Snöängel

Snön är här. Och det är ju toppenvackert ute.

Var ute en sväng och fotade från havskanten hos oss och in mot Tallinn stad. Det kan man verkligen kalla Stad i ljus. Vilket ljus över stan.

Plötsligt när jag stod där i mina termobyxor och kängor, mindes jag mina barndomsvintrar hemma. Vilken flashback. Bara slängdes 30 år tillbaka i tiden! Och det fanns verkligen ingen hejd på alla minnen.

Så som jag minns så fanns det alltid snö. Alla vintrar. Såklart! Tänk vad lätt det var att förtränga alla snölösa vintrar.
Framför allt en skön grej som jag minns är våran långa isrutchkana.
Så cool. Så häftig.

Jag och min pappa, grannkillen och hans pappa tog fram våra skyfflar och började bygga. Och skyffla. Sakta men säkert tog sig en isrutchkana i uttryck.

Den började uppe på sk. Bilberget, gick över gångbanan, ner över vårt låga staket. Där tog den ny fart och ner över våran sutteräng tomt. Ner till mammas och pappas garageuppfart och där nånstans tappade man liksom farten.

Efter all skottning med att fixa i ordning banan med sidokanter och allt så tog vi fram vattenslangen och började vattna hela banan. Med hopp om att den skulle frysa till is till dagen efter.

Nu minns jag inte om banan blev till belåtenhet riktigt. Det jag minns är hur vi jobbade för att få till den. Vad kul det var! Vad roligt vi hade!

Och ofta är det ju så. Att det är roligast innan. Vägen till målet som är själva grejen.