På en hundradels sekund

Skön härlig sovmorgon var på sin plats. Underbart och vakna till doften av nybryggt kaffe och bebis joller.

Efter frukost tog vi oss in till stan, Karlshamn. Klockan var ca halv elva när vi körde in i parkeringsgaraget. Jag gick till automaten för att betala p-avgiften. Vände tillbaka till bilen där sönerna, mamsen, Marie, celeste och Victor väntade.

Just när jag hade lagt biljetten innanför bilrutan tittade jag åt vänster. Min blick föll på en blå Ford som stod tre parkerings rutor bort. Mot mig stirrade ett par skräckslagna pojkögon tillbaka från baksätet. Hans blick fick mitt hjärta att stanna.

Hans tårar rann nerför kinderna i en strid ström av vågor. Genom rutan kunde jag se hur hans mun skrek efter "pappa!".
På en hundradel sekund insåg jag att han var alldeles ensam i bilen. Ytterligare en hundradels sekund hann passera och jag hade hunnit skanna runt hela p-huset efter nån som ev kunde tillhöra denna ensamma, livrädda pojke. Ingen syntes till.

Jag tog ett djupt andetag, tittade på min egen mamma, nickade och sa att "jag kan inte lämna honom, vi måste hjälpa honom."

Om vi hade gått därifrån utan att ha hjälpt honom hade jag aldrig förlåtit mig själv.
Och leva med den känslan, som en feg liten lort, skulle inte ha känts särskilt behagligt.

På de få steg jag hade att ta till forden hann jag tänka så mycket. Så många alternativ som dök upp i hjärnan på så kort tid.

Vad skulle jag göra om bilen var låst?
Vad skulle jag göra om bilen var öppen?

Jag stod precis bredvid bildörren och jag mötte pojkens ögon igen. Jag kunde inte bedöma om han blev ännu räddare av att en främling tog kontakt med honom. Eller om han var lättad över att ha ett vuxet sällskap. Men jag hade inte mage att bara lämna honom där alldeles ensami bilen. Av hans rödgråtna ansikte att döma så kändes det som om han hade suttit där ett tag.

Jag kände på handtaget med en känsla av att jag gjorde nåt förbjudet samtidigt som jag gjorde det rätta.
Dörren var öppen och jag satte mig på huk bredvid honom.
"Hej", sa jag.
Han svarade inte.
"Väntar du på mamma eller pappa?" , frågade jag honom.
"Jag är här med pappa", hulkade han fram mellan snoret och tårarna som rann ikapp.

I det läget hade jag bestämt mig för att ringa polisen. Precis när jag tänkte kolla runt i garaget en sista gång innan jag tog fram telefonen hörde jag nån bakom mig ropa:
"Jag är här nu. Jag har inte glömt bort honom!"

"Är du hans pappa?", frågade jag.
"Ja, han var lite hängig så han fick sitta i bilen. Inte glömmer jag bort honom inte."

"Det var tur att du kom", svarade jag och jag märkte att jag hade hållit andan,
"Nu kan jag slappna av igen".

Sen satte sig pappan i bilen. I framsätet. Bakom ratten. Ingen kram eller så till sin pojke. Sa inget mera. Han kanske trodde att jag tänkte ta med mig hans barn, vad vet jag. Hoppas det var hans pappa, vad vet jag.

Jag vände mig om. Tittade 4-åringen i ögonen.

Då kom mina tårar.