Lång härlig frukost

En kompis bjöd in några tjejer på en "Long time no See breakfast" idag 09.30.
Jag och Therese tog vägen förbi Frihetstorget och hann köpa med oss fina solrosor.

Väl hemma hos Eva fick jag hälsa på en del bekanta ansikten men även några helt nya. Det alla hade gemensamt (förutom vi svenskor) var att de kom från olika ambassader. En härlig blandning av rysskor, brittiskor och amerikanskor. Det är så roligt att höra om andras familjers äventyr. I det här gänget var det rutinerade rävar och de har varit ute på "posting" ( utlandstjänst) i flera, flera år. Samt i olika länder. Väldigt intressant. Alla familjer har sina egna stories liksom.

Samtidigt som de undrade över hur vi, som inte har någon ambassad att lära känna varandra på, har hittat varandra att kunna umgås med.
Skolan där våra barn går på är ju fantastisk i det fallet.

Annars är maken med i tidningarna idag. Kanske i nyheterna på TV med. Jag vet inte riktigt.
Rimi är den första affären i hela Estland som inför åldersgräns på energidryvker.
Det är ju alldeles förträffligt, känner jag.
Däremot fick ena sonen just höra av en lagkompis med glimten i örat, att "det var ju förjäkligt av din farsa, för jag älskar de där dryckerna!"

Men nånstans måste man ju börja!.

It is so funny

As my English is improving my stay here in Tallinn is getting more and more fun.

Idag har jag varit på "International Womens Club of Tallinn"'s första lunchinbjuding efter sommaren.

Och vilken skillnad jag märkte på mig själv mot från förra årets lunch vid samma tid.
Då satt jag så nära Nina jag bara kunde. Med helt okända andra kvinnor runt omkring. Jag sa inte ett pip under hela lunchen. Vågade inte säga nåt och knappt vågade jag svara på frågor som ställdes till mig.
Idag satte jag mig utan kända förkläden. En tyska mittemot, en österrikiska snett över, en estniska till vänster och en grekiska till höger. Vi var säkert ca 40 kvinnor från olika länder fördelade på tre långbord.
En fördrink i handen när vi kom och sen hade jag beställt en Spring Chicken.

Lunchen framskred och som jag pratade! Det var så roligt. Så himla roligt faktiskt.
Jag vågade. Jag kunde.
Svarade på frågor. Ställde själv egna frågor. Förde ett samtal.
Skämtade. Skrattade.

En helt annan Utvandrarmorsa helt enkelt!

En hemmafrus vecka

Nu är vardagen tillbaka.
Upp tidigt och skjutsa barn till skolan.

Den här veckan har jag redan almanackan "full"efter mornarnas drop of.

Måndag: Ärende påstandag. Lite smått och gott behöver göras. Tex att framkalla alla bilder vi tog på våra gäster som besökte oss på Smultronstället. Så att vår gästbok blir klar nån gång.

Tisdag: PTA-möte. Några mammor är ansvariga för att skolfotograferingen ska bli av. Jag hjälper till lite.

Onsdag: International Womens Club of Tallinn har sin första lunch efter sommaren. Jag har beställt Spring Chicken till lunch.

Torsdag: En av mammorna har bjudit in till mysig frukost träff  hemma hos henne.

Fredag: Hantverkare kommer hem till oss och ska göra nåt med våra kranar som inte funkar. Och vad de kommer att göra vet man först efteråt. Det enda jag är säker på är att de behöver komma tillbaka fler gånger. För antingen vet de inte vad de ska göra när de väl är här. Eller så har de inte rätt saker med sig. Eller så förstår de inte vad jag menar. Eller så skickar de nån annan.

Önskar er alla en fin vecka ni med!

Lite attityd

Vad passar bättre en söndag eftermiddag än att inviga min födelesdagspresent som jag fick av min familj?

Det var dags att "visa lite attityd" tyckte maken. Vi tog bilen, ombytta och klara för en timmes jobb. Eller iallafall jobb för mig.
På bana 11, utomhus, gick jag helt enkelt ut på den grönbelagda courten och visade som sagt lite attityd. Och som jag visade det.
Med mitt nya rack kan man inte göra annat liksom.

Med "grepp 2" och 275 gr lätt, orkade jag iallafall hålla ordentligt och det var ju bra.
 Tyvärr hjälpte inte greppet mig alls att springa lite fortare. Det hade ju varit förnämligt om det hade hjälpt mot det oxå. Samt med de små detaljerna som att hinna vända bröstkorgen, springa till bollen, hinna stanna och sen slå till. Och helst träffa bollen. Och dessutom få den över nät.
Sen är det bra om man har hunnit kolla var motståndaren befinner sig samtidigt och placera bolljäveln i motsatt hörn. Innanför linjerna såklart.

Greppet borde kunna hjälpa mig med allt detta egentligen. Det är inte för mycket begärt. Eller?

Men det är roligt. Riktigt roligt.

Och det fortsätter

Berömmet bara haglar just nu.

"Mamma, du är grym. Du har alltid den här tröjan nytvättad tull helgen."

Jag passar på att njuta. För rätt som det är så låter det garanterat annorlunda.

Plan B

"Mamma, du har alltid en plan B när min hjärna inte klarar mer."

En av sönerna slog huvudet på spiken i morse. För onekligen är det verkligen så.

Jag tror att det är en mammas lott här i livet.

Welcome Back BBQ Party

Somnade igårkväll till smattret av regn på våra aluminium fönsterfoder.
Vaknade i morse till blå himmel och sol. Det bästa med vädret är ju att efter regn kommer alltid solsken. Ibland dagen efter och ibland tar det bara lite längre tid.
Tittade ut genom vardagsrumsfönstret med morgonkaffekoppen i handen och stod och bara andades en stund.

Idag bjöd skolan in till årets Welcome Back BBQ Party.

Ett väldigt trevligt event där skolan bjuder på grillade kycklingspett, korv och dricka till alla. Grade 1-5 familjer tar med sig sallad för att kunna dela med sig till ca 10 pers och grade 6-12 familjer tar med sig en dessert att kunna dela med ca 10 pers. Och nej, jag bakade inte. Denna gången heller.  Sedan  ställs allt smarrigt på borden och alla får ta av allt.

Klockan 12 var det samling och det är verkligen många familjer som tar sig tid en lördag att komma.

Ett ypperligt tillfälle att träffa hela familjer, nya familjer, gamla familjer.

Lärarna var på plats med sina respektive och den nya Direktören gick omkring och minglade.

Vi drog ihop tre bord och gjorde ett mysigt långbord.

Danskar, greker, tjecker och så svenskar just vid vårat bord.

Ms Reelika på kontoret och Mr Montgomeri mentor i grade 5, stod för grillningen.

Kalasgoda kycklingspett.

Therese, Andreas och Nina.

Till och med vår störste kille blev mätt. Förra året passade PTA på att sälja kaffe för att få in lite pengar. Det här året struntade vi i det och åkte hem och satte på kaffehurran istället. 

Några familjer pratade om att samåka till Hotel Olympia för en gemensam kaffe, men jag vet inte hur det blev med det. För då hade vi redan hunnit åka hem.

Firar

Trots att himlen fullkomligen öppnade sig tidigare ikväll så känns vissa dagar helt enkelt bättre än andra dagar.

Idag är en sån dag.

Önskar er alla läsare en härlig fredag!

Älskling, du gör ett bra jobb

Man behöver det. Ibland lite mer och lite oftare, ibland lite mindre och sällan.
Men man behöver det. Jag behöver det. Du behöver det.

Lite uppmuntrande ord.
En klapp på axeln.
En extra varm kram.
Ibland får tex en fru blommor av sin man samt favvochokladen.

"Du gör ett bra jobb, älskling!"

Så enkelt. Samtidigt så svårt.
Men viktigt.

När du träffar din partner efter jobbet ikväll, tala om hur viktig hen är. Om du menar allvar, vill säga. Annars kan det kvitta.
Lägg märke till din egen reaktion. Vad förmedlar du? Hur reagerar du? Ca 70% av det du vill ha sagt visar du genom ditt tonläge, ditt ansiktsuttryck samt kroppsspråk. Endast en liten bråkdel alltså av det som kommer ut ur munnen. Du kan säga nästan vad som helst, men är inte ditt öga, din ton eller din kropp med på samma bana kommer det aldrig att kännas äkta. Så vad vill du förmedla egentligen? Ser du arg ut när du säger Jag älskar dig? Låter du irriterad när du tackar för den goda maten? Hur sitter du i soffan när du har ett samtal med hen? Inbjuder du eller avvisar du?

Om du visar med hela ditt väsen vad du menar så lägg märke till den positiva responsen du kommer att få. Observera hur mottagaren reagerar och hur ögat snabbt kvicknar till.

Mäktigt.

Hänga på låset

Efter lämningen vid skolan idag var vi två stycken som inte hade lust att bara ta bilen hem igen.

Båda hade vi varsin lunchdate att passa vid ett- tiden på olika håll och hade således några timmar under förmiddagen att spendera tillsammans.

Då bestämde vi oss för att ta en fika. Vi slog upp ordet "fika" på nätet. Eftersom det bara är en svensk företeelse ville vi se vad det verkligen betyder. "Fika = En social institution där man vanligtvis dricker kaffe. Gärna med något sött till." Kanon institution! Vi tog en promenad till ett av de mysigaste cafeerna i Tallinn, Pierres Coffe.
En riktig oas bland cafeer. Med kuddar i olika storlekar att sitta på eller luta mot. Mörkt och murrigt med mattor på golven. Ljusens lågor brinner. Tunga tyger överallt. Man kommer in i ett mysigt vardagsrum, helt enkelt. Har ni vägarna förbi och är lite sugna på att idka lite "social institution"är denna plats en självklarhet att besöka.

Välkomna!

210 måltider senare

Under 10 veckors sommarlov, sju dagar i veckan, med tre mål mat om dan har jag lagat ca 210 måltider.

Idag var det så dags att åter ta Lilla Vit till skolan.
Släppte av killarna vid skolgrinden. Satt kvar där en stund i bilen och bara kollade in människoflödet runtomkring.
Tänkte på förra årets skolstart när jag helt sonika släppte av killarna och de hoppade ombord på en buss och åkte med skolan på en sk fieldtrip over night det första de gjorde. Utan att ha mött nån innan.
I år var inte de första skoldagarna upplagda på det sättet. Som tur var.

Jag åkte och parkerade bilen en bit bort. Träffade genast en av mina svenska kompisar. Vi tog sällskap in till gymnastiksalen där ett info möte skulle hållas.
Och det var så kul att träffa alla "gamla kändisar" igen. En kram där, en kram där och så fick Mr Smith en kram han med, en av mina favvisar på skolan.

Med en känsla av att höra till satte jag mig på en stol bland människor som jag kände. Även killarna satt, eller stod, med människor som de kände.
Men jag visste samtidigt så väl att så var det inte för alla.
Till vänster om mig satt en familj. Antagligen helt nyanländ. Vet inte varifrån. Sonen var nog i 12-13 års åldern. Han var så ledsen att hela hans kropp satt och skakade. Hans ögon var så igensvullna och alldeles sådär söndergråtna. En tyst ledsamhet som endast visades via skakningar och tårar som sakta rann nerför hans kind. Pappan satt med en skyddande hand på sonens lår. Mamman satt på andra sidan.
"Been there, done that" tänkte jag och kunde riktigt känna i hela min mage hur jobbigt den familjen just i det ögonblicket hade det.

Rektorn hälsade alla välkomna och berättade att det är 50 (!) nya elever till detta läsår. De flesta i grade 6-10.
När vi kom som beginners förra året var det 45 stycken nyanlända elever. Men det brydde jag mig inte om så mycket just då, för då var alla nya för oss.
Sonen i grade 9 har fått två nya tjejer till sin klass, en amerikanska och den andra vet han inte, för hon dök aldrig upp under dagens lopp.
Sonen i grade 7 har fått två nya killar i sin klass, en från Estland och en från Holland.

Många nervösa killar och tjejer tillsammans med sina lika nervösa föräldrar har idag gjort Sin första skoldag på ISE, International School of Estonia. Medans de gamla eleverna kramades och frågade varandra hur sommaren hade varit.

Efter infomötet lämnade vi föräldrar skolan och barnen och hade 2,5 timme kvar tills det var dags att hämta upp dem igen.

Några av oss tog en promenad från skolan till Hotel Olympia och där tog vi höstterminens första fika. Med oss hade vi en "färsking" från Tjeckien.

Dags helt enkelt för år två i Tallinn.

Grattis Estland på 21 årsdagen!

Att vara sin egen.
Att få säga och tycka vad man vill.
Borde vara alla människors rätt. År 2012 är det inte så. Alls.

För Estland blev det verklighet den 20 augusti 1991.
Idag firar de alltså 21 år i frihet. Som ett eget land. Som fria människor. Men det har varit en tuff tid.
När landet förklarades fritt var genomsnittslönen för en est 200 Euro/månaden. Nu är det mellan 600-800 Euro/månaden.

Men även om det är 21 år sedan landet blev fritt så känner inte alla invånare sig helt fria.
Man brukar tala om att det tar tre generatinoer innan befolkningen känner så.
Och det stämmer nog.
Pratar jag med en kvinna från Estland som är i min egen ålder, typ 40, så har hon levt halva sitt liv med ett ryskt styre. Hon vet hur det var och hon vet hur det är.
 Hon säger att "förr i tiden fanns inget på hyllorna att handla, bara potatis. Nu finns det massor av butiker och saker på hyllorna, men inga pengar att handla för."
Hennes föräldrar har levt nästan hela sitt liv med att inte få tänka eller tycka själva. Att bara bli tilldelad en lägenhet och där ska du bo.
Däremot är hennes barn födda i ett fritt land. De växer upp i ett land där det är ok att tycka vad man vill.
Dä'r det är ok att ifrågasätta saker och ting.
Deras generation är den första att på riktigt få känna hur det känns.
Men att vara den första är inte heller alltid så lätt.
De har ingen generation att liksom "ta efter". De måste börja om från början. Hitta sitt eget sätt.

Men de är på god väg.
Grattis Estland!

Om känslan att inte räcka till

Läggdags i en familj.

Sommarlovet har gjort att alla i just den familjen är uppe lite längre på kvällarna.

Tandborstningen och hela läggningsproceduren är avklarad med allt vad det innebär med knuff och gruff mellan två syskon.

Mamman känner sig lite trött och sliten, trots att hon har varit ledig länge. Hon vet att även om hon inte har gjort särskilt mycket rent praktiskt så jobbar hennes hjärna kollossalt. Hela tiden. Hennes hjärna är lite....trött..

Barnen går till sängs. Pysslar lite med sina iPhones eller vad det nu är de gör. 

Efter ett tag går mamman in till det ena barnet och säger godnatt. Delar ut en gosig kram. Får en bamsekram tillbaka samtidigt som barnet frågar om inte mamman kan sitta en liten stund på sängkanten och prata.

"Nej, inte ikväll, älskling." svarar mamman. "Jag är för trött och behöver gå och lägga mig. Ses i morgon."

Mamman går in till det andra barnet. Säger godnatt och kramar om.

 Precis när mamman har kramat om och är på väg ut ur rummet kommer frågan om inte mamman kan sitta på sängkanten och prata lite.

Mamman stannar kvar på sängkanten. För just nu känner mamman att det är viktigt. Hon behövs just här, just nu. Samtidigt som mamman känner ett hugg i hjärtart, för att i rummet bredvid ligger ett annat barn där mamman inte stannade kvar.

När mamman känner att läget är lugnt hos barnet går mamman ut ur rummet. 

Hon tassar försiktigt tillbaka till det andra barnets rum. Hon hör på andningen att barnet fortfarande är vaket.

Hon går in. Sätter sig på sängkanten. 

"Åh, är du här, mamma?"

"Jag vill bara krama om dig och be om ursäkt för att jag inte stannade på din sängkant" försöker mamman förklara sig. 

"Jag förstår, mamma. Jag vet att Du behövdes mer i det andra rummet just nu."

Tårarna bränner innanför ögonen när mamman säger:

"Nu finns jag hos dig. Vill du att jag killar dig på ryggen?"

Äntligen var det vindstilla

"En fotbollsschaufför, en fotbollsschaufför, det är en mamma med glatt humör!"

Matchdag för storebror.
Medtaget kaffe, sol och bra fotboll.
Det satt en liten kille på läktaren som visst hade följt med sin pappa på jobbet. Pappan dömde matchen och sonen hade med sig dricka, lekpåsen samt matsäck och spel på mobilen .

Herregud så söt han var. Han satt där i 90 minuter. Med en paus när han följde med pappan mellan första och andra halvlek in i omklädningsrummet. Och då tänkte jag när jag satt där, att vad han får höra från publiken på läktaren vad de tycker om hans pappas domslut. Jag förstod ju inte vad de sa, men jag fattade ju så mycket att folk hade åsikter om en del domslut. Precis som på alla matcher.

Vad rör sig i en sons huvud då?

Nu under kvällen drog vi vår kosa österut. Vi hade blivit tipsade om en restaurang ca 45 minuters bilväg utanför Tallinn. Bordet var bokat till 18.00 och vi var där prick 18.00. Tänk er skog, skog och åter skog. Väg som blir mindre och smalare ju längre in i skogen du åker. Och så plötsligt är du framme.

Ett otroligt mysigt ställe mitt i absolut ingenting. Restaurangen låg verkligen precis vid havet. Så nära att vi nästan kunde se från bordet hur fiskarna jagade varandra i havet.

Det var tur att vi hade bokat innan för det var smockfullt med folk.
Hade denna restaurang legat med samma läge nånstans i Sverige, tänkte vi,  hade nog båtparken vid bryggan sett en aning annorlunda ut än vad den nu gjorde. Här låg nog endast två-tre stycken stora båtar och guppade samt några mindre. Ingen Smögen båt-parkeringskänsla kan man säga.

Vi satt ute på verandan i solgasset och njöt.

The sky is the limit!

Blå himmel, blå stjärna samt en blå bokhållare. Som förövrigt är en otroligt praktisk måste-ha sak.

Beroende av andra

Makens kollega ringde tillbaka och hade fixat en tid till nästa vecka.
Men när hon fick höra om lite olika symptom så erbjöd sig kollegan att följa med oss dit idag. Hon tyckte vi skulle åka till Infektionsakuten på en gång.

Vi skulle mötas på Rimis parkering. För att känna igen varandra sa jag "I am driving Little White".
På plats hälsade vi på varandra eftersom vi aldrig tidigare har träffats.
Jag och killarna hoppade in i hennes Volvo.

På plats på sjukhuset var jag enormt lättad över att denna kvinna var med. Receptionisten som tog emot oss var säkert samma dam som jag hade pratat med tidigare under dagen. Hon som plötsligt började snacka tyska. ( SE inlägget innan )

Makens kollega hjälpte oss så vi kom till rätt väntrum. Hon informerade oss även att detta var den enda akut mottagning för infektionssjuka i hela Estland så "var beredd på att kanske få vänta en stund".

Men det gick fort. Efter några minuter var vi inne hos läkare och även där var jag ytterst tacksam att denna kvinna var med. Doktorn tittade nog inte mig eller sonen i ögonen på hela tiden.
Efter lite prat med min "tolk" förstod jag att vi hade fått en remiss för blodprov. Och ett annat papper som jag ska ha med i morgon. För då ska visst ett till test göras.
Sen ut i väntrummet, in till ett annat rum som låg mittemot.
Swish, så var det blodprovet taget. På med plåster och ut igen.

I morgon ringer kollegan till sjukhuset för att få besked om läget och sedan till mig.
Man kan säga att vi är helt i händerna på andra människor. Här gäller det att helt lita på att andra vill oss väl.

Denna kollega till maken vet jag inte riktigt hur jag ska tacka.

Så här funkar det

Jag behöver en läkartid till min son.
Jag mailar en av kontaktpersonerna på det sjukhuset vi tillhör.
Hon mailar tillbaka att med den här sortens fråga ska jag ringa till ett annat sjukhus. Hon bifogar numret.

Jag ringer dit. En kvinna svarar.
Jag presenterar mig och frågar om hon kan engelska. Det kan hon inte, försår jag att hon säger på estniska. Varpå hon plötsligt börjar prata tyska. (?)
Iochförsig är det lättare att förstå hennes tyska och hon frågar vad som är problemet.
Jag berättar mitt ärende och då bara lägger hon på luren.
Vad göra?
Jag sms ar min man som befinner sig i Riga på budgetmöte och ber om ett nummer.
Jag får numret till en av hans kollegor.
Jag ringer henne och hon är ju helt underbar.

Hon ska ringa detta sjukhus och få till en tid åt oss.
Sen ska hon ringa tillbaka och berätta när. Får vi se när det blir.

Så går det till här.
Inte helt smidigt alla gånger, kan man säga.

Ett år har gått.

Idag för ett år sedan kom flyttbilen till vårt dåvarande hem i Sverige.
Då hade månader, veckor och dagar av planering och förberedelser redan varit igång. Nu var det dags. Nu var det liksom allvar.

Under ett pars timmars tid packades det ordentligt.

Det var en annorlunda känsla att inte behöva packa. En flyttfirma från Estland gjorde det jobbet.
Men det var lite annorlunda att bara titta på också.

När flyttbilen hade åkt iväg med allt som de skulle ha med sig passade vi på att fylla Lilla Vit. Flyttlasset med alla våsa saker skulle gå via Kappellskär. Där skulle flyttgubbarna tvätta av sig  i havet och sova i sin lastbil. 

När de hade dragit började även vår resa.

Vi låste huset, satte oss i bilen. Sa "hej då huset - ses snart igen".

Och så drog vi. Ut på vårt livs äventyr.

Väntan i Värtahamnen.

I just det här läget hade jag ingen aning. Om någonting. 

Framtiden kändes något spännande och jag hade ingen aning om vad som väntade runt hörnet. Vi hade just lämnat den kända tryggheten och var på väg mot nåt helt nytt. Från att alltid känna nån på samhället till att vara helt anonym.

Vi checkade in i hytten. Tog oss en nypa luft på däck.

Och när jag ser den här bilden blir jag alldeles tårögd. Jag blir alldeles varm i hela mig och jag känner en sån enorm stolthet över våra söner.

De har varandra och när det gäller håller de  ihop i vått och torrt.

Efter ca 15 timmar på båten blev vi emottagna av en kollega till maken vid hamnen i Tallinn. Vi hälsade lite snabbt på varandra och sedan fick köra till vårt nya hus för första gången.

Hon körde först och vi hakade på efter.

Våra saker kom med lastbilen och sedan var det ett evinnerligt plockande.

Även om flyttgubbarna gjorde mycket av jobbet så är det en kraftansträngning att flytta.

Att hålla koll på allt. Kan ta knäcken på vem som helst.

Att sedan på allvar inse att svenskan inte gick att använda. Att koppla om i huvudet. 

Sånt tar även det på krafterna. Herregud, så trötta vi var dessa första dagar. Vi sov som grisar alla fyra. 

Dagen efter började maken sitt nya jobb.

En vecka senare började killarna sin nya skola.

Och jag började mitt sökande på att hitta en meningsfull tillvaro.

Ett helt år har gått.

På tisdag börjar skolan igen. Den här hösten är vi inte längre några newcomers. Vi är rutinerade. Vi är gamla i gemet och vi vet vad som väntar.

 Det har gått bra. Det har gått över förväntan.

Vi har kämpat oss igenom det här året med glädje, tårar, styrka och mycket annat.

Från oss till er, om ni får chansen, gört! Tveka inte. Ni upptäcker sidor hos er själva som ni inte trodde fanns. Ni upptäcker även sidor hos eran partner som ni inte trodde fanns. Självklart både smickrande sidor och mindre smickrande. Om vi klarade det så gör även ni det.

Vi gjorde det.

Om att vara utlänning i sitt eget land

Som utlänning i Estland har jag aldrig blivit tråkigt bemött.
Däremot kan inte alla engelska och det uppstår lite knasiga situationer lite då och då. Men jag har aldrig blivit
illa behandlad för att jag är utlänning.
Det som esterna behöver lära sig lite mer av är annars det här med att vara lite service-minded över huvudtaget. KOmmer man bakom en est in i en butik tex så får man gartanterat dörren mitt i nyllet. De har inte alls det service tänket som vi skandinaver är vana vid.
Men om jag får en dörr mitt i ansiktet så beror inte det på att jag är utlänning. De bara är sådana.

Och om jag åker omkring i Lilla Vit som är svenskreggad så får jag tanka där jag önskar.
Det får man däremot inte överallt i Sverige som utlänning.
Om man har en baltisk reggad bil.

Jag har en kompis som jag har lärt känna här i Tallinn under året som har gått.
Hon och hennes man skaffade sig en bil här och den är då helt enkelt estreggad.
Efter skolavslutningen i juni gjorde hon som  jag och många andra utlandsmammor här i Tallinn. Packade sin bil full med väskor samt alla barn för att fira sommarlovet i sitt hemland.

Väl hemma i kära gamla Sverige behövde hon tanka.
Hon körde in på en mack i Vällingbyrondellen.
Öppnade sitt tanklock och tryckte på knappen. Inget hände.
Hon märkte att alla runtomkring precis upplevde samma sak. Det kom ingen bensin nånstans. Från nån pump på hela macken.

Plötsligt öppnades den sk nattluckan på byggnaden och en yngling stack ut sitt huvud och ropade till min kompis:
"-Du har en baltreggad bil! Du får inte tanka här!"
Han hade stängt av alla pumpar.

Varpå alla på hela området tittade på henne. Som om hon vore skyldig för något.
Och varför han skrek på svenska när han såg att hon hade estreggad bil fattar jag inte heller.

Hon blev så tagen på sängen av hela händelsen att hon inte visste vad hon skulle säga. Eller göra.
Hon kände sig bara så illa behandlad. Skulle hon behöva förklara sig? Behövde hon visa pass för att få tanka sin bil? Nej, han ville bara ha förskottsbetalning innan hon tankade. Och alla runt omkring som väntade på att få tanka sina bilar klart.
Jag kan säga att hon tog bilen och åkte till en annan mack. Där hon var välkommen att tanka.

Får man verkligen behandla folk på det här sättet?
Tycker vi svenskar att det är ok att behandla utlänningar i vårt land på det här sättet?
Hur skulle du vilja bli behandlad?

Jag är chockad!

Plötsligt händer det!

Var på Rimi och handlade vatten idag.
La upp alla flaskor på bandet.
Kassörskan scannade in dem och pekade på kassaskärmen hur mycket jag var skyldig. Hon är en av alla som inte kan engelska och är en av dem som helt råkar tystna när de får syn på mig i rädsla för att behöva prata en stund. Men hon ler alltid.

Jag gav henne 20 € och det var då det hände!!

Hon frågade på SITT SPRÅK om jag hade 20 cent så jag kunde få tillbaka jämna pengar istället.

Och jag förstod vad hon sa!!!!! Ja, inte hela den knöliga meningen. Men det räckte det jag förstod.

Medan jag var på väg med fingrarna ner i plånboken för att krafsa ihop lite cent så var hon på väg att ta fram papper och penna för att skriva siffrorna. Men se, så långt hann hon inte.
Hon fick 20 cent och hon log.
Jag gav henne 20 cent och jag log inte. Jag skrattade med hela ansiktet, sa bye bye och tog mina flaskor och gick!

Om att göra sånt som är obehagligt

Det här inlägget kommer att handla om oss människor. Om hur bra vi trivs i våran egen komfortzon.
Hur skönt vi känner att det är att befinna oss där, innanför vår egen bekvämlighetsram.
Och om hur svårt det är att ta sig ut ur sin zon. Hur rädda vi är för att ta oss an sånt som kräver att vi måste ta oss en liten titt utanför. Då är det lätt att det känns en aning obehagligt.
I killarnas skola får alla elever betyg i alla ämnen i en skala 1-7. I alla ämnen blir man även bedömd hur man agerar i klassrummet, i ämnet, om man har ordning och reda på sina saker osv. Samt huruvida man är en sk "risktaker" eller inte. Och det där är ju lite känsligt. Alla är ju väldigt olika och en del är ju en risktaker bara genom att vara en av eleverna i skolan.  Medan andra behöver och klarar av andra sorters utmaningar.

Jag som mamma till två helt olika söner och maka till min man, vet att vi alla har olika gränser för vad man klarar av. Inget är rätt eller inget är fel. Och inget går att jämföra om vad som är bäst eller inte. Däremot tror jag att det är otroligt viktigt att  varje individ då och då i livet puschar sig. Att man vågar kliva ut  ur det där kända, trevliga där man vet vad som ska hända, där man känner sig trygg. Vad det nu än kan vara för just mig.
Det är så vanligt att situationer dyker upp och utan att tänka sig för säger man automatiskt nej. 
Självklart menar jag inte att man ska säga ja till allt, men att nån gång våga. Att våga göra nåt som just då känns obehagligt får oss efteråt att växa så innerligt. Både som människa och individ.

Samtidigt vill jag återigen poängtera att alla förstår hur olika vi är och alla har vi olika gränser. Det som är en utmaning för mig är garanterat inte samma utmaning för dig. En del har svårt att komma utanför dörren, medan andra kan åka till månen.

Det jag vill berätta nu är en historia från våran familj. 
Bara för att tala om att det som kändes så himla jobbigt igår, kändes om inte helt ok, så iallafall lite bättre idag.

Vår lillebror gick till sin första träning efter sommaren i tisdags. Laget har tränat hela sommaren och hunnit med att spela tre olika cuper.  Efter tisdagens träning ville coachen ha ett personligt snack med sonen.
Det visade sig att både tränare och lagkompisar under sommaren hade valt just vår kille till lagets nya lagkapten. 
Och det är det här jag menar. 
Laget går helt ut ur sina vanor och det de är trygga med. De väljer en kapten till laget som inte pratar deras hemspråk. Som endast har funnits i laget i ett år.  Men de tar chansen. De vågar göra nåt annorlunda. Vilket jag tycker är ganska häftigt.
Våran kille kom hem efter den träningen och hade nästan lite ont i magen. Han var verkligen inte beredd på den frågan och kände mest bara obehag inför uppgiften.
Efter några träningar till i veckan och mycket prat här hemma så var det så dags för den första matchen idag. 
Med den egenköpta, för det gör varje familj själv, kaptensbindeln var han skapligt nervös.Vi hade berättat för coachen om dilemmat och sonen hade en kompis med sig som kunde översätta när det var dags för slantslingning och sånt. 
Jag såg honom där på planen. Pratandes med domare, pratandes med sina lagkompisar, och jag visste vad med kraft som gick åt just där och då.

Matchen gick galant och killarna var nöjda efteråt.
Lilleman tog av sig bindeln direkt efter slutsignalen. Snabbt ner i väskan med den.
Han var inte helt bekväm i situationen, men han gjorde det. Laget gjorde det.
De klev ut  ur sina ramar och ut ur sin comfortzone.

Och så var det det här med språket.

Idag tänkte jag bjussa familjen på färsk lax.
Med massor av grädde och purjolök och stenbitsrom liksom över alltihopa.
Och sen rakt in i ugnen i ca 20 minuter.
Så otroligt gott!

Så iväg till Rimi för handling.
Ner mot färskfisk disken och tog en nummerlapp vid lådan där det stod "Kala, kana", vilket betyder kyckling, fisk. Eller tvärtom.

En äldre expedit tryckte fram mitt nummer bakom sin disk. Jag gissade att hon undrade vad hon kunde hjälpa mig med. Förstod inte riktigt eftersom hon pratade på estninska.
Jag svarade henne på engelska och genom att peka med mina egna händer visade henne att det var laxfilen jag ville ha.
Fast hon hörde att jag inte pratade hennes språk så fortsatte hon på estniska. Och som hon babblade. Och pratade.
Medan hon tog upp laxen i sin högra hand som var beklädd med plasthandske, försökte jag på min engelska fråga om hon kunde hjälpa mig med en sak. Hon babblade på och jag försökte än en gång få henne uppmärksam på att jag ville ha hjälp med att få bort skinnet på undersidan av fisken.

Då skakade hon bara på huvudet och gick iväg pratandes.
Jag förstod nånstans att hon skulle hämta en kollega som kanske kunde förstå mig. Kön bakom blev  bara längre och längre. Samt att den kollegan hon hämtade stod med en annan kund borta vid kycklingen.
Men hon lämnade sin kund och kom till min undsättning och sa att hon minsann kunde prata
"small english" och visade med sina pekfingrar hur lite engelska hon kunde.

Jag förklarade igen mitt ärende och bad om hjälp med skinnet. Att det kunde vara så svårt att fatta. Och hon tänkte garanterat exakt likadant, att jag inte fattade! Hur svårt kan det liksom vara?
Då började hon iallafall förklara för mig och visade på de hela laxarna bredvid fileerna att den jag ville ha redan var fileead.
Och jag fortsatte fast med andra ord att förklara och nu började jag  visa på själva fisken att jag ville bara bli av med skinnet. Den stackars firren hoppade där  mellan hennes händer och ibland gled den rakt ner till sina kompisar på isen i disken. Hon plockade upp den igen och under hela den här tiden stod den första expediten bredvid och pratade estninska.
Till slut måste personal  nummer två ha förstått mig och tog upp en ny file', för den första fisken hade väl fått nog med stryk, gav den till perosnal nummer ett som gick in bakom dörren med den nya fisken. Ut kom hon med en lax utan skinn och frågade om jag ville ha med mig skinnet hem eller om hon kunde slänga det.

Jag pekade på tunnan.

Hon vägde laxen på vågen framför mig. Och hon fortsatte att prata på estniska. Och jag på engelska. Herregud liksom!
Jag tog upp två av personalen under ca 20 minuter. Ingen bakom suckade eller bad om fler personal. Damerna ville verkligen hjälpa mig och hade ett leende på sina läppar under hela tiden.

Av allt som händer i livet är jag av den tron att man ska lära sig nåt. Man måste själv klura ut vad just jag behöver lära mig.
Jag tror att allt som sker, sker av en anledning.

Av detta har jag lärt mig att jag inte kan ha bråttom. Allt får ta den tid det tar.

41

Dagen började med sång, tårta och paket som vi har som lite tradition här i familjen. Om man inte räknar med den födelsedagen för fem år sedan, när jag fyllde 36. ( se inlägg från igår )

En lugn och skön dag där vi var en sväng in till stan för att möta en kompis och hennes barn för lite lunch.
Och väl inne i stan så blev jag bemött av helt nya trafiklinjer på vägarna.
Staden Tallinn har helt sonika sett till att göra bussfiler av nästan alla befintliga filer för oss dödliga. För att förbereda för gratis buss åt alla efter årsskiftet.
Och jag som lämnade Tallinn i juni i tron att jag hittade galant.

Annars fick jag order av min familj att vara starklar 17.30 för avfärd.
Maken körde oss till Radisson Blue Sky Restaurant där han hade bokat bord.

Utsikten var magisk!
Vi kunde verkligen se Tallinns skylline i solen.

Den här knappen låg på bordet när vi satte oss och då frågade jag servitrisen om jag fick adoptera den med mig hem. Jodå det fick jag allt, men hon följde inte med.
"Det gör inget, jag har min man" svarade jag då.

Vi åt alla olika rätter och vi var lika nöjda alla fyra efteråt.
Nu är det senare på kvällen och så lite OS på tv.

En mysig dag och jag fick just ett samtal från min mamma:

-"Grattis älskling! Tänk vad vi kämpade du och jag vid den här tiden för 41 år sedan!"

Och det gjorde vi verkligen. Vi kämpade väl och vid 23.56 var det klart.
Från en mamma till en annan mamma,
Bra jobbat, mamsen!