Eller jag försöker.
Jag förlåter dig lilla kropp.
För hur du är, för hur du ser ut och för hur du inte kan utföra det jag vill att du ska göra.
Mina hamstrings, alltså baksida lår har jag fått för mina synder. Så måste det vara. Och därför behöver dessa lite extra omsorg helt enkelt. Och som jag förlåter dem. Jag lägger all min energi just på mina stela jäkla hamstrings och jag tar hand om dem och ger dem helt enkelt lite extra kärlek. För det behöver de.
Åh så himla lätt det är. Not.
En hel dags yoga på Vildmarkshotellet stod på agendan. Vi var säkert dryga 100 personer som intog varsin egen liten plätt på golvet i den stora salen. Med utsikt över Bråviken.
Min matta är min borg.
Eftersom vi var ganska så många så bad instruktörerna att vi skulle tränga ihop oss en smula. Vi skulle alltså lägga våra mattor sådär nära varandra att det kändes som om vi gick in i varandras komfortzoner. Vilket säkert också hade sin mening.
Och jösses vad vi yogade.
Tre olika pass med tre olika yogainriktningar.
En lite lugnare och två lite tuffare.
Och mina hamstrings......de får kärlek, kärlek och åter kärlek.
Asså, hur är det möjligt att vara så förbannat stel och så otroligt kort i de stackars musklerna?
Efter ett par timmars jobb med våra kroppar där vi alla hade lagt lite extra omsorg på de platser där vi behövde så var det dags för intag av föda i restaurangen.
Vatten har nog aldrig känts så gott.
Energi. Energi. Ett lugn. Att vara här och nu.
Andas. Sträcka och förlänga. Ner med axlar. Armbågarna ihop. Skulderbladen ihop. Öppna upp hjärtat. Lång hals. Ner med axlar igen. Vrid. Handflator upp.
Stående hunden. Krigaren. Solhälsningen. Bananen. Andas in. Andas ut. Sträck lite längre. Lite till. Och hamstrings älskar jag över allt annat. Oj så mycket kärlek jag kan uppbringa för den kroppsdelen.
Och efteråt. Energipåslaget. Endorfinerna som flödar. Glädjen. Och när man känner den glädjen och mår sådär otroligt gott så vill man bara visa hela världen hur bra man mår och försöker ta en yogaselfie fast solen är i vägen och det inte syns ett dugg. Men de gör ingenting. Man är bara så glad.
Eller så är det helt enkelt bara vi som strålar efter en sån här dag? Så kan det ju faktiskt vara förstås.
Och i sinnet känner man sig som en pigg och glad tjugoåring.
Och i kroppen känner man sig inte alls riktigt lika pigg. Den känns mer som den 44-åring man är. Och man bara älskar sin kropp iallafall. Man bara älskar den, förlåter den och accepterar den. Med alla dess styrkor och alla dess ostyrkor.
Acceptans.
Tacksamhet.
Bra ord att ta till sig här i livet.
Två små ord att ta med sig i livets ibland lite svårgenomträngliga djungel.
Två små ord som är stora i betydelsen och som blir ännu större när du känner dem.
Sedan var det dags för bad. Och frukt.
Så himla mysigt ju.
Hej då yogasalen för den här gången.
Tack älskade Carina för en underbar dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar