När största tillgången även blir till ens svaghet

Min största tillgång och egenskap har genom åren även blivit min största svaghet.
Tänk att det som jag har varit så enormt skicklig på hela livet höll på att äta upp mig som vuxen.

Jag lärde mig tidigt i livet hur viktigt det var att kunna anpassa mig. Jag lärde mig snabbt som barn att känna av situationer och  stämningar i olika sammanhang, och jag var en jävel att bara passa in.
Jag kunde känna av vilken stämning det var på morgonen när jag vaknade. Hur den stämningen kunde ändras på bara en sekund, medan jag typ borstade tänderna. Och jag anpassade mig efter det. Hur lätt som  helst.

Min enorma anpassningsbarhet har hjälpt mig många gånger genom årens lopp och den har gjort att jag har väldigt lätt att hantera nya situationer och nya människor. Den har gjort att jag har upplevts som en smula modig eftersom jag inte är rädd för nya saker. Vilket i sig har gjort att jag faktiskt har upplevt två större flyttar i livet, en till Linköping från Täby och en till Tallinn och tillbaka till Linköping. Jag har vågat säga upp mig från en fast tjänst och startat eget företag. Att vara anpassningsbar har hjälpt mig oerhört mycket.  Både i mitt arbetsliv samt i det privata. Den har varit mig till nytta så pass att jag själv har ansett den vara min stora styrka.

Men var sak har sin tid.

Till slut kom jag till en gräns.
En gräns där jag som människa var tvungen att välja väg.
Jag märkte att jag till sist höll på att anpassa ihjäl mig. Jag höll på att anpassa mig så till den milda grad att jag upptäckte att jag glömde bort mig själv. I all denna anpassning för alla andras skull och åt alla håll och kanter försvann liksom det som var jag.
Mig själv. Bortglömd helt enkelt. Och jag tror att jag gjorde det för det beteendet har varit nästan det enda jag har vetat om. Inte liksom kunnat nåt annat. Det har varit min vardag.

Tills nu.

Nu vet jag. Jag har lärt mig. Mitt liv är ju precis lika viktigt som alla andras. Mina åsikter och min vilja är ju precis lika viktig som alla andras. Jag är viktig. Både för mig själv och faktiskt för några till. Mitt liv räknas.

Plötsligt hade min största tillgång även blivit min största svaghet.
En livsviktig insikt för mig. Och det är ju först när man blir medveten om sig själv som man över huvud taget kan göra en förändring.

Har du upplevt att din styrka även har blivit din svaghet?