Oavsett hur man har drabbats. Som anhörig? Som vän till de olika offren? Som förälder till barn som har gått i samma klass? Som helt utomstående? Som arbetskamrat? Som klasskamrat?
Egentligen.
Hur gör man?
I morse vaknade jag upp i en ort som aldrig nånsin kommer att vara densamma som den jag somnade i.
Mina tankar och hela mitt hjärta finns hos alla dessa familjer som på ett eller annat sätt har blivit drabbade av detta vansinniga dåd och den fullständigt overkliga verklighet som de från och med klockan 02.00 i natt är tvungna att leva med och befinna sig mitt i.
Allhelgonakyrkan i Ljungsbro har idag stått med öppen dörr för alla som har velat titta in. Jag har varit där. Stilla. Kaffe med dopp.
Även fritidsgården har hållt öppet under dagen och kvällen. Viktigt.
Vreta Klosters Kyrka. Minneslunden. Hit åker jag varje år för att tänka lite extra på mina nära och kära som inte längre finns bland oss.
Idag - Så mycket folk. Just denna kväll hade det nog varit mycket folk där ändå. Men kanske inte så många ungdomar.
Med mina två ljus åkte jag sedan upp till platsen där 15 årige pojken och den kvinna med detta enorma civilkurage bragts om livet.
Där samlades det många ungdomar denna kväll. Antingen med vuxna, eller i grupp, eller ensamma.
Nu behöver vi vuxna finnas tillhands för våra barn och ungdomar. Vi behöver hålla deras händer. Och torka deras tårar. Vi behöver lyssna på deras frågor. Även om vi inte har några svar. Vi måste våga ta emot deras rädsla.
Vi behöver finnas där att låna ut våran axel att kunna luta sig emot.
Att finnas där för varandra. För våra vänner. För våra barn. För oss själva.
Utan att egentligen veta hur man gör. Men det gör inget.
Bara vi är där och närvarande.
Kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar