söndag 30 december 2012

Näst sista dagen 2012

Skepp och hoj nu är vi hemma i Tallinn igen. Två veckors ledighet gick undan, kan man säga.
Full fart och även lite lugn och ro hann vi med under dessa veckor.
Och så varsin förkylning drog vi på oss.

I fredags hade jag och maken bokat ett möte med våran bank. Vi träffades utanför Swedbanks kontor i Linköping klockan 13.00 och vandrade in tillsammans. Vi satte oss för att vänta på våran kontakt i två av fotöljerna som stod runt ett bord.
Båda två tittade oss omkring och våra blickar hamnade på ett sällskap som stod rätt nära. Det var ett sällskap på ca 6 personer och de stod och pratade med en kvinna som jobbade på banken.
Det var en grupp som inte pratade svenska nån av dem.

Både jag och maken tittade på varandra. Kände med dem. Att vara utländsk. Inte kunna göra sig förstådd. Inte kunna förstå.  Hur otroligt utlämnad man känner sig. Att vara så i händerna på andra människor. Lita på att andra människor vill en väl.
Hoppas det gick bra för den här familjen.




Elina, Calle och Malin i pianobaren på Baltic Queen.

Med oss till Tallinn tog vi med makens bror, hans fru samt deras två ungdomar. 
Jag gillar ju turen som börjar från Värtahamnen lite bättre än turen som startar från Tallinn. Av det enkla lilla skälet att när man utgår från Stackholm så åker man inomskärs en bra stund innan båten kommer ut på öppet vatten. Där vågorna automatiskt blir lite tuffare. När man väl har kommit dit hoppas jag alltid att jag har somnat. Den här överresan var ganska så lugn om man jämför mot andra gånger.



Det var hugsnow ute och det drog lite i snöbollskrig-tarmen hos vissa. 
Efter en stund byggdes denna ståtliga snöman samt en fantastiskt symmetrisk snölykta. Efter ungefär 50   lönlösa, olika försök till att tända ett ljus så fick den förbli otänd helt enkelt. Det fläktade lite för mycket .



Potatisnäsa


1, 2, 3,  släpp!!

Och så var det dags att provtända en papperslampa för att se hur det funkar tills imorgonkväll. 
Det  gick kanon. Även om vi hade bettat om vilken tall som stod mest illa till när den skulle lyfta.

På nåt sätt snirklade den sig emellan alla tallar, grenar och toppar och lyfte vidare ut över havet. 
Undrar var den landar?






torsdag 27 december 2012

Förkylt var det här

Undrar om Rudolf med röda mulen nånsin var lika röd om näsan som jag är just nu?

Alldeles sådär narig, illröd och med känslan av att näsan är otroligt stor på sin plats mitt i ansiktet.
Och precis nedanför näsan sitter munnen. Överläppen för att vara mer exakt.
Området som finns där emellan, mellan näsan och överläppen. Där damerna vaxar sig.
Just där är jag skapligt snygg också.

Har helt enkelt åkt på en riktig ordentlig mansförkylning. Vill bli servad och omhuldad.
Som tur är har jag sluppit huvudvärken, febern och den onda halsen. Men hur mycket snor kan få plats i ett huvud egentligen?
Hur många nysningar kan man göra, innan man får hjärnskakning?






Annars sitter jag just nu i sängen med min nya julklapp i knät. Som jag kan fortsätta skriva. Underbart.
Helt egen. Typ bara min. Mycket att lära.
Har nog varit väldigt snäll det här året tydligen. 

Prosit!


tisdag 25 december 2012

E4:an tur och retur

Advent är en mysig tid. Alla förväntningar som ligger i luften. Spänningen som stiger för varje minut närmare julafton man kommer. Känslan. Myset. Ljuset.

Mitt i all paketinslagning och rimskriveri häromkvällen sa den yngre i familjen:
"Julafton är så mycket roligare än födelsedagen. För nu är alla så glada och pirriga och inte bara den som fyller år!"

En ganska så mysig reflektion, känner jag. Jag håller med honom till punkt och pricka. Även om jag inser att det är väldigt många både barn och vuxna som inte ser fram emot jul alls. Av olika skäl.
Och med det i åtanke skulle jag nån jul vilja ta med familjen för att hjälpa till hos tex Stadsmissionen. Hoppas verkligen jag kommer att göra verklighet av den tanken.

Efter vi hade ätit vår julaftonsfrukost igår hela familjen satte vi oss och kollade på sista delen av julkalendern. Och det var ju fantastiskt tur att rymdskrotet försvann så tomten fick fri passage med alla renarna.

Vid elva på förmiddagen ringde min mamma från sitt hem i nyköping. Hon hade planerat att ta bilen till vänner i Danderyd, men tog just där vid elvatiden beslutet att stanna hemma pga farliga vägar. Hon ville inte heller köra sin bil söderut, till oss.
Vi lade på och jag sa till mina grabbar här hemma: "Jäkla skitväder! Nu kommer inte min mamma iväg!!"

"Ring och säg att jag åker och hämtar henne!", sa plötsligt maken.
15 minuter senare satt han i bilen på väg till Nyköping.

För det älskar jag honom så enormt mycket. För att han inte tvekade. Inte ens en hundradels sekund.

Vid 13.30 dök således maken och min mamma upp innanför tröskeln hemma hos min svärmor. Och vi hann alla äta oss mätta av den goda maten innan Kalle Anka började. Och framför Kalle var det traditionsenligt några som somnade. ( Typ den yngste samt den äldste. ) Någon höll på i köket. Några sprang runt. Några tittade på tv:n. En härlig skara människor.

Med tre småkusiner som ivrigt väntade på tomtens ankomst blev det ett väldigt spring mellan tv:n och fönstrena för att kolla läget. Så spännande.

Och till slut så kom han!
På en spark kom han åkandes. Med en lykta i ena handen. Vid några hus fick han stanna upp. Sätta ner lyktan och vinka till alla som hade sett honom på vägen.
Till slut var han framme vid vårt hus.
Vilken spänning. Så mycket adrenalin som pumpade i ådrorna just då.


En lugn och skön julafton har passerat.
Jag har just kört hem min mamma till Nyköping. Några avåkningar på vägen dit såg vi. Beroende helt på för korta avstånd och för höga hastigheter.

Så för er som ska ut i trafiken. Håll avstånd. Kör lagom fort. Det viktigaste är att du kommer fram.










torsdag 20 december 2012

På en hundradels sekund

Skön härlig sovmorgon var på sin plats. Underbart och vakna till doften av nybryggt kaffe och bebis joller.

Efter frukost tog vi oss in till stan, Karlshamn. Klockan var ca halv elva när vi körde in i parkeringsgaraget. Jag gick till automaten för att betala p-avgiften. Vände tillbaka till bilen där sönerna, mamsen, Marie, celeste och Victor väntade.

Just när jag hade lagt biljetten innanför bilrutan tittade jag åt vänster. Min blick föll på en blå Ford som stod tre parkerings rutor bort. Mot mig stirrade ett par skräckslagna pojkögon tillbaka från baksätet. Hans blick fick mitt hjärta att stanna.

Hans tårar rann nerför kinderna i en strid ström av vågor. Genom rutan kunde jag se hur hans mun skrek efter "pappa!".
På en hundradel sekund insåg jag att han var alldeles ensam i bilen. Ytterligare en hundradels sekund hann passera och jag hade hunnit skanna runt hela p-huset efter nån som ev kunde tillhöra denna ensamma, livrädda pojke. Ingen syntes till.

Jag tog ett djupt andetag, tittade på min egen mamma, nickade och sa att "jag kan inte lämna honom, vi måste hjälpa honom."

Om vi hade gått därifrån utan att ha hjälpt honom hade jag aldrig förlåtit mig själv.
Och leva med den känslan, som en feg liten lort, skulle inte ha känts särskilt behagligt.

På de få steg jag hade att ta till forden hann jag tänka så mycket. Så många alternativ som dök upp i hjärnan på så kort tid.

Vad skulle jag göra om bilen var låst?
Vad skulle jag göra om bilen var öppen?

Jag stod precis bredvid bildörren och jag mötte pojkens ögon igen. Jag kunde inte bedöma om han blev ännu räddare av att en främling tog kontakt med honom. Eller om han var lättad över att ha ett vuxet sällskap. Men jag hade inte mage att bara lämna honom där alldeles ensami bilen. Av hans rödgråtna ansikte att döma så kändes det som om han hade suttit där ett tag.

Jag kände på handtaget med en känsla av att jag gjorde nåt förbjudet samtidigt som jag gjorde det rätta.
Dörren var öppen och jag satte mig på huk bredvid honom.
"Hej", sa jag.
Han svarade inte.
"Väntar du på mamma eller pappa?" , frågade jag honom.
"Jag är här med pappa", hulkade han fram mellan snoret och tårarna som rann ikapp.

I det läget hade jag bestämt mig för att ringa polisen. Precis när jag tänkte kolla runt i garaget en sista gång innan jag tog fram telefonen hörde jag nån bakom mig ropa:
"Jag är här nu. Jag har inte glömt bort honom!"

"Är du hans pappa?", frågade jag.
"Ja, han var lite hängig så han fick sitta i bilen. Inte glömmer jag bort honom inte."

"Det var tur att du kom", svarade jag och jag märkte att jag hade hållit andan,
"Nu kan jag slappna av igen".

Sen satte sig pappan i bilen. I framsätet. Bakom ratten. Ingen kram eller så till sin pojke. Sa inget mera. Han kanske trodde att jag tänkte ta med mig hans barn, vad vet jag. Hoppas det var hans pappa, vad vet jag.

Jag vände mig om. Tittade 4-åringen i ögonen.

Då kom mina tårar.

onsdag 19 december 2012

Hur gammalt låter "faster" på en skala?

En dagstur på fyra timmar rakt igenom Smålands mörka skogar.

Lilla Vit full med tonåringar som roade sig själva med ipads och hörlurar. Nu lät det som om de var fler än två, och det var de ju inte. Men de två som var med var stora och Lilla Vit är ... ja...liten. En tålmodig mormor var inklämd också, som envist höll chauffören alert genom att prata på. Om allt möjligt.
Skuffen proppad med varsin liten ryggsäck, julklappar och allehanda annat smått och gott.
Ett enda stopp på vägen. Och det var på Statoil i Lammhult för att fylla på magarna lite.

Målet med dessa timmars bilåkande var att ankomma Karlshamn innan mörkret gjorde sitt intåg.
Klockan 15.06 plingade vi på brorsans ringklocka.

Celeste 3,5 år hade väntat på oss hela dagen och hade berättat för alla på dagis att att hennes kusiner skulle komma.
Victor 11 mån, hade lite feber och man kan säga att hans immunförsvar har tränat hela hösten med olika sorters förkylningar som har kommit och gått i hans snart ett åriga liv.

Att vara faster är ju en helt galen känsla egentligen. Så mycket kärlek att det sprängs i bröstet. Men ordet! Känn på ordet. Faster. Hallå.
Ordet faster borde snarast möjligt raderas ur det svenska språket.
Hårdare och kallare ord finns nästan inte att hitta.

Måste finnas nåt annat.



tisdag 18 december 2012

Ren glädje

Efter en mysig kväll hos min Carina sitter jag nu upptryckt mot väggen som vetter mot grannen och den lilla lilla wifi strålningen.

Kom hem till hennes härliga lilla hus vid 18-tiden. Mörkret omslöt den lilla villan när jag parkerade Lilla Vit.
Julstjärnorna i fönstren sken så fint och snön låg så magiskt utanför den lilla glasverandan. Ett paradis utanför Linköping helt enkelt.

Plötsligt stod hon i dörrposten med
hela sin uppenbarelse.

Asså, den energikicken.



Men jag älskar ju er

Plötsligt mitt i julhandeln så sa den yngre sonen:
"Mamma, blir du och pappa ledsna om ni inte får julklappar av mig? Det kanske räcker med en kram för ni vet ju att jag älskar er iallafall!"

Då svarade jag att jag blir alldeles jätteglad över en varm och gosig julaftonskram. Att det räcker gott och väl.

"Vad bra!", svarade han och slappnade av.

När vi hade vandrat runt i stressen en stund till och även jag hade börjat känna mig en aning småsvett och ganska så less på tillvaron i affären så frågade jag lilleman:

"Calle, blir du ledsen om du inte får några julklappar av mig och pappa i år? Det kanske räcker med en kram för du vet ju att vi älskar dig iallafall?"

Konstigt nog tittade han på mig med en blick som om just den ide'n inte fanns på världskartan överhuvudtaget.

Det var bara att bita ihop och gå vidare.


måndag 17 december 2012

Så roligt

Det här med ett fungerande internet är ju nuförtiden en livsuppehållande funktion. Det ingår liksom i livet och ska bara vara där. Vi tar det lika för givet precis som det är för kroppen att andas.

Iallafall hos oss.

Av snälla grannar har vi fått tillgång till deras wifi.
Och den lilla pyttelilla strålningen räcker ända in till oss på det berömda hårstrået.

Så nu sitter vi allihopa här. Tätt intill väggen som vätter mot grannen. Tätt upptryckta med våra telefoner och ipads och försöker hitta den ultimata ställningen.

Ganska så rolig syn faktiskt.

Annars har vi varit och julhandlat idag. Jag är mest nöjd med min julklapp till mig själv.

söndag 16 december 2012

Fika fika fika


Man kan iallafall säga att jag håller i fikatraditionen. Även här i sverige.

Och det är ju bra. Kanon. Toppen.


Meddelande från hytt nr 5415 på Ms Victoria

Till er föräldrar i 30 årsåldern som hängde i baren och inte hade vett att ta med era barn till hytten: Lämna era barn hemma nästa gång. Eller varför inte stanna hemma hela familjen och mys på ett härligt sätt tillsammans med era barn. Det berörde mig illa att se er.

Till er föräldrar som lät era små barn skrika och skräna samt bulta på alla dörrar i korridoren på våning 5( lite plus i kanten får ni för att ni allafall inte höll till i baren )när klockan var alldeles långt efter läggdags för två åringar: Lär era barn att visa hänsyn till andra medpassagerare. Lär era barn att det finns andra människor än just de, här i världen. Jag lovar, ni gör dem en tjänst i så fall.

Annars finns risken, eller förresten det är garanterat, att de utvecklas till såna där som de enormt vackra, snygga och väldigt uppklädda ungdomarna i 20 års åldern som tydligen ansåg när klockan var 04.00, att det var helt i sin ordning att ta med alla röstresurser de kunde uppbringa och skratta och skräna precis utanför hytten där vi försökte få en blund i ögat.

Till dig Gud, eller vem det nu är som bestämmer över vågornas nivåer och styrkor. Till dig vill jag bara säga: vågor höga som hela båten är fullständigt onödiga. Framförallt under flera timmars tid. Låt bli dem är du snäll!

Med vänlig hälsning
Den fega, gamla- haraldrigvaritung-gråochtrista- tanten i hytt 5415.


Ps. Och Sån lust jag hade att att sparka på alla dörrar i morse när vi var på väg upp till frukosten. Jag ville skrika högt tillsammans med mina barn: "Moahahaha, där fick ni era små skitar!!"

Men eftersom min mamma och pappa lärde mig när jag var liten att visa lite hänsyn mot andra människor så lät jag bli.

Ds.

torsdag 13 december 2012

Son till en hemmafru


Att ha en mamma som är hemmafru kan ha sina fördelar.
Att ha en mamma som är hemmafru kan även ha sina nackdelar.

Idag satt jag på Intersalon och skulle fixa mina naglar ( att det sammanföll med ett frissbesök samma vecka tillhör verkligen inte vanligheterna ). Det är nog tredje gången jag testar det på 1½ år. Och för varje gång har jag provat olika stilar. Idag ville jag ha en smula längre naglar och sedan Fransk Manikyr på det. Så jag ville använda mig av gel helt enkelt.
Det skulle ta två timmar och kosta 32 €. Ca 250 SEK.

Efter en stund när jag satt där med fingrar och händer alldeles fulla med nageldamm och mitt eget dna över hela rummet så fick jag ett sms av 15 åringen som tydligen fick sluta tidigare i skolan idag.

Som jag skrattade! Underbart!



Så himla jobbigt det är att vara son till en hemmafru. 
När den yngste sonen fick se mina naglar och med mina hemska lockar från igår i hans färska minne så sa han när jag kom till skolan:
"Oj, vad du har blivit så hemmafruig plötsligt, mamma!"

Annars så var vi bjudna till Svenska Ambassaden idag för det traditionsenliga Luciafirandet.
Mina söner har blivit för stora och hade ingen som helst lust att åka dit och trängas. De ville hem och jag tror att det var tv-spelet som lockade mest. Maken var upptagen idag och jag ville inte representera familjen helt ensam. Jag inser samtidigt med lite vemod i hjärtat, att det idag är första gången sedan grabbarna började på dagis som jag inte ser något Luciatåg i verkligheten. Alltså har jag tittat på luciatåg i stadiga 15 år.

En ny era är på väg att ta sin början i vår familj.

onsdag 12 december 2012

Är jag helt fel ute?

Jag kanske sticker ut hakan en smula med Det här inlägget. Jag vet inte.

Det händer att jag klickar in mig på svenska tidningars hemsidor när jag sitter här i Tallinn. Faktiskt typ varje dag.

Då har jag inte kunnat låta bli att läsa den debatt som handlar om den svenska traditionen. Eftersom jag inte har tillgång till svensk radio eller har möjlighet att höra vad som sägs bland människor i allmänhet i Sverige så får jag helt enkelt tolka det som jag läser på mitt eget sätt.

Vilket jag såklart har gjort.

Mina barn går i en internationell skola där ungefär 30 olika länder är representerade. Alla med sina personliga kulturer och traditioner.
En underbar blandning av människor.

Igår satt jag och pratade mycket med en brittiska från London. Hon berättade att Skandinavien i allmänhet och Sverige i synnerhet är ett land som engelsmännen ser upp till. Ett land att sträva efter att bli lika som.

Hon blev enormt förvånad när hon hörde att svenska skolor diskuterar svenska traditionella sångers vara eller inte vara på skolavslutningarna tex.

"Varför är inte Sverige stolt över sitt ursprung? Varför kan inte Sverige stå upp för sina egna traditioner?"

Jag kan inte annat än att hålla med henne. Jag kan inte tänka mig att folk som kommer till Sverige med andra traditioner än mina tar illa upp för att vi tex äter skinka på julbordet. För att vi har den svenska flaggan i topp. För att vi har pepprkaksgubbar i luciatåget.

Esterna är ett superstolt folk. De hissar sin flagga hela tiden. Den hänger utanför nästan alla skolor varje dag. Skulle de sluta med det för att eventuellt vara rädda för att såra eller kränka andra kulturer? Skulle inte tro det. Jag anser mig själv som utlänning även om jag har flyttat hit frivilligt. Inte pga krig eller svält. Dock är jag utlänning. Jag känner istället glädje för esternas skull. Jag är glad över att de är stolta över sin flagga. Jag lär mig mer än gärna om deras historia och deras traditioner.

Skulle esterna sluta äta sin traditionella blodkorv och sin kålstuvning på sitt julbord bara för att utlänningarna kanske skulle ta illa upp. Tror inte det.

Jag har så svårt att förstå att människor med en annan kultur än den jag är van vid skulle ta illa upp om Sverige var ett land som stod upp för sina egna traditioner.

Bjud in istället. Visa hur vi brukar göra. Våga lära känna andra kulturer. Våga visa våran. Var inte rädd för det okända. Jag tror att det är våran okunskap som är den största boven till våra egna fördomar. Vi vet för lite.

Som utlänning vet jag hur ensamt det kan kännas att inte förstå. Inte förstå kulturen. Inte förstå språket.
Hur liten i världen man faktiskt är.

Men jag skulle aldrig ta illa upp eller känna mig kränkt över att esterna står upp för sina traditioner.

Så jobbar vi

Idag hade jag bokat en tid för att fixa till håret en smula.
När jag ringde till Pikk 40 hade jag ingen som helst aning om att min hemmafrukollega Therese redan hade bokat en tid på samma ställe för att snygga till sina naglar.

Det var roligt när vi häromdagen kom på att vi skulle till samma ställe precis samma tid. Våra män skakade bara på sina huvuden. Så jobbar vi helt enkelt.  
 Så den här onsdagen bestämde vi att hänga med varandra hela dagen. Therese höll mig sällis när jag stod i hallen i skolan i morse och sålde lotter till Chritmas Basket-lotteriet på fredag. 
En brittiska sammanstrålade med oss och frågade om vi ville hänga med på en snabbfika på Hotel Olympia.
Och en snabbfika funkade ju kanon. För klockan 10.00 skulle Therese sitta vid nagelbordet.

Jag hängde med henne efter fikat och när hon fick följa med sin nagelskulptris satt jag och väntade på att min frissa skulle ta sig an mig.



Pikk 40




Ett brudpar med några av sina gäster hade valt Pikk 40 att göra sig iordning hos. 
Bruden var så fin och när jag såg dessa vackra människor så kom jag att tänka på min bror och hans fru.
De gifte sig i Jukkasjärvi Iskyrka för några år sedan. Det var så coolt. Sån otroligt fin upplevlese. Före er som aldrig har varit där, åk dit nån gång i livet. 



Vinterbröllop






Genom öppningen till vänster försvann Therese med sin skulptris. 



Själv satt jag kvar där uppe och satte mig i Teeles stol. Hon satte igång och det var ju så skönt. 
När Therese var färdig kom hon upp från källaren. Hon tog en stol. Satte sig bredvid mig. Med varsin kaffekopp. Så mysigt. Att man kan ha så mycket att prata om. Men ändå inte liksom. 


Början till lockar
Eftersom det var cirka 20 år sedan jag var lockig senast så tänkte jag att  det kanske kunde vara dags.
När vi satt där som bäst dök brittiskan upp som vi fikade med tidigare. Tyvärr fanns ingen tid ledig åt henne så hon fick åka vidare med sina naglar. Och det visade sig att hon hamnade på ett ställe där ytterligare en kollega satt och gjorde sina naglar. Det var ju så roligt.

När vi alla var färdiga så träffades vi på Restaurang La Chateau i Gamla stan. 
Sedan var det dags att åka till affären och inhandla lite god mat till firandet ikväll av att killarna idag slutförde sina absolut sista Examensprov för terminen. 




Ett sånt där hår som hoppar och svajar när man går. Har ALDRIG haft såna här prinseslockar tidigare.
Som jag ville ha när jag var 10. 
Jag fick det för en dag när jag var 41. Inte en dag för tidigt faktiskt.

Men luggen.....Hur kan jag få den att växa lite snabbare? Typ till i morgonbitti.
Tips nån?


Curley style today.

Till sist åkte vi till skolan då det var dags för Therese att sälja lotter till de föräldrar som väntade till sista stund. Killarna kom. Gillade inte lockarna. 

Så det var våran dag. 

tisdag 11 december 2012

Ta eget ansvar

Vad är mitt ansvar?
Som människa? Som maka? Som mamma? Som dotter? Som vän? Som kvinna?

Ett jätteansvar såklart. Jag måste självklart ta ansvar för mitt eget liv. Ta eget ansvar för mina egna handlingar. För vad jag säger. För vad jag inte säger. Jag har alltid ett val. Jag måste välja själv. Genom att låta bli att välja, har jag redan gjort det valet.

Låter det krångligt? Inte ett dugg egentligen. Ta ett steg utanför dig själv en stund. Iakta dig själv.  Vad ser du? Vad sänder du för signaler? Vad vill du sända för signaler? Övernsstämmer de med varandra? Vad säger du för nåt? Vad säger du inte? Vilket tonläge använder du? Vilket ansiktsuttryck visar du till det du säger? Vad bidrar du  med?

Många är vi som lätt lägger andras ansvar på våra axlar. Det blir en otroligt tung börda att bära. Oftast räcker det med att bära sitt eget ansvar. Det kan vara tungt nog.

En ganska så effektiv fråga att ställa sig ibland är: "För vems skull gör jag det här? För min egen eller för nån annans?"

Vad kommer man fram till då? Kan jag vara ärlig mot mig själv? Är det för att jag så gärna vill hjälpa en annan människa? Är det för att jag själv ska må bra? För att jag vill känna mig oumbärlig? Känna mig behövd. Då är den enda jag hjälper, mig själv. Ingan annan. För att tillfredsställa mina egna behov. Och det är helt okey.

Det viktigaste är att man är medveten om det.
Och bara genom att veta om varför man gör saker och ting gör att en hel del ansvar automatiskt flyttas från mina egna axlar till dit där just det specifika anvaret hör hemma. Och man är ingen dålig människa för det. Man kanske till och med blir en bättre människa. Genom att vara ärlig mot sig själv.

Det är även väldigt lätt att lägga sitt eget ansvar på andras axlar.  Genom att inte se sin egen del i saker och ting som sker runt omkring. Att bara skylla på alla andra. Att säga: "Det gjorde jag för att du sa så!!"
Eller: "Så gör du också!!"

Återigen. Jag har alltid ett val. Jag måste alltid ta ansvar för vad som kommer ut ur min egen mun. Jag har alltid ett eget ansvar för över vad jag har för förväntningar på andra människor. Genom att hela tiden och ofta ta för givet att andra ska fixa,  eller att andra ska finnas till hands så fort jag visslar lite gör att känslan av mitt eget ansvar minskar.  Det är också helt okey. Bara jag är medveten om min egen medverkan.


Så att säga stå för konsekvenserna av sitt eget handlande.


 Som människa anser jag att det är bland det viktigaste av allt.
Ta eget ansvar.
Jag säger inte att det är lätt.
Men jag säger att det är viktigt.

måndag 10 december 2012

En bulle och ett glas juice

Den andra Swedish-Glögg tillställningen för veckan gick av stapeln ikväll. I en av de vackra, anrika våningarna uppe på Tompea Hill, Gamla Stan. I en fantastiskt stämningsfullt juldekorerad lägenhet bjöds vi på årets första julbord.

Vi stod där i salongen, framför tavlan med Kungen och Drottningen på spiselhällen, och kunde nästan känna hur nära vi var kungaparet. Eller. Iallafall jag. Kanske ingen annan brydde sig om just den detaljen. Så nära  fast de just då hade satt sig till bords för sin fina middag i Blå Hallen i Stockholm.

Annars var jag och Calle, Therese och Hanna tidigare idag på Hotel Olympia och fikade.
Jag beställde nypressad apelsinjuice och en fin kanelbulle helt enkelt.



Bulle


Inga konstigheter. Nånstans. Alls.

lördag 8 december 2012

"Swedish Glögg-fika"


Den första glögg- gatheringen för veckan gick av stapeln nu idag.

En inbjudan till en "Swedish Glögg-fika" hemma hos Therese och Andreas i deras fina takvåning i Gamla stan.
Tillsammans med danskar, greker och andra svenskar var vi en underbar samling på 29½ stycken individer i alla åldrar, varav halvan i en dansk mage.

Jag, Eva och Nadia




Blir de utan brasved kan de bara börja ta av bjälkarna






Lägg till bildtext


Granen lutar verkligen inte! :) 
Det är jag som håller kameran lite snett bara. 




Det bjöds på ett dignande glöggbord. Med allehanda svenska goda varianter. Vilket var riktigt roligt att se när tex danskarna skulle smaka pepparkaka med mögelost på. Eller varför inte den svenska klassikern Julmust? ( De hade till och med fixat julmust.)Och glögg överhuvudtaget? Med russin och mandel i?


"Vad är julmust?"

Han som arbetar åt Cocacola här i stan blev alldeles chockad när han fick höra att Julmusten slår ut hans dryck med hästlängder i Sverige under jultider. Han var tvungen att smaka och undersöka underverket. Det var "ok".


Vi var först att lämna tillställningen och nu här hemma vankas det julklapssverkstad på golvet med handboll på tv. 
En mysig lördag.


torsdag 6 december 2012

Stolt mamma

Nästa vecka har International School of Estonia sina termins avslutningsExams.
Det betyder att de har prov eller projekt i alla ämnen på allt de har gått igenom under hela terminen.
Det kom som en stor chock förra året för oss svenskar, för så jobbade inte den svenska skolan som vi var vana vid. Men nu är vi lite varmare i kläderna, och killarna samt vi vet vad som väntar.

I morgon fredag är lektionerna inställda och istället kallas dagen helt enkelt för study day. Eleverna ska plugga och har haft möjlighet att boka upp sig på tider hos lärare där de känner att de behöver lite extra hjälp.

Som mamma till två killar som släppte allt hemma i trygga Sverige, för att börja i en internationell skola med endast engelska som undervisningsapråk vill jag bara tala om hur stolt jag är över våra söner.

Vilket jobb de har gjort! Vilket jobb de gör! Det har verkligen inte kommit gratis, kan man säga.

Efter ett och ett halvt år i den här skolan har 13 åringen nu skrivit till nästa vecka en 6-sidors uppsats om Argentina  på helt klockren engelska. Jag hade gåshud när jag fick äran att läsa igenom den.

Hur varmt kan ett mammahjärta bli egentligen? Hur stolt är det ok att vara?

onsdag 5 december 2012

Champagne till lunch och julklapp till en mamma

I dag har IWCT haft sin årliga Christmas Lunch.
Klockan 12.30 skulle alla som anmält sig vara på plats på restaurangen Fish And Wine.
Tydligen är vi rekordmånga medlemmar i Tallinns Womens Club just nu. Över 70 kvinnor är för ögonblicket stolta medlemmar.

Runt halv ett kom det intrillandes damer lite omvartannat och vi blev hänvisade en trappa upp. Väl uppe hängde vi av oss våra vinterjackor och fick sätta oss där det fanns plats. Idag hamnade vi lite bakom alla andra, så det var svårt att höra vad damerna sa som höll tal.

Iallafall blev vi alla serverade ett glas champagne på bricka när vi kom. De flesta kvinnorna som var där har inte längre barn att hämta på skolor. De bor ganska så centralt i sina lägenheter och behöver således ingen bil att köra. Och skulle de mot förmodan välja att inte gå så tar de en taxi som är fantastiskt billigt här i Tallinn.

Alltså tackade de gladeligen ja till den läskande välkomstdrinken. Vi som hade barn som måste hämtas och hade en tid att passa samt hade en bil att köra tackade såklart nej.

Jag hade i förväg beställt en "Roasted Chicken with beet roth risotto". Men åh, så himla god den var!
Till denna restaurang kan jag ta med familjen nästa gång eller varför inte de gäster som dyker upp nästa år.
Gästkalendern börjar redan att fyllas på så sakteliga.


Fina Therese och Nina
Vi halkade runt lite i snömodden innan vi kom fram till restaurangen. Välfyllda istappar högt uppe på hustaken gjorde att vi höll oss ute på gatorna när vi gick. 



Roasted Chicken with beet rothrisotto

Ok, maten smakade bra mycket godare än vad den faktiskt ser ut här på bilden, ser jag nu.




Naken gran

Den här granen har stått i tamburen i skolan ett par dagar nu. Det har hängt lite stjärnor och andra pappers prydnader på grenarna. 
På dessa papperslappar har det stått "Mother", "Boy 15 year", Girl 4 year" mm. Och så har varje familj i skolan  som velat ta en lapp från granen och sedan är det meningen att man ska köpa en julklapp till den som står på lappen. Alla som har funnits på lapparna lever just nu på Womens Shelter, ett hus för kvinnor med deras barn.



Framsida/ baksida


I år var jag lite långsam i starten så när jag äntrade granen fanns det endast en liten lapp kvar.
På den stod det "Mother". Så nu ska vi ut och hitta en bra julklapp till en mamma. Ålder? Ingen aning. Storlek? Ingen aning. Intresse? Ingen aning. Kön? Kvinna kanske.



Höger öga



tisdag 4 december 2012

Snöängel

Snön är här. Och det är ju toppenvackert ute.

Var ute en sväng och fotade från havskanten hos oss och in mot Tallinn stad. Det kan man verkligen kalla Stad i ljus. Vilket ljus över stan.

Plötsligt när jag stod där i mina termobyxor och kängor, mindes jag mina barndomsvintrar hemma. Vilken flashback. Bara slängdes 30 år tillbaka i tiden! Och det fanns verkligen ingen hejd på alla minnen.

Så som jag minns så fanns det alltid snö. Alla vintrar. Såklart! Tänk vad lätt det var att förtränga alla snölösa vintrar.
Framför allt en skön grej som jag minns är våran långa isrutchkana.
Så cool. Så häftig.

Jag och min pappa, grannkillen och hans pappa tog fram våra skyfflar och började bygga. Och skyffla. Sakta men säkert tog sig en isrutchkana i uttryck.

Den började uppe på sk. Bilberget, gick över gångbanan, ner över vårt låga staket. Där tog den ny fart och ner över våran sutteräng tomt. Ner till mammas och pappas garageuppfart och där nånstans tappade man liksom farten.

Efter all skottning med att fixa i ordning banan med sidokanter och allt så tog vi fram vattenslangen och började vattna hela banan. Med hopp om att den skulle frysa till is till dagen efter.

Nu minns jag inte om banan blev till belåtenhet riktigt. Det jag minns är hur vi jobbade för att få till den. Vad kul det var! Vad roligt vi hade!

Och ofta är det ju så. Att det är roligast innan. Vägen till målet som är själva grejen.

måndag 3 december 2012

Kulan i grenen på plats

Man är ju inte bättre än att man kan ändra sig. Eller hur?

December är en månad full av förväntning. Det riktigt osar hemma hos en del med skyhöga förväntningar. Måsten. Önskningar. Olika saker.
För en del andra är december rena rama katastrofen. December och framförallt julen framkallar olika känslor hos oss alla.

Hemma hos oss har vi haft traditionen att klä granen kvällen innan julafton. Då har vi haft julmusik i stereon. Glögg på värmning. pepparkakor, lussebullar, godis och choklad i mängder på bordet. Jullådorna upp från källaren och fram och med allt. För killarna har nästan den kvällen varit mysigare än själva julafton.

När granen sedan är klädd till tänderna är det så mysigt att slänga sig i soffan. Bara titta. Njuta av konstverket. Som när ungarna var små betydde bla flirtkulor och smällkarameller av alla möjliga olika slag. Otroligt vackert. I allafall på grenarna längst ner. De nådde liksom inte högre. Nu förtiden är flirtkulorna bortglömda och blivit utbytta mot röda, glänsande kulor. Och hela granen är klädd.

Nu när vi har flyttat till Tallinn har vi tänkt om en smula.
Vi har brutit familjens tradition och hittat nya vägar. Det är endast den 3 december och granen är redan klädd. Med julmusik från iPaden så plockade vi upp kula efter kula.

Efter sista kulan slängde vi  oss i soffan och kollade in resultatet. Med beröm godkänt!
Nu får vi njuta av den här till den 15 december då vi åker till Sverige.

Och så klarar den sig så fint tills vi kommer tillbaka den 30 december. Kanon!








Min yngsta guddotter. Fasters ögonsten.


Den här tjejen längtar jag ihjäl mig efter just nu. Snart ses vi! Lagom till första advent hade snön nått även Blekinge. Kul!


Här står de och fyller i skadepapper.

Snön kommer i såna mängder att snösvängen inte riktigt hänger med i samma tempo. Här vid ett övergångsställe hade den unga tjejen i BMW:n missat att hålla avstånd till Mercedesen framför. Och pang, så gled hon rakt in i honom.

Så kära medmänniskor, kör försiktigt. Håll avstånd. Använd fläkten. Borsta bort all snö från bilen. 




Kort sagt: var rädd om dig! Det fina bara en som Du!

söndag 2 december 2012

Calle-mys

Julkalendern har börjat. Äntligen!
Har typ väntat i elva månader.

Idag ville jag besöka Julmarknaden i Gamla Stan. Men jag ville inte åka in förrän det mörknade. Så jag skulle kunna se allt ljus. Känna den stämningen liksom.

Jag fick med mig Calle. Så himla mysigt! Bara han och jag. En stund för oss själva.



Mycket folk ville fira 1.a advent i Gamla Stan ikväll. 


Med knarr under skorna, minus 5 grader och vindstilla var det precis som en Julmarknad ska vara. 


På väg till marknaden genom gränderna i Gamla Stan

Calle är riktigt rolig att umgås med. När han är på det humöret, vill säga. När han inte är på det humöret är han inte lika rolig att umgås med. Kan man säga.

Vi skrattade. Vi fotade. En av oss filmade en liten snutt. Vi kollade in de stackars renarna som låg i en inhängnad. Stackars djur. Vi kollade in alla stånden. Med hantverk, estnisk julmat och så Glögg. 


Ambassaden i vinterskrud




Rådhustorget med Rådhuset i bakrgrunden





Vi


Christmastree


Tomten är här!
Häst och släde. Hann iallafall ta kort på släden. Eller vadå släde....En vagn är det ju. Hästen var för snabb. Eller jag för långsam. 





En av alla oändliga gränder I Gamla Stan

Nu är vi hemma. För snart kommer reprisen av dagens avsnitt av Julkalendern. Som absolut inte kan missas!!

God Första Advent till er alla.