"Älska mig!"

Inom oss alla finns en barndom som har format oss till den person vi är idag.

En liten pojke eller flicka som kanske fick lite för mycket av nåt eller möjligtvis lite för lite av nåt. 

Det vi alla har gemensamt är att vi alla vill vara älskade. Vi vill bli sedda. Vi vill ha bekräftelse på att vi duger precis som vi är. Och det visar vi på olika sätt. En del bloggar.... En del Instagramar.....

En del ser till att höras.  En del vill vara klassens clown. En del använder miljoners hashtags. Sätten är lika olika som vi är människor. 

Men vi vill fortfarande bara vara älskade. Bekräftade. 

Alex Schulman var i Linköping i ikväll och pratade just om detta fenomen. "Älska mig!"

Helt enkelt. 

Vid 42 års ålder söker jag fortfarande bekräftelse på att jag duger. Få höra att det är ok att vara jag. 

Jag ska göra som Alex Schulman och ta hand om den lilla Flickan Ingela som finns där inom mig. ( Ja, nu tar ju inte alex hand om mig direkt. Han har nog med att ta hand om den lilla Alex som finns inom honom ) Jag ska trösta lilla Ingela där hon sitter i sin säng mitt i natten med tårarna rinnande nerför sina kinder när hon inte  vågar släppa fötterna ner till golvet för att gå in till mamma och pappa, för hon är livrädd för alla otäcka händer som skulle komma ut under sängen och dra ner henne i helvetet. 

Jag ska trösta lilla flickan som står vid köksgardinen och väntar på att pappa ska komma hem från jobbet på kvällen.. Samtidigt som hon sjunger "Pappa, kom hem, för jag längtar efter dig". 

Alla har vi en barndom som har format oss till de vi är idag. 

Fiskarna på jobbet gör sitt jobb

Min man älskar mycket av sin fru.
Dock inte allt.
Och det var han väldigt tydlig med redan från allra första början när vi började dejta för snart 17 år sedan.



Om ni  Klicka här!   och sen scrollar neråt så ser ni snart ett par fantastiskt fina och välvårdade skapelser. 

Även om min man inte älskar mina fötter, så gör iallafall fiskarna på jobbet det.

Uppdatering: 

Kanske inte går att få upp länken från mobilversionen. Så här kommer en fin bild också från dagens Corren. 

En dag

EPå mitt jobb tvättar vi sängkläder, frotté, dukar, servetter, städtrasor och badrockar varje dag. Vi manglar och vi viker och bär upp till förrådet.

Vi städar 10 rum och tömmer sammanlagt 30 sängar samt bäddar rent varje dag. 

Vi dukar upp till lunch och vi dukar om till middag som vi både tillagar och serverar. Vi diskar och fyller på porslin. 

Vi sköter om de tre poolerna och bastun oavsett väderlek. 

Vi serverar frukost och vi fixar till landgångar. 

Vi rensar ogräs på sommaren och skottar på vintern och vi håller snyggt på utsidan. 

Vi tar emot bokningar och vi sköter incheckning o utcheckning. 

Vi håller koll på vad gästerna ska göra på vilken tid bland detox och fiskpedikyrer och mat och bad och andra behandlingar. 

Och så finns det dagar när vi bara får sätta oss ner med en kopp kaffe med våra  fötter hos fiskarna och läsa på om de nya behandlingarna som vi snart ska kunna erbjuda våra gäster. 

En dag på jobbet helt enkelt. 

Vi 71:or

Nu är de här!

Under ett par veckors tid har jag provat olika sorters bågar. Metall, plast, stora, runda, fyrkantiga osv. För en annan som aldrig i hela mitt liv har varit i denna situation har det känts som att välja ur en hel djungel.

Till slut fann jag ett par på Specsavers som kändes bra på näsan.

Lånebågar från Synoptik

Det är en ren fröjd att kunna läsa igen. Som ett Halleluja-moment. Jag har verkligen inte gjort det på ett bra tag och jag har saknat det som bara attan.

Och det roliga i hela den här historien var när jag var på Synopitik på Ikanohuset och gjorde min synundersökning nån gång i september/oktober.

Jag hade suttit klart inne i bland alla olika maskiner som skulle kolla min syn. 

Kom ut till kassan och var just på väg att betala 395:- när optikern bad om mitt personnummer.

Hon fick det och började plötsligt att skratta.  "Jaha, skitkul", tänkte jag. 

Sen tittade hon i sin kollegas dator där kollegan just stod och registrerade sin kund. Min optiker tittade på tjejen bredvid mig och sen tittade hon på mig och så brast hon ut i ytterligare ett gulligt litet skratt:

"Haha, här står visst 71:orna på rad!"

Jag och den andra 71:an tittade självklart på varandra och då började även vi att asgarva. 

Där stod vi, två 42 åringar. 

Och undrade båda två om vi verkligen såg sådär gammal ut som "hon bredvid"?

Lite ojuligt

Vaknade denna söndagmorgon och kände för att åka på Julmarknad.
Klev upp ur sängen och passerade samtidigt fönsterbrädan där vår termometer befann sig.

Joråsåatte!

Gå på julmarknad när tempen visade 21 grader inomhus och 19 grader utomhus....kändes annorlunda.

Men jag fick med mig grannen och vi tog Lilla Vit och drog iväg.

Tomtar. 

Halm och bockar.

Det var som att vandra omkring under vårens första värmande strålar. Samtidigt som jultomten strosade omkring bredvid. Kändes på nåt sätt lite .... ojuligt.

När vi kom över bron och in i slottet började just en guidad tur.
Sånt gillar ju jag och grannen hängde på.

Eller om det var jag som hängde på henne. 

För 30:- fick vi bla reda på varför vi använder halmattiraljer kring jul.

 Halmen lades förr i tiden runt på golvet i hela torpet i början på december. Det ansågs att halmen blev magiskt när alla i familjen gick på det och barnen lekte på det, och alla sov på det. Sedan kom man på att det inte var särksilt bra att ha halm liggandes på köksgolvet där gnistor spreds från spisen. Så det förbjöds helt enkelt. Men halmen är fortfarande med oss kring jul även i våra dagar.

Vi fick även reda på varför vi har dopp i grytan på julafton.
Familjen bakade bröd i början på december. Brödet delades ut i olika portioner till alla i familjen där störst fick mest. Bröden låg i högar och man började äta uppifrån och gick sedan neråt. När man väl hade kommit ner till sista brödbiten på julafton så var den brödbiten inte särskilt saftig och färsk längre. Därav doppet i grytan. För att få brödet lite mjukare igen.

Snart är det första advent.

Ljungsbro gick man ur huse

Vilken uppslutning!

Tusentals människor i alla åldrar som förenades en kväll för ett tryggare samhälle.
Ett fackeltåg som aldrig tog slut.
Enormt mäktigt att se. Att få vara en del av.

Gemenskap. Värme. Kärlek.
Samtidigt så tragiskt att det ska behövas.

Hela Ljungsbro gick verkligen man ur huse.
Och de få som inte var med i själva fackeltåget stod i sina fönster och vinkade eller klev ut på sina balkonger. Eller stod utmed vägen där vi gick.

Bussar och bilar fick snällt stå stilla i väntan på att det kilometerlånga tåget skulle passera.

Efter att ha gått i kringelikrokar runt om i hela byn så kom vi till slut till slutplatsen, Ljungsbro skolan.

Där var det sång och musik av lokala talanger som ville ställa upp denna kväll.  

En läkare från vårdcentralen tog sin gitarr och brände av några låtar. Tjejer från kyrkan sjöng så det värmde i blåsten. 

Tal hölls av initiativtagare till denna kväll. Av föräldraföreningen. Av kyrkan. Av Linköpings borgmästare.

Mäktigt.

Känslosamt.

Nu hoppas jag med hela mitt hjärta att det kan bli nåt bra av all denna gemenskap. 

Från soffan

Efter att ha dansat balett i en rosa liten dräkt med volang på  längst ner och sockiplast på fötterna kom jag hem till mina föräldrar vid sex års ålder och sa:
"Nä, nu vill jag börja spela fotboll istället!"

Då svarade min pappa:
"Ja, äntligen vill jäntan göra nåt vettigt!"

Sedan den stunden körde min pappa. Överallt. Till alla bortamatcher med bilen full med tjejer. Och så min lillebror i mitten bland alla dessa flickor. Stackaren som bara fick följa med.
Till träningarna fick jag ta mig själv. Som jag cyklade med skorna på pakethållaren. Men jag  tror nog att pappa stod på IP och såg varenda hemmamatch.

På den vägen var det. Vid 15 var det uttagning till statslaget för Stockholm. Jag kom så långt som till sista uttagningen och då skulle det bort fyra tjejer, tror jag. Vi var 22 nervösa tjejer och truppen skulle bli 18. Eller nåt åt det hållet iallafall.  Jag blev en av dem som inte fick fortsätta, för enligt Ann Jansson tränaren för statslaget var jag inte "tillräckligt snabb och inte tillräckligt stark". Men jag gav inte upp utan  knöt näven i fickan och kämpade vidare.

Jag kom inte med till  elitlägret i Halmstad eftersom jag inte kom med i Stockholms statslag, men det betydde inte att intresset för fotboll tog slut.

Vid 24 flyttade jag till Linköping och började genom en nufunnen vän spela för Sturefors. Det blev lite för långt att åka och jag testade några matcher med Östria men sedan tog det inte lång tid förrän mina Puma Shadow fick lägga sig på hyllan för all evighet.

Jag gifte mig med en fotbollskille. En AIK-are.
Vi har två killar som älskar fotboll båda två. De kan allt som är värt att veta och det de inte vet är som sagt inte värt att veta. Om fotboll. Alla ligor. Alla spelare. Alla mål.

Inne på Swedish corner i fan-zone, Kiev 2012.

Förra året var vi i Kiev och kollade Sverige spela EM-kval match mot England där Olof Mellberg gjorde två mål.

Vi Sverigade upp oss och hade ett hektiskt dygn i Ukraina.

Sådan far sådan son

Ikväll satt vi i soffan och var laddade till tusen för att kolla matchen mellan Zlatan vs Ronaldo.

Fotbollen finns liksom med överallt.

Zlatan och Ronaldo cam.

Jag hade full koll från soffan.

Tyvärr vann Ronaldo den här fighten. Men skam den som ger sig. Vi knyter näven i fickan och hoppas på bättre tur på tisdag. 

Konsekvenser.

Det tuffaste med att vara förälder är just ...... att vara förälder.
Tror att det kan vara en av de tuffaste uppgifterna man har som förälder faktiskt. Att vara just förälder.

De små individerna anländer helt utan manual och facit och det är många frågor som man behöver brottas med. Oro och ängslan blandas med lycka och mys i en salig blandning. Situationer som uppstår och som på en tusendels sekund kräver att jag tar ett sekundsnabbt beslut. Beslut som jag måste stå för och som jag måste stå för konsekvenserna av.

Min erfarenhet av att vara förälder har genomsyrat de senaste 16 åren av mitt liv. Jag minns knappt hur livet var innan jag blev mamma. Mina killar är absolut det bästa jag någonsin har gjort. De har berikat mitt liv så oändligt bara genom sin blotta närvaro. Att vara förälder är så mycket kärlek.

Men allt har inte bara varit sött och rosenrött. Så klart.

De har givetvis gett mig ett antal gråa hår  under årens lopp av olika orsaker.  Jag har skällt och jag har varit orolig många gånger. Tålamodet har inte varit det allra bästa och tröttheten har ibland tagit över. Ja  det finns mycket som jag önskar vore ogjort och osagt.

Och.

Att vara förälder betyder även att ta konflikter.
Från allra första början. Att våga vara den vuxna och visa en 4-åring vad som är rätt och fel. Att våga se sin unge vara ledsen och besviken. Självklart är det inte roligt att se hur stora, salta tårar rinner nerför de runda goa kinderna. Men det är ok att de rinner. Det är inte farligt. Det är faktiskt inte alls farligt att bli tillsagd när man gör nåt som är tokigt. Det är till och med bra att få veta var gränserna går. Hur ska barnen annars lära sig? Det är helt enkelt förälderns uppgift och ansvar att vägleda. Inte nån annans. Inte förskolans eller samhällets ansvar. Det måste börja hemma.

Och är det nåt min 16-åriga erfarenhet som förälder berättar för mig är att det är otroligt mycket enklare att ta en konflikt med en 4-åring än med en 14-åring.

Vågar man inte ta en konflikt när barnet är fyra eller fem så lovar jag att det blir inte särskilt mycket lättare att börja ta dem när han eller hon är 15 eller 16 och kanske är ett huvud längre än dig själv.

Så ett tips: Våga ta konflikten redan när de är små. Då är hälften vunnet.

Så lätt det är

Ni som säger att det är så svårt att baka.....haha ni vet inte vad ni pratar om egentligen!
Så överraskande lätt det är.

Blev lite förvånad själv faktiskt.

På en halvtimme blev det två limpor.

Men oj! Några jordnötskakor slängde jag ihop bara sådär på en höft.

Och så en plåt chokladkakor efter det. Herregud så enkelt.

Vad är det som händer? 

Som vi ska mysa ikväll hemma hos oss.

En sån kväll då jag skulle kunna klia söner på ryggen hur länge som helst.

Söndag.

En dag som i våran familj började med en lång frukost och ett långt samtal med våra två söner. Vi har alla så många frågor. Om så mycket.

Vad hände?
Vad händer nu?
Varför?

Alla sörjer på sitt sätt. Ingen annan kan bestämma hur just du ska reagera. Det finns inget rätt eller fel i såna här lägen.
I vår familj bestämde jag och Calle oss för att åka till kyrkan ikväll. Vi var inte ensamma med den iden. En mötesplats för alla denna kväll.
Allhelgona kyrkan var full till bredden. Så många att alla inte ens fick plats. Kyrkoherden bestämde att de skulle ha en till gudstjänst direkt efter den första.

Känslan inne i kyrkan.
Så oerhört jobbigt. Men samtidigt så stark. På nåt sätt ändå så värmande.
Ungdomar som tröstade varandra. Med armarna om varandras axlar. Händer som höll i varandra. Kepsar nerdragna över ansikten. Huvuden som lutade mot varandra. Huvuden som hängde mellan knäna. Händer som sakta strök ryggar. Föräldrar som försökte räcka till.
Så enormt starkt.

Ljuständning.

Bänkrad för bänkrad gick vi fram med våra röda ljus som kyrkan höll oss tillhanda.
Sonen. Jag. Alla andra. Så mycket känslor. Ända in i ryggmärgen.

Gamla klasskompisar till sonen. Från 6-års och genom hela hans svenska skoltid.
De kramades. Genuina, tröstande, värmande kramar. Som mamma, så starkt att se. Scener jag kommer att bära med mig i resten av mitt liv.
Tårar. Överallt.

Utanför. Ännu mera kramar.
Alla dessa unga, chockade, sörjande människor som just nu går igenom det allra tuffaste i deras liv. Hoppas så innerligt att det finns tillräckligt med vuxna famnar som tar emot dem när de behöver. Som väntar på dem när de kommer. Som tröstar.

I morgon är det skola igen.
I en skola som aldrig nånsin kommer att vara sig lik igen.

Ljus och kärlek.

Ett litet samhälle i chock

Hur hanterar man en sån här oerhört tragisk händelse?
Oavsett hur man har drabbats. Som anhörig? Som vän till de olika offren? Som förälder till barn som har gått i samma klass? Som helt utomstående? Som arbetskamrat? Som klasskamrat?

Egentligen.

Hur gör man?

I morse vaknade jag upp i en ort som aldrig nånsin kommer att vara densamma som den jag somnade i.

Mina tankar och hela mitt hjärta finns hos alla dessa familjer som på ett eller annat sätt har blivit drabbade av detta vansinniga dåd och den fullständigt overkliga verklighet som de från och med klockan 02.00 i natt är tvungna att leva med och befinna sig mitt i.

Allhelgonakyrkan i Ljungsbro har idag stått med öppen dörr för alla som har velat titta in. Jag har varit där. Stilla. Kaffe med dopp.

Även fritidsgården har hållt öppet under dagen och kvällen. Viktigt. 

Vreta Klosters Kyrka. Minneslunden.  Hit åker jag varje år för att tänka lite extra på mina nära och kära som inte längre finns bland oss. 

Idag - Så mycket folk. Just denna kväll hade det nog varit mycket folk där ändå. Men kanske inte så många ungdomar.

Med mina två ljus åkte jag sedan upp till platsen där 15 årige pojken och den kvinna med detta enorma civilkurage bragts om livet.

Där samlades det många ungdomar denna kväll. Antingen med vuxna, eller i grupp, eller ensamma. 

Nu behöver vi vuxna finnas tillhands för våra barn och ungdomar. Vi behöver hålla deras händer. Och torka deras tårar. Vi behöver lyssna på deras frågor. Även om vi inte har några svar. Vi måste våga ta emot deras rädsla.

Vi behöver finnas där att låna ut våran axel att kunna luta sig emot. 

Att finnas där för varandra. För våra vänner. För våra barn. För oss själva. 

Utan att egentligen veta hur man gör. Men det gör inget. 

Bara vi är där och närvarande. 

Kärlek. 

Oiktigt spännande dö!

Idag har jag tillbringat eftermiddagen i....

....ja, gissa var?

 På Ica Kvantum i denna ort hängde denna mening över deras bageriavdelning. Faktiskt lite rolig.

Efter inhandling av en egenkomponerad sallad i deras salladsdisk åkte jag vidare mot nästa anhalt.

Nya Parken. I Norrköping alltså.

Calles lag har efter några turer hit och dit bytt klubb och spelar sin första Cup tillsammans som det nya laget FC Linköping City. 

Fotboll spelas inte längre bara under sommarmånaderna har jag lärt mig den hårda vägen. Vilket betyder att jag har frusit alldelels för många ggr sittandes på läktare runt om i landet. Eller i Tallinn.

Och det är så fantastiskt skönt att ha nått den hedervärda mognadsgraden att jag struntar fullständigt i hur jag ser ut som fotbollsmamma. Det är helt enkelt bara att klä på sig. Det som finns tillhands. Skidhandskar, dunvästar, regnjackor, halsdukar.

FC Linköping Citys första match gick av stapeln klockan 14.00 mot IFK Norrköping.

Några minuter in på första halvlek var sonen klar för sitt första inhopp i den här svarta bortatröjan.

Tyvärr blev det förlust med 2-1 i denna kamp. 

Imorgon åker vi samma väg igen för nya matcher och hoppas på bättre lycka då.

Och kanske om vi har tur lite mindre regn.