag känner att det är oundvikligt.
Och här behöver vi även er föräldrars stöd och hjälp. För vi klarar inte detta själva.
Vi behöver lära våra barn att olika är bra. Att olika är ok. Att olika inte är farligt. Jag är helt övertygad om att det är okunskapen om det okända som föder våra rädslor och som vi sen lägger på våra barn.
Genom att börja i det lilla menar jag att vi som vuxna behöver börja i vår egen familj. Vi behöver lära oss och förstå att varje familj gör på sitt sätt. I grannens familj. I kompisens familj. Vi behöver ha mod att kunna ta emot när en annan förälder ev ringer och påtalar att mitt barn har gjort knas hemma hos dem.
Vi behöver ha mod att kunna ta emot när ev en lärare ringer och talar om för oss att vårt barn har betett sig illa, utan att känna att vi måste gå i försvar. Våra barn kan faktiskt göra tokiga saker. Vilket tillhör. Det är där vi vuxna kommer in. Vi behöver finnas där för att kunna förklara.
I vissa familjer är det ok att hoppa i vardagsrumssoffan, hos andra får man inte det. I vissa familjer får man ha armbågarna på bordet när man äter, hos andra får man inte det. I vissa familjer äter man mat framför tv:n, hos andra gör man kanske bara det på lördagkvällen. I vissa familjer sover alla i samma rum, hos andra gör man inte så. I vissa familjer sjunger man på morgonen när nån fyller år, i andra gör man inte det. En del familjer firar inte jul, medan vissa andra gör det. Vissa familjer dricker läsk varje dag, vissa gör inte det.
Och allt är bra.
Det är ok att det är olika. Det är ok att vara olika. Ingen av dessa familjer har "rätt". Ingen av dessa familjer har "fel". Det finns bara olika regler att förhålla sig till beroende på var man är.
Och det är där vi behöver börja.
Att lära våra barn att det är så.
Om barnen från början får lära sig att det finns olika sätt att vara i varje familj redan från början så är första steget redan taget, menar jag.
Om varje barn får lära sig att det finns olika sätt att göra samma saker på så har vi kommit en bit på vägen. Om barnen får lära sig att det är ok att vara olika redan från 1- 5 årsåldern så är det oändligt mycket lättare för dem att som vuxna hantera det som är olika.
Rädslan och okunskapen är inte lika hög för de har redan förstått.
Att vara olika är ok.
Och ni som föräldrar är viktigare än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar