Makens kollega ringde tillbaka och hade fixat en tid till nästa vecka.
Men när hon fick höra om lite olika symptom så erbjöd sig kollegan att följa med oss dit idag. Hon tyckte vi skulle åka till Infektionsakuten på en gång.
Vi skulle mötas på Rimis parkering. För att känna igen varandra sa jag "I am driving Little White".
På plats hälsade vi på varandra eftersom vi aldrig tidigare har träffats.
Jag och killarna hoppade in i hennes Volvo.
På plats på sjukhuset var jag enormt lättad över att denna kvinna var med. Receptionisten som tog emot oss var säkert samma dam som jag hade pratat med tidigare under dagen. Hon som plötsligt började snacka tyska. ( SE inlägget innan )
Makens kollega hjälpte oss så vi kom till rätt väntrum. Hon informerade oss även att detta var den enda akut mottagning för infektionssjuka i hela Estland så "var beredd på att kanske få vänta en stund".
Men det gick fort. Efter några minuter var vi inne hos läkare och även där var jag ytterst tacksam att denna kvinna var med. Doktorn tittade nog inte mig eller sonen i ögonen på hela tiden.
Efter lite prat med min "tolk" förstod jag att vi hade fått en remiss för blodprov. Och ett annat papper som jag ska ha med i morgon. För då ska visst ett till test göras.
Sen ut i väntrummet, in till ett annat rum som låg mittemot.
Swish, så var det blodprovet taget. På med plåster och ut igen.
I morgon ringer kollegan till sjukhuset för att få besked om läget och sedan till mig.
Man kan säga att vi är helt i händerna på andra människor. Här gäller det att helt lita på att andra vill oss väl.
Denna kollega till maken vet jag inte riktigt hur jag ska tacka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar