En sån kväll då jag skulle kunna klia söner på ryggen hur länge som helst.

Söndag.

En dag som i våran familj började med en lång frukost och ett långt samtal med våra två söner. Vi har alla så många frågor. Om så mycket.

Vad hände?
Vad händer nu?
Varför?

Alla sörjer på sitt sätt. Ingen annan kan bestämma hur just du ska reagera. Det finns inget rätt eller fel i såna här lägen.
I vår familj bestämde jag och Calle oss för att åka till kyrkan ikväll. Vi var inte ensamma med den iden. En mötesplats för alla denna kväll.
Allhelgona kyrkan var full till bredden. Så många att alla inte ens fick plats. Kyrkoherden bestämde att de skulle ha en till gudstjänst direkt efter den första.

Känslan inne i kyrkan.
Så oerhört jobbigt. Men samtidigt så stark. På nåt sätt ändå så värmande.
Ungdomar som tröstade varandra. Med armarna om varandras axlar. Händer som höll i varandra. Kepsar nerdragna över ansikten. Huvuden som lutade mot varandra. Huvuden som hängde mellan knäna. Händer som sakta strök ryggar. Föräldrar som försökte räcka till.
Så enormt starkt.

Ljuständning.

Bänkrad för bänkrad gick vi fram med våra röda ljus som kyrkan höll oss tillhanda.
Sonen. Jag. Alla andra. Så mycket känslor. Ända in i ryggmärgen.

Gamla klasskompisar till sonen. Från 6-års och genom hela hans svenska skoltid.
De kramades. Genuina, tröstande, värmande kramar. Som mamma, så starkt att se. Scener jag kommer att bära med mig i resten av mitt liv.
Tårar. Överallt.

Utanför. Ännu mera kramar.
Alla dessa unga, chockade, sörjande människor som just nu går igenom det allra tuffaste i deras liv. Hoppas så innerligt att det finns tillräckligt med vuxna famnar som tar emot dem när de behöver. Som väntar på dem när de kommer. Som tröstar.

I morgon är det skola igen.
I en skola som aldrig nånsin kommer att vara sig lik igen.

Ljus och kärlek.